Han dansade med en vacker kvinna.
Han hade ingen aning om vad klockan var, hur länge han hade varit i Colorado-baren eller hur länge han hade varit här i balsalen. Tiden spelade inte längre någon roll.
Han hade svaga minnen: att han lyssnat på en man, som en gång först hade varit omtyckt komiker i radion och sedan i tv:s barndom blivit revystjärna och som berättat en mycket lång och mycket lustig historia om incest mellan siamesiska tvillingar; att han sett kvinnan i haremsbyxorna och den paljetterade bh:n utföra en långsam och slingrande striptease till någon dunkande-och-malande musik från jukeboxen (det tycktes ha varit David Roses ledmotiv från The Stripper); att han gått genom foajén som en av tre män, de båda andra i frackar som var från någon gång före tjugotalet, alla sjungande om de stela fläckarna på Rosie O’Gradys byxor. Han tyckte att han erinrade sig att han sett ut genom dubbeldörrarna och upptäckt japanska lyktor, som hängde i eleganta bukter, vilka följde uppfartsvägens rundel – de glimmade i mjuka pastellfärger som dunkelgnistrande juveler. Den stora glasgloben i taket ovanför terrassen var tänd och nattinsekter stötte och fladdrade emot den, och någon liten del av honom, kanske den sista lilla nyktra, försökte säga honom att klockan var sex på morgonen i december. Men tid gällde inte längre.
(Argumenten mot vansinne var misslyckade/ ett efter ett försvann de med ett lågt surrande ljud …)
Vem var det? Någon skald som han läst som student? Någon studentpoet, som nu sålde tvättmaskiner i Wausau eller försäkringar i Indianapolis? Kanske något originellt? Spelade ingen roll.
(Natten är mörk/ stjärnorna står högt/ en vaniljkaka utan kropp/ flyter på himlen opp …)
Han kunde inte låta bli att fnittra.
– Vad är det som är så roligt, älskling?
Och här var han nu igen, i balsalen. Ljuskronan var tänd och paren cirklade runt, en del i kostymer och en del inte, till de smekande tonerna från någon förkrigsorkester – men vilket krig? Kunde man vara säker på det?
Nej, naturligtvis inte. Han var bara säker på en sak: han dansade med en vacker kvinna.
Hon var högväxt och hade kastanjebrunt hår, var klädd i åtsittande vitt siden och hon dansade tätt intill honom, hennes bröst trycktes mjukt och skönt mot hans bröst. Hennes fingrar var sammanflätade med hans. Hon bar en liten skimrande kattögonmask och hennes hår var borstat åt ena sidan i en mjuk blänkande våg som tycktes flyta ut i en damm mellan deras axlar. Hennes klänning var hellång, men han kände då och då hennes lår mot sina ben och han hade blivit mer och mer övertygad om att hon var puderlent naken under klänningen,
(för att jag ska kunna känna din erektion bättre, kära du)
och han hade fått en verklig påle. Om den generade henne dolde hon det verkligt bra; hon smög sig till och med ännu närmare honom.
– Ingenting roligt alls, älskling, sa han och fnittrade på nytt.
– Jag tycker om dig, viskade hon och han tyckte att hennes parfym var som liljekonvaljer, hemliga och undangömda i skrevor täckta med grön mossa – ställen där solskenet var kortvarigt och skuggorna långa.
– Jag tycker också om dig.
– Vi skulle kunna gå upp, om du vill det. Jag ska egentligen vara med Harry, men han kommer aldrig att märka det. Han är för upptagen med att retas med stackars Roger.
Musiken upphörde. Man applåderade och sedan satte orkestern igång med ”Mood Indigo” utan att göra någon paus.
Jack såg över hennes nakna axel och upptäckte Derwent stående vid förfriskningsbordet. Flickan i sarong stod bredvid honom. Det fanns champagnebuteljer i kylare uppradade på den vita duk som täckte bordet och Derwent höll en skummande flaska i handen. En skara människor hade skrattande samlats runt honom. Framför Derwent och flickan i sarongen skuttade Roger groteskt på alla fyra med svansen slappt släpande efter sig. Han skällde.
