Wendy vaknade långsamt till, dunklet upplöstes, smärtan ersatte det: i hennes rygg, hennes ben, hennes sida … hon trodde inte att hon skulle vara i stånd att röra sig. Till och med hennes fingrar gjorde ont och först visste hon inte varför.
(Rakbladen, det är därför.)
Hennes blonda hår, som nu var fuktigt och matt, hängde ner i ögonen. Hon strök undan det och revbenen stack henne, fick henne att stöna. Nu såg hon ett fält av blå-vit madrass fläckad med blod. Hennes blod, eller kanske Jacks. Hur som helst var det fortfarande färskt. Hon hade inte varit borta länge. Och det var viktigt för …
(?Varför?)
För att …
Hon kom först ihåg det insektsliknande surret från motorn. Ett ögonblick höll hon idiotiskt fast vid det minnet och sedan tycktes hennes medvetande i ett svindlande och kväljande svep panorera, så att hon såg allt på en gång.
Hallorann. Det måste ha varit Hallorann. Varför skulle Jack annars ha gett sig iväg så plötsligt utan att avsluta det … utan att göra slut på henne?
Därför att han nu inte längre hade gott om tid. Han måste hitta Danny snabbt och … och göra det, innan Hallorann kunde sätta stopp för det.
Eller hade det redan hänt?
Hon kunde höra vinandet, när hissen åkte uppåt i schaktet.
(Nej snälla gud nej blodet blodet är fortfarande färskt låt det inte ha hänt redan)
På något sätt lyckades hon komma på fötter och vacklade genom sovrummet och ruinerna av vardagsrummet fram till den splittrade ytterdörren. Hon knuffade upp den och klarade sig ut i korridoren.
– Danny, skrek hon och rykte till inför smärtan i bröstet. Mr Hallorann! Finns någon här? Någon?
Hissen hade gått på nytt och nu stannade den. Hon hörde det metalliska rasslandet, när hissgrinden drogs tillbaka och sedan trodde hon att hon hörde en talande röst. Det kunde ha varit hennes fantasi. Vinden var för hög för att hon verkligen skulle kunna avgöra det.
Hon stödde sig mot väggen och tog sig fram till hörnet av den korta korridoren. Hon skulle just vika om hörnet, när skriket kom henne att frysa till is, där det strömmade nerför trappan och hisschaktet:
– Danny! Kom hit din valp! Kom hit och ta den som en man!
Jack. På andra eller tredje våningen. Sökande efter Danny.
Hon kom runt hörnet, snubblande, var nära att falla. Andhämtningen blockerades i hennes strupe. Någonting
(någon?)
kurade mot väggen knappt halvvägs från trappan. Hon skyndade på stegen, jämrade sig varje gång kroppstyngden kom att vila på det skadade benet. Hon såg att det var en man och när hon kom närmare förstod hon betydelsen av den surrande motorn.
Det var mr Hallorann. Han hade kommit i alla fall.
Hon föll långsamt på knä bredvid honom, bad en osammanhängande bön att han inte skulle vara död. Hans näsa blödde och en hemsk rännil av blod hade runnit ur hans mun. Ena sidan av ansiktet var en enda uppsvälld, missfärgad blånad. Men han andades, tack gode gud för det. Andetagen kom i långa, hårda tag, som skakade hela hans kropp.
När Wendy såg närmare på honom vidgades hennes ögon. Ena ärmen på parkan, som han hade på sig, var svartbränd. Ena sidan av den hade slitits upp. Det fanns blod i hans hår och ett ytligt men otäckt rivsår i hans nacke.
(Herregud, vad har hänt honom?)
– Danny! vrålade den hesa, retliga rösten ovanför dem. Kom för fan genast ut hit!
Det fanns ingen tid att fundera på det nu. Hon började skaka honom, det ryckte i hennes ansikte vid smärtilningarna i revbenen. Hennes sida kändes het och tjock och svullen.
(Tänk om de punkterar mina lungor var gång jag rör mig?)
Det fanns inget bot för det heller. Om Jack hittade Danny skulle han döda honom, slå ihjäl honom med klubban på samma sätt som han försökt göra med henne.
Därför skakade hon Hallorann och började sedan att lätt slå den oskadade delen av hans ansikte.
– Vakna, sa hon. Mr Hallorann, ni måste vakna. Snälla ni … snälla ni …
Där uppifrån hördes det oavbrutna bankandet av klubban, när Jack Torrance letade efter sin son.
Danny stod med ryggen mot dörren och såg mot den högra vinkel, där korridorerna gick samman. Det stadiga, oregelbundna, dunsande ljudet av klubban mot väggarna blev högre. Tinget som var efter honom skrek och ylade och förbannade. Dröm och verklighet hade smält samman utan skarv.
Det kom runt hörnet.
Det som Danny kände var på sätt och vis lättnad. Det var inte hans far. Ansikts- och kroppsmasken hade slitits sönder och skurits i remsor och var ett dåligt skämt. Det var inte hans pappa detta monster i en tv-skräckfilm någon lördagskväll med sina rullande ögon och kutande, klumpiga axlar och bloddränkta skjorta. Det var inte hans pappa.
