Han tog hissen upp och det var egendomligt, eftersom ingen av dem hade använt hissen sedan de flyttat in. Han vred över mässingsspaken och den väste mödosamt uppåt, mässingsgallret skakade vansinnigt. Han visste att Wendy hade cellskräckskänslor för hissen. Hon såg för sig hur de alla tre fångades mellan två våningar, medan vinterstormarna rasade utanför, hon såg hur de blev tunnare och svagare och svalt ihjäl. Eller kanske åt middag på varandra på samma sätt som de där rugbyspelarna. Han kom ihåg en löpsedel som han sett i Boulder, RUGBYSPELARE ÄTER SINA EGNA DÖDA. Han kunde tänka sig andra. DU ÄR VAD DU ÄTER. Eller matsedlar. Välkommen till Overlooks Restaurang, Klippiga Bergens Stolthet. Ät i Lyx på Världens tak. Mänskliga Föraningar Grillade på Tändstickor, La Spécialité de la Maison. Det föraktfulla leendet gled åter över hans ansikte. När siffran 2 dök upp på schaktväggen drog han åt sig spaken och korgen stannade knakande. Han tog upp sin Excedrin ur fickan, skakade ut tre tabletter i handen och öppnade hissdörren. Ingenting i Overlook skrämde honom. Han kände att han och det var simpático.
Han gick längs korridoren, medan han kastade in sina Excedrin i munnen och började tugga dem, en efter en. Han svängde om hörnet in i den kortare korridoren. Dörren till rum 217 stod på glänt och huvudnyckeln med sin vita klapp satt i låset.
Han rynkade pannan och kände en våg av irritation och även verklig vrede. Vad som än hänt, så hade pojken varit olydig. Han hade blivit tillsagd, och tillsagd på skarpen, att vissa områden i hotellet var förbjudna: redskapsboden, källaren och alla gästrummen. Han skulle tala med Danny om det, så snart pojken kommit över sin skräck. Han skulle tala förståndigt men bestämt. Det fanns mängder av fäder, som skulle gjort mer än bara tala. De skulle ha utdelat en ordentlig risbastu och det var kanske precis vad Danny behövde. Om pojken hade blivit uppskrämd, var det kanske inte det minsta han förtjänade?
Han gick bort till dörren, tog ur huvudnyckeln, stoppade den i fickan och gick in. Lampan i taket var tänd. Han kastade en blick på sängen, såg att den var orörd och gick sedan raka vägen bort till badrumsdörren. En egendomlig visshet hade växt upp inom honom. Fastän Watson inte hade sagt några namn eller rumsnummer, kände Jack sig säker på att det här var det rum som advokatfrun och hennes tjur hade delat, att det var i det här badrummet som hon hade hittats död, full av sömnmedel och sprit.
Han sköt upp den spegelförsedda badrumsdörren och klev in. Här inne var ljuset släckt. Han tände det och såg sig om i det långa, sovvagnsliknande rummet, som var inrett i den typiska tidiga nittonhundratals – omgjort på tjugotalet – stil, som tycktes vara genomgående i alla Overlooks badrum, med undantag för dem på tredje våningen – de var äkta bysantinska som det passade kungligheter, politiker, filmstjärnor och gangsters, som bott där under åren.
Duschskyddet, i en blek, skär pastellfärg, var fördraget runt det långa badkaret med dess klofötter.
(ändå rörde det sig)
Och för för första gången kände han hur den, hans nya känsla av säkerhet (nästan morskhet) som hade kommit över honom, när Danny sprang fram till honom och ropade Det var hon! Det var hon! höll på att överge honom. Ett kallt finger pressades sakta mot hans ryggrad, kylde ner honom tio grader. De fick sällskap av andra och till sist löpte de hela vägen uppför hans rygg till förlängda märgen, spelade på hans ryggrad, som om det hade varit något djungelinstrument.
Hans vrede mot Danny dunstade bort och när han steg fram och drog bort duschskyddet var hans mun torr och han kände bara medkänsla för sin son och skräck för sin egen del.
