Någon gång efter midnatt, när de alla sov oroligt, hade snön slutat falla efter att ha lagt ett två decimeter djupt täcke med nysnö på den gamla skaren. Molnen hade skingrats av en frisk vind och Jack stod nu i ett dimmigt solljusschakt som föll snett in från det smutsiga fönstret i redskapsbodens västra vägg.
Boden var ungefär lika lång och hög som en långtradare. Den luktade smörjfett och olja och bensin och – svagt och nostalgiskt – friskt gräs. Fyra motorgräsklippare var uppställda som soldater på parad längs den södra väggen, två av dem av den traktorliknande typ, som man kunde åka på. Till vänster om dem fanns hålspadar, rundbladade skovlar avsedda för reparationer på putting-greenen, en motorsåg, den elektriska häcksaxen och en lång, smal metallkäpp med en röd flagga i toppen. Caddy, hämta min boll på tio sekunder så har du en 25-centare. Ja, sir.
Mot den östra väggen, där morgonsolen lyste starkast, stod tre pingpongbord lutade mot varandra som ett ostadigt korthus. Näten hade plockats bort och fladdrade ner från hyllan ovanför. I hörnet fanns en hög shuffleboard-brickor och ett roque-spel – bågarna var hopbundna med snören, de färgglada kloten låg i någon äggkartongsliknande ask (konstiga hönor ni har här uppe, Watson … ja, och ni skulle se djuren där nere på stora gräsmattan, haha), och klubborna, två uppsättningar i sina ställ.
Han gick bort till dem, klev över ett åtta-volts batteri (som förmodligen en gång hade suttit under huven i stationsvagnen) en batteriladdare och ett par snabbkablar som låg hoprullade mellan dem. Han tog ut en av de kortskaftade klubborna ur främre stället och höll upp den framför ansiktet likt en riddare som saluterar sin konung före sammandrabbningen.
Fragment av drömmen (allt var nu hopblandat, bleknat) återvände, något om George Hatfield och hans fars käpp, bara tillräckligt för att få honom att känna sig obehaglig till mods och löjligt nog en smula skyldig för att han höll i en vanlig, gammaldags klubba till ett trädgårdsspel. Inte för att roqgue numera var ett så vanligt trädgårdsspel; dess moderna kusin, krocket, var mycket populärare … och en barnslig variant av det vad det anbelangade. Men roqgue … det måste ha varit ett riktigt spel. Jack hade hittat en möglig regelbok nere i källaren, från början av tjugotalet, när en nordamerikansk roque-turnering hade hållits på Overlook. Det var nämligen ett riktigt spel.
(shizo)
Han rynkade pannan lite och log sedan. Ja, det var något schizo över spelet. Klubban uttryckte det perfekt. En mjuk sida och en hård. Ett spel med finess och precision och ett spel med rå, otyglad styrka.
Han svängde klubban genom luften … schvung. Han log en smula åt det kraftfulla, visslande ljud den gjorde. Sedan ställde han den tillbaka i stället och gick åt vänster. Vad han såg fick honom på nytt att rynka pannan.
Snöskotern stod nästan mitt i redskapsboden, en rätt ny sådan, och Jack tyckte inte alls om dess utseende. Det stod Bombardier Skidoo på den sida av motorkåpan, som vette mot honom, i svarta, tillbakalutande bokstäver, förmodligen för att ge intryck av fart. De utstickande skidorna var också svarta. Till höger och vänster på kåpan fanns svarta streck, vad man skulle kalla fartlinjer på en sportbil. Men det mesta av lacken gick i en gul, hånfull, ljus färgton och det var detta han inte gillade på den. När den stod där i den breda ljusstrimman från morgonsolen såg den med sin gula kropp och sin svarta randning, sina svarta skidor och sin svartstoppade, öppna cockpit ut som en monstruös, mekanisk geting. När den gick skulle den också låta som en sådan. Vinande och surrande och färdig att sticka. Men vad skulle den annars likna? Den flög i alla fall inte under falsk flagg. För när den hade gjort sitt jobb skulle de alla ha mycket ont. Alla tre. När det blev vår skulle hela familjen Torrance ha så ont, att det där som getingarna hade gjort med Dannys hand skulle verka som moderskyssar.
Han drog upp näsduken ur bakfickan, torkade sig om läpparna och gick bort till Skidoon. Han stod och såg ner på den, rynkorna i pannan var nu mycket djupa, och stoppade tillbaka näsduken i bakfickan. Därute vräkte sig en plötslig vindby mot redskapsboden, så att den gungade och knakade. Han såg ut genom fönstret och märkte att den förde med sig gnistrande snökristaller mot hotellets insnöade baksida, kastade dem högt upp mot den kalla, blå himlen.