– Tala, pojken, tala! ropade Harry Derwent.
– Vovv, vow! svarade Roger. Alla klappade i händerna; några av männen visslade.
– Sitt vackert! Sitt vackert, lilla hund!
Roger arbetade sig upp i huksittande ställning. Nosen på hans mask var frusen i ett evighetsmorrande. Innanför ögonöppningarna rullade Rogers ögon i vild uppsluppenhet. Han sträckte ut armarna med dinglande tassar.
– Vovv! Vovv!
Derwent vände på champagneflaskan och ett skummande Niagara föll ner över den uppåtvända masken. Roger sörplade frenetiskt och alla applåderade på nytt. Några av kvinnorna skrek av skratt.
– Är inte Harry kul? frågade hans partner och tryckte sig åter närmare. Alla tycker det. Han är hetero/homo, förstår du. Stackars Roger är bara homo. Han var en gång med Harry på Kuba … åh, för månader sedan. Nu följer han Harry överallt viftande på sin lilla svans.
Hon fnissade. Den skygga doften av liljekonvalj svävade uppåt.
– Men naturligtvis börjar inte Harry en andra gång … i varje fall inte när det gäller hans homo-sida … och Roger är alldeles vild. Harry sa till honom att om han kom hit maskerad till hund, en söt liten hund, så skulle han kanske kunna överväga saken på nytt och Roger är en sådan idiot, att han …
Dansen var slut. Det kom mer applåder. Orkestermedlemmarna strömmade ut för paus.
– Förlåt mig, sötnos, sa hon. Där borta står någon som jag måste … Darla! Darla, min älskade flicka, var har du varit!
Hon slingrade sig in i den ätande, drickande hopen och han stirrade dumt efter henne, undrade hur det gått till att de börjat dansa med varandra. Han kom inte ihåg det. Saker och ting tycktes ha skett utan sammanhang. Först här, sedan där, sedan överallt. Det snurrade runt i hans huvud. Han kände lukten av liljekonvalj och enbär. Borta vid bordet med förfriskningar höll Derwent nu en trekantig sandwich över Rogers huvud och uppmanade honom till åskådarnas stora förtjusning att göra en volt. Hundmasken var vänd uppåt. Hundkostymens silversidor andades in och ut. Roger hoppade plötsligt, drog in huvudet under sig och försökte rulla runt uppe i luften. Hans hopp var för lågt och för kraftlöst; han landade snöpligt på rygg och slog huvudet hårt i golvet. Ett ihåligt stönande trängde fram ur hundmasken.
Derwent anförde applåderna.
– Försök igen, lilla hund! Försök igen!
Åskådarna tog upp refrängen – försök igen, försök igen – och Jack vacklade iväg åt andra hållet och kände sig svagt illamående.
Han ramlade nästan över ett rullbord som sköts av en man med låg panna och klädd i vit mässjacka. Hans fot slog rätt mot vagnens undre förkromade hylla; flaskorna och sifonerna på överhyllan klingade musikaliskt.
– Förlåt, sa Jack grötigt.
Han kände sig plötsligt instängd och gripen av cellskräck; och han ville komma ut. Han ville ha Overlook tillbaka som det varit … fritt från dessa icke önskade gäster. Han intog ingen hedersplats som den verklige vägvisaren; han var bara en av de tiotusen hurrande statisterna, en hund som rullade och satt vackert på kommando.
– Det gjorde ingenting alls, sa mannen i den vita mässjackan. Den artiga, välartikulerade engelskan, som kom från den här mannen med banditutseende tycktes helt overklig. – En drink?
– Martini.
Bakom honom kom en ny skrattsalva; Roger ylade nu till melodin ”Home on the Range”. Någon klinkade ett ackompanjemang på den lilla Steinwayflygeln.
– Var så god.
Det frostigt isade glaset trycktes i hans hand. Jack drack tacksamt, kände hur ginen träffade och föste undan de första nykterhetssymptomen.
– Är den bra, sir?
– Utmärkt.
– Tack, sir.
Vagnen började rulla bort.
Jack sträckte plötsligt ut handen och rörde vid mannens axel.
– Ja, sir?
