Larry Durkin var en lång, mager man med ett dystert ansikte krönt av en praktfull man rött hår. Hallorann hade fått tag på honom just som han lämnade macken med det dystra ansiktet djupt begravt inuti en arméparka. Han var föga hågad att göra fler affärer den här stormiga dagen, oavsett hur långt bortifrån Hallorann hade kommit och ännu mer ohågad att hyra ut en av sina båda snöskotrar till denne vildögde svarte man, som envisades med att fara upp till gamla Overlook. Bland folk som tillbringat större delen av sitt liv i den lilla staden Sidewinder hade hotellet dåligt rykte. Mord hade begåtts där uppe. En hop banditer hade ett tag innehaft stället och affärsmän som var rena rama mördarna hade också innehaft det. Och det hade skett saker på gamla Overlook, som aldrig kom i tidningarna, eftersom pengar har en förmåga att tysta ner. De flesta av hotellets städerskor kom härifrån och städerskor ser en hel del.
Men när Hallorann nämnde Howard Cottrells namn och visade Durkin lappen på insidan av en av de blå vantarna, töade mackinnehavaren upp.
– Sände er hit, jaså, gjorde han? frågade Durkin och låste upp en av garageportarna och släppte in Hallorann. Skönt att höra att den gamle gossen har något förnuft kvar. Jag trodde att han var fullkomligt utan. Han vred på en strömbrytare och en rad mycket gamla och mycket smutsiga dagsljuslampor flammade surrande upp. – Nå, vad i hela den här djävla skapelsen är det som gör att ni vill upp till det där stället?
Halloranns nerver hade börjat ge vika. De sista kilometrarna till Sidewinder hade varit verkligt besvärliga. En gång hade en vindstöt, som måste ha brakat på i minst hundra knutar, svängt Buicken runt i en 360° sväng. Och det återstod fortfarande kilometer att fara med gud vete vad väntande vid slutet av dem. Han var livrädd för pojkens skull. Nu var klockan nästan tio i sju och han var tvungen att på nytt spela upp hela den här valsen.
– Någon har råkat illa ut där uppe, sa han försiktigt. Fastighetsskötarens son.
– Vem? Torrances grabb? Vad har han råkat ut för?
– Jag vet inte, muttrade Hallorann.
Han kände sig sjuk vid tanken på vilken tid det här skulle ta. Han talade med en landsortsbo och han visste att alla landsortsbor hade samma behov av att dryfta affärer med krumbukter, nosa lite i hörn och runt sidor, innan de kastade sig in i uppgörelsens mitt. Men han hade ingen tid, eftersom han nu var en ensam rädd nigger och om det här skulle hålla på mycket länge, kunde han lika gärna bestämma sig för att lägga av och sticka.
– Hör på, sa han. Jag behöver komma dit upp och jag måste ha en snöskoter för att komma dit. Jag ska betala ert pris, men för guds skull låt mig sköta mina affärer själv.
– All right, sa Durkin oberörd. Om Howard sänt er så är det tillräckligt. Ta den där ArcticCat. Jag ska hälla i tjugo liter i extradunken. Tanken är full. Hon tar er upp och tillbaka hit igen, antar jag.
– Tack, sa Hallorann med inte helt stadig röst.
– Jag tar tjugo dollars för det. Det inkluderar etanolen.
Hallorann fumlade fram en tjugosedel ur plånboken och räckte över den. Durkin stoppade ner den i bröstfickan på skjortan utan att se på den.
– Antar att vi gör klokast i att byta rockar också, sa Durkin och drog av sin parka. Den där överrocken ni har kommer inte att vara värd någonting i natt. Vi kan byta tillbaka, när ni lämnar snöskotern.
– Å, men jag kan inte.
– Bråka inte med mig, sa Durkin, fortfarande milt. Jag tänker inte sända iväg er för att förfrysa. Jag behöver bara gå två kvarter, så sitter jag vid mitt middagsbord. Ge hit den.
Hallorann bytte lite förvirrad sin överrock mot Durkins pälsfodrade parka. Lamporna i taket susade svagt och påminde honom om ljusen i Overlooks kök.
– Torrances grabb, sa Durkin och skakade på huvudet. Trevlig liten gynnare, eller hur. Han och hans pappa var här en hel del innan snön började falla på allvar. Körde för det mesta hotellets stationsvagn. Tyckte att de verkade så buss med varandra som tänkas kunde. Den grabben älskade sin pappa. Hoppas att allt är okay med honom.
– Det hoppas jag också, sa Hallorann och drog upp blixtlåset och knöt fast luvan.
