Mrs Halloranns tredje son, Dick, klädd i vita kockkläder och med en Lucky Strike inkörd i mungipan, backade ut sin renoverade Cadillac från parkeringsrutan bakom grossistgrönsakshallen Ett A och körde långsamt runt byggnaden. Masterton, numera delägare, lunkade omkring på samma släpande sätt som han gjorde före andra världskriget och höll på att köra in en låda grönsaker i den stora, mörka byggnaden.
Hallorann tryckte på knappen till den elektriska fönsterhissen på passagerarsidan och hojtade:
– Dom där avocadopäronen är alldeles för dyra, din snåljåp!
Masterton såg sig om över axlen, grinade tillräckligt brett för att avslöja alla sina tre guldplomber och ropade tillbaka:
– Och jag vet precis var du kan köra upp dom, kompis.
– Såna där anmärkningar lägger jag på minnet, broder.
Masterton gjorde en oanständig gest och Hallorann återgäldade komplimangen.
– Du fick väl dina gurkor? frågade Masterton.
– Visst.
– Om du kommer tillbaka tidigt imorgon ska du få de finaste potatisar du någonsin sett.
– Jag skickar grabben, sa Hallorann. Kommer du över ikväll?
– Bjuder du på drickat?
– Det är redan fixat.
– Jag kommer. Trampa nu inte gasen i botten på den där kärran, när du åker hem, hör du det. Varenda snut härifrån och till St Pete känner till dig.
– Det vet du, va? sa Hallorann och grinade.
– Jag vet mer än du kommer att lära dig i hela ditt liv, gosse.
– Hör på den där fräcka niggern. Du kommer aldrig att lära dig något.
– Stick, åk härifrån innan jag börjar kasta dom här grönsakerna på dig.
– Sätt igång. Jag tar emot allt jag får gratis.
Masterton låtsades kasta en. Hallorann duckade, rullade upp fönstret och körde vidare. Han kände sig toppen. Under den senaste halvtimmen eller så hade han känt lukten av apelsiner, men han tyckte inte att det var konstigt. Under den sista halvtimmen hade han varit på en frukt- och grönsaksmarknad.
Klockan var 16.30, öststatstid, den 1 december. Fader Bore hade tungt placerat sin frostiga bakdel på större delen av landet, men här nere gick karlarna omkring i uppknäppta, ärmlösa skjortor och kvinnorna i lätta sommarklänningar och shorts. Högt upp på byggnaden som inrymde First Bank of Florida visade en siffertermometer dekorerad med väldiga grapefrukter på 27 grader. Tack gode gud för Florida, tänkte Hallorann, trots mygg och annat.
I bilens baksäte fanns två dussin avocados, en korg gurkor, en med apelsiner och en med grapefrukt. Tre plastbaggar med Bermudalökar, de finaste grönsaker som den gode guden skapat, en hel del sockerärtor, som skulle serveras med entrérätten och i nio fall av tio komma tillbaka orörda, och en blå pumpa, som var avsedd för högst personligt bruk.
Hallorann stannade vid signalljuset på Vermont Street och när den gröna pilen visade klart att svänga körde han upp på motorväg 219, ökade till sextifem och höll kärran där tills stan började tunnas ut i en förstadsanhopning av bensinmackar, drive-in-barer och McDonaldrestauranger. Det hade varit små inköp idag och han hade kunnat skicka Beadecker, men Beadecker hade lurat på chansen att få göra köttinköpen och Hallorann lät inget tillfälle gå förlorat att få munhuggas med Masterton. Frank Masterton skulle kanske dyka upp ikväll och titta på tv och dricka Halloranns Bushmill eller också skulle han inte. Det var okay vilketdera. Men att träffa honom betydde något. Det betydde något varje gång numera, eftersom de inte längre var unga. De här sista dagarna verkade det som om han tänkte på detta faktum en hel del. Inte så ung längre, när du kommer upp mot de sexti (eller – för att säga sanningen och slippa ljuga – passerat dem) måste man börja tänka på att stiga av. Man kunde göra det när som helst. Och det hade han tänkt på den här veckan, inte på något grubblande sätt men som ett faktum. Att dö var en del av livet. Man måste ställa in sig på det, om man ville vara en hel människa. Och även om det faktum att man själv skulle dö var svårt att förstå, så var det åtminstone inte omöjligt att acceptera det.