– Förlåt, men … vad heter ni? Den andre visade ingen förvåning.
– Grady, sir. Delbert Grady.
– Men ni … Jag menar att …
Bartendern såg artigt på honom. Jack försökte på nytt, fastän hans röst var grötig av gin och overkligheten; varje ord kändes så stort som en iskub.
– Var ni inte en gång fastighetsskötaren här? När ni … när …
Men han kunde inte avsluta det. Han kunde inte säga det.
– Nej, sir, det tror jag inte.
– Men er hustru … era döttrar …
– Min hustru hjälper till i köket, sir. Flickorna ligger naturligtvis och sover. Det är alldeles för sent för dem.
– Ni var fastighetsskötaren. Ni … Åh säg det! – Ni dödade dem.
Gradys ansikte förblev artigt tomt.
– Det kommer jag inte alls ihåg, sir.
Hans glas var tomt. Grady tog det ur Jacks motståndslösa fingrar och började göra i ordning en ny drink åt honom. Det stod en liten vit plasthink på hans vagn, som var fylld med oliver. Av någon anledning påminde de Jack om små avhuggna huvuden. Grady spetsade skickligt en, lät den falla ner i glaset och räckte över detta till honom.
– Men ni …
– Det är ni som är fastighetsskötaren, sir, sa Grady vänligt. Ni har alltid varit fastighetsskötaren. Jag borde veta det, sir. Jag har alltid varit här. Samme direktör anställde oss båda, samtidigt. Stämmer inte det, sir?
Jack tog en klunk av sin drink. Det gick runt i hans huvud.
– Mr Ullman …
– Jag känner ingen som heter så, sir.
– Men han …
– Direktören, sa Grady. Hotellet, sir. Säkerligen vet ni vem som har anställt er, sir.
– Nej, sa han med tjock röst. Nej, jag …
– Jag tror att ni måste ta upp saken ytterligare med er son, mr Torrance. Han förstår allt, även om han inte har upplyst er. Ganska styggt av honom, om jag får vara frispråkig, sir. I själva verket har han hindrat er vid nästan varje tillfälle, eller hur? Och ändå är han ännu inte sex år.
– Ja, sa Jack. Det har han.
Det kom ännu en skrattsalva bakom honom.
– Han behöver bli tillrättavisad, om ni tillåter att jag säger det. Han behöver en ordentlig utskällning och kanske lite mer. Mina egna flickor, sir, gillade inte Overlook till en början. En av dem stal i själva verket en av mina tändsticksaskar och försökte sätta eld på det. Jag tillrättavisade dem. Jag tillrättavisade dem mycket bestämt. Och när min hustru försökte hindra mig att göra min plikt, tillrättavisade jag också henne. Han log ett blankt, meningslöst leende mot Jack. – Jag har funnit att det är ett beklagligt men verkligt faktum att kvinnor sällan förstår en fars ansvar för sina barn. Äkta män och fäder har vissa ansvar, eller hur sir?
– Ja, sa Jack.
– De älskade inte Overlook som jag gjorde, sa Grady och blandade till en ny drink åt honom. Silverbubblor steg i den uppochnervända flaskan. – Precis som er son och er hustru inte älskar det, i varje fall inte just nu. Men de kommer att älska det. Ni måste visa dem att de går vilse, mr Torrance. Håller ni med mig?
– Ja, det gör jag.
Han förstod. Han hade varit för slapphänt mot dem. Äkta män och fäder hade verkligen vissa ansvar. Pappa Vet Bäst. De förstod inte. Det var i sig självt inget brott, men de förstod inte med avsikt. Han var vanligen ingen hård man. Men han trodde på bestraffning. Och om hans son och hans hustru avsiktligt satt sig upp mot hans önskningar, mot de saker som han visste var bäst för dem, hade han inte då en viss plikt …?
– Ett tanklöst barn är farligare än en orms tand, sa Grady och räckte honom hans drink. Jag tror absolut att direktören kan komma överens med honom. Och er hustru skulle genast följa med. Håller ni med mig, sir?
Han var plötsligt osäker.