– Låt mig hjälpa er att skjuta ut den, sa Durkin. De rullade snöskotern över det oljefläckiga betonggolvet mot garagedörren. – Har ni någonsin kört en sådan här?
– Nej.
– Nåja, det är ingenting märkvärdigt. Instruktionerna finns klistrade på instrumentbrädan, men allt som behövs är kör och stanna. Gasen sitter här, precis som på en motorcykel. Broms på andra sidan. Luta med den i svängarna. Den här babyn gör hundratio på hårt packad snö, men på den här pudersnön får ni inte ut mer än åtti och då pressar ni henne.
De hade nu kommit ut på mackens snöfyllda parkering och Durkin hade höjt rösten för att göra sig hörd över vindens yl.
– Håll er på vägen! ropade han i Halloranns öra. Håll ögonen på vägräckena och skyltarna så klarar ni er. Antar jag. Om ni åker av vägen kommer ni att vara död. Fattar ni.
Hallorann nickade.
– Vänta en minut! sa Durkin till honom och sprang tillbaka in i garaget.
Medan han var borta vred Hallorann om nyckeln i tändningslåset och vred litet på gasreglaget. Snöskotern hostade till liv, snabbt och smattrande.
Durkin kom tillbaka med en röd och svart skidmask.
– Ta på den här under luvan! ropade han.
Hallorann drog på den. Den satt trångt, men den avskärmade det sista av den bitande vinden från hans kinder, panna och haka. Durkin lutade sig närmare för att göra sig hörd.
– Jag antar att ni måste känna till om saker på samma sätt som Howie gör ibland, sa han. Det spelar ingen roll, men det där stället har dåligt rykte här omkring. Jag kan ge er ett gevär om ni vill.
– Jag tror inte att det skulle vara till någon hjälp, ropade Hallorann tillbaka.
– Det är ni som bestämmer. Men om ni får tag på den där pojken, så ta med honom till Peach Lane sexton. Frugan kommer att ha lite soppa stående på.
– Okay. Tack för det.
– Se upp! skrek Durkin. Håll er på vägen!
Hallorann nickade och vred sakta på gasen. Snöskotern puttrade framåt, stålkastaren borrade upp en klar ljuskon i den tätfallande snön. Han såg Durkins höjda hand i backspegeln och höjde sin egen som svar. Sedan vred han styret till vänster och körde längs Main Street. Snöskotern plöjde mjukt i det vita ljuset från gatlamporna. Hastighetsmätaren visade på femti. Klockan var tio över sju. På Overlook sov Wendy och Danny och Jack Torrance diskuterade saker som gällde liv och död med den förre fastighetsskötaren.
Fem kvarter längre bort på Main upphörde gatlamporna. Under någon halvkilometer låg där små hus, alla ordentligt tillbommade mot stormen, och sedan var det bara vindylande mörker. När han nu åter var ute i mörkret utan annat ljus än det smala spjutet från skoterns strålkastare fylldes han åter med skräck, en barnslig fasa som gjorde honom dyster och modfälld. Han hade aldrig känt sig så ensam. Under flera minuter, när de få ljusen i Sidewinder blinkade till och försvann i backspegeln, var driften att vända och åka tillbaka nästan oemotståndlig. Han tänkte på att Durkin, trots sin tro på Jack Torrances grabb, inte hade erbjudit sig att ta den andra skotern och följa med honom.
(Det där stället har dåligt rykte här omkring.)
Han bet ihop tänderna, vred på gasen ytterligare och såg hur nålen på hastighetsmätaren klättrade över sextifem och stannade till på sjuttitre. Han tyckte att han åkte ohyggligt fort och ändå var han rädd för att det inte var tillräckligt fort. Med den här farten skulle det ta honom en timme att komma till Overlook. Men med högre hastighet skulle han kanske inte alls komma dit.
Han höll blicken klistrad vid vägstolparna och de små reflexer som satt i toppen på var och en. Många var begravda under snön. Två gånger såg han förvarningstecken för kurvor farligt sent och märkte att skotern körde upp på drivorna, som dolde stupen, innan den återvände till det ställe, där vägen fanns på sommaren. Trippmätaren räknade av kilometrarna i vanvettigt långsamma klipp – fem, tio, slutligen femton. Trots skidmasken började hans ansikte stelna och benen började bli känslolösa.
(Jag skulle ge hundra dollars tror jag för ett par skidbyxor.)
För varje kilometer växte hans skräck – som om stället hade en fängelseatmosfär som tätnade när han närmade sig det. Hade det någonsin varit på det här sättet tidigare? Han hade aldrig riktigt tyckt om Overlook och det fanns andra som hade delat hans känslor, men det hade aldrig varit så här.