Vinden dog bort och han såg åter på maskinen. Det var verkligen en motbjudande tingest. Man väntade sig nästan att få se en lång, böjlig gadd sticka fram ur dess bakre del. Han hade alltid tyckt illa om de förbannade snöskotrarna. De trasade sönder vinterns katedrallika tystnad i miljoner slamrande småbitar. De störde djurlivet. De sände ut stora och giftiga moln av blå, böljande oljerök bakom sig – host, host, flämt, flämt, låt mig få andas. De var kanske den sista, groteska leksaken under den bortdöende oljetidsåldern, julklappar till tioåringar.
Han erinrade sig en tidningsartikel han hade läst i Stovington, en historia som utspelats någonstans i Maine. En grabb på snöskoter hade, bredbent och självsäker, kört av en väg han inte kände till i gott och väl femti i timmen. Natt. Inget lyse. Det hade funnits en kraftig kedja mellan två stolpar och en skylt på mitten med orden FÖRBJUDEN GENOMFART. De sa att grabben förmodligen aldrig såg den. Månen kunde ha gått bakom moln. När Jack läste historien hade han nästan känt sig glad och när han nu såg ner på den här maskinen återkom känslan.
(Om det inte vore för Danny skulle jag med största förtjusning ta en av de där klubborna, öppna kåpan och sedan gå lös på den tills)
Han andades ut i en lång suck. Wendy hade rätt. Om så helvetet, den stora flodvågen eller fattigbespisningen väntade, Wendy hade rätt. Att banka sönder den här maskinen skulle vara höjden av galenskap, oavsett hur lockande en sådan galenskap tycktes vara. Det skulle nästan vara likvärdigt med att banka sin egen son till döds.
– Förbannade uppfinnare, sa han högt.
Han gick bakom maskinen och skruvade av bensinlocket. Han hittade en mätsticka på en av hyllorna, som gick i brösthöjd runt väggarna, och stack ner den. En knapp halvcentimeter av stickan kom upp våt. Inte mycket, men tillräckligt för att se om den jäkla maskinen skulle starta. Senare kunde han suga upp mer från Folkan och hotellets stationsvagn.
Han skruvade på bensinlocket och öppnade kåpan. Inga tändstift, inget batteri. Han gick tillbaka till hyllan och började rota omkring i den, flyttade undan skruvmejslar och skiftnycklar, en förgasare till en encylindrig motor som plockats ut ur en gammal gräsklippare, plastaskar med skruvar och spikar och bultar av varierande storlekar. Hyllan var mörk och täckt av gammalt smörjfett och åratals damm hade fastnat på den som en päls. Han tyckte inte om att ta på den.
Han hittade en liten, oljefläckad ask på vilken någon lakoniskt skrivit förkortningen Skid. Han skakade den och någonting skramlade inuti. Tändstift. Han höll upp ett mot ljuset, försökte uppskatta gnistgapet utan att behöva jaga runt efter någon mätsticka. Skit i det, tänkte han med avsmak och släppte ner stiftet i asken. Om gapet är fel så är det ju för djävligt. Så in i helvete jävligt.
Det stod en stol bakom dörren. Han drog fram den, satte sig ner och skruvade in de fyra tändstiften, satte sedan på de små gummihattarna på vart och ett. När det var gjort lät han fingrarna spela lite över generatorn. De skrattade när jag slog mig ner vid pianot.
Tillbaka till hyllorna. Den här gången kunde han inte hitta vad han ville ha tag på, ett batteri. Ett tolv- eller sexvolts. Där fanns hylsnycklar, ett etui med borrar, påsar med gödningsmedel för gräsmattor och blomsterrabatter, men inget batteri till snöskotern. Det bekymrade honom inte det minsta. I själva verket gjorde det honom glad. Han kände sig lättad. Jag gjorde mitt bästa, kapten, men jag kunde inte komma igenom. Bra, min son. Jag ska rekommendera dig till Silverstjärnan och Purpursnöskotern. Du är en heder för ditt regemente. Tack, sir. Jag försökte.