Varför han nu skulle ha gått och tänkt på det här kunde han inte förklara, men den andra osaken till att han själv gjort de här små inköpen hade varit att han hade kunnat gå en trappa upp till det lilla kontoret ovanför Franks Bar och Grill. Det fanns numera en advokat där (tandläkaren som funnits där förra året hade tydligen gjort konkurs), en svart ung kille, som hette McIver. Hallorann hade klivit på och sagt till McIver att han ville göra upp ett testamente och kunde McIver hjälpa honom med det? Tja, frågade McIver, hur snart vill ni ha papperet? Igår, sa Hallorann och kastade tillbaka huvudet och skrattade. Är det något mera komplicerat ni tänkt er? var McIvers nästa fråga. Det hade inte Hallorann. Han hade sin Cadillac, sitt bankkonto – så där en niotusen dollars – ett checkkonto, där det rann till och från, samt en garderob med kläder. Han ville att allt skulle gå till hans syster. Och om er syster dör före er? frågade McIver. Bry er inte om det, sa Hallorann. Om det händer gör jag ett nytt testamente. Dokumentet hade varit klart och undertecknat på mindre än tre timmar – snabbt jobb för en brännvinsadvokat – och låg nu i Halloranns bröstficka, instoppat i ett styvt blått kuvert med ordet Testamente i prydlig skrivstil på utsidan.
Han kunde inte förklara varför han hade valt just den här varma soliga dagen, när han kände sig så fin, till att göra något som han hade skjutit undan i åratal, men han hade fått en impuls och inte sagt nej till den. Han var van att handla efter sina föraningar.
Nu var han nästan ute ur staden. Han tog upp bilen i olagliga hundra och lät den ligga kvar i vänstra filen, sög förbi de flesta bilarna på väg till Petersburg. Han visste av erfarenhet att kärran skulle gå som på räls upp till hundrafyrti och inte ens vid hundraåtti tycktes den vilja lätta. Men den tid då han hårdkörde var för länge sedan över. Tanken att dra upp bilen i hundraåtti på en raksträcka skrämde honom bara. Han höll på att bli gammal.
(Herregud, dom där apelsinerna luktar starkt. Undrar om dom är övermogna?)
Insekter krossades mot vindrutan. Han kopplade in radion på en Miami-station och fick höra Al Greens mjuka, jämrande röst.
En sån underbar tid vi hade tillsammans.
Nu börjar det bli sent och vi måste lämna varandra …
Han rullade ner fönstret, knäppte ut cigarrettfimpen och rullade sedan ner det ytterligare för att vädra ut apelsinlukten. Han trummade med fingrarna mot ratten och nynnade tyst för sig själv. Hans St Kristoferamulett gungade sakta fram och tillbaka ovanför backspegeln.
Och plötsligt blev lukten av apelsiner starkare och han visste att det skulle komma, att någonting skulle komma till honom. Han såg sina egna ögon i backspegeln, hur de vidgades av överraskning. Och sedan kom det alltihop på en gång, kom i en väldig explosion, som utplånade allting: musiken, vägen framför honom, hans egen omedvetna uppfattning om sig själv som en mänsklig varelse. Det var som om någon hade pressat en psykisk pistol mot hans huvud och skjutit honom med ett 45-kalibrigt skrik.
(!!! ÅH DICK ÅH SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA DU KOM !!!)
