Det var den 29 november, tre dagar efter tacksägelsedagen. Den senaste veckan hade varit bra, middagen på tacksägelsedagen den bästa de haft som familj. Wendy hade stekt Dick Halloranns kalkon precis lagom och de hade ätit så att de hållit på att spricka utan att ens till närmelsevis ha gjort slut på den. Jack hade stönat att de nu var tvungna att äta kalkon resten av vintern – kalkon i gräddsås, kalkonsmörgås, kalkon och nudel, kalkonöverraskning.
Nej, sa Wendy med ett litet leende. Bara till jul. Sedan har vi kapunen.
Jack och Danny hade stönat tillsammans.
Blånaderna på Dannys hals hade bleknat och deras farhågor tycktes ha bleknat bort i samma takt. På tacksägelsedagens eftermiddag hade Wendy dragit Danny runt på hans kälke, medan Jack jobbade med pjäsen, som nu var nästan färdig.
– Är du fortfarande rädd, grabben? frågade hon och visste inte hur hon skulle ställa frågan lite mindre rakt på sak.
– Ja, svarade han enkelt. Men nu håller jag mig till säkra ställen.
– Din pappa säger att skogsvaktaren förr eller senare kommer att undra över varför vi inte hör av oss i radion. De kommer att se efter om något är galet. Då kan vi kanske åka ner. Du och jag. Och låta din pappa stanna över vintern. Han hade fullgod anledning att vilja det. På sätt och vis … jag vet att det här är svårt att förstå för dig …. har vi ryggen mot väggen.
– Ja, svarade han utan att kommentera det.
Den här strålande eftermiddagen var de båda en trappa upp och Danny visste, att de hade älskat med varandra. Nu dåsade de. Han visste att de var lyckliga. Hans mor var fortfarande lite rädd, men hans fars känslor var egendomliga. Han tyckte att han gjort något, som var mycket svårt och hade gjort det riktigt. Men Danny tycktes inte förstå exakt vad det där något var. Hans far vaktade det omsorgsfullt, även för sig själv. Danny undrade om det var möjligt att vara glad över att man gjort något och samtidigt skämmas så mycket över det, att man försökte att inte tänka på det? Frågan var oroande. Han trodde inte att det var möjligt … för en normal människa. När han som hårdast koncentrerade sig på sin far, hade han bara fått en dimmig bild av en bläckfisk, som virvlade upp mot den hårda blå himlen. Och vid båda tillfällena, när han koncentrerat sig på detta, hade pappa plötsligt stirrat på honom på ett skarpt och skrämmande sätt, som om han visste vad Danny höll på med.
Nu var han i hotellfoajén och gjorde sig redo att gå ut. Han gick ofta ut, tog med sig kälken eller satte på sig snöskorna. Han tyckte om att komma ut från hotellet. När han var ute i solskenet tycktes det som om en tyngd lyfts från hans skuldror.
Han drog fram en stol, klev upp på den och tog ner sin parka och sina snöbyxor ur balsalsgarderoben och satte sig sedan på stolen för att ta dem på sig. Hans stövlar stod på galoschhyllan och han drog fram dem, hans tunga stack ut i mungipan, när han koncentrerade sig på att snöra dem och knyta upp råhudsremmarna i prydliga öglor. Han drog på handskarna och sin skidmask och var redo.
Han klampade genom köket till bakdörren och stannade sedan. Han var trött på att leka på baksidan och den här tiden på dagen skulle hotellets skugga ligga över hans lekområde. Han tyckte inte ens om att vistas i Overlooks skugga. Han bestämde sig för att han skulle sätta på sig snöskorna och i stället gå ner till lekplatsen. Dick Hallorann hade sagt åt honom att hålla sig borta från häckdjuren, men tanken på dem oroade honom inte särskilt. De var nu begravda under snödrivor, ingenting syntes mer än en formlös klump, som var kaninens huvud och lejonens svansar. När svansarna stack ut ur snön på det där viset, såg de mer löjliga ut än skrämmande.