Karet var tomt och torrt.
Lättnaden och irritationen kom till utlopp i ett plötsligt ”Pah!”-ljud, som trängde fram mellan hans sammanpressade läppar som en mycket liten explosion. Karet hade blivit renskrubbat vid säsongens slut; bortsett från roststänken under dubbelkranen blänkte det. Det fanns en svag men fullt märkbar lukt av rengöringsmedel, det slags lukt som kan irritera ens näsa med sin renhet i veckor, till och med månader efter det att det använts.
Han böjde sig fram och lät fingrarna glida över karets botten. Snustorr. Inte en tillstymmelse av fukt. Pojken hade antingen haft hallucinationer eller också utan vidare ljugit. Han blev på nytt arg. Det var då hans uppmärksamhet fångades av badmattan på golvet. Vad gjorde badmattan här inne? Den skulle ligga i linneförrådet i bortre flygeln tillsammans med resten av lakanen och handdukarna och örngotten. Allt linne skulle vara där. Inte ens sängarna var riktigt bäddade i de här gästrummen; madrasserna låg i genomskinliga plastöverdrag och hade sedan täckts med överkast. Han förmodade att Danny hade fått tag på den – huvudnyckeln kunde öppna linneförrådet – men varför? Han strök fram och tillbaka över den med fingertopparna. Badmattan var snustorr.
Han gick tillbaka till badrumsdörren och stod kvar. Allting var riktigt. Pojken hade drömt. Där fanns inte en sak som inte var på plats. Visst, det var lite förbryllande med badmattan, men den logiska förklaringen var att någon städerska, som snott sig som en galning den sista dagen på säsongen, hade glömt att plocka bort den. Bortsett från den var allting …
Hans näsborrar fladdrade till en smula. Rengöringsmedel, den där egenrättfärdiga lukten, jag-är-renare-än-du. Och …
Tvål?
Naturligtvis inte. Men när nu lukten identifierats var den alltför tydlig för att kunna ignoreras. Tvål. Och inte någon av de där vykortsstora elfenbensstängerna som man förses med på hotell och motell. Den här lukten var lätt och parfymerad, en dams tvål. Den luktade på något sätt skärt. Camay eller Lowila, den sort som Wendy alltid hade använt i Stovington.
(Det är ingenting. Det är din inbillning)
(visst som häckarna ändå rörde de sig)
(De rörde sig inte!)
Han gick stötigt bort till dörren som ledde ut till korridoren, kände hur huvudvärken började hamra oregelbundet mot tinningarna. Det hade hänt alldeles för mycket idag, alldeles för mycket. Han skulle inte daska upp pojken eller skaka honom, bara prata med honom, men herregud, han tänkte inte lägga rum 217 till alla sina problem. Inte på grund av en torr badmatta och en svag doft av Lowilatvål. Han …
Det hördes ett plötsligt rasslande, metalliskt ljud bakom honom. Det kom just som hans hand fattade om dörrhandtaget och en utomstående iakttagare kunde ha trott att metallhandtaget var laddat med elektrisk ström. Han ryckte krampaktigt till, hans ögon spärrades upp och anletsdragen drogs ihop i en grimas.
Sedan återfick han sin självkontroll, en smula i alla fall, och han släppte dörrvredet och vände sig försiktigt om. Det knakade i hans leder. Han började gå tillbaka mot badrumsdörren med blytunga steg.
Duschskyddet som han hade dragit bort för att titta i karet var nu fördraget. Det metalliska rasslandet, som låtit för honom som rasslet av ben i en krypta, hade varit ringarna på stången där uppe. Jack stirrade på förhänget. Hans ansikte kändes som om det var av vax, död hud på utsidan, levande, heta strömmar av fasa på insidan. Precis som han hade känt på lekplatsen.
Det fanns något bakom det skära plastförhänget. Det fanns någonting i karet.