Cadillacen hade just kommit upp i jämbredd med en Pinto stationsvagn körd av en man i jobbarkläder. Han såg Cadillacen styra in i hans fil och lade sig på signalhornet. När Cadillacen fortsatte kastade han en blick på föraren och såg en stor svart man sitta spikrak bakom ratten med blicken riktad frånvarande uppåt. Senare sa jobbaren till sin fru, att han förstod att karlen haft en sådan där negerfrisyr som de alla tycktes ha nu för tiden, men just då fick han intrycket att vartenda hårstrå på negerns huvud stod rakt upp. Han trodde att den svarte mannen fått en hjärtattack. Jobbaren tvärbromsade och lyckades sakta in i det lyckligtvis tomma utrymmet bakom. Cadillacens bakdel skar fortfarande in och han såg omtöcknad av skräck hur de långa, raketformade bakljusen passerade hans främre kofångare på någon knapp centimeters avstånd.
Jobbaren styrde till vänster, fortfarande med armen tryckt mot signalhornet, och vrålade runt den berusat svajande Cadillacen. Han uppmanade Cadillacens förare att utföra de mest perversa sexhandlingar för sig själv. Att inlåta sig med oralsex med olika arter av gnagare och fåglar. Han gav uttryck åt sin egen personliga uppfattning att alla personer med negerblod borde återvända till sin ursprungliga kontinent. Han uttalade sin bestämda uppfattning om den slutstation, där den andre förarens själ skulle få vistas efter döden. Han avslutade med att säga, att han trodde att han mött Cadillacens förares mor på en bordell i New Orleans.
Sedan hade han kommit förbi och var utom fara och plötsligt medveten om, att han hade vätt ner sina byxor.
I Halloranns huvud dunkade fortfarande tanken
(KOM DICK SNÄLLA DU KOM DICK SNÄLLA DU)
men den började blekna bort på samma sätt som en radiostation gör när man nalkas gränsen för dess frekvensområde. Han blev dimmigt medveten om att hans bil krängde fram på vägbanken i lite mer än åtti i timmen. Han fick den tillbaka upp på vägen, kände hur bakvagnen jazzade till ett ögonblick, innan bilen rätade upp sig.
Det fanns en drive-in-bar alldeles framför. Hallorann slog på höger blinker och körde in, hans hjärta bultade smärtsamt i bröstet, hans ansikte var sjukligt grått. Han körde in på parkeringsplatsen, tog upp näsduken ur fickan och torkade sig i pannan.
(Herregud!)
– Kan jag stå till tjänst?
Rösten överraskade honom, även om det inte var guds röst utan en nätt liten bilservitris, som stod vid hans öppna fönster med ett beställningsblock i handen.
– Jodå, baby, en öl.
– Ja, sir.
Hon gick sin väg med rart gungande höfter under den röda nylonuniformen.
Hallorann lutade sig bakåt mot läderklädseln och slöt ögonen. Det fanns ingenting kvar att ta in. Det sista hade försvunnit från det ögonblick han körde in här och fram till nu då han gett servitrisen sin beställning. Allt som återstod var en otäck, dundrande huvudvärk, som om hans hjärna snotts och vridits ur och hängts upp på tork. Som den huvudvärk han fått, när han låtit den där pojken Danny stråla mot sig där uppe utanför Ullmans dårhus.
Men det här hade varit mycket kraftigare. Då hade pojken bara lekt med honom. Det här hade varit rena paniken, varje ord hade skrikit högt i hans huvud.
Han såg ner på sina armar. Solen lyste het på dem, men han hade fortfarande gåshud. Han erinrade sig, att han hade sagt åt pojken att kalla på honom om han behövde hjälp. Och nu kallade pojken på honom.
Han undrade plötsligt hur han hade kunnat lämna den där pojken där uppe, när han var så känslig för strålning. Det måste betyda tråkigheter, kanske verkligt allvarliga tråkigheter.
Han startade plötsligt Cadillacen, lade in backen och körde sedan ut på motorvägen så att däcken skrek. Servitrisen med de gungande höfterna stod i dörren till baren med brickan med ölet i handen.
– Vad är det med er, brinner det någonstans? ropade hon. Men Hallorann var redan borta.