– Jag … men … om de bara kunde fara sin väg … Jag menar, när allt kommer omkring så är det ju mig direktören önskar, eller hur? Det måste vara så. För att …
För att vad? Han borde veta, men plötsligt gjorde han det inte. Åh, det gick runt i hans stackars huvud.
– Elak hund! sa Derwent högt till ackompanjemang av en skrattsalva. Elak hund som pinkat på golvet.
– Naturligtvis vet ni, sa Grady och lutade sig förtroligt fram över vagnen, att er son försöker dra in en utomstående i det. Er son har en mycket stor talang, en som direktören skulle kunna använda för att ytterligare förbättra Overlook, för att ytterligare … ska vi säga berika det? Men er son försöker använda denna talang mot oss. Han är egensinnig, mr Torrance. Egensinnig.
– Utomstående? frågade Jack dumt.
Grady nickade.
– Vem?
– En nigger, sa Grady. En niggerkock.
– Hallorann.
– Jag tror att han heter så, sir ja.
Nya skratt bakom dem åtföljdes av att Roger sa något med gnällande, protesterande röst.
– Ja! Ja! Ja! började Derwent sjunga. De andra tog upp sången, men innan Jack kunde uppfatta vad de ville, att Roger nu skulle göra, började orkestern spela på nytt – melodin var ”Tuxedo Junction”, med en massa blöta saxar men inte mycket soul.
(Soul? Soul har inte ens uppfunnits ännu. Eller har det?)
(En nigger … en niggerkock.)
Han öppnade munnen för att tala, visste inte vad som skulle komma fram. Vad som kom var:
– Man har sagt mig att ni inte gick igenom högstadiet. Men ni talar som en bildad man.
– Det stämmer att jag lämnade organiserad utbildning mycket tidigt, sir. Men direktören tar hand om sina anställda. Han anser att det betalar sig. Utbildning betalar sig alltid, håller ni inte med om det, sir?
– Jo, sa Jack omtöcknad.
– Ni har till exempel visat stort intresse att få veta mer om Overlook hotellet. Mycket klokt av er, sir. Mycket förnämligt. En viss klippbok lämnades i källaren så att ni skulle hitta den …
– Av vem? frågade Jack ivrigt.
– Naturligtvis av direktören. Det finns visst annat material som kan ställas till ert förfogande, om ni så skulle önska …
– Det gör jag. Mycket.
Han försökte dämpa ivern i sin röst och misslyckades ömkligt.
– Ni är en sann forskare, sa Grady. Tränger in i ämnet till slutet. Uttömmer alla källor.
Han sänkte huvudet med den låga pannan, vek ut slaget på sin vita mässjacka och gnuggade med knogen bort en fläck, som var osynlig för Jack.
– Och direktörens generositet har inga gränser, fortsatte Grady. Inga alls. Se på mig, som hoppade av i tionde klass. Tänk efter hur mycket längre ni själv skulle kunna gå inom Overlooks organisation. Kanske … så småningom … till högsta toppen.
– Verkligen? viskade Jack.
– Men det är ju egentligen er son som bestämmer det, eller hur? frågade Grady och lyfte på ögonbrynen.
Den eleganta gesten verkade konstig med dessa ögonbryn som var buskiga och på något sätt vilda.
– Danny som bestämmer? Jack rynkade pannan mot Grady. Nej, naturligtvis inte. Jag skulle inte tillåta min son att fatta beslut som rörde min karriär. Inte alls. Vem tar ni mig för?
– En intensiv hängiven människa, sa Grady varmt. Jag har kanske uttryckt mig illa, sir. Låt oss säga att er framtid här är beroende på hur ni tänker ta itu med er sons nyckfullhet.
– Jag fattar mina egna beslut, viskade Jack.
– Men ni måste ta itu med honom.
– Det ska jag.
– Bestämt.
– Det ska jag.
– En man som inte kan sköta sin egen familj är av mycket litet intresse för vår direktör. En man som inte kan styra sin egen hustru och sin son kan knappast förväntas kunna styra sig själv, än mindre fylla en ansvarsfull post i en organisation av den här storleksgraden. Han …
–Jag sa att jag skulle ta hand om honom! skrek Jack plötsligt ursinnig.
