Det var den första december.
Danny var i östra flygelns balsal, stod på en pösig stoppad, högryggad stol och tittade på klockan under glaskupan. Den stod mitt på balsalens höga, skulpterade spiselhylla, flankerad av två stora elefanter av elfenben. Han väntade sig nästan att elefanterna skulle börja röra på sig och försöka genomborra honom med sina betar när han stod där, men de var orörliga. De var ”säkra”. Efter den där natten med hissen hade han börjat indela alla saker i Overlook i två kategorier. Hissen, källaren, lekplatsen, rum 217 och presidentsviten – de ställena var ”osäkra”. Deras våning, foajén och terrassen var ”säkra”. Tydligen var balsalen också säker.
(Elefanterna var det i alla fall.)
Han var inte säker på andra ställen och undvek dem alltså av princip.
Han såg på klockan innanför glaskupan. Den stod under glas så att alla dess hjul och kuggar och fjädrar syntes. Runt detta maskineri fanns ett förkromat stålband och alldeles under urtavlan satt en stång med ett par nätkorgar i var ände. Klockans visare stod på en kvart över XI och fastän han inte kände till romerska siffror kunde han av visarens ställning gissa sig till när klockan hade stannat. Klockan stod på en sammetsdyna. Framför den låg en vackert arbetad silvernyckel.
Han förmodade att klockan var en av de saker, som han inte skulle röra, precis som de dekorativa eldtängerna i stället bredvid den öppna spisen i foajén eller den höga byrån med porslin i bortre delen av matsalen.
En känsla av orättvisa och en känsla av upprorisk vrede steg plötsligt inom honom och
(jag bryr mig inte om vad jag inte får röra, bryr mig inte om det, det har rört vid mig, inte sant? lekt med mig, eller hur?)
Det var så. Och det hade inte varit särskilt försiktigt med att inte ha sönder honom.
Danny sträckte ut handen, tog tag i glaskupan och lyfte den åt sidan. Han lät ett finger glida ett tag över verket, tryckte pekfingret mot kuggarna, strök det mjukt över hjulen. Han tog upp silvernyckeln. En vuxen skulle ha tyckt att den var obekvämt liten men den passade hans fingrar perfekt. Han stack in den i hålet mitt i urtavlan. Den gled in fint med en liten knäpp, som mera kändes än hördes. Den gick naturligtvis att vrida åt höger; klockvis.
Danny vred om nyckeln tills det inte gick mer och tog sedan ut den. Klockan började ticka. Kuggarna gick runt. Ett stort balanshjul gungade fram och tillbaka i halvcirkel. Visarna flyttade sig. Om man höll huvudet alldeles stilla och ögonen vidöppna kunde man se hur minutvisaren långsamt flyttade sig fram mot mötet med timvisaren om fyrtifem minuter. Klockan XII.
(Och den Röda Döden härskade över allt.)
Han rynkade pannan och skakade av sig tanken. Det var en tanke utan mening eller betydelse för honom.
Han sträckte på nytt ut pekfingret och förde upp minutvisaren till timslaget, nyfiken på vad som skulle hända. Det var tydligen inget gökur, men det där stålbandet måste betyda något.
Det hördes en serie små, klickande ljud och sedan började klockan pingla fram Strauss ”Donauvalsen”. Ett utstansat band som inte var mer än fem centimeter brett började rulla upp sig. Små mässingstappar lyftes och sänktes. Bakom klockan kom två figurer framglidande på stålbandet, balettdansörer, till vänster en flicka i luftig kjol och vita strumpor, till höger en pojke i svarta trikåer och balettskor. De höll händerna korslagda över sina huvuden. De möttes i mitten, framför VI.
Danny kunde urskilja små håligheter i deras sidor, alldeles under armhålorna. Stången gled in i håligheterna och det hördes ett svagt klickande. Korgarna i båda ändar började svänga runt. ”Donauvalsen” klinkade fram. Dansörernas armar sänktes, pojken lyfte upp flickan över sitt huvud och virvlade över stången. Båda låg framstupa, pojkens huvud var begravt nedanför flickans korta balettkjol, flickans ansikte pressades mot pojkens trikåklädda midja. De vred sig i mekanisk lidelse.
Danny rynkade på näsan. De var sådana där som kysstes och hade sig. De fick honom att må illa.