Hotelldirektören hette Queems och när Hallorann kom in talade Queems med sin bookmaker. Han ville satsa på häst nummer fyra i fjärde loppet på Rockaway. Nej, ingen stående sats, inget V-5, ingen plats, inget jävla något alls. Bara den där lilla kusen, exakt sexhundra dollars. Och Jets på söndag. Vad fan menade han, att Jets spelade mot Bills? Han visste väl för fan vilka Jets spelade mot, eller hur? Femhundra på minst sju poängs vinst. När Queems ilsket lade på luren förstod Hallorann hur en karl som plockade in femti långsjalar om året på det här lilla kurhotellet fortfarande gick omkring i kostymer med blanksliten byxbak. Han betraktade Hallorann med ögon som alltjämt var blodsprängda efter att ha tittat för djupt i föregående kvälls whiskyglas.
– Problem, Dick?
– Ja, sir, jag tror det. Jag skulle behöva tre dagar ledigt.
Det fanns ett paket Kent i bröstfickan på Queems ljusgula skjorta. Han nöp fram en cigarrett ur fickan utan att ta upp paketet och bet dystert i det patenterade micronitefiltret. Han tände den med sin bordständare.
– Det skulle jag också, sa han. Vad gäller det?
– Jag skulle behöva tre dagar, upprepade Hallorann. Det gäller min grabb.
Queems blick sänktes till Halloranns vänstra, ringlösa hand.
– Jag har varit skild sen 1964, sa Hallorann tålmodigt.
– Dick, ni vet hur situationen är över weekenden. Vi har fullbelagt. Upp till skorstenen. Varenda ståplats är slutsåld. Vi har till och med Florida-rummet packat på söndag kväll. Så ta min plånbok, min klocka, min pensionsfond. För fan, ni kan till och med ta min hustru om ni står ut med de vassa kanterna. Men be mig inte om ledigt. Vad är det med honom, sjuk?
– Ja, sir, sa Hallorann och fick en känsla av att han borde ha vridit en illa medfaren tyghatt i händerna och rullat med ögonen.
– Han är skjuten.
– Skjuten! sa Queems.
Han lade ifrån sig sin Kent i ett askfat med Mississippiuniversitetets emblem, där han hade tagit sin examen i företagsekonomi.
– Ja, sir, sa Hallorann allvarligt.
– Jaktolycka?
– Nej, sir, sa Hallorann och hans röst blev mörkare och hesare. Jana, hon har bott ihop med den här långtradarchaffisen. En vit man. Han sköt min grabb. Han ligger på sjukhuset i Denver, Colorado. Tillståndet är allvarligt.
– Hur fan har ni fått reda på det? Jag trodde att ni var och köpte grönsaker.
– Ja, sir, det var jag.
Han hade stannat till vid Western Union-kontoret, innan han kom tillbaka för att beställa en bil från Avis vid Stapleton-flygplatsen. Innan han gick därifrån hade han snott åt sig en telegramblankett. Nu tog han upp den hopvikta och skrynkliga blanketten ur fickan och viftade till med den framför Queems blodsprängda ögon. Han stoppade ner den i fickan och sänkte rösten ytterligare en grad.
– Jana skickade det. Det låg i min brevbox, när jag kom tillbaka just nu.
– Herregud. Herregud, sa Queems.
Det fanns ett egendomligt bekymrat uttryck i hans ansikte, ett som Hallorann kände väl till. Det var så nära deltagande, som en vit man som ansåg att han var ”hygglig mot färgade” kunde komma när föremålet för hans deltagande var en svart man och hans påhittade svarte son.
– Okay, okay, stick då, sa Queems. Baedecker kan ta över i tre dar, förmodar jag. Kyparen får hjälpa honom.
Hallorann nickade och lade sitt ansikte i ännu allvarligare veck men tanken på att kyparen skulle hjälpa Baedecker fick honom att flina invärtes. Hallorann tvivlade på att kyparen ens i toppform kunde träffa rätt i urinoaren vid första försöket.
– Jag vill naturligtvis betala tillbaka den här veckans lön, sa Hallorann. Alltihop. Jag förstår vilken klämma det här försätter er i, mr Queems.
Queems ansiktsuttryck blev ännu mer bekymrat, det såg ut som om han fått ett fiskben i halsen.
