Klockan var en kvart i två på eftermiddagen och att döma av de snöfläckade vägskyltarna och Hertzbuickens trippmätare var han mindre än fyra kilometer från Estes Park, när han till slut åkte av vägen.
Uppe på sluttningarna föll snön tätare och ursinnigare än Hallorann någonsin sett (vilket kanske inte sa så mycket, eftersom Hallorann försökt att se så lite snö som möjligt under sin livstid) och vinden var nu en nyckfull storm, som ibland kom från väster, ibland backade tillbaka till nord och som skickade moln av pudersnö in i hans synfält, så att han gång på gång blev isande medveten om att han, om han missade en kurva, mycket väl skulle kunna störta ner sexti meter från vägen, medan Electran voltade runt och runt innan den kraschade där nere. Vad som gjorde det ännu värre var att han var helt nybörjare som vinterförare. Han skrämdes av att se den gula mittlinjen täckt av virvlande, drivande snö och han skrämdes när de hårda vindstötarna oväntat svepte in genom något trångt bergspass och fick den tunga Buicken att praktiskt taget sladda runt. Han skrämdes av att vägmärkena oftast var maskerade med snö, så att man lika väl kunde kasta krona eller klave om ifall nästa kurva skulle svänga till höger eller vänster där borta i den vita, jättelika filmduk, som han tycktes köra rakt igenom. Han var rädd, all right. Han hade varit kallsvettig hela tiden han kört upp i bergen väster om Boulder och Lyons och hanterat gaspedal och broms som om de varit Ming-vaser. Mellan rock’n roll-melodierna på radion hade discjockeyn hela tiden rått bilisterna att hålla sig borta från huvudvägarna och under inga förhållanden bege sig upp i bergen, eftersom många vägar var ofarbara och alla var farliga. Det hade rapporterats in mängder av smärre olyckor och två allvarliga: några skidåkare i en Volkswagenbuss och en familj, som hade varit på väg till Albuquerque genom Sangre de Cristo-bergen. Skörden hade varit fyra döda och fem allvarligt skadade. ”Så håll er borta från vägarna och dröj kvar i den fina musiken här från KTLK”, avslutade jockeyn hurtigt och ökade sedan Halloranns missmod med att spela ”Seasons in the Sun”. ”Vi hade roligt, vi hade kul, vi hade …” hånade Terry Jacks glatt och Hallorann knäppte ilsket av radion, fastän han visste att han skulle slå på den på nytt inom fem minuter. Hur illa det än var så var det bättre än att åka ensam genom detta vita vansinne.
(Erkänn det. Den här svarte ponken har åtminstone en lång lång stång … och den går raka vägen upp genom hans rygg!)
Det var inte ens roligt. Han skulle ha lagt av till och med innan han klarat sig igenom Boulder, om det inte varit för hans övertygelse, att pojken råkat ut för verkligt allvarliga tråkigheter. Till och med nu sa en liten röst i hans bakhuvud – mera förnuftet än feghetens röst, tänkte han – att han borde gömma sig över natten på något motell i Estes Park och vänta på att plogbilarna åtminstone skulle gräva fram mittlinjen på nytt. Den där rösten påminde honom om jetplanets skakiga landning i Stapleton, om den där känslan han haft, att det skulle landa med nosen före, och dess passagerare avlämnas vid helvetets portar snarare än vid Gate 39, utgång B. Men förnuftet stod sig slätt mot övertygelsen. Det måste ske idag. Snöstormen var hans egen förbannade otur. Han var tvungen att gå iland med det. Om han inte gjorde det, var han rädd för att han skulle bli tvungen att klara av något mycket värre i sina drömmar.
Vinden kom med en ny stöt, den här gången från nordöst, en liten skruvstöt till höger på biljardbollen, var så god, och han var på nytt avskuren från utsikten över de vaga bergskonturerna och till och med från vägbankarna på ömse sidor om vägen. Han körde genom ett vitt intet.
Och sedan dök snöplogens högt placerade natriumljus upp i soppan, kom närmare och han upptäckte till sin fasa att Buickens kylare inte befann sig på vägens sida utan pekade rakt in mellan dess strålkastare. Plogen var inte så noga med att hålla sig på sin sida av vägen och Hallorann hade tillåtit Buicken att gira ut.
Det malande ljudet från plogens dieselmotor överröstade vindens tjut och sedan kom vrålandet från dess siren, hårt, utdraget, nästan bedövande.
