Hallorann kunde aldrig säkert komma ihåg i vilken ordning allt hände efter detta. Han kom ihåg, att hissen hade åkt ner och förbi dem utan att stanna och att något varit inne i den. Men han gjorde inget försök att se in genom det lilla ruterformade fönstret, eftersom det som fanns där inne inte lät mänskligt. Något ögonblick senare hördes springande steg i trappan. Wendy Torrance ryggade först tillbaka mot honom och började sedan stappla fram genom huvudkorridoren mot trappan så fort hon kunde.
– Danny! Danny! Åh, tack gode gud! Tack gode gud!
Hon svepte honom i sin famn och stönade, lika mycket av glädje som av smärta.
(Danny.)
Danny såg på honom från sin mors famn och Hallorann märkte hur pojken hade förändrats. Hans ansikte var blekt och infallet, hans ögon mörka och bottenlösa. Han såg ut som om han förlorat i vikt. När Hallorann såg dem båda tillsammans tänkte han, att det var modern som såg yngre ut, trots den fruktansvärda misshandel hon hade utsatts för.
(Dick … vi måste ge oss i väg … springa … stället … det kommer att)
En bild av Overlook med lågor trängande upp genom taket. Tegelsten som regnade ner på snön. Sirener från brandbilar … inte för att någon brandbil skulle kunna komma hit upp före slutet av mars. Framför allt fanns i Dannys tanke till honom en känsla av något oerhört brådskande, en känsla att det skulle hända när som helst.
– All right, sa Hallorann. Han började förflytta sig mot dem och först var det som att simma på djupt vatten. Hans balanssinne var rubbat och ögat i den högra delen av ansiktet fick inget fäste. Käken sände väldiga, bultande stötar av smärta upp till hans tinning och längs hans hals och hans kind kändes stor som ett kålhuvud. Men pojkens enträgna vädjan hade fått honom i rörelse och det gick nu lite lättare.
– All right? frågade Wendy. Hon såg från Hallorann till sin son och sedan tillbaka till Hallorann. – Vad menar ni med all right?
– Vi måste ge oss iväg, sa Hallorann.
– Jag är inte klädd … mina kläder …
Då slet sig Danny ur hennes armar och sprang längs korridoren. Hon såg efter honom när han försvann bakom hörnet, och sedan på Hallorann.
– Tänk om han kommer tillbaka?
– Er man?
– Han är inte Jack, mumlade hon. Jack är död. Det här stället har dödat honom. Det här förbannade stället. Hon slog knytnävarna i väggen och skrek av smärtan i de sönderskurna fingrarna. – Det är pannan, eller hur?
– Ja, ma’am. Danny säger att den kommer att explodera.
– Bra. Ordet sas med dödlig slutgiltighet. – Jag vet inte hur jag ska komma nerför de där trapporna igen. Mina revben … han bröt mina revben. Och något i min rygg. Det gör ont.
– Ni klarar det, sa Hallorann. Vi ska alla klara det.
Men plötsligt erinrade han sig häckdjuren och undrade vad de skulle göra, om dessa vaktade vägen ut.
Sedan kom Danny tillbaka. Han hade Wendys stövlar och kappa och handskar och också sin egen rock och sina handskar.
– Danny, sa hon. Dina stövlar.
– Det är för sent, sa han.
Han stirrade på dem och det fanns ett slags desperat vansinne i hans ögon. Han såg på Dick och plötsligt var Halloranns inre fyllt av bilden av en klocka under glaskupa, klockan i balsalen som hade skänkts av en schweizisk diplomat 1949. Klockans visare stod på en minut i tolv.
– Åh, herregud, sa Hallorann. Åh, herregud.
Han slog armarna om Wendy och lyfte upp henne. Han slog den andra armen om Danny. Han sprang mot trappan.
Wendy skrek av smärta, när han kramade de skadade revbenen, när något i hennes rygg kördes ihop, men Hallorann saktade inte in. Han vräkte sig nerför trappan med dem i sina armar. Det ena ögat var uppspärrat och stirrande, det andra igensvullet till en springa. Han såg ut som en enögd sjörövare som rövar bort fångar, som han senare ska begära lösensumma för.
Plötsligt fick han strålningen och han förstod vad Danny hade menat, när han sagt att det var för sent. Han kunde känna hur explosionen gjorde sig redo att bryta fram ur källaren och slita sönder det här ohyggliga stället.
Han sprang fortare, störtade genom foajén mot dubbeldörrarna.
