Dick Halloranns flyg ropades ut klockan 06.45 och kontrollören höll honom kvar vid gate 31, där han stod och nervöst flyttade sin flygbag från ena handen till den andra till sista kallelsen klockan 06.55. Både han och kontrollören tittade efter en man vid namn Carlton Vecker, den ende passagerare på TWA:s flight 196 från Miami till Denver, som inte hade checkat in.
– Okay, sa kontrollören och räckte Hallorann ett blått boarding pass till första klass. Ni hade tur. Ni kan gå ombord, sir.
Hallorann skyndade uppför trappan och lät den mekaniskt leende flygvärdinnan riva av kortet och ge honom den lilla talongen tillbaka.
– Vi serverar frukost ombord, sa hon. Om ni vill ha …
– Bara kaffe, baby, sa han och gick nerför gången till en plats i rökavdelningen.
Han väntade sig att den saknade Vecker i allra sista minuten skulle dyka upp i dörren som gubben i lådan. Kvinnan i stolen vid fönstret läste med sur, misstrogen min Ni kan bli en av era bästa vänner. Hallorann knäppte fast bältet, tog ett fast tag med sina stora svarta händer om sätets armstöd och lovade den frånvarande Carlton Vecker att det skulle behövas både han och fem starka TWA-tjänstemän för att dra upp honom ur stolen. Han höll ögonen på klockan. Den släpade sig fram till starttid 07.00 med en långsamhet, som kunde göra en galen.
07.05 meddelade flygvärdinnan att de skulle bli en aning försenade, eftersom markpersonalen måste kolla låset på lastluckan.
– Skit på er, muttrade Dick Hallorann.
Kvinnan med det sura, misstrogna ansiktet såg på honom och återvände sedan till sin bok.
Han hade tillbringat natten på flygplatsen, gått från disk till disk – United American, TWA, Continental, Braniff – och plågat biljettförsäljarna. Någon gång efter midnatt när han hade druckit sin åttonde eller nionde kopp kaffe, bestämde han sig för att han var en helidiot, som tog hela den här saken på sina egna axlar. Det fanns myndigheter. Han hade gått till närmaste rad med telefonhytter och efter att ha talat med tre olika telefonister hade han fått telefonnumret till bevakningsstationen i Klippiga bergens nationalpark.
Mannen som svarade i telefon lät utomordentligt trött. Hallorann hade uppgivit falskt namn och sagt att det uppstått en nödsituation på Overlook hotellet, väster om Sidewinder. En mycket allvarlig nödsituation.
Han ombads vänta.
Parkpolisen (Hallorann antog att det var en sådan) återkom efter ungefär fem minuter.
– De har en kombinerad radiomottagare och -sändare där uppe, sa polisen.
– Visst har de en sådan, sa Hallorann.
– Vi har inte fått någon nödsignal från dem.
– Människa, det spelar ingen roll. De …
– Vad är det för nödsituation som de råkat i, mr Hall?
– Jo, där finns en familj. Fastighetsskötaren och hans familj. Jag tror att han blivit lite tokig, förstår ni. Jag tror att han kan göra sin hustru och sin lille pojke illa.
– Får jag fråga, hur ni har fått dessa informationer, sir?
Hallorann slöt ögonen.
– Vad heter ni, min gode man?
– Tom Staunton, sir.
– Bra, Tom, jag vet. Jag kommer till er så fort jag kan. Det är verkligen allvarsamma tråkigheter där uppe. Kanske slutar det med mord, fattar ni vad jag säger?
– Mr Hall, jag måste verkligen få veta, hur ni …
– Hör på, hade Hallorann sagt. Jag säger er ju, att jag vet. För några år sedan var det en typ där uppe, som hette Grady. Han dödade sin hustru och sina två döttrar och tog sedan själv sitt liv. Jag säger er att det kommer att hända igen, om inte ni grabbar får ändan ur vagnen och ger er dit och sätter stopp för det.
– Mr Hall, ni ringer inte från Colorado.
– Nej. Men vad gör det för skillnad.
– Om ni inte befinner er i Colorado, befinner ni er inte inom räckhåll för radiosändaren på Overlook hotellet. Om ni inte befinner er inom räckhåll för deras radio kan ni omöjligen ha varit i kontakt med, uhh … Svagt rassel av papper. Familjen Torrance. Medan ni väntade försökte jag ringa dem. Deras telefon är död, vilket inte är något ovanligt. Det finns fortfarande fyra mil ledningar över jord mellan hotellet och telefonstationen i Sidewinder. Min slutsats är att ni måste vara någon sorts galning.