Han började vissla ”Red River Valley” i snabb takt medan han letade igenom den sista hyllmetern. Tonerna kom ut i små vita rökpuffar. Han hade letat igenom hela boden och grejen fanns inte där. Någon hade kanske snott det. Watson hade kanske gjort det. Han skrattade högt. Det gamla vanliga sättet att snatta på kontor. Några gem, några rispapper, ingen kommer att sakna den här bordduken eller det här kungliga porslinet … och vad sägs om det här fina snöskoterbatteriet? Jodå, det kan komma till pass. Släng ner det i säcken. Tjänstemannabrott, baby. Alla är långfingrade. Stoppa-under-tröjan rabatt brukade vi kalla det, när vi var barn.
Han gick tillbaka till snöskotern och gav den en präktig spark när han passerade. Tja, det var den saken. Han skulle vara tvungen att säga till Wendy jag är ledsen, baby, men …
Det stod en kartong i hörnet vid dörren. Stolen hade stått rakt över den. På den stod skrivet med blyerts förkortningen Skid.
Han såg den och leendet dog bort på hans läppar. Se, sir, det är kavalleriet. Det tycks som om våra röksignaler i alla fall hade haft effekt.
Det var inte rättvist.
För fan, det var inte rättvist.
Någonting – turen, ödet, försynen – hade försökt rädda honom. Någon annan tur, en vit tur. Och i sista ögonblicket hade den gamla vanliga Jack Torrance-oturen klivit tillbaka in. Den usla kortsitsen var inte slut ännu.
Motviljan, en grå, dyster våg, vällde upp i hans hals. Hans händer knöts på nytt i nävar.
(Inte rättvist, för fan, inte rättvist)
Varför kunde han inte sett åt något annat håll? Vart som helst! Varför hade han inte fått sendrag i nacken eller fått ett nysanfall eller känt lust att blinka? Någon sådan där småsak. Då skulle han aldrig ha sett den.
Nåja, han hade aldrig gjort det. Det var alltihop. Det var en hallucination inte olik det som hänt igår utanför det där rummet på andra våningen eller de där förbannade häckdjuren. En tillfällig överansträngning, det var allt. Lustigt, jag tyckte att jag såg ett batteri till en snöskoter i det där hörnet. Nu finns det ingenting där. Stridsutmattning förmodar jag, sir. Ursäkta. Tappa inte modet, gosse. Det händer oss alla, förr eller senare.
Han slet upp dörren så hårt att den nästan gick av gångjärnen och drog in sina snöskor. De var täckta av snö och han slog dem så hårt mot golvet att snön yrde. Han stack in vänster sko … och hejdade sig.
Danny var där ute, vid mjölkplattan. Tycktes försöka göra en snögubbe. Inte stor idé, snön var för kall för att hålla ihop. Men han knogade oförtrutet på där ute i den gnistrande morgonen, en liten påbyltad pojkvasker på den lysande snön och under den lysande himlen.
(Vad i herrans namn tänkte du på?)
Svaret kom omedelbart.
(Mig själv. Jag tänkte på mig själv.)
Han erinrade sig plötsligt hur han låg i sängen kvällen före, låg där och plötsligt övervägt om han skulle mörda sin hustru.
Just då, just då när han låg på knä, stod allt klart för honom. Det var inte bara Danny som Overlook påverkade. Det påverkade också honom. Det var inte Danny som var den svaga länken, det var han. Han var den sårbare, den som kunde böjas och vridas tills någonting knäcktes.
(tills jag släpper efter och sover … och när jag gör det om jag gör det)
Han såg upp mot raderna av fönster och solen kastade tillbaka ett nästan bländande ljus från de många smårutorna men han fortsatte ändå att se på dem. För första gången lade han märke till hur mycket de liknade ögon. De såg inte på Danny. De såg på honom.