– Nu, vid gud, andades det. Det torkade sina läppar med en skadad hand. – Nu ska du få se vem som är bas här. Du ska få se. Det är inte dig de vill ha. Det är mig. Mig, mig!
Det smällde till med den illa medfarna klubban, vars båda huvuden nu var oformliga och sönderhackade efter otaliga slag. Den träffade väggen, skar en cirkel i tapeten. Moln av puts puffade ut. Det började grina upp sig.
– Få se om du kan sätta i gång med någon av dina fantastiska tricks nu, muttrade det. Du förstår, jag är inte född igår. Inte tappad bakom en vagn. Jag ska göra min faderliga plikt mot dig, gosse.
Danny sa:
– Du är inte min pappa.
Det hejdade sig. Ett ögonblick såg det osäkert ut, som om det inte var säker på vad det var. Sedan började det gå på nytt. Klubban visslade, slog mot en dörr, så att den ekade ihåligt.
– Du ljuger, sa det. Vem skulle jag annars vara? Jag har de båda födelsemärkena, gropen i naveln, till och med pitten, min gosse. Fråga din mor.
– Du är en mask, sa Danny. Bara ett falskt ansikte. Den enda anledningen att hotellet vill ha dig är att du inte är lika död som de andra. Men när det är färdigt med dig kommer du inte att vara någonting alls. Du skrämmer mig inte.
– Jag ska skrämma dig! ylade det. Klubban visslade vildsint neråt, smällde i mattan mellan Dannys fötter. Danny ryggade inte tillbaka. – Du ljög om mig! Du gav efter för henne! Ni konspirerade mot mig! Och du fuskade! Du skrev av den där sista examensskrivningen! Ögonen glödde mot honom under de buskiga ögonbrynen. Det fanns ett uttryck av vanvettig slughet i dem. – Jag ska hitta det också. Det finns någonstans nere i källaren. Jag ska hitta det. De har lovat mig, att jag kan få se efter hur mycket jag vill.
Det höjde klubban på nytt.
– Ja, de lovade, sa Danny, men de ljuger.
Klubban tvekade på vändpunkten av sin båge.
Hallorann hade börjat kvickna till, men Wendy hade slutat att slå honom på kinden. För något ögonblick sedan hade orden Du fuskade! Du skrev av den där sista examensskrivningen! ekat ner genom hisschaktet, suddiga, knappt hörbara över vindtjutet. Från någonstans djupt inne i västra flygeln. Hon var nästan övertygad om att de var på tredje våningen och att Jack – eller det som bemäktigat sig Jack – hade hittat Danny. Det fanns ingenting som hon eller Hallorann kunde göra nu.
– Å Danny, mumlade hon. Tårarna skymde hennes blick.
– Den djäveln spräckte mitt käkben, muttrade Hallorann grötigt. Och mitt huvud …
Han kämpade för att kunna sätta sig upp. Hans högra öga blev snabbt rödare och svullnade igen. Trots det såg han Wendy.
– Mrs Torrance …
– Shhhh, sa hon.
– Var är pojken, mrs Torrance?
– På tredje våningen, sa hon. Med sin far.
– De ljuger, sa Danny på nytt.
Något hade passerat genom hans huvud, blixtrat till som en meteor, alltför snabbt alltför lysande för att man skulle kunna fånga det och hålla det klart. Endast efterskenet av tanken fanns kvar.
(det finns någonstans i källaren)
(du kommer att komma ihåg vad din far glömt)
– Du … du ska inte tala till din far på det sättet, sa det hest. Du gör det bara värre för dig själv. Klubban darrade till, sänktes. – Ditt … ditt straff. Värre. Det vacklade som en drucken och stirrade på honom med gråtmild självmedömkan, som började förvandlas till hat. Klubban lyftes på nytt.
– Du är inte min pappa, sa Danny åter till det. Om det finns något litet kvar av min pappa i dig, så vet han att de ljuger här. Allt är lögn och bedrägeri. Som den fixade tärningen som min pappa lade i strumpan förra julen, som presenterna, som de lägger ut i varuhusens fönster och min pappa säger att det inte finns något i paketen, det är bara tomma askar. Bara för syns skull, säger pappa. Du är det, inte min pappa. Du är hotellet. Och när du fått vad du vill ha, så ger du inte min pappa någonting för du är självisk. Och min pappa vet det. Du fick honom att dricka den Fula Saken. Det var det enda sättet på vilket du kunde få honom, du ljugande falska ansikte.
– Lögner! Lögnare! Orden kom i ett tunt skrik. Klubban svängde vilt i luften.
– Fortsätt. Slå mig. Men du kommer aldrig att få vad du vill av mig.
Ansiktet framför honom förändrades. Det var svårt att säga hur; dragen varken smälte eller slätades ut. Kroppen darrade en smula och sedan öppnades de blodiga händerna som brutna klor. Klubban föll ur dem och dunsade mot mattan. Det var allt. Men plötsligt fanns hans pappa där, såg på honom i dödlig smärta och en så stor sorg, att Dannys hjärta brann i hans bröst. Munnen drogs till en skälvande båge.