– Å herre gud, ni idiotiska …
Men hans förtvivlan var för stor för att han skulle kunna hitta ett lämpligt substantiv till adjektivet. Plötsligt fick han en ljus idé.
– Anropa dem! skrek han.
– Sir?
– Ni har en radiosändare, de har en mottagare. Anropa dem! Anropa dem och fråga vad som står på!
En kort tystnad uppstod. Det surrade i telefonledningarna.
– Ni försökte med det, eller hur? frågade Hallorann. Det var därför jag fick vänta så länge. Ni försökte telefonera och sedan försökte ni med radion och ni fick ingen kontakt men ni tror inte att något är galet … vad gör ni grabbar där uppe? Sitter på era arslen och spelar kort?
– Nej, det gör vi inte, sa Staunton ilsket.
Hallorann kände sig lättad över att höra vreden i hans röst. För första gången kände han det som om han talade med en människa och inte med en telefonsvarare.
– Det finns bara jag här, sir. Varenda annan polis i parken, plus parkvakter, plus frivilliga är uppe på Hasty Notch och riskerar sina liv för att tre djävla idioter med sex månaders erfarenhet bestämde sig för att försöka nordsidan av Kings Ram. De sitter fast halvvägs upp och de kan kanske komma ner, kanske inte. Det finns två helikoptrar där uppe och männen som flyger dem riskerar sina liv för att det är kväll här och det har börjat snöa. Om ni fortfarande har svårt att lägga ihop allt, så ska jag hjälpa er. Nummer ett, jag har ingen att sända till Overlook. Nummer två, Overlook har inte prioritet här – det som händer i parken har prioritet. Nummer tre, i gryningen kommer ingen av de där båda helikoptrarna att kunna flyga, eftersom det kommer att snöa som fan enligt väderlekstjänsten. Förstår ni situationen?
– Jodå, hade Hallorann sagt lågmält. Jag förstår.
– Min förklaring varför jag inte kunnat nå dem på radion är mycket enkel. Jag vet inte vad klockan är där ni befinner er, men här ute är hon halv tio. Jag tror att de kan ha stängt av den och gått till sängs. Om ni nu ville …
– Lycka till med era klättrare, gosse, sa Hallorann. Men jag vill att ni ska veta, att de inte är de enda som sitter fast högt uppe för att de inte förstod vad de gav sig in i.
Han hade lagt på luren.
Klockan 07.20 backade TWA 747 klumpigt ut från sin plats, vände och rullade ut mot startbanan. Hallorann andades ut länge och ljudlöst. Carlton Vecker, var du är befinner dig, lid i tysthet.
Flight 196 lämnade kontakten med marken 07.28 och 07.31, när den vann höjd, gick tankepistolen av på nytt i Dick Halloranns huvud. Han kurade hjälplös ihop med axlarna inför lukten av apelsiner och skakade sedan i kramp. Pannan rynkades och munnen förvreds i en grimas av smärta.
(!!! DICK SNÄLLA DU KOM FORT VI ÄR ILLA UTE DICK VI BEHÖVER)
Och det var allt. De var plötsligt borta. Inget borttonande den här gången. Kommunikationen hade tvärt skurits av, som med en kniv. Det skrämde honom. Hans händer, som alltjämt kramade om armstöden, hade blivit nästan vita. Hans mun var torr. Något hade hänt pojken. Han var säker på det. Om någon hade gjort det där lilla barnet illa …
– Reagerar ni alltid lika våldsamt vid starter?
Han såg sig om. Det var kvinnan i de hornbågade glasögonen.
– Det var inte det, sa Hallorann. Jag har en stålplatta i huvudet. Från Korea. Då och då ger den mig en tryckare. Vibrationerna, förstår ni. Sätter signalsystemet i oordning.
– Är det så?
– Ja, ma’am.
– Det är frontsoldaten som till sist får betala för alla utländska ingripanden, sa kvinnan med de skarpa anletsdragen bistert.
– Är det så?
– Det är det. Det här landet måste sluta med sina små smutsiga krig. Det är CIA som ligger bakom vartenda litet smutsigt krig som Amerika har utkämpat det här århundradet. CIA och dollardiplomatien.
Hon öppnade sin bok och började läsa. Skylten med NO SMOKING släcktes. Hallorann såg ner på landskapet som sjönk undan och undrade om allt var bra med pojken. Han hade gripits av tillgivenhet för den där pojken, fastän det inte tycktes vara så mycket med hans föräldrar.
Han hoppades vid gud att de skulle vaka över Danny.