Halloranns testiklar förvandlades till två små rynkiga säckar fyllda med krossad is. Hans inälvor kändes som en enda stor gipsklump.
Nu avtecknade sig färg mot allt det vita, snöfläckat orange. Han kunde se den höga förarhytten, till och med förarens gestikulerande gestalt bakom den långa vindrutetorkaren. Han kunde se plogbladets V-form, när det spydde upp mer snö på vägens vänstra bank som vita rökpuffar.
WHAAAAAAAAAAAA! röt sirenen ilsket.
Han kramade gaspedalen som bröstet på en mycket älskad kvinna och Buicken sköt framåt och till höger. Här fanns det ingen snövall; plogarna som varit på väg uppåt i stället för neråt hade helt enkelt skovlat snön ut i djupet.
(Djupet, å ja, djupet …)
Plogbladet på Halloranns vänstra sida, över metern högre än Electrans tak, fladdrade förbi med några centimeters marginal. Ända tills plogen faktiskt klarat honom hade Hallorann trott att en krasch var oundviklig. En bön som till hälften var en stum ursäkt till pojken flaxade genom hans huvud som en tygtrasa.
Sedan var snöplogen förbi och han kunde se dess blinkande blå ljus i backspegeln.
Han vred tillbaka Buickens ratt åt vänster, men ingenting hände. Undanmanövern hade förvandlats till en sladd och Buicken gled drömmande mot kanten av stupet, medan snön sprutade fram undan stänkskydden.
Han vred ratten åt andra hållet, i sladdriktningen, och bilens front och bakdel började byta plats. Nu greps han av panik och bromsade hårt och kände sedan en hård stöt. Vägen framför honom var borta … han såg in i ett bottenlöst virrvarr av drivande snö och otydliga gröngrå tallar långt borta och djupt nere.
(Jag åker av heliga guds moder jesus jag störtar ner)
Och det var då bilen stannade, lutade framåt i tretti graders vinkel med vänstra delen av kofångaren fast i en vägsten och bakhjulen nästan lyfta från marken. När Hallorann lade i backen spann hjulen bara hjälplöst. Hans hjärta gjorde en Gene Krupa-trumvirvel.
Han steg ut – han steg ut mycket försiktigt – och gick runt till Buickens bakdel.
Han stod där och såg hjälplöst på bakhjulen, när en glad röst bakom honom sa:
– Hej där, kompis. Du måste vara helgalen.
Han vände sig om och såg snöplogen fyrti meter längre bort på vägen, dold av den yrande snön bortsett från den mörkbruna avgasröken och de blinkande blå ljusen högst upp. Föraren stod alldeles bakom honom, klädd i lång fårskinnspäls och en plastregnrock över denna. En blå-vit-randig mekanikermössa satt käckt på hans huvud och Hallorann kunde inte fatta att den satt kvar i den vassa vinden.
(Fastklistrad. Den måste för fan vara fastklistrad.)
– Hej, sa han. Kan du dra mig tillbaka upp på vägen?
– Å, det tror jag väl, sa snöplogsföraren. Vad i helvete gör du här uppe? Bra sätt att ta livet av sig.
– Brådskande affärer.
– Ingenting är så brådskande, sa plogföraren långsamt och vänligt, som om han talade till en mentalt efterbliven. Om du träffat den där vägstenen bara en liten, liten smula hårdare, så hade ingen fått tag på dig förrän på domedagen. Du är inte härifrån trakten eller hur?
– Nej. Och jag skulle inte var här om inte mina affärer var så brådskande, som jag sa.
– Är det på det viset?
Föraren bytte fot lika lugnt och obesvärat som om de varit inbegripa i kamratligt samspråk på en förstubro i stället för i en kraftig snöstorm halvvägs mellan skrik och illvrål, med Halloranns bil balanserande nära hundra meter ovanför träden där nere.
– Vart är du på väg? Estes?
– Nej, ett ställe som heter Overlook hotell, sa Hallorann. Det ligger lite ovanför Sidewinder …
Men föraren skakade dystert på huvudet.
– Jag tror nog att jag vet rätt bra var det ligger, sa han. Du kommer aldrig att ta dig upp till gamla Overlook. Vägarna mellan Estes Park och Sidewinder är rena rama helvetet. Det packar ihop sig bakom oss, hur hårt vi än kör. Jag kom igenom drivor några få kilometer längre bak som ta mig fan var nästan två meter höga i mitten. Och även om du klarar dig till Sidewinder, så är vägen stängd därifrån ända till Buckland i Utah. Nej då. Han skakade på huvudet. – Du klarar det inte. Inte alls.
