En annan tideräkning gäller nu i enslighet och i grottor, på allmänna platser och alptoppar, och jag är i många avseenden tidens hövding, när jag flyttar stadens färger, linjer och dofter. Rara sinnen finner min stund emellanåt nära tomathandlaren på torget och blomsterkvinnan som slår in billjuden i smakfullt färgade silkespapper.
När jag var fjorton år blev jag fader. Krukmakerskan Rebecka Sander födde en son och öppnade en praktik i egenheter. Då var jag redan en vis man, men det var långt innan jag upptäckte att alla i arten bar gasklockor på ryggarna och att de var sniglar som flyttade sina mantlar till fuktiga skogar, öppna fält och mörka källare. De försmådde inte kadaver, artlikar och andra levande varelser till föda.
Jag gick till Rebecka Sander i hennes lilla ateljé i källaren, och hon blinkade åt det väldiga husögat under våra skygga möten som möjligen också var förbjudna. En sång började i mitt liv, när hon talade om hjärnorna som suddade i linjer och figurer, stensättarna och bildhuggarna en dag då de äntligen enades om en handling utan att säga ett ord i saken, och följande tisdag flyttade de gator och skiftade huvud, ben och armar på stadens statyer och monument, till exempel det att Karl XII:e fick en lång och en kort arm, men drömmarna var heliga även i brons och marmor, de kloka gummorna och de som farit vill och de bergfasta i de döda skogarna, aska och glöd, stillhet och knappt hörbara knäppningar i tegelfasader, hon lade en vacker hand och målade naglar på sätet i landshövdingens svarta Bentley, eftersom hon umgicks med chauffören som körde från och till residenset: Lyssna till vattenledningarna i huset, hör ljuden av gasen i spisen och dunka, gnissla och raspa, innan du försöker lära dig skilja Rebecka Sanders blodtoner från andra kvinnors, sa hon och log i litet lera som fastnat på hakan och kinderna. Konungen i landet bär ordnar och medaljer på sina uniformer, men parkvakten här har en liten tanke av metall på den yttersta delen av den gröna båtmössan. Mjölkaffären blev en damfrisering och skräddare Silver sitter inte med benen i kors, när han måttar tyglängder.
Husets människor sökte en ålder i Rebeckas ansikte, i hennes gång och den synliga huden på hals och hand. De samlade inteckningar i ett mörkt rum, en skandal och en blotta i hennes liv.
Hennes förnämsta arbete torde vara en fajansskål som hon formade av en glasmästares puckel. Jag såg, när hon dreajde växten på Sören Källmans rygg och bar den till ugnen som stod intill huseldarens ämbete.
De stora och viktiga orden om henne var som fyrverkeripjäser. I alla bon ruvade en moder på nyårsägg och människorna i huset lekte med raketer och såg dem lyfta och färga höjderna i en obruten högtid. Dock kunde ingen förutsäga ljuden av dem och avtoningens tecken.
I dag vandrade jag i staden. Jag följde ådringen i minnen och bilder och jag är nu en stigfinnare som sover lätt om natten i lägret; solstånd, dofter och ljud är tydarens anförvanter, när han rör sig framåt i det förflutna. Liksom katten bär jag väderstreck i kroppen, marmor, zink, asfalt, matjord, sten och oförmodat kommer jag nära ohyvlade och doftande bräder som är staket i villakvarteren – stora hundar vaktar i trädgårdar, de gläfser nervöst och människan har avlats in i deras ögon – en fågel kan sjunga av rädsla, har jag lärt och förstått.
Snart går jag till Rebecka Sanders dörr i staden och säger att husets människor valde ondskan och smutsen, när de gjorde henne till krukmakerska i stället för skulptris. Jag ämnar förevisa en tjugoårig växt. När hon sett mitt ansikte en stund, knackar jag i stammen och öppnar rymden för sångtrasten som sitter i kronan och mätarlarven dröjer i en båge sekunderna innan den härmar en gren till formen som ett tecken på fara, ty den har också lärt sig att skilja på dag och natt, sol och vind och väta i veden.