Det skyndade genom källaren och in i det svaga gula ljusskenet från pannrummets enda lampa. Det dreglade av rädsla. Det hade varit så nära, så nära att få pojken och pojkens märkliga kraft. Det kunde inte förlora nu. Det fick inte ske. Det skulle lätta på pannan och sedan tillrättavisa pojken hårt.
– Får inte hända! skrek det. Å nej, det får inte hända!
Det stapplade fram över golvet till pannan, som glödde svagt röd ända halvvägs upp på den långa, tubformade buken. Den pyste och rasslade och väste ut ångstrålar i hundratals riktningar, som en monstruös, ångdrivande orgel. Tryckmätarens nål visade fullt utslag.
– Nej, det kan inte tillåtas! skrek direktören/fastighetsskötaren.
Det lade sina Jack Torrancehänder på vredet till ventilen utan att bry sig om den brända lukt som uppstod eller smärtan i köttet när det rödheta hjulet sjönk in som hjulspår i gyttja.
Vredet lät sig rubbas och med ett triumferande skrik vred föremålet upp det helt. Ånga strömmade med ett jättelikt vrål ut under pannan, ett dussin drakar som väste i samförstånd. Men innan ångan helt dolt tryckmätaren hade nålen märkbart börjat sjunka tillbaka.
– JAG VINNER! skrek det. Det gjorde kusliga glädjesprång i den heta, stigande dimman, svängde sina flammande händer ovanför huvudet. – INTE FÖR SENT! JAG VINNER! INTE FÖR SENT! INTE FÖR SENT! INTE …
Orden förvandlades till ett triumfskrik och skriket uppslukades i det öronbedövande vrålet när Overlooks panna exploderade.
Hallorann störtade ut genom dubbeldörrarna och bar dem båda genom skyttegraven genom den stora snödrivan på terrassen. Han såg tydligt häckdjuren, mycket tydligare än tidigare, och i samma ögonblick som han förstod att hans värsta farhågor besannats, att de fanns mellan terrassen och snöskotern, exploderade hotellet. Han tyckte att allt hände på en gång, fastän han senare förstod att det inte kunde ha gått till på det sättet.
Det hördes en dov explosion, ett ljud som tycktes vila på en låg, allt genomträngande ton
(WHUMMMMMMMMMMM …)
och sedan kom det en stöt av varm luft i deras ryggar som tycktes knuffa mjukt på dem. Alla tre kastades ner från terrassen av denna andedräkt och Hallorann tänkte förvirrad
(det är så här stålmannen måste känna det)
när de flög genom luften. Han tappade greppet om dem och sedan slog han ner i snön i en mjuk våg. Den fanns innanför hans skjorta och i hans näsborrar och han var dimmigt medveten om att det kändes skönt mot hans skadade kind.
Sedan kämpade han sig upp till ytan, tänkte just då varken på häckdjuren eller Wendy Torrance eller ens pojken. Han rullade över på rygg, så att han kunde se på när det dog.
Overlooks fönster splittrades. Inne i balsalen sprack glaskupan över klockan i två delar och föll i golvet. Klockan slutade att ticka: kuggar och vred och balanshjul, allt blev orörligt. Det hördes ett viskande, suckande ljud och ett stort dammoln höjde sig. I rum 217 sprack badkaret plötsligt i två delar och en liten flod grönaktigt, giftigt vatten rann ut. I presidentsviten började tapeterna plötsligt brinna. Svängdörrarna in till Colorado-baren bröt plötsligt sönder sina gångjärn och föll ner på golvet i matsalen. Bortom valvet i källaren fattade de stora staplarna och högarna papper eld och brann upp som väsandet från en svetslåga. Kokande vatten strömmade över lågorna, men kvävde dem inte. De virvlade och svartnade som höstlöv under ett getingbo. Vattentanken exploderade och splittrade källarens takbjälkar, så att de kraschade som revbenen på en dinosaurier. Gaslågan som värmt tanken var nu befriad och sköt upp som en eldmast genom foajéns uppslitna golv. Mattorna på trappstegen fattade eld och rusade upp till första våningen, som för att berätta om fruktansvärt goda nyheter. En salva av explosioner slet sönder hotellet. Kristallampan i matsalen, en kristallbomb på hundra kilo, föll ner med ett brak och skingrade borden åt alla håll. Lågor spyddes ut ur Overlooks fem skorstenar i dånande moln.
(Nej! Får inte! Får inte! FÅR INTE!)
Det skrek; det skrek men nu hade det ingen röst och det var bara skrikande panik och undergång och fördömelse i dess egna öron, upplösning, förlust av tanke och kraft, vävnader som föll sönder, sökande och icke finnande, försvinnande, försvinnande ut, flykt, flykt ut i tomhet, intighet, sönderfall.
Festen var slut.