”Tuxedo Junction” hade just slutat och ingen ny musik hade börjat. Hans rop kom exakt i tomrummet och samtalen bakom honom upphörde plötsligt. Hans hud kändes plötsligt brännhet. Han var helt övertygad om att alla stirrade på honom. De hade slutat med Roger och nu skulle de börja med honom. Rulla runt. Sitt upp. Var död. Om du spelar med oss ska vi spela med dig. Ansvarsställning. De ville att han skulle offra sin son
( … Nu följer han efter Harry överallt och viftar på sin lilla svans …)
(Rulla runt. Var död. Straffa din son.)
– Den här vägen, sir, sa Grady. Något som kanske kan intressera er.
Samtalen hade börjat på nytt, lyftes och sänktes i sin egen rytm, flätade sig samman med orkestermusiken, som nu var en swingversion av Lennons och McCartneys ”Ticket to Ride”.
(Jag har hört bättre i varuhusens högtalare.)
Han fnissade dumt. Han tittade ner på sin vänstra hand och upptäckte att det fanns ett glas i den, halvfullt. Han tömde det i en klunk.
Nu stod han framför den öppna spisen, hettan från den sprakande brasa som lagts in i den värmde hans ben.
(en eld? … i augusti? …ja … och nej … all tid är en och samma)
Där stod en klocka under en glaskupa, omgiven av två elfenbenselefanter. Visarna pekade på en minut före midnatt. Han stirrade skumögd på den. Var det det här som Grady velat att han skulle se? Han vände sig om för att fråga, men Grady hade lämnat honom.
Halvvägs igenom ”Ticket to Ride” slutade orkestern i en fanfar från brassektionen.
– Timmen är nära! förkunnade Horace Derwant. Midnatt! Demaskering! Demaskering!
Han försökte vända sig om igen för att se vilka berömda ansikten som doldes bakom glittret och målningarna och maskerna, men nu var han stelfrusen, oförmögen att slita blicken från klockan – visarna hade kommit samman och pekade rakt upp.
– Demaskering! Demaskering! löd omkvädet.
Klockan började klinga sprött. Längs stålbanan under urtavlan kom två figurer från vänster och höger. Jack såg fascinerad på, hade glömt demaskeringen. Urverket surrade. Kugghjul vreds och hakade i varandra, mässing blänkte. Balanshjulet gungade stadigt fram och tillbaka.
Den ena figuren var en man som stod på tå med något som liknade en liten klubba i handen. Den andra var en liten pojke i spetsig åsnemössa. Figurerna glittrade och var fantastiskt välgjorda. På framsidan av pojkens toppmössa kunde han läsa det ingraverade ordet ÅSNA.
De båda figurerna gled ut på var sin ände av en stålaxel. Någonstans klinkade om och om igen tonerna av en Straussvals. En vansinnig reklamslogan började ljuda inom honom i takt till melodin: Köp hundmat, vov-vov, vov-vov, köp hundmat …
Stålklubban i klockspelspappans hand föll ner på pojkens huvud. Klockspelssonen föll ihop framåt. Klubban lyftes och föll, lyftes och föll. Pojkens uppsträckta, avvärjande händer började falla ner. Pojken intog en bedjande ställning. Och fortfarande lyftes och sänktes klubban i takt med den spröda Straussmelodin och han tyckte sig kunna urskilja mannens ansikte, som arbetade och knöts och drogs samman, kunde urskilja hur klockspelspappans mun öppnades och stängdes, när han läxade upp sin sons medvetslösa, nerklubbade kropp.
Ett rött blodstänk flög upp mot glaskupans insida.
Ännu ett följde efter. Ytterligare två plaskade till bredvid det.
Nu stänkte den röda vätskan ut som ett ohyggligt regn, slog mot glaskupans insida och rann ner efter den, så att det som pågick där inne skymdes och inne i det blodröda fanns fläckar som små grå band av vävnader, fragment av ben och hjärna. Och fortfarande kunde han se klubban lyftas och falla medan klockspelet fortsatte att surra och kugghjulen fortsatte att sänka tänderna i de kopplingar som fanns i detta sinnrikt konstruerade maskineri.