Under dessa få sekunder förstod han allt. Han kom ihåg en viss svart-vit bild han sett som barn under en lektion i katekesen. Nunnan hade visat upp den för dem på ett staffli och kallat den ett guds under. Klassen hade stirrat oförstående på den och bara sett ett virrvarr av vitt och svart, meningslöst och konturlöst. Sedan hade ett av barnen i tredje raden flämtat till, ”Det är Jesus!” och det barnet hade gått hem med en alldeles ny bibel och också med en almanacka, eftersom han hade varit först. De andra stirrade ännu mera intensivt, Jacky Torrance bland dem. Ett efter ett hade de andra barnen gett till liknande Hämtningar, en liten flicka hade nära nog gripits av extas och gällt skrikit: ”Jag ser Honom! Jag ser Honom!” Hon hade också belönats med en bibel. Till slut hade alla sett Jesus ansikte i virrvarret av svart och vitt utom Jacky. Han ansträngde sig mer och mer, och var nu rädd och en del av honom tänkte cyniskt att alla andra helt enkelt låtsades för att behaga Syster Beatrice, medan en annan del i hemlighet var övertygad om att han inte såg det för att gud hade bestämt sig för att han var den störste syndaren i klassen. ”Ser du det inte, Jacky?” hade Syster Beatrice frågat honom på sitt vänliga, sorgsna sätt. Jag ser dina pattar, hade han tänkt i vild förtvivlan. Han började skaka på huvudet, låtsades sedan bli upphetsad och sa: ”Jo, det gör jag. Åh! Det är Jesus!” Och alla i klassen hade skrattat och applåderat åt honom så att han kände sig triumferande, skamsen och rädd. När alla andra senare hade stormat upp från kyrkans källarvåning och ut på gatan hade han dröjt sig kvar och tittat på det meningslösa svart-vita virrvarret, som Syster Beatrice hade lämnat kvar på staffliet. Han hatade det. De hade alla hittat på det på samma sätt som han, till och med Systern själv. Det var en stor bluff. ”Skitsnack-helveteshelvete-skitsnack”, hade han viskat tyst och när han vände sig om för att gå hade han i ögonvrån sett Jesus ansikte, sorgset och vist. Han vände tillbaka med hjärtat i halsgropen. Allt föll plötsligt på plats och han hade stirrat på bilden i skräckfylld undran, oförmögen att förstå hur han hade kunnat missa det. Ögonen, sicksackmönstret av skuggor över den förgrämda pannan, den fint formade näsan, den känsliga munnen. Som såg på Jacky Torrance. Det som bara hade varit ett meningslöst kludder hade plötsligt förvandlats till en ren svart-vit etsning av Vår-Herre-Kristus ansikte. Skräckfylld undran förvandlades till fasa. Han hade svurit framför Jesus bild. Han skulle bli fördömd. Han skulle hamna i helvetet bland syndarna. Kristus ansikte hade funnits i bilden hela tiden. Hela tiden.
När han nu låg på knä i solen och iakttog hur hans son lekte i hotellets skugga, visste han att det var fullkomligt sant. Hotellet ville ha Danny, kanske dem alla tre, men framför allt Danny. Häckarna hade verkligen rört sig. Det fanns en död kvinna i 217, en kvinna som kanske bara var en ande och ofarlig under de flesta förhållanden, men en kvinna som nu var en aktiv fara. Hon hade som en del ondskefulla mekaniska leksaker dragits upp och satts i rörelse av Dannys egen egendomliga själ … och även av hans. Hade det varit Watson som berättat för honom om en man som dött av slag en dag på roquebanan? Eller hade det varit Ullman? Det spelade ingen roll. Det hade skett ett mord på tredje våningen. Hur många gamla gräl, självmord, slaganfall? Hur många mord? Fanns Grady lurande någonstans i västra flygeln med sin yxa och väntade på att Danny skulle sätta igång honom, så att han kunde komma fram ur någon vägg?
Cirkeln med svullna blånader kring Dannys hals.
De glittrande, halvskymtande flaskorna i den tomma baren. Radion.
Klippboken som han hittat i källaren.
(Medoc, är du här? Jag har gått i sömnen igen, min kära …)
Han reste sig plötsligt, kastade tillbaka snöskorna ut genom dörren. Han skakade i hela kroppen. Han slängde igen dörren och plockade upp kartongen med batteriet. Den gled ur hans darrande händer
(å herre gud tänk om jag krossat det)
och föll på sidan. Han drog upp kartongflikarna och ryckte ut batteriet utan att bry sig om syran, som kanske läckte ut om höljet spräckts. Men det hade det inte. Det var helt. Han suckade litet.
Han tog det i famnen, gick bort till Skidoon och ställde det på den lilla plattan nära motorns framsida. Han hittade en liten skiftnyckel på en av hyllorna och kopplade snabbt och utan svårigheter fast batterisladdarna. Batteriet var laddat, han behövde inte prova det på laddaren. Det hade sprakat av elektricitet och känts en svag ozonlukt, när han lät den ena kabeln glida ner över den positiva polen. När arbetet var klart reste han sig och torkade nervöst av händerna på sin blekta jeansjacka. Så där ja. Den skulle fungera. Fanns ingen som helst anledning att den inte skulle det. Ingen annan än att den var en del av Overlook och Overlook ville faktiskt inte att de skulle härifrån. Inte alls. Overlook hade förbannat trevligt. Där fanns en liten pojke som det kunde terrorisera, en man och en kvinna som det kunde få att vända sig mot varandra och om det spelade sina kort rätt kunde det sluta med att de flaxade omkring i Overlooks korridorer som overkliga skuggor i en roman av Shirley Jackson; det som vandrade i Hill House vandrade ensamt, men man skulle inte vara ensam i Overlook, åh nej, det skulle finnas gott om sällskap här. Men det fanns verkligen ingen anledning att snöskotern inte skulle starta. Utom naturligtvis
(utom att han egentligen inte ville fara.)
ja, utom det.