– Vi kan prata om det senare. Ge er iväg nu och packa. Jag ska tala med Baedecker. Vill ni jag ska boka flyg åt er?
– Nej tack, sir, det klarar jag.
– All right.
Queems reste sig, lutade sig allvarligt fram och inandades röken från den pyrande cigarretten. Han hostade våldsamt och hans magra, vita ansikte blev rött. Hallorann kämpade hårt för att behålla sitt allvarliga ansiktsuttryck.
– Jag hoppas att allt reder upp sig, Dick. Ring när ni vet något.
– Det ska jag göra.
De skakade hand över skrivbordet.
Hallorann klarade sig ner till bottenvåningen och ut till personalens avdelning innan han brast ut i ett hjärtligt gapskratt så att hans huvud skakade. Han skrattade fortfarande och torkade tårarna som strömmade ur hans ögon med näsduken när lukten av apelsiner kom över honom, tjock och kvävande, och blixten träffade honom i huvudet och fick honom att som en drucken vackla rakt in i den skära murväggen.
(!!! SNÄLLA DICK KOM SNÄLLA DU KOM FORT !!!)
Han hämtade sig en smula och kände sig så småningom i stånd att börja gå uppför trappan till sin lägenhet. Han förvarade dörrnyckeln under kokosmattan och när han böjde sig ner för att ta fram den, gled något ur hans innerficka och föll ner på trappavsatsen med en lätt duns. Han var fortfarande så upptagen av rösten som hade ekat i hans huvud att han en lång stund oförstående stirrade på det blå kuvertet utan att fatta vad det var.
Sedan vände han på det och ordet Testamente lyste upp mot honom i svarta spindelliknande bokstäver.
(Å herregud är det så där?)
Han visste inte. Men det kunde vara så. Hela veckan hade tanken på hans eget slut funnits inom honom som en … tja, som en
(Sätt igång, säg ut)
som en föraning.
Döden? Ett ögonblick tycktes hela hans liv blixtra förbi, inte i historisk mening med de glädjeämnen och motgångar som mrs Halloranns tredje son Dick hade upplevt, utan hans liv som det var nu. Martin Luther King hade sagt åt dem inte långt innan kulan la honom i martyrgraven, att han hade varit uppe på berget. Dick kunde inte påstå det. Inget berg, men han hade nått en solig högslätt efter åratals kamp. Han hade goda vänner. Han hade alla referenser han någonsin kunde behöva för att få ett bra jobb var som helst. När han ville knulla, tja, han kunde få tag på någon vänlig en som inte ställde några frågor och inte ställde till en oherrans massa bråk om vad det betydde. Han hade lärt sig att acceptera sin svarta hud – gjorde det med lätt hjärta. Han var över sexti och, tack gode gud, han var i full gång.
Tänkte han riskera att det där tog slut – och han själv – för tre vita människor som han inte ens kände.
Men det var lögn, inte sant?
Han kände pojken. De hade känt en gemenskap så som gamla vänner kanske inte kan göra ens efter fyrti år. Han kände pojken och pojken kände honom, eftersom de båda hade ett slags strålkastare i huvudet, något som de inte hade bett om, något som bara hade givits dem.
(Nja, du har en ficklampa, han är den med strålkastaren.)
Och ibland var det där ljuset, den där strålningen och förmågan att ta emot strålning något ganska bra. Man kunde sätta på rätt häst eller, som pojken hade sagt, man kunde tala om för sin pappa var hans väska fanns när den hade blivit undanställd. Men det var bara dressingen, salladssåsen, och under fanns det lika mycket besk endive i den där salladen som det fanns mild gurka. Man kunde känna smaken av smärta och död och tårar. Och nu var pojken fast på det där stället och han skulle ge sig iväg. För pojkens skull. Ty när han pratat med pojken hade de haft olika hudfärg endast när de öppnat sina munnar. Därför skulle han resa. Han skulle göra vad han kunde för om han inte gjorde det, skulle pojken dö mitt inne i hans huvud.
Men eftersom han bara var en människa kunde han inte låta bli att önska att den här bittra kalken aldrig hade överlämnats till honom.