Han kunde känna att rösten, som nästan vräkt honom av vägen före Sidewinder, försökte komma in, komma förbi hans försvar till det mjuka köttet innanför. Om den varit stark fyrtifem kilometer längre bort, hur mycket starkare borde den då inte vara nu? Han kunde inte hålla den ute helt. En del av den slank igenom, fyllde hans hjärna med olycksbådande, halvmedvetna visioner. Han fick mer och mer visionen av en svårt skadad kvinna i ett badrum, som hjälplöst höll upp händerna för att avvärja ett slag och han kände mer och mer på sig att denna kvinna måste vara …
(Herregud, se upp!)
Vägbanken reste sig framför honom som ett godståg. I sina drömmerier hade han missat ett kurvtecken. Han kastade om snöskoterns styre hårt till höger och den svängde runt, lutade hårt när den gjorde det. Underifrån kom det hårda, gnisslande ljudet av medar mot klippa. Han trodde att skotern skulle kasta av honom och den vägde på en knivudd, innan den till hälften drivande, till hälften glidande återvände till det mer eller mindre jämna underlaget på den snötäckta vägen. Stupet fanns framför honom, strålkastaren avslöjade ett tvärt slut på snövallen och mörker bakom denna. Han vände skotern åt andra hållet, medan en puls slog hårt i hans hals.
(Håll dig på vägen Dick gamle gosse.)
Han tvingade sig att öka gasen en grad. Nu stod hastighetsmätarens nål alldeles under åtti-strecket. Vinden ylade och röt. Strålkastarens ljus trängde in i mörkret.
En stund senare, han visste inte hur lång tid som gått, kom han runt en kurva kantad med bankar av drivsnö och såg glimten av ljus framför sig. Bara en glimt och sedan doldes den av berg. Glimten hade varit så kort, att han intalade sig att den varit önsketänkande, men sedan såg han den på nytt några sekunder i en annan krök. Den här gången rådde det inget tvivel om att den var verklig; han hade sett den just ur den här vinkeln alltför många gånger förr. Det var Overlook. Det såg ut som om ljuset brann på första våningen och bottenvåningen.
En del av skräcken – den som var förknippad med att köra av vägen eller kvadda snöskotern i en oväntad kurva – försvann fullständigt. Snöskotern svepte säkert in i första delen av en S-kurva, som han nu säkert erinrade sig meter för meter och det var då som strålkastaren fångade in
(å herre gud vad är det)
på vägen framför honom. Det var tecknat i skarpt svart och vitt och Hallorann trodde först att det var en oerhört kraftig varg, som drivits ner från bergstopparna av snöstormen. Men när han kom närmare den, kände han igen den och skräcken snörade ihop hans strupe.
Ingen varg men ett lejon. Ett häcklejon.
Dess ansikte var en mask av mörka skuggor och pudersnö, länderna spända, färdiga till språng. Och det tog språnget, bakbenen kastade upp ett tyst moln av snöglitter, när de spändes mot marken.
Hallorann skrek och kastade om styret hårt åt höger samtidigt som han duckade. En skrapande, rivande smärta spreds över hans ansikte, hans nacke, hans skuldror. Skidmasken slets itu på baksidan. Han vräktes av snöskotern. Han slog i snön, plöjde genom den, rullade runt.
Han kände att det kom efter honom. Hans näsborrar drog in den bittra lukten av gröna löv och järnek. En väldig häcktass träffade honom i veka livet och han flög tre meter genom luften som en trasdocka. Han såg hur snöskotern utan förare slog emot vallen och stegrade sig med strålkastaren riktad mot himlen. Den välte med en duns och stannade.
Sedan var häcklejonet över honom. Det hördes ett rämnande, prasslande ljud. Något skrapade över parkans framsida, slet upp den. Det kunde ha varit vassa taggar, men Hallorann visste att det var klor.
– Du finns inte där! skrek Hallorann till det cirklande, morrande häcklejonet. Du finns inte alls!
Han kämpade sig upp på fötter och kom halvvägs till skotern, innan lejonet tog språnget, slog honom över huvudet med den nålvassa tassen. Hallorann såg tysta, exploderande ljusglimtar.
– Inte där, sa han på nytt, men det var ett kraftlöst muttrande. Hans knän gav vika och han föll ner i snön. Han kröp bort mot skotern och högra sidan av hans ansikte var en slöja av blod. Lejonet slog på nytt till honom, rullade över honom på rygg, som om han varit en sköldpadda. Det vrålade lekfullt.
Hallorann kämpade för att nå fram till snöskotern. Det han behövde fanns där. Och lejonet var över honom på nytt, slitande och klösande.