– Jag måste försöka, sa Hallorann och använde de sista resterna av sitt tålamod för att kunna tala med normal röst. – Det finns en grapp där uppe …
– Grabb? Inte. Overlook stänger i slutet av september. Ingen mening med att hålla det öppet. Alltför många snöstormar som den här.
– Han är son till fastighetsskötaren. Han har råkat ut för tråkigheter.
– Hur vet du det?
Hans tålamod brast.
– För fan tänker du stå här och käfta emot mig resten av dagen? Jag vet, jag vet! Tänker du dra upp mig på vägen eller inte?
– Du är lite retlig, eller hur? konstaterade föraren utan att verka särskilt tagen. – Visst, kliv in igen. Jag har en kedja bakom sätet.
Hallorann gled åter in bakom ratten och började nu skaka av fördröjd reaktion. Hans händer var nästan känslolösa rakt igenom. Han hade glömt att ta med sig handskar.
Plogen backade upp bakom Buicken och han såg föraren stiga ur med en lång kedja. Hallorann öppnade dörren och ropade:
– Vad kan jag göra för att hjälpa till?
– Håll dig ur vägen, det är alltihop, ropade plogföraren tillbaka. Det här ska gå i en blink.
Vilket var sant. Buickens ram darrade till när kedjan sträcktes och sekunden senare var den tillbaka på vägen med kylaren pekade mot Estes Park. Plogföraren kom fram till bilfönstret och knackade på rutan. Hallorann rullade ner fönstret.
– Tack, sa han. Förlåt att jag skrek åt er.
– Folk har skrikit åt mig förr, sa föraren med ett grin. Jag antar att du är lite skärrad. Ta de här. Ett par tjocka, blå vantar hamnade i Halloranns knä. – Jag antar att du kommer att behöva dem när du kör av vägen nästa gång. Kallt ute. Ha dem på om du inte vill tillbringa resten av ditt liv med att peta dig i näsan med en järnkrok. Och sänd tillbaka dem till mig. Min fru har stickat dem och jag är svag för dem. Namn och adress finns insytt i linningen. Jag heter Howard Cottrell för resten. Skicka bara tillbaka dem när du inte behöver dem längre. Och jag vill inte lösa ut dem för att de är otillräckligt frankerade, fattar du?
– OK, sa Hallorann. Tack så rysligt mycket.
– Var försiktig. Jag skulle köra dig själv, men jag har snärjigt som en katt i en härva med lösa gitarrsträngar.
– Det ordnar sig. Tack igen.
Han började veva upp rutan, men Cottrell hejdade honom.
– När du kommer till Sidewinder – om du kommer dit – så åk till Durkins mack. Ligger bredvid biblioteket. Du kan inte missa den. Fråga efter Larry Durkin. Säg honom att Howie Cottrell skickat dig och att du vill hyra en av hans snöskotrar. Om du nämner mitt namn och visar de där vantarna får du rabatt.
– Tack igen, sa Hallorann.
Cottrell nickade.
– Det är konstigt. Det finns inget sätt på vilket du har kunnat få veta, att någon råkat illa ut där uppe … telefonen är säkert som fan död. Men jag tror dig. Ibland får jag föraningar.
Hallorann nickade.
– Det får jag också ibland.
– Ja. Jag vet att du får det. Men var försiktig.
– Det ska jag.
Cottrell försvann i det yrande diset med en sista vinkning. Hans mekanikermössa pekade fortfarande käckt uppåt. Hallorann satte igång på nytt, kedjorna slirade i snötäcket på vägen och grävde till slut ner sig tillräckligt för att få fäste och sätta Buicken i rörelse. Bakom honom gav Howard Cottrell en sista lycka-till-signal på sin siren, fast det egentligen var onödigt; Hallorann kunde känna att han önskade honom lycka till.
Två med strålningen på en och samma dag, tänkte han, det borde vara något av ett gott omen. Men han litade inte på omen, vare sig goda eller onda. Att träffa två människor med strålning på en dag (när han vanligen inte träffade fler än fyra eller fem under ett år) behövde inte betyda något. Känslan av slutgiltighet, en känsla
(som att allting är avslutat)
som han inte riktigt kunde definiera, fanns fortfarande stark inom honom. Det var …
Buicken ville glida på sidan genom en tvär kurva och Hallorann rattade försiktigt och vågade knappast andas. Han satte på radion igen och det var Aretha och Aretha var fin. Han kunde dela Buicken med henne vilken dag som helst.