– Grabben, sa Jack Torrance. Spring din väg. Fort. Och kom ihåg, hur mycket jag älskar dig.
– Nej, sa Danny.
– Å Danny, för guds skull.
– Nej, sa Danny. Han tog en av faderns blodiga händer och kysste den. – Det är nästan över.
Hallorann kom på fötter genom att stödja ryggen mot väggen och skjuta sig själv upp. Han och Wendy stirrade på varandra som spöklika överlevande från ett bombat sjukhus.
– Vi måste dit upp, sa han. Vi måste hjälpa honom.
Hennes plågade ögon stirrade in i hans ur det kritvita ansiktet.
– Det är för sent, sa Wendy. Nu kan han bara hjälpa sig själv.
En minut gick, sedan två. Tre. Och de hörde det ovanför dem, skrikande, inte i vrede eller triumf utan i dödlig fasa.
– Herregud, viskade Hallorann. Vad är det som händer?
– Jag vet inte, sa hon.
– Har det dödat honom?
– Jag vet inte.
Hissen kom till liv och började gå neråt med det skrikande, rasande föremålet instängt i den.
Danny stod utan att röra sig. Det fanns inget ställe dit han kunde springa, där Overlook inte fanns. Han insåg det plötsligt, helt och hållet, utan smärta. För första gången i sitt liv hade han en vuxens tanke, en vuxens känsla, sammanfattningen av hans upplevelser på detta onda ställe – en bitter brygd:
(Mamma och pappa kan inte hjälpa mig och jag är ensam.)
– Gå din väg, sa han till den blodige främlingen framför sig. Gå din väg. Ge dig härifrån.
Det böjde sig fram, så att kniven i dess rygg exponerades. Dess händer slöts på nytt om klubban, men i stället för att måtta åt Danny vände det skaftet, måttade med den hårda delen av klubbhuvudet mot sitt eget ansikte.
Danny förstod plötsligt.
Sedan började klubban höjas och sänkas, förstörde det sista av Jack Torrances bild. Föremålet i korridoren dansade en kuslig, släpig polka, rytmen underströks av de ohyggliga ljuden, när klubbhuvudet slog, gång på gång, gång på gång. Blod stänkte på tapeten. Benskärvor hoppade i luften, som krossade pianotangenter. Det var omöjligt att säga hur länge det höll på. Men när det åter vände uppmärksamheten mot Danny hade hans far försvunnit för alltid. Det som återstod av ansiktet var en egendomlig skiftande blandning, många ansikten ofullkomligt sammanblandade i ett. Danny såg kvinnan i 217; hundmannen; det hungriga pojkföremålet i cementringen.
– Maskerna bort, alltså, viskade det. Inga fler avbrott.
Klubban höjdes för den sista gången. Ett tickande ljud fyllde Dannys öron.
– Har du något mer att säga? frågade det. Är du säker på att du inte vill springa? Ska vi kanske leka kull? Tid har vi, förstår du. En evighet av tid. Eller ska vi avsluta det? Kanske lika bra. När allt kommer omkring går vi miste om festen.
Det grinade lystet med sönderbrutna tänder.
Och han kom på det. Vad hans far hade glömt.
Triumfen lyste plötsligt upp han ansikte; föremålet såg det och tvekade förbryllat.
– Pannan! skrek Danny. Trycket har inte lättats sedan imorse! Det går upp! Den kommer att explodera!
Ett uttryck av grotesk fasa och gryende insikt svepte över det sönderslagna ansiktet på föremålet framför honom. Klubban föll ur dess knutna händer och stelnade ofarligt på den svarta och blå mattan.
– Pannan! skrek det. Å, nej! Det kan inte tillåtas! Absolut inte! Din förbannade lilla valp! Absolut inte! Å, å, å …
– Den gör det! skrek Danny vilt tillbaka till det. Han började hytta och skaka nävarna framför det förstörda föremålet framför sig. – Vilken minut som helst nu! Jag vet det! Pannan, pappa glömde pannan! Och du glömde den också!
– Nej, å nej, den får inte, den kan inte, du otäcka lilla pojke, du ska få ta din medicin, du ska få ta varenda droppe, å nej, å nej …
Det tvärvände plötsligt och började lufsa bort. Något ögonblick hoppade dess skugga på väggen, var ömsom större och ömsom mindre. Dess skrik ringlade efter det som använda pappersserpentiner.
Några ögonblick senare vaknade hissen till liv.
Plötsligt träffades han av strålningen
(mamma mr hallorann dick för mina vänner tillsammans levande de lever måste komma ut den kommer att explodera kommer att explodera skyhögt)
som en bländande och våldsam soluppgång och han sprang. En fot sparkade till den blodiga, misshandlade roqueklubban. Han märkte det inte.
Gråtande sprang han mot trappan.
De måste komma ut.