(Hon hade börjat ta sig upp och komma efter honom.)
Han höll på att slänga ner en omgång kläder i en övernattningsbag, när tanken kom till honom och det outplånliga minnet gjorde honom lika iskall som det alltid gjorde när han tänkte på det. Han försökte göra det så sällan som möjligt.
Städerskan, Delores Vickery hette hon, hade varit hysterisk. Hade pratat en del om det med de andra städerskorna och, vad värre var, med några av gästerna. När Ullman fick höra talas om det hade han, vilket det dumma fnasket borde ha begripit, gett henne sparken på stället. Hon hade kommit till Hallorann upplöst i tårar, inte för att hon hade fått sparken utan för det där som hon hade sett i rummet på andra våningen. Hon sa att hon hade gått in i 217 för att byta handdukar och där hade hon hittat mrs Massey liggande död i badkaret. Det var naturligtvis omöjligt. Mrs Massey hade helt diskret förts bort dagen före och flögs just nu tillbaka till New York – den här gången i lastrummet i stället för i den första klass avdelning som hon var van vid.
Hallorann hade inte varit särskilt förtjust i Delores, men han hade gått upp för att se efter samma kväll. Städerskan var en tjugotreårig flicka med olivfärgad hy, som jobbade som servitris vid slutet av säsongen när allt började lugna ner sig. Hon var en smula mottaglig för strålning, glimtvis; en man med helt oansenligt yttre kunde komma in till middagen i sällskap med en dam med blanksliten kappa och Delores kunde då byta bort något av sina bord mot deras. Den lille oansenlige mannen kunde sedan lämna en bra stor sedel som dricks under sin tallrik, vilket var illa nog för den flicka som bytt bort hans bord, men det värsta var att Delores sedan var så triumferande över det. Hon var lat, en smitare på ett hotell som sköttes av en man, som inte gillade smitare. Hon kunde sitta i ett linneförråd och röka och läsa en veckotidning med sanna berättelser ur livet, men när Ullman kom förbi på någon av sina oväntade inspektionsronder (och gud nåde den flicka som han överraskade sittande med händerna i kors) hittade han henne alltid frenetiskt arbetande, med tidskriften gömd under en bunt lakan högst upp på en hylla och askkoppen tryggt undanstoppad i fickan på städuniformen. Jodå, tänkte Hallorann, hon hade varit en smitare och en slarva och de andra flickorna hade tyckt illa om henne, men Delores hade den där lilla glimten av strålning. Och den hade oljat maskineriet åt henne. Men det här som hon hade sett i 217 hade skrämt upp henne så pass mycket, att hon bara var glad att få sitt betyg av Ullman och ge sig iväg.
Varför hade hon kommit till honom? För att också han var känslig för strålning och för att kaka söker maka.
Därför hade han gått upp den där kvällen och tagit sig in i rummet, som skulle vara upptaget följande dag. Han hade använt huvudnyckeln för att komma in och om Ullman hade kommit på honom med den nyckeln hade han fått göra Delores Vickery sällskap i kön utanför arbetsförmedlingen.
