Torun Wikner kom inte till skolan dagen efter Händelsen, men lärare och elever kunde se att hon satt kvar på avsatsen till vindsfönstret, och ingen förmådde att sudda i den bilden eller förvränga den under den korta tid som återstod av terminen.
Min bror Sivert berättade att Äpplet fallit från trädet, och på kristendomslektionen sa fröken Moberg att Gud tagit Torun i sin famn och lyft henne varligt från fönstret till marken.
Ty stundom är han brandsoldat, sa hon, och barnen lyssnade och tänkte på hjälten Viktor Andersson som plötsligt förvandlats till ett ombud för någon annan eller en vålnad.
Fröken Moberg hade stått på skolgården i den stunden och bett till Honom och hon var alldeles säker på att hon blivit bönhörd.
Äpplet uteblev från sina lektioner, och innan klockan slog elva denna dag hörde Sivert historien om geografiläraren och Torun Wikner.
Någon hade dragit slutsatsen och bestämt att flickan besökte Äpplet i en lägenhet på Artillerigatan. Således gick Torun till ungkarlen Teodor Lager och han kysste hennes mun och låg hos henne, men de var inte ensamma i världen.
Först ögat och sedan munnen. Ty någon hade sett henne, när hon öppnade dörren i huset på lärarens gata och steg ut på trottoaren. Vittnet råkade samtidigt titta upp mot ett fönster på tredje våningen och där stod Teodor i halvfigur.
Torun vinkade till geografiläraren och vittnet lade ett pussel på några sekunder, eftersom flickan var vacker och sedan ett år tillbaka nästan allmän egendom bland ett antal ynglingar i de högre klasserna på skolan.
Jag lyssnade, medan Sivert formulerade ett träd till Äpplet, och jag tänkte att vi var många om Torun Wikner. En av dem grävde gropar i gatorna och dansade ibland bredvid en cykel, när han kom från en kolonistuga som låg bakom järnvägsspåren och trävarufabriken. Han var fader till flickan och det hände att han föll över ballerinan och lade sig att vila i Parken.
Många gånger balanserade han på gräsmattan och visade konster med cykeln. En lördag nådde han kastanjeträden, innan han släppte styrstången och gled mot marken i våra ögon. Sivert tystade genast några råa skratt och hotade med knytnävar, om någon rörde gubben.
Då förstod jag att Torun tagit plats i min broders kropp och vi gick några steg bakom honom fram till mannen som låg vid tinget. Ansiktet var vänt mot himlen och ögonen var öppna, hälften av en arm vilade mot ekrarna på ett hjul.
Sivert ställde några frågor, men han svarade inte. Han mumlade, och jag uppfattade ett par ord. Byxorna var fläckiga, kavajen öppen framtill och skjortan solkig. Och jag tänkte att Sivert hade kysst hans dotter och jag smekt ett bröst som var litet kallt av rädsla eller upphetsning eller bådadera.
De äldre pojkarna höll henne, och någon hade knäppt upp hennes blus och dragit ner byxorna. Jag mindes allt: doften från buskarna i slutet av april, gräset i den smala backen, Toruns ögon, den bruna fläcken på hennes vänstra bröst. När de stora pojkarna smakat och klämt på hennes kropp, knipsade Nilen Tykesson en treklöver och svepte med blicken kring tittarna, innan han långsamt förde in växten i flickans sköte.
Då skrattade alla. Torun grät inte, och åtta händer släppte efter litet i hennes armar och ben. En av de äldre sa åt Nilen att fånga klöverringen mellan tänderna, och vi klappade händer när han lade sig på knäna och bugade mot marken som om han bad.
Och det unga djuret bet i växten, medan flickan låg tyst och stilla.
De bilderna kom för mig, när jag såg mannen som låg på gräsmattan i parken. Det var ofta så att jag filtrerade flera människor genom en person och ingen var riktigt ensam i mitt medvetande.
Sivert fick hjälp att lyfta mannen och sedan lägga hans armar runt halsarna och jag tog hand om cykeln. De gick ostadigt och långsamt och när vi hade avverkat ungefär två hundra meter sa han ett kvinnonamn och ett klockslag.