Danny öppnade bakdörren och tog in sina snöskor från mjölkplattan. Fem minuter senare spände han fast dem på fötterna ute på stora terrassen. Hans pappa hade sagt till honom, att han (Danny) hade talang att använda snöskor – de lättjefulla, hasande stegen, vrickningen på vristen som skakade av pudersnön från bindslena precis innan stöveln på nytt sattes ner – och att det bara återstod för honom att bygga upp de nödvändiga musklerna i lår och vader och vrister. Danny upptäckte att hans vrister blev fortast trötta. Att gå i snöskor var nästan lika påfrestande för vristerna som att åka skridskor, eftersom man måste hålla bindslena fria från snö. Var femte minut eller så måste han stanna upp bredbent med snöskorna platta mot snön för att vila sig.
Men han behövde inte vila på vägen ner till lekplatsen, eftersom det gick utför hela tiden. Mindre än tio minuter efter det att han kämpat sig upp och över den enorma snöbank, som tornat upp sig utanför Overlooks terrass, stod han med den handskklädda handen på lekplatsens rutschbana. Han andades inte ens häftigt.
Lekplatsen såg mycket trevligare ut i den djupa snön än den någonsin gjort under hösten. Den såg ut som en sagoskulptur. Gungornas kedjor hade frusit i egendomliga lägen, de stora barnens gungbräde vilade platt mot snön. Klätterställningen var en isgrotta med droppande tänder av is. Det var bara skorstenarna på lekstuge-Overlook, som stack upp ovanför snön
(önskar att det andra var begravt på samma sätt fast inte med oss inuti)
och överdelen på cementringarna stack fram på två ställen som igloos. Danny trampade dit, satte sig på huk och började gräva. Snart hade han grävt fram den mörka öppningen till en av dem och han kröp in i den kalla tunneln. I sin fantasi var han Patrick McGoohan, den Hemlige Agenten (de hade kört om det programmet två gånger på Burlingtons tv-kanal och hans pappa missade aldrig dem; han kunde tacka nej till en bjudning för att stanna hemma och se ”Hemlig Agent” eller ”Hämnarna” och Danny hade alltid sett på tillsammans med honom), på flykt undan KGB-agenter i de schweiziska alperna. Det hade förekommit ras i området och den beryktade KGB-agenten Slobbo hade dödat hans flickvän med en förgiftad pil, men någonstans i närheten fanns ryssarnas tyngdkraftsupphävande maskin. Kanske i slutet av den här tunneln. Han drog upp sin automatpistol och kröp längre in i tunneln, hans ögon var öppna och vaksamma, andedräkten rykte.
Den bortre änden av cementtunneln var helt blockerad av snö. Han försökte gräva sig igenom den och blev förvånad (och en smula illa till mods) över hur solid den var, nästan som is på grund av kylan och tyngden av ännu mer snö ovanpå den.
Hans låtsaslek ramlade i bitar och han blev plötsligt medveten om att han kände sig instängd och ytterst nervös i denna trånga cementring. Han kunde höra sin egen andhämtning; den lät fuktig och snabb och ihålig. Han var under snön och det kom nästan inget ljus genom det hål han grävt för att kunna komma in. Plötsligt ville han mer än något annat var ute i solskenet, plötsligt kom han ihåg, att hans pappa och mamma sov och inte visste var han fanns, att om hålet han grävt skulle rasa igen skulle han vara fångad och att Overlook inte tyckte om honom.
Danny vände sig om med en viss svårighet och kravlade tillbaka i cementringen, hans skor slog träaktigt ihop mot varandra bakom honom, hans handflator framkallade krasande ljud mot höstens torra asplöv under honom. Han hade just nått fram till slutet, där det kalla ljuset utifrån föll in, när snön verkligen rasade in, inget stort skred men tillräckligt för att pudra hans ansikte och täppa till öppningen, som han pressat sig igenom och lämna honom helt i mörker.
Under ett ögonblick frös hans hjärta till is i panisk förskräckelse och han kunde inte tänka. Sedan hörde han långt boritfrån att hans pappa sa till honom att han aldrig fick leka i Stovingtons soptipp, eftersom dumma människor ibland vräkte ut gamla kylskåp på tippen utan att ta bort dörrarna och om man kröp in i ett och dörren råkade slå igen om en fanns det inget sätt på vilket man kunde komma ut. Då skulle man dö i mörkret.