Jag är tillbaka nu, skall jag säga till Rebecka. Och jag Jakob Eldh är fader till din son som jag aldrig sett. Hus, gator och parker har bestått, och jag är kvar några meter under jorden i en källare som doftar lera och kalk. På det trettiotredje året samlar jag kärleken och friheten i mitt liv.
Jag är barnet Jakob Eldh som kom till dig, och det glömmer du inte så länge du lever. Jag besökte dig fyrtioåtta gånger i verkstaden och fyra i lägenheten ovan marken, när Sören Källman arbetade i glasmästeriet och inte kunde tänka att en trettonårig man låg hos dig.
Dofterna, Rebecka, ljuden av rinnande vatten i rören som löpte innanför vitkalkade väggar och den samlade människan som låg foster i ett kärl. Hjärna och vätska rann som nederbörd över stadens gator och tak, vi smattrade mot plåt i stuprören och gled långsamt och droppvis på blad i träd och buskar, genomskinliga och fulländat sfäriska klot föll i räta banor till marken och katt och hund vätte sina tungor och vittrade vår hemlighet men de saknade seende människor som kunde följa dem till vår håla. Du rullade som spelkulor i många färger, och jag blev tyngdlös i ditt rum. Som en kosmonaut svängde och zirrade jag i en livlina som var fäst i dig, Rebecka, och hade någon ertappat oss i de stunderna finge stadens skrivare en historia att spegla sina grimaser i. Vi borde hänga porträtt i Rådhusets festsal och i stadshuset. Kölden kom inte åt att bilda kristaller i vattnet, gamla damer och herrar halkade inte på is och snö i våra handlingar och ord. Fiskargummorna som vandrade en halv mil från väster i staden ropade oss: Du besman och jag liten flundra eller sill och de slog in oss i tidningspapper. Skärsliparen gnisslade oss mot granitskivan och en man skrek efter lump, skrot och tomflaskor, medan jag kysste ditt sköte och samlade staden och dess människor i mina hälar.
Min kropp sjunger ständigt, hör du det Rebecka? Men Sören Källman gick till torkvindarna i huset och var en sorg och saknad efter dig. Han rispade sina minnen i glas och höll ljust på nätterna i den lilla lägenheten och mumlade sin kärlek tills grannarna knackade i väggar och golv. Då slog han om i skrik och gråt.
Varje gång de stora människorna spred hans tillstånd tänkte jag att han inte var ensam om värken, men jag var tyst och diger. Det skall du veta, Rebecka.
Du berättade att en riksdagsman tappade eller glömde ett brev i landshövdingens tjänstebil, en svart Bentley, och kuvertet låg i baksätet tills kvällen kom. Chauffören brukade städa och putsa litet innan han slutade arbetsdagen. Han fann papperet i skarven mellan två av sittplatserna.
Han höll det i sin hand en lång stund och denna eftermiddag cyklade han inte direkt hem, utan stannade på vägen och satte sig att fundera i ett konditori på Södergatan.
Bilen stod i garage under natten. Han utförde enklare reparationer i motorn och fick beröm av landshövdingen för att han skötte städning och tvättning. Kanske tänkte han att ingen kunde bevisa var brevet legat och vem som eventuellt hade funnit det.
Han var säkert ansedd och betrodd av sin arbetsgivare. Hustrun strök uniformsbyxorna och skjortorna. Slipsen knöt han själv. Den enda människa som rimligen kunde ha glömt eller tappat kuvertet i bilen var riksdagsmannen som han hämtat vid flygplatsen samma dag, eftersom han egenhändigt hade dammsugit och borstat golvet och sätena innan han körde landshövdingens bekant.
Han tänkte att han en gång i sitt liv skulle öppna ett brev som kommit ur makten och positionen och han läste ord för ord, rad efter rad, och en timme senare var han övertygad om att han bar på en kunskap som kunde vara farlig för många människor, och hemlig och mycket annat.
Minns du att du berättade detta för mig, Rebecka?
Jag bär på tusen bilder och ännu flera ord och jag har bestämt mig för att tala till människan.