Klockan var tre på eftermiddagen och det hade varit en lång, lång dag.
De satt på den stora sängen i sovrummet. Danny vred och vände frånvarande på den violetta Folkan med monstret stickande upp ur soltaket.
De hade hört pappas hamrande på dörren hela vägen genom foajén, hamrandet och hans röst, hes och grinigt ilsken, som om det vore en svag tyranns röst, när han spydde ut löften om bestraffning, spydde ut svordomar och lovade dem att de skulle få ångra så länge de levde att de bedragit honom, efter det att han i åratal hade slavat sig fördärvad för deras skull.
Danny trodde att de inte längre skulle kunna höra det här en trappa upp, men ljuden av hans raseriutbrott ekade perfekt upp genom kökshissens schakt. Mammas ansikte var blekt och det fanns ohyggliga bruna svullnader på hennes hals, där pappa hade försökt att …
Han vände och vände på modellen i sina händer, pappas belöning för att han hade kunnat sina läsläxor.
( … där pappa hade försökt att krama henne för hårt.)
Mamma lade på en av sina skivor på den lilla grammofonspelaren, gäll och full av trumpeter och flöjter. Hon log trött mot honom. Han försökte le tillbaka och misslyckades. Fastän ljudstyrkan var högt pådragen tyckte han att han fortfarande kunde höra hur pappa skrek åt dem och slog på skafferidörren, som ett djur i en bur i en djurpark. Tänk om pappa behövde gå på toaletten? Vad skulle han då göra?
Danny började gråta.
Wendy skruvade genast ner ljudstyrkan, höll om honom, vaggade honom i sitt knä.
– Danny, älskling, allt kommer att bli bra. Det gör det. Om mr Hallorann inte fått ditt budskap, så får någon annan det. Så snart stormen är över. Ingen kan i alla fall komma hit upp förrän då. Mr Hallorann eller någon annan. Men när stormen är över kommer allt att bli bra igen. Vi åker härifrån. Och vet du vad vi ska göra i vår? Alla tre?
Danny skakade på huvudet mot hennes bröst. Han visste inte. Det tycktes som om det aldrig mer skulle bli vår.
– Vi ska ge oss ut och fiska. Vi ska hyra en båt och fiska, precis som vi gjorde förra året på Chatterton Lake. Du och jag och din pappa. Och du kan kanske fånga en abborre åt oss till middag. Och vi får kanske ingenting alls, men vi ska absolut ha det fint.
– Jag älskar dig, mamma, sa han och kramade henne.
– Åh, Danny, jag älskar dig med.
Där utanför ylade och tjöt vinden.
Ungefär halv fem, just när dagsljuset började mattas av, upphörde skriken.
De hade båda dåsat till oroligt, Wendy fortfarande med Danny i famnen. Hon vaknade inte. Men Danny gjorde det. På något sätt var tystnaden värre, mer olycksbådande än skriken och slagen mot den kraftiga skafferidörren. Hade pappa somnat på nytt? Eller var han död? Eller vad?
(Hade han kommit ut?)
Femton minuter senare bröts tystnaden av ett hårt, skrapande, metalliskt rasslande. Det hördes ett tungt gnisslande, sedan ett mekaniskt surrande. Wendy vaknade med ett skrik.
Hissen gick på nytt.
De lyssnade på den med uppspärrade ögon och höll hårt om varandra. Den gick från våning till våning, grinden rasslade åt sidan, mässingsdörren smälldes upp. Det hördes skratt, druckna rop, då och då ett skrik, och ljudet av saker som slogs sönder.
Overlook vaknade till liv runt omkring dem.