Duschskyddet runt karet hade varit fördraget. Han hade dragit bort det, men redan innan han gjorde det hade han haft en föraning om vad han skulle få se. Mrs Massey låg svullen och purpurfärgad och våt i karet, som var till hälften fyllt med vatten. Han hade stått och sett ner på henne och en puls hade bultat häftigt i hans hals. Det hade funnits andra saker på Overlook: en mardröm som återkom regelbundet – någon sorts maskerad och han tjänstgjorde i Overlooks balsal och vid ropet demaskering hade alla avslöjat ansikten som var som ruttnade insekters – och där hade funnits häckdjuren. Två gånger, kanske tre, hade han sett (eller tyckt sig se) att de rörde sig, om än aldrig så lite. Den där hunden tycktes ändra sin sittande ställning till en mer hopkurad och lejonen tycktes röra sig framåt, som om de hotade de där små snorungarna på lekplatsen. Förra året hade Ullman skickat upp honom på vinden för att han skulle leta reda på det utsirade ställ med eldtänger som nu stod bredvid den öppna spisen i foajén. Medan han varit där uppe hade de tre glödlamporna, som hängde i taket, slocknat och han hade inte hittat tillbaka till vindsluckan. Han hade famlat omkring, han visste inte hur länge, och mer och mer gripits av panik, skrapat skenbenen mot lådor och törnat emot saker och fått en allt starkare känsla av att något förföljde honom i mörkret. Någon väldig och skrämmande varelse, som sakta hade tonat fram ur trävirket, när ljuset släcktes. Och när han bokstavligen hade snavat över ringen i luckan ner till vindstrappan hade han skyndat sig så fort han kunde utan att stänga luckan och han hade varit nersmutsad och rufsig och haft en känsla av att han med knapp nöd undgått en katastrof. Ullman hade senare personligen kommit ner i köket för att underrätta honom om att han hade lämnat vindsluckan öppen och ljuset brinnande där uppe. Trodde Hallorann, att gästerna ville gå dit upp och leka någon skattgömmarlek? Trodde han att elektriciteten var gratis?
Och han misstänkte – nej, han var nästan säker på det – att många av gästerna också sett eller hört saker. Under de tre år som han hade varit där hade presidentsviten varit bokad nitton gånger. Sex av de gäster som bott där, hade hastigt lämnat hotellet och en del av dem hade verkat vara anmärkningsvärt illa berörda. Andra gäster hade lika hastigt lämnat andra rum. En kväll i augusti 1974, alldeles i skymningen, hade en man som tilldelats bronsoch silverstjärnan i Korea (den karlen satt nu i styrelsen för tre storföretag och det sas att han personligen hade sett till att en känd tv-reporter fått kicken) fått ett oförklarligt, skrikande hysteriskt anfall på övningsgreenen. Och det hade under Halloranns tid på Overlook funnits dussintals med barn som helt enkelt vägrat att vara på lekplatsen. Ett barn hade fått ett krampanfall, när det lekt i cementringarna, men Hallorann visste inte om det berodde på Overlooks dödligt skrämmande sirensång eller inte – ryktet hade gått att barnet, som var enda dottern till en snygg manlig filmstjärna, led av epilepsi och helt enkelt hade glömt bort att ta sin medicin den dagen.
Och när han nu stod här och såg ner på mrs Masseys lik, hade han varit skrämd men inte fullständigt skräckslagen. Det var inte helt oväntat. Fasan kom, när hon öppnade sina ögon för att avslöja de tomma silverpupillerna och började grina mot honom. Fasan kom när
(hon hade börjat ta sig upp och komma efter honom.)
Han hade flytt med bultande hjärta och inte känt sig säker ens med dörren stängd och låst bakom sig. I själva verket hade han, han erkände det för sig själv nu när han drog igen blixtlåset på flygbagen, senare aldrig känt sig säker någonstans på Overlook.
Och nu pojken – som kallade, ropade på hjälp.
Han såg på klockan. Hon var 17.30. Han gick bort till ytterdörren, erinrade sig att det nu skulle vara full vinter i Colorado, i synnerhet uppe i bergen, och återvände till garderoben. Han drog fram sin långa fårskinnsfodrade rock ur plastpåsen och lade den över armen. Det var det enda vinterplagg han ägde. Han släckte alla ljus och såg sig omkring. Hade han glömt något? Ja. En sak. Han tog upp testamentet ur bröstfickan och stack in det i kanten på spegeln på byrån. Hade han tur skulle han kunna ta hand om det igen.
Visst, med tur så.
Han lämnade våningen, låste efter sig, lade nyckeln under kokosmattan och sprang nerför trappan till sin renoverade Cadillac.
Halvvägs till Miamiflygfältet på behagligt avstånd från en telefonväxel, där Queems eller Queems rövslickare kunde avlyssna samtal, stannade Hallorann vid ett shoppingcenter och ringde United Airlines. Flyg till Denver?
Det skulle gå ett 18.36. Kan min herre hinna till det?