Det funderade jag på tills vi kom fram till ett gult tegelhus i tre våningar och där bodde familjen Wikner som vi ledde hem: de många genom en.
Efter den dagen kunde jag inte föreställa mig Toruns nakna kropp utan att fadern låg bredvid en cykel och tittade i en förhållandevis klar himmel i slutet av april alla år livet ut.
När Torun återvände till skolan efter händelsen i fönstret, undvek många henne, men några kretsade kring flickan innan de slutligen fann en förevändning att röra vid den människa som varit nästan död. De strök hastigt över en arm eller dunkade i ryggen: varmt, farligt.
Jag skrev ett brev till Äpplet och förklarade att Torun varit sedd vid hans trappa och mera därtill. Det var inte ett barn som formulerade orden och höll i pennan, utan en vuxen man som bar på insikter och erfarenheter av ansenliga mått och djup.
Jag undertecknade inte texten. Det borde räcka med att han läste om ett vittne och människans sannolika handlingar i ett sådant fall. Han kunde bedyra och upprepa sin oskuld, men små djur grävde gångar i jorden och samlade mat till förråd. Och Torun talade plötsligt och oförmodat. Hon steg in i mörka rum, gav dem ljus och sa att Äpplet var en god och sällsynt vänlig man. Visst besökte hon honom flera gånger i hans lägenhet, och han lyssnade tålmodigt och deltagande, när hon redovisade sitt liv.
Hon berättade för honom att hon tänkte göra slut på smärtan och han fick henne att skjuta upp handlingen och till och med glömma den under några timmar. De vandrade i skogen, de sjöng visor, skrattade och grät tillsammans.
Någon påstod att flickan hittade på; att det inte var sant och att det vore tragiskt, om hon bleve trodd.
Jag lade märke till att människorna inte förmådde häpna inför ting och händelser. De åtrådde skandalen och den historiska bekräftelsen, men de blev inte förundrade.
Äpplets kommentar till flickans uppgifter cirkulerade i otaliga versioner, och jag granskade och sorterade dem. Stam och grenar var en rar växt i ett, tänkte jag, och ratade de exemplar som var murkna och angripna av skadedjur.
Sivert lämnade rapporter och berättade att några föräldrar skrivit till rektorn och begärt en utredning och redogörelse för vad som hänt mellan flickan och läraren. Om de önskade höra sanningen, kunde de komma till en av Äpplets lektioner och lyssna, när han talade om vad som hänt och inte hänt.
Jag iakttog det hela. Jag doppade historien i ett bad och upplöste de skenbara gränserna mellan ett ”här” och ett ”där”. Då fann jag att enskilda bar på grupper av individer, kvarteret staden, landskapet landet och hela kartan blev en terräng att ta sig fram i och undersöka, minnas och upprepa. Ministern i en del av världen påstod att ett annat statsöverhuvud ville krig och fiendeskap, tusentals omdömen om folkslag stelnade i läroböcker, i tidningarna kunde man läsa ord efter ord, vilka analyserade och beskrev vad någon sagt eller inte sagt, lärda män utredde lögner och skvaller och en enda röst kunde plötsligt tränga igenom och nästan tysta flera miljoner människors vittnesmål och tala om dem som en förfalskning av verkligheten.
Jag såg Namnet och Makten, när de trampade på de saktmodiga, och jag mindes det som en hund eller häst gjorde, om någon sparkade eller slog djuret. Jag blev stark av vreden och insikten.
Toruns fader låg på allmänningen, bredvid sin cykel, och tittade i himlen eller blundade, men han var inte ensam; han kunde inte vara entalet i det ögonblicket, ty barnen och hustrun stod nära hans kropp och tittade på den, försjönk i den, blev den.