En ny vindstöt träffade bilen, skakade den och kom den att glida runt. Hallorann förbannade den och kröp ännu mer ihop över ratten. Aretha slutade sin sång och sedan var discjockeyn tillbaka igen och sa till honom att det var ett bra sätt att ta livet av sig att vara ute och köra bil den här dagen.
Hallorann knäppte av radion.
Han klarade sig fram till Sidewinder, fast han tillbringade fyra och en halv timme på vägen från Estes Park. När han kom till Upland Highway var det helmörkt, men snöstormen visade inga tecken på att avta. Två gånger hade han varit tvungen att stanna framför drivor som var lika höga som bilens kylare och vänta på att plogarna skulle komma och knacka hål i dem. Vid en av drivorna hade plogen kommit på hans sida av vägen och det hade ännu en gång varit nära ögat. Föraren hade svängt runt hans bil och inte stigit ur för att läxa upp honom, men han hade gett honom ett av de båda fingertecken, som varje amerikan över tio år känner till, och det hade inte varit fredstecknet.
Det verkade som om hans behov att skynda på blev allt starkare ju närmare han körde mot Overlook. Han upptäckte att han nästan ständigt tittade på klockan. Visarna tycktes flyga iväg.
Tio minuter efter det att han hade vänt in på Upland passerade han två skyltar. Den tjutande vinden hade befriat båda från snöhöljen och han kunde läsa dem. SIDEWINDER 16, stod det på den första. Den andra: VÄGEN AVSTÄNGD EFTER 18 KM UNDER VINTERMÅNADERNA.
– Larry Durkin, muttrade Hallorann för sig själv. Hans mörka ansikte var slitet och spänt i det svaga gröna skenet från instrumentbrädan. Hon var tio över sex. – Macken bredvid biblioteket. Larry …
Och det var då det träffade honom med full styrka, lukten av apelsiner och tankekraften, tung och hatfull, mordisk:
(GE DIG HÄRIFRÅN DIN SATANS NIGGER DET HÄR ANGÅR INTE DIG DIN NIGGER VÄND OM VÄND OM ELLER OCKSÅ SKA VI DÖDA DIG HÄNGA UPP DIG I EN TRÄD GREN DIN JÄVLA BÖGNIGGER FRÅN DJUNGELN OCH SEDAN BRÄNNA KROPPEN DET ÄR VAD VI GÖR MED NIGGRER SÅ VÄND OM NU GENAST)
Hallorann skrek i det trånga utrymmet i bilen. Meddelandet kom inte till honom i ord utan i en serie rebusliknande bilder, som vräktes in i hans huvud med fruktansvärd kraft. Han lyfte händerna från ratten för att stänga ute bilderna.
Sedan brakade bilen med sidan in i en av vallarna, studsade ut, slirade halvvägs runt och stannade. Bakhjulen spann hjälplöst.
Hallorann lade in automatväxeln i parkeringsläge och lade sedan händerna för ansiktet. Han grät inte precis; det som undslapp honom var ett hackigt huh-huh-huh ljud. Hans bröst hävdes. Han visste att om salvan träffat honom på en vägsträcka med stup på ömse sidor, så skulle han mycket väl ha kunnat vara död nu. Det hade kanske varit meningen. Och den kunde träffa honom igen, när som helst. Han måste skydda sig mot den. Han var omgiven av en röd kraft av oerhörd styrka, som kunde vara minnen. Han drunknade i naturdrifter.
Han tog bort händerna från ansiktet och öppnade försiktigt ögonen. Ingenting. Om någonting försökte skrämma honom, så kom det inte igenom. Han var avskärmad.
Hade det hänt pojken? Herre gud, hade det hänt den lille pojken?
Och av alla visioner var det en som hade oroat honom mest: det där dämpade, smackande ljudet, som när en hammare plaskar ner i tjock ost. Vad betydde det?
(Jesus, inte den där lille pojken. Jesus, snälla du)
Han lade in en låg växel och gav lite gas. Hjulen spann, fick fäste, spann och fick fäste på nytt. Buicken började rulla, strålkastarna skar nu svagt genom den virvlande snön. Han såg på sin klocka. Nästan halv sju. Och han började känna på sig att det verkligen var mycket sent.