Hallorann såg på sin klocka, som visade 18.02 och sa att han kunde. Fanns det några lediga platser?
Ett ögonblick så ska jag kolla upp.
Ett klickande ljud i hans öra åtföljdes av en sirapssöt Mantovani, som förmodades göra det mer behagligt för den uppringande att få vänta. Det var det inte. Hallorann dansade av otålighet och tittade ömsom på sin klocka och ömsom på en ung flicka med en sovande baby i en bärsele på ryggen, som lastade ur sin shoppingvagn i bilen. Hon var orolig att hon skulle komma hem senare än hon hade tänkt sig och att steken skulle brännas vid och hennes man – Mark? Mike? Matt? – skulle bli arg.
En minut gick. Två. Han hade just bestämt sig för att köra vidare och ta chansen, när bokningstjänstemannens opersonliga röst återkom. Det fanns en ledig plats, en avbeställning. I första klass. Gjorde det någon skillnad?
Nej. Han tog den.
Kontantbetalning eller kreditkort?
Kontant, gosse, kontant. Jag har bråttom.
Och namnet är …?
Hallorann, två l, två n. Kontaktar er senare.
Han lade på och skyndade mot dörren. Flickans okomplicerade tankar, oron för steken sändes gång på gång till honom, tills han trodde att han skulle bli galen. Ibland var det på det här sättet, man kunde helt meningslöst fånga upp en tanke, helt fristående, klar och enkel … och vanligen helt meningslös.
Han klarade det nästan.
Han hade fått upp Cadillacen i hundratretti och såg praktiskt taget flygfältet, när en av Floridas vaknaste motorcykelsnutar vinkade ner honom.
Hallorann rullade ner det elektriska fönstret och öppnade munnen för att säga något till bylingen, som bläddrade fram en böteslapp i sitt block.
– Jag vet, sa bylingen tröstande. Det är en begravning i Cleveland. Er far. Det är ett bröllop i Seattle. Er syster. En eldsvåda i San Jose, som bränt ut er mormors karamellbutik. Jag älskar den här vägbiten alldeles före flygfältet. Redan som barn var sagostunden min favorittimme i småskolan.
– Hör på, konstapeln, min son är …
– Det enda av historierna som jag aldrig kan lista ut förrän i slutet, sa polismannen och hittade rätt sida i bötesblocket, är förarens/historieberättarens nummer på körkortet och bilens besiktningsinstrument. Var hygglig nu. Låt mig få tjuvtitta.
Halloran såg in i bylingens lugna blå ögon, övervägde om han i alla fall skulle komma med sin min-son-är-allvarligt-skadad historia, och fann att det bara skulle göra det hela värre. Den här snuten var ingen Queems. Han grävde fram plånboken.
– Underbart, sa bylingen. Skulle ni vilja vara så vänlig att plocka fram dem åt mig? Jag måste helt enkelt få veta hur sagan slutar.
Hallorann tog tyst fram sitt körkort och sin Floridaregistrering och överlämnade dem till motorcykelpolisen.
– Det är mycket bra. Så bra att ni kommer att få en liten present.
– Vad då? frågade Hallorann hoppfullt.
– När jag har skrivit ner de här numren ska jag låta er blåsa upp en liten ballong åt mig.
– Å, herreguuuud! stönade Hallorann. Konstapeln, mitt flyg …
– Tsss, tsss, sa motorcykelpolisen. Inte vara elak nu.
Hallorann slöt ögonen.
Han kom fram till Uniteds disk 18.49 och hoppades mot allt förnuft att flyget kanske blivit försenat. Han behövde inte fråga. TV-skärmen ovanför disken berättade allt. Flyg 901 till Denver, som skulle avgått 18.36, öststatstid, hade lyft 18.40. Nio minuter tidigare.
– Å skit också, sa Dick Hallorann.
Och plötsligt kom lukten av apelsiner, tung och överväldigande, och han hann precis ut på herrtoaletten innan budet nådde honom, bedövande, skräckslaget:
(!!! KOM SNÄLLA DICK KOM SNÄLLA SNÄLLA DU KOM !!!)