– Demaskering! Demaskering! skrek Derwent bakom honom och någonstans ylade en hund med mänsklig röst.
(Men klockspel kan inte blöda klockspel kan inte blöda)
Hela kupan var nedstänkt av blod, han kunde se smetiga hårtussar men ingenting annat, tack gud ingenting annat, och ändå trodde han att han skulle bli sjuk för han kunde fortfarande höra hur klubbslagen föll, kunde höra dem genom glaset precis som han kunde höra harmonierna i ”Donauvalsen”. Men ljuden var nu inte längre de mekaniska kling-kling-kling ljuden av en metallklubba som slog mot ett metallhuvud, utan de mjuka och mosande dunkande ljuden när en riktig klubba skär ner och smackar in i något svampaktigt och förstört och vått. Något som en gång hade varit …
– DEMASKERING!
( … Röda Döden härskar över allt!)
Med ett förtvivlat skrik som stegrades vände han sig bort från klockan, hans händer var utsträckta, hans fötter snubblade över varandra som om de varit träklossar, när han bad dem att sluta, att ta honom, Danny, Wendy, att ta hela världen om de så önskade, bara de ville sluta och låta honom få behålla en smula av sitt förstånd, lite ljus.
Balsalen låg tom.
Stolarna med sina spindelben stod upp och ner på borden, som var täckta med plastöverdrag. Den röda mattan med sitt gyllene mönster låg åter på dansgolvet, skyddade den högglanspolerade ytan. Orkesterestraden var tom bortsett från ett nedmonterat mikrofonställ och en dammig gitarr utan strängar som stod lutad mot väggen. Kallt morgonljus, vinterljus, föll matt in genom de höga fönstren.
Det gick fortfarande runt i hans huvud, han kände sig fortfarande berusad, men när han på nytt vände sig mot spiselkarmen var hans drink borta. Där fanns bara elfenbenselefanterna … och klockan.
Han vacklade tillbaka genom den kalla, skuggfyllda foajén och genom matsalen. Hans fot fastnade i ett bordsben och han ramlade omkull raklång, välte bordet med ett brak. Han slog näsan hårt i golvet och den började blöda. Han kom upp, snörvlade upp blodet och strök sig om näsan med baksidan av handen. Han gick bort till Colorado-baren och knuffade sig igenom svängdörrarna, så att de flög upp och brakade in i väggen.
Platsen var tom … men baren var välfylld. Gud vare lov! Glasen och silverkanterna på etiketterna glödde varmt i mörkret.
En gång, erinrade han sig, för mycket länge sedan, hade han varit arg för att det inte fanns någon spegel bakom bardisken. Nu var han glad. Om han sett in i den skulle han bara ha sett ett annat fyllo, som just sluppit ut från torken: med blodig näsa, skrynklig skjorta, rufsigt hår, skäggstubb på kinderna.
(Det är så här det känns när man sticker ner hela handen i boet.)
Ensamheten sköljde plötsligt och helt över honom. Han skrek ut i plötslig förtvivlan och önskade uppriktigt att han var död. Hans hustru och son befann sig där uppe med dörren låst för honom. De andra hade alla gått. Festen var över.
Han lunkade åter framåt, nådde bardisken.
– Lloyd, var i helvete är du? skrek han.
Det kom inget svar. I den här välmadrasserade
(cellen)
lokalen ekade hans ord inte ens, så att de hade kunnat ge illusionen av sällskap.
– Grady!
Inget svar. Bara flaskorna, som stod i uppmärksam giv akt.
(Rulla runt. Var död. Apport. Var död. Sitt vackert. Var död.)
– Bry er inte om det. Jag kan klara mig själv för fan.
Halvvägs över bardisken förlorade han balansen och föll framåt och slog huvudet med en dämpad smäll i golvet. Han kom upp på händer och knän, hans ögon rullade utan styrsel fram och tillbaka, berusade, muttrande ljud kom ur hans mun. Sedan kollapsade han, hans ansikte låg på sidan och han snarkade tungt.
Utanför ylade vinden högre och drev den allt tätare snön framför sig. Klockan var 08.30.