(Du skulle väl inte vilja att något sådant hände dig, grabben, eller hur?)
(Nej, pappa.)
Men det hade hänt, sa han skräckslagen, det hade hänt, han var i mörkret, han var instängd och det var lika kallt som i ett kylskåp. Och …
(någonting är här inne med mig)
Hans andhämtning upphörde i en flämtning. En nästan sövande skräck spred sig i hans kropp. Ja. Ja. Det var någonting här inne tillsammans med honom, något fruktansvärt som Overlook hade sparat för just en sådan här chans. Kanske en jättespindel, som grävt ner sig under de döda löven, eller en råtta … eller kanske liket efter något litet barn, som hade dött här på lekplatsen. Hade det hänt någon gång? Ja, han trodde att det kanske hade hänt. Han tänkte på kvinnan i badkaret. Blodet och hjärnan på väggen i presidentsviten. Av något litet barn, vars huvud hade spräckts, efter ett fall från klätterställningen eller en gunga och som nu kravlade efter honom i mörkret, grinande, sökande efter en slutlig lekkamrat på dess slutgiltiga lekplats. För alltid. Inom någon minut skulle han höra det komma.
Danny hörde i bortre ändan av cementringen det stadiga prasslet av döda löv, när någon kom krypande på händer och knän efter honom. När som helst skulle han känna dess kalla hand slutas kring hans fotled …
Tanken bröt hans förlamning. Han grävde i det lösa snösjok, som proppat igen öppningen i cementringen, kastade tillbaka snön mellan benen i puderliknande kaskader som en hund som gräver efter ett ben. Blått ljus silade ner och Danny kastade sig upp mot det som en dykare som kommer upp från djupt vatten. Han skrapade ryggen mot cementringens kant. En av hans snöskor hakade fast bakom den andra. Snö trängde in innanför hans skidmask och innanför kragen på hans parka. Han grävde i snön, klöste i den. Den tycktes hålla fast honom, suga honom tillbaka, tillbaka in i cementringen där den där osynliga, lövprasslande saken fanns, och hålla honom kvar där. För alltid.
Sedan var han ute med ansiktet uppåtvänt mot solen och han kravlade genom snön, kravlade bort från den halvt begravda cementringen, flämtade häftigt med ansiktet nästan komiskt vitt av pudersnö – en levande skräckmask. Han linkade bort till klätterställningen och satte sig ner för att justera snöskorna och hämta andan. Medan han rättade till dem och drog åt bindslena på nytt såg han hela tiden på hålet i cementringen. Han väntade sig se något komma ut. Ingenting hände och efter tre eller fyra minuter började Dannys andhämtning att lugna ner sig. Vad det än var så kunde det inte tåla solljuset. Det var instängt därnere, kunde kanske bara komma ut, när det var mörkt … eller när båda ändarna av dess cirkelrunda fängelse var igenpluggade med snö.
(men jag är i säkerhet nu jag är i säkerhet jag ska bara gå tillbaka för nu är jag i)
Något dunsade mjukt till bakom honom.
Han vände sig om, mot hotellet, och tittade. Men även innan han tittade
(Kan du se indianerna i den här bilden?)
visste han vad han skulle få se, eftersom han visste vad det där mjuka dunsande ljudet hade varit. Det var ljudet, när en stor snöklump föll, på samma sätt som det lät när det gled av hotellets tak och föll till marken.
(Kan du se …?)
Ja. Han kunde. Snön hade fallit av häckhunden. När han kommit hit ner hade den bara varit en oskyldig hög snö utanför lekplatsen. Nu stod den avslöjad, en orimlig grön fläck mitt i allt det tårbländande vita. Den satt upp som om den tiggde godis eller ett ben.
Men den här gången skulle han inte bli tokig, han skulle inte tappa fattningen. För nu var han åtminstone inte fångad i något mörkt gammalt hål. Han var ute i solskenet. Och det var bara en hund. Det är rätt varmt ute idag, tänkte han förhoppningsfullt. Solen har kanske smält bort tillräckligt mycket snö på den där gamla hunden, så att resten ramlat av. Det är kanske alltihop.
(Gå inte nära den där platsen … håll dig därifrån.)