Han kunde se det, suddigt och otydligt, genom plasten, en nästan formlös skepnad. Det kunde ha varit vad som helst. Ett ljustrick. Skuggan av duschanordningen. En kvinna som varit död länge och som lutade sig tillbaka i badet med en Lowilatvål i en stelnad hand, medan hon tålmodigt väntade på någon älskare.
Jack sa till sig själv att han skulle ta ett djärvt steg framåt och slita undan förhänget. För att avslöja vad det nu var som fanns där. I stället vände han om och gick med ryckiga, marionettliknande steg och våldsamt bultande hjärta tillbaka ut i det kombinerade sov- och vardagsrummet.
Dörren till korridoren var stängd.
Han stirrade orörligt på den i en lång, frusen sekund. Han kände nu lukten av sin skräck. Den fanns i hans strupe som smaken av övermogna körsbär.
Han gick fram till dörren med samma ryckiga steg och tvingade sina fingrar att gripa om vredet.
(Den kommer inte att öppna sig.)
Men det gjorde den.
Han släckte ljuset med en fumlande rörelse, steg ut i korridoren och drog igen dörren utan att se sig tillbaka. Från insidan hörde han ett märkligt vått tassande ljud, långt borta, otydligt, som om någon överraskad hade klivit upp ur karet, som för att hälsa en besökare välkommen, som om det förstått att besökaren skulle gå innan alla artighetsfraser hade utväxlats och nu sprang det därför mot dörren, purpurfärgat och grinande för att invitera besökaren tillbaka in. Kanske för alltid.
Fotsteg som närmade sig dörren eller bara hjärtslagen i hans egna öron?
Han fumlade med huvudnyckeln. Den verkade trög, ovillig att passa in i låset. Plötsligt gled låskolven igen och han gick bakåt mot korridorens bortre vägg och ett litet stönande av lättnad undslapp honom. Han slöt ögonen och alla de gamla fraserna marscherade fram inom honom, det måste finnas hundratals av dem,
(braka ihop snurrig i bollen tappad bakom en vagn bakom flötet tomtar på loftet helknasig varenda skruv lös som ett utsketet äppelmos vaj på alla cylindrarna)
allt betydde samma sak: förlora förståndet.
– Nej, gnällde han, knappast medveten om att han hade reducerats till detta, gnällande med slutna ögon som ett barn. – O nej, gode gud. Snälla rara gud, nej.
Men under dunkandet av de kaotiska tankarna, under de hamrande hjärtslagen kunde han höra det svaga och meningslösa ljudet när dörrhandtaget vreds upp och ner, som om någonting inlåst hjälplöst försökte att komma ut, någonting som ville träffa honom, någonting som ville presenteras för hans familj, när stormen tjöt omkring dem och det vita dagsljuset förvandlades till mörk natt. Om han öppnade ögonen och såg det där dörrvredet röra sig skulle han bli galen. Därför höll han dem slutna och efter en icke mätbar tid rådde stillhet.
Jack tvingade sig att öppna ögonen, till hälften övertygad om att hon, när han gjorde det, skulle stå framför honom. Men korridoren låg tom.
Han kände sig ändå iakttagen.
Han såg på titthålet i dörrens mitt och undrade vad som skulle hända om han gick fram till det, stirrade in i det. Vad skulle han stå öga mot öga med?
Hans fötter rörde sig
(fötterna sviker mig inte nu)
innan han blev medveten om det. Han vände dem bort från dörren och gick bort mot huvudkorridoren och hans fötter framkallade viskande ljud mot den blåsvarta djungelmattan. Han stannade halvvägs till trappan och såg på brandsläckaren. Han tyckte att slangens veck var lite annorlunda ordnade. Och han var helt säker på att mässingsmunstycket hade pekat mot hissen, när han kom genom korridoren. Nu pekade det åt andra hållet.
– Jag såg det inte alls, sa Jack Torrance helt tydligt. Hans ansikte var vitt och härjat och hans mun försökte sig på ett grin.
Men han tog inte hissen ner. Den liknade alltför mycket en öppen mun. Alldeles, alldeles för mycket. Han tog trapporna.