Ögonblicket efter började allt gå baklänges. Pojken virvlade tillbaka över stången. Han kastade upp flickan i upprätt ställning. De tycktes nicka menande åt varandra när de sträckte upp händerna över sina huvuden. De dansade tillbaka samma väg de kommit, försvann just som ”Donauvalsen” slutade. Klockan började slå silvertonande slag.
(Midnatt! Midnattslaget!)
(Hurra för maskerna!)
Danny virvlade runt på stolen, höll på att ramla ner. Balsalen var tom. Bakom de dubbla katedralfönstren kunde han se hur ny snö började falla. Den stora mattan (naturligtvis hoprullad när det var dans), ett färgstarkt mönster i rött och guld, låg orörd på golvet. Runt omkring den stod små, intima bord för två, de spinkiga stolarna som fanns vid varje bord sträckte upp sina spindelben mot taket.
Hela salen var tom.
Men den var inte riktigt tom. För här i Overlook fortsatte allt. Här i Overlook var all tid en och samma. Här fanns en kväll utan slut i augusti 1945 med skratt och drinkar och några utvalda, som åkte upp och ner i hissen, drack champagne och pratade strunt med varandra. Det var en ännu inte ljusnande junimorgon tjugo år senare och maffians lejdmördare pumpade in kulor i sönderslitna och blodiga kroppar, i tre mäns kroppar som i evighet måste återuppleva smärtan. I ett rum på andra våningen låg en kvinna lättjefullt i sitt badkar och väntade på besökare.
I Overlook hade alla saker sitt eget speciella liv. Det var som om hela stället dragits upp med en silvernyckel. Klockan tickade. Klockan tickade.
Han var nyckeln, tänkte Danny sorgset. Tony hade varnat honom och han hade bara låtit allting gå.
(Jag är bara fem!)
skrek han till någon som till hälften fanns i rummet.
(Gör det ingen skillnad att jag bara är fem?)
Det kom inget svar.
Han vände sig motvilligt mot klockan.
Han hade skjutit den ifrån sig, hade hoppats att något skulle hända som skulle hjälpa honom att undvika att behöva kalla på Tony igen, att en skogsvaktare skulle komma, eller en helikopter, eller en räddningspatrull; de kom alltid i tid i hans tv-program, människorna blev räddade. I tv var skogsvaktarna och räddningspatrullerna och sjukvårdarna en vänlig vit styrka som vägde upp den förvirrade ondska som han varseblev; överallt där människor trasslade till det för sig hjälptes de ur det, klarades allting upp. De behövde inte själva klara sig ur det.
(Snälla?)
Det kom inget svar.
Inget svar, och om Tony kom skulle det bli samma mardröm? Dunsandet, den hesa, retliga rösten, den blåsvarta mattan som ormar? Tedrom?
Men vad annars?
(Snälla o snälla)
Inget svar.
Han såg med en darrande suck på urtavlan. Kuggarna rörde sig och kopplade ihop sig med andra kuggar. Balanshjulet gungade hypnotiskt fram och tillbaka. Och om man höll huvudet alldeles stilla kunde man se hur minutvisaren obevekligt kröp från XII till V. Om man höll huvudet alldeles stilla kunde man fortfarande se att …
Urtavlan var borta. I dess ställe fanns det ett runt stort hål. Det ledde in i evigheten. Det började svälla upp. Klockan var borta. Rummet bakom den. Danny vacklade till och föll sedan in i det mörker som hela tiden hade funnits dolt bakom urtavlan.
Den lille pojken i stolen kollapsade plötsligt och låg i en böjd, onaturlig vinkel med huvudet bakåtkastat och ögonen oseende stirrande upp i balsalens tak.
Nedåt och nedåt och nedåt och nedåt till …
korridoren, hopkrupen i korridoren, och han hade svängt fel, försökte att komma tillbaka till trapporna, men hade svängt fel och nu OCH NU …
… såg han att han var i den korta återvändskorridoren som bara ledde till presidentsviten och det dunsande ljudet kom närmare, roqueklubban visslade vildsint genom luften, huvudet på den bäddade in sig i väggen, skar sönder sidentapeten, framkallade små moln av puts.
(För fan, kom ut hit! ta din)
Men det fanns en annan gestalt i korridoren. Nonchalant lutande sig mot väggen alldeles bakom honom. Som ett spöke.
Nej, inte ett spöke, men helt klädd i vitt. Klädd i vita kläder.
(Jag ska nog hitta dig, din förbannade lilla horunge. LILLA HORUNGE!)
Danny kröp ihop för ljudet. Nu kom det från trapphallen på tredje våningen. Snart skulle röstens ägare komma runt hörnet.