Hans bindslen satt så fast som de någonsin kunde. Han reste sig och stirrade tillbaka på cementringen, som var nästan helt försvunnen i snön och vad han såg i den ände där han kommit ut, kom hans hjärta att stelna. Det fanns en cirkelrund mörk fläck vid änden av den, en skugga som markerade hålen han grävt för att kunna komma in. Trots snöblindheten tyckte han sig kunna se något där. Något som rörde sig. En hand. Ett desperat olyckligt barns vinkande hand, en vinkande, bedjande, drunknande hand.
(Rädda mig O snälla du rädda mig Om du inte kan rädda mig så kom åtminstone och lek med mig … För alltid. Och för alltid. Och för alltid.)
– Nej, viskade Danny hest.
Ordet kom torrt och naket ur hans mun, där det inte fanns någon fuktighet. Han kände hur hans själskrafter gav vika, försökte försvinna på samma sätt de hade gjort när kvinnan i rummet hade … nej, det var bäst att inte tänka på det.
Han grep hårt om verklighetens trådar och höll stadigt i dem. Han måste komma härifrån. Koncentrera sig på det. Vara lugn. Vara som den Hemlige Agenten. Skulle Patrick McGoohan gråta och kissa i byxorna som en liten baby?
Skulle hans pappa?
Det lugnade honom litet.
Bakom honom kom åter det där mjuka dunsande ljudet av fallande snö. Han vände sig om och nu stack huvudet på ett av häcklejonen upp ur snön, morrande åt honom. Det var närmare än det skulle ha varit, nästan uppe vid grinden till lekplatsen.
Skräcken försökte stegra sig inom honom och han kväste den. Han var den Hemlige Agenten och han skulle fly.
Han började gå ut från lekplatsen, tog samma omväg som hans far hade gjort den dagen då snön hade börjat falla. Han koncentrerade sig på att klara av snöskorna. Långsamma, platta steg. Lyft inte foten för högt, då förlorar du balansen. Vrid på vristen och skaka av snön från de korslagda snörena. Det verkade så långsamt. Snön hade blåst ihop högt här och han kunde kliva över staketet. Han kom halvvägs över och föll nästan pladask när snöskon på hans bakre fot fastnade i en av staketstolparna. Han kämpade mot tyngdlagen, fäktade som en väderkvarn med armarna, tänkte på hur svårt det var att komma upp, när man väl ramlat omkull.
Det mjuka ljudet, snöklumpar som föll, kom från hans högra sida. Han såg ditåt och upptäckte de båda andra lejonen, nu fria från snö ner till framtassarna, ungefär sexti steg bort. Hunden hade vänt på huvudet.
(Det händer bara när du inte tittar.)
– Åh. Aaaj …
Hans snöskor hade korsat sig och han ramlade framåt i snön, vevade hjälplöst med armarna. Han fick mer snö innanför masken, i halsen och i stövelskaften. Han arbetade sig upp ur snön och försökte få snöskorna under sig, hjärtat bultade nu vilt
(Hemlige Agent kom ihåg att du är den Hemlige Agenten)
och tog överbalansen bakåt. Han låg ett ögonblick och såg upp i himlen, medan han tänkte att det skulle vara lättare att ge upp.
Sedan tänkte han på den där saken i cementtunneln och visste att han inte kunde göra det. Han kom på fötter och stirrade bort mot häckdjuren. Alla tre lejonen stod nu tillsammans, knappa tolv meter bort. Hunden hade förflyttat sig till deras vänstra flank, som om den tänkte blockera Dannys återtåg. De var nu helt fria från snö bortsett från puderkragar runt halsar och nosar. Alla stirrade på honom.
Hans andetag skenade iväg och paniken var som en råtta inne i hans huvud, gnagde och vred sig. Han kämpade mot paniken och han kämpade med snöskorna.
(Pappas röst: Nej, kämpa inte med dem, grabben. Gå på dem som om de vore dina egna fötter. Gå med dem.)
(Ja, pappa.)