Ingen hade anklagat mig, om jag passerat dem och vänt bort blicken. Jag kunde ha valt att inte se dem och inte ge dem ord. Jag tänkte att Torun var en av bärarna: I hennes ryggsäck låg faderns språk, handlingar, otillräcklighet, värde, anseende och drömmar. Och den kunde hon inte öppna med stolthet i rösten och säga: Se, mitt ursprung, mina gener och det första i mitt liv. Andra bar på klenoder, släkttitlar och ljusa horisonter. De ansåg sig ha rätten att gå förbi, att vara blinda, när det passade dem. Men Äpplet var inte av den sorten och han dröjde vid flickan.
Sivert beskrev Toruns ansikte den gången en av pojkarna i klassen sa att hennes far inte kunde läsa och skriva. Hon stod en halv meter ifrån talaren, och dräparen hann inte reagera, innan hon slog en bok mot hans huvud.
Han föll framlänges och slog ansiktet i den svarta asfalten några meter ifrån byggnaden för gymnastik. Strax strömmade flera människor till och efter en minut stod rastvakten vid pojken och flickan.
Det var hovrättsrådets son som sa meningen. Läraren böjde sig ner över och talade till honom. Litet blod rann från näsan eller munnen. En av åskådarna fick order att springa till syster Ragnhild och be henne komma med bår.
Sådana händelser tillhörde mitt universitet. Dit förde jag allt. Jag slog i uppslagsverken och läste att de var söner till; det stora och märkvärdiga tycktes gå i arv, och jag bestämde mig för att ingen skulle få sudda i eller förvränga denna kunskap. Jag fann inga fiskare, snickare, vaktmästare och stenhuggare i böckerna och jag drog slutsatser av detta.
Från och med den dagen satt Toruns fader på en stol, vars ben stod i skolgårdens fyra hörn. Han höll fötterna under en bänk och underarmar och händer vilade mot den ljusgröna, spräckliga skivan. Bläckhornet var nersänkt i ett hål i en av de övre, räta vinklarna, och lyfte man på locket såg man bänkens innandöme och där låg böcker.
Han satt där, när flickan började på måndagsmorgonen och gick hem på eftermiddagen, varje skoldag såg hon fadern i bänken och hon tänkte att alla andra tittade på honom och viskade och tisslade.
Ingen förmådde att flytta mannen från platsen. Han försökte att lyfta bänklocket så tyst som möjligt, när läraren sa att han skulle ta fram läseboken, men hon hörde det; genom glasrutor, väggar och sorl hörde hon att han öppnade boken. Han läste det första ordet och det var inte långt, en vokal och två konsonanter. Sedan det andra och det blev fel, ty några bokstäver bytte plats.
Under rasterna grävde han stora och små hål i marken, och barnen stod vid kanterna och tittade ner på kablar och rör. Han bar stövlar och stod i vatten som nådde en bit upp på skaften. Och ingenting av detta kunde ske utanför stängslet och skolgården.
På lördagen och söndagen lotsade han en cykel eller balanserade tinget honom, när han gick till kolonistugorna bakom järnvägsspåren. Där drack några män sina liv och drog dem som rädisor och rödbetor ur jorden. Ibland, om det var vackert väder, satt de under bar himmel och redovisade en frånvaro som de gjorde till verklighet och närvaro. De vinkade och hojtade åt tåget som rullade trettio meter bort, en bit ovan deras huvud.
De såg loket och den sista vagnen och det var i sanning avståndet mellan den goda dagen och den outhärdliga skammen. Och det lilla flyktskjulet av virke varade kanske några timmar, innan väggarna och taket slog ihop som en fälla mot männens kroppar.
Jag och Nilen Tykesson smög där några gånger, och det var han som pekade ut Toruns fader. Vid ett tillfälle fick Nilen ett infall när karlarna gick bakom stugan och lämnade stolarna och bordet. Han ilade fram och tog två flaskor, och sedan flyttade vi bakåt och inväntade att de skulle komma tillbaka.
En av dem skrek och de två andra snubblade iväg åt olika håll. Flaskorna var inte öppnade. Vi hukade bland buskarna och sprang tills vi nådde Parken.
Det tänkte jag, när Torun Wikner satt i avsatsen på skolbyggnaden och väntarna inte förstod stunden och sina liv. De stod exemplariskt på sidan ett i läseboken och stavade osäkert och långsamt på samma mening.