Han stod och såg på Skidoon, andedräkten kom ut i små frusna puffar. Han ville att det skulle vara som det hade varit. När han kom in här, hade han inte haft några tvivel. Han hade då vetat att det skulle vara ett fel beslut att åka dit ner. Wendy var bara skrämd av spöket, som hade framkallats av en enda hysterisk liten pojke. Nu kunde han plötsligt se hennes ståndpunkt. Det var som med hans pjäs, hans förbannade pjäs, Han visste inte längre på vems sida han stod eller hur saker och ting skulle utfalla. När man väl en gång sett en guds ansikte i det där svarta och vita virrvarret så var det fritt fram – man kunde aldrig låta bli att se det. Andra kunde skratta och säga, det är ingenting, bara en massa fläckar utan mening, tacka vet jag de gamla och goda mästarna som målade så att man såg, men du skulle alltid se Vår Herre Jesus se på dig. Du hade sett det hoppa fram ur helheten, varit med om att det medvetna och det omedvetna smälte samman i detta upprörande ögonblick då du förstod. Du skulle alltid se det. Du var dömd att se det.
(Jag har gått i sömnen igen, min kära …)
Det hade varit rätt tills han fick se Danny leka i snön. Det var Dannys fel. Allt hade varit Dannys fel. Det var han som hade strålningen, det var en förbannelse. Om han och Wendy hade varit här ensamma skulle de ha haft riktigt trevligt under vintern. Ingen smärta, inga påfrestningar för hjärnan.
(Vill inte fara? Kan inte?)
Overlook ville inte att de skulle åka och han ville inte heller att de skulle åka. Inte ens Danny. Han var kanske nu en del av det. Kanske Overlook som en väldig, vandrande Samuel Johnson hade utvalt honom att vara deras Boswell. Säger ni att den nye fastighetsskötaren skriver? Mycket bra, anställ honom. Det är på tiden att vi lägger fram vår synpunkt. Men låt oss först göra oss av med den där kvinnan och hans snoriga unge. Vi vill inte att han ska distraheras. Vi vill inte …
Han stod bredvid snöskoterns cockpit och hans huvud började på nytt värka. Vad blev resultatet? Fara eller stanna. Mycket enkelt. Fortsätt att göra det enkelt. Ska vi fara eller ska vi stanna?
Om vi åker, hur länge kommer det då att dröja innan du letar reda på den där stambaren i Sidewinder? frågade en inre röst. Det mörka stället med en usel färg-tv, där orakade och arbetslösa män tillbringar dagen med att se på frågeprogram i tv? Där det luktar tvåtusen års gammal piss på toaletten och alltid ligger en kladdig, oupplöst Camelfimp i toalettstolen? Där ölet kostar tretti cents glaset och du saltar i det och jukeboxen är laddad med sjutti gamla country-låtar?
Hur länge? Åh herregud, han var så rädd, att det inte alls skulle dröja länge.
– Jag kan inte vinna, sa han mycket lågt.
Det var just det. Det var som att försöka lägga patiens, när ett av ässen i leken saknades.
Han lutade sig plötsligt över Skidoos motor och ryckte bort rotorn. Den lossnade otäckt lätt. Han såg ett ögonblick på den, gick sedan bort till redskapsbodens bakre dörr och öppnade den.
Härifrån var utsikten över bergen öppen och vykortsvacker i den lysande morgonsolen. Ett orört snöfält utbredde sig upp till de första tallarna någon kilometer bort. Han kastade rotorn så långt bort ut i snön som han kunde. Den flög mycket längre än den borde ha gjort. Ett litet snömoln höjde sig när den föll. Den lätta brisen förde snökornen bort till nya viloplatser. Skingra er där, säger jag. Här finns ingenting att se. Allt är över. Skingra er.
Han kände frid.
Han stod en lång stund i dörröppningen, andades in den sköna bergsluften, stängde sedan dörren bestämt och gick tillbaka ut genom den andra dörren för att säga till Wendy att de skulle stanna. På vägen stannade han och hade snöbollskrig med Danny.