(Kom hit! Kom hit, din lilla skit!)
Figuren i vitt rätade upp sig en smula, flyttade bort cigarretten ur mungipan och plockade bort ett tobaksflarn från den fylliga överläppen. Det var Hallorann, såg Danny. Klädd i vita kockmunderingen i stället för den blå kostym, som han hade haft på sig stängningsdagen.
– Om det blir trassel, sa Hallorann, så ska du ge mig en signal. Ett sådant där högt rop som det där som nästan knockade mig för några minuter sedan. Jag hör dig kanske ända borta i Florida. Och gör jag det kommer jag på stubben. Jag kommer på stubben. Jag kommer på …
(Kom nu då! Kom nu, kom NU! Å Dick jag behöver dig vi behöver dig alla)
stubben. Jag är ledsen, men jag måste ge mig iväg. Förlåt, Danny gamle gosse, men jag måste ge mig iväg. Det har varit kul, du är tidernas, men jag måste sno mig, jag måste ge mig iväg.
(Nej!)
Men han såg på, när Dick Hallorann vände sig om, stack tillbaka cigarretten i mungipan och nonchalant klev in i väggen.
Lämnade honom ensam.
Och det var då som den skuggliknande gestalten kom runt hörnet, väldig i det skumma ljuset i korridoren, det var bara det reflekterade röda i ljuset i ögonen som var tydligt.
(Där är du ju! Nu har jag fått tag på dig, din satan! Nu ska jag lära dig!)
Det kom krängande mot honom, skrämmande, lufsande, medan roqueklubban svingades uppåt och uppåt och uppåt. Danny kravlade bakåt på alla fyra, skrek och plötsligt var han genom väggen och föll, tumlade runt och runt, genom hålet, genom kaninens hål och ut i en värld full av vansinniga under.
Tony som var långt nedanför honom, föll också.
(Jag kan inte komma mer, Danny … han vill inte låta mig komma nära dig … ingen av dem vill låta mig komma nära dig … hämta Dick … hämta Dick …)
– Tony! skrek han.
Men Tony var borta och plötsligt var han i ett mörkt rum. Men inte helt mörkt. Dämpat ljus sipprade in någonstans ifrån. Det var mammas och pappas sovrum. Han kunde se pappas skrivbord. Men rummet var alldeles upp och nervänt. Han hade varit i det här rummet förut. Mammas grammofonspelare låg kullvräkt på golvet. Hennes skivor krossade på mattan. Madrassen till hälften nerdragen ur sängen. Tavlorna nerslitna från väggarna. Hans säng låg på sidan som en död hund, Den Väldiga Violblå Folkan krossad till skära plastbitar.
Ljuset kom från badrumsdörren, som var halvöppen. Alldeles bakom den dinglade en hand slappt, blod droppade ner från fingertopparna. Och i spegeln i medicinskåpet blixtrade ordet TEDROM till och från.
Plötsligt uppenbarade sig en stor klocka innanför en glaskupa framför den. Det fanns inga visare eller siffror på urtavlan, bara ett datum skrivet i rött: Den 2 december. Och sedan såg han med ögon som vidgades av skräck ordet TEDROM som reflekterades i glaskupan, reflekterades två gånger. Och han såg att det stavades MORDET.
Danny Torrance skrek i förtvivlad skräck. Datumet var borta från urtavlan. Själva urtavlan var borta, ersatt med ett cirkelrunt svart hål, som svällde och svällde som en utvidgad iris. Det suddade ut allting och han föll framåt, började falla, föll, han föll …
… av stolen.
Han låg ett ögonblick på golvet i balsalen och andades häftigt.
TEDROM
MORDET
TEDROM
MORDET.
(Den röda döden härskar över allt!)
(Demaskering! Demaskering!)
Och bakom varje glittrande, underbar mask det ännu inte skådade ansiktet på den skepnad, som jagade honom längs dessa mörka korridorer, dessa röda ögon uppspärrade, tomma och mordiska.
Å, han var rädd för det ansikte som skulle synas, när det var tid för demaskering.
(DICK!)
ropade han så högt han kunde. Hans huvud tycktes sprängas av styrkan i det.
(!!! O DICK O SNÄLLA DU SNÄLLA DU SNÄLLA DU KOM !!!)
Ovanför honom fortsatte klockan som han hade dragit upp med silvernyckeln att mäta ut sekunderna och minuterna och timmarna.