Han började på nytt, försökte återfinna den lätta rytm som han hade tränat med sin pappa. Den kom tillbaka undan för undan, men med rytmen kom också medvetandet hur trött han var, hur hans skräck hade mattat ut honom. Senorna i hans lår och vader och vrister var heta och darrande. Han kunde se Overlook framför sig, gäckande långt bort, som tycktes iaktta honom med sina många fönster, som om det här var något slags strid som det var en smula intresserat av.
Danny såg sig om över axeln och hans snabba andhämtning upphörde ett ögonblick och ökade sedan ännu mer. Det närmaste lejonet var nu bara sex meter bakom, vadade genom snön som en hund plaskar på i en damm. De båda andra var till höger och vänster om det, följde efter i spåren. De var som en armépatrull på spaning, hunden var fortfarande till vänster om dem, spejaren. Det närmaste lejonet höll huvudet sänkt. Skuldrorna höjde sig kraftfulla ovanför halsen. Svansen var lyft, som om den ögonblicket innan han vände sig om för att titta, hade svept fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han tyckte att det såg ut som en stor väldig huskatt, som hade god tid på sig att leka med en mus, innan den skulle döda.
( …ramla …)
Nej, om han ramlade var han död. De skulle aldrig låta honom komma upp. De skulle göra språnget. Han vevade vansinnigt med armarna och kastade sig framåt så att tyngdpunkten i hans kropp kom att ligga alldeles bakom hans näsa. Han återfick balansen och skyndade vidare, medan han kastade snabba blickar över axeln. Luften visslade in och ut i hans torra strupe.
Världen var begränsad till den bländande snön, de gröna häckarna och det viskande ljudet från hans snöskor. Och någonting annat. Ett mjukt, dämpat tassande ljud. Han försökte skynda på och kunde inte. Nu gick han över den igensnöade uppfartsvägen, en liten pojke med ansiktet nästan begravt i skuggan från parkans luva. Eftermiddagen var alltjämt lugn och ljus.
När han såg sig tillbaka var tätlejonet bara två meter bakom. Det grinade. Munnen var öppen, länderna spända som en klocksträng. Bakom det och de andra kunde han se kaninen, huvudet stack ljusgrönt upp ur snön, som om det hade vänt sitt fruktansvärda tomma ansikte för att beskåda slutet på smygjakten.
När han nu befann sig på stora gräsmattan mellan den cirkelrunda vägen och terrassen släppte han paniken lös och började springa klumpigt i snöskorna utan att våga se sig om, lutade sig längre och längre framåt med armarna utsträckta, som en blind som känner sig för efter hinder. Skidmasken ramlade av och avslöjade hans ansikte, kritvitt med hektiska röda fläckar på kinderna och ögon som trängde ut av skräck. Nu var terrassen mycket nära.
Bakom sig hörde han hur snön plötsligt hårt packades ihop, när något tog språnget.
Han föll på trappan, skrek utan ljud, och kravlade uppför trappstegen på händer och knän med snöskorna skramlande och skevande bakom sig.
Det hördes ett snärtande ljud i luften och han kände plötsligt smärta i benet. Tyg som revs sönder. Något annat som revs sönder – måste ha gjort det – i hans inre.
Morrande, vredgade vrål.
Lukten av blod och vintergrönska.
Han föll framstupa på terrassen, snyftade hest, kände den fylliga, metalliska smaken av koppar i munnen. Hans hjärta dundrade i bröstet. En liten rännil av blod kom ur hans näsa.
Han hade ingen aning om hur länge han legat där, innan dörrarna till foajén flög upp och Jack kom utspringande, iklädd bara sina jeans och ett par tofflor. Wendy var bakom honom.
– Danny! skrek hon.
– Danny, för guds skull! Vad är det som är galet? Vad har hänt?
Pappa hjälpte honom upp. Hans snöbyxor var uppslitna nedanför knäna. Hans yllestrumpa innanför var söndersliten och hans vad var ytligt skrapad … som om han hade försökt tränga sig igenom en tät vintergrön häck och grenarna hade rivit honom.
Han såg sig om över axeln. Långt där borta, bakom gräsmattan och på övningsgreenen fanns ett antal formlösa, snötäckta klumpar. Häckdjuren. Mellan dem och lekplatsen. Mellan dem och vägen.
Hans ben gav vika. Jack fångade upp honom. Han började gråta.