SORGENS KUGGHJUL

Jag dagdrömde om hemska handlingar som utgick från Sören Källman. Plötsligt en dag kunde han knacka på vår dörr och be att få tala med far: God middag, jag har något att berätta för herr Eldh och det gäller er yngste son.

Ni minns säkert kvinnan som hyrde i min lägenhet, krukmakerskan som husråttorna kallade henne. Den sköna fen som ständigt doftade av tvål och mild parfym, kvinnornas spottkopp och deras spegel. Hon gav mig mina bästa år. Det förstod jägarna här och således bestämde de sig för att martera oss.

Jag älskade och älskar henne fortfarande, trots att hon lämnade mig ensam med minnena och skänkte en puckel bredvid den första. Min kropp har burit mycket, men detta är tyngden som hänger i det gamla, en saknad och sorg som äter mina dagar och sargar. Det är sant att jag går till glasmästeriet och sköter arbetet, men varje stund finns hon hos mig, när jag slipar, skär, äter och sover.

Ni tycks vara en vänlig man, herr Eldh. Ni har ofta stannat och bytt några ord och jag vet att ni är en skicklig yrkesman. Ni bör dock veta att er son är delaktig i min olycka och ingen och ingenting skall undgå min rannsakan.

Er son gick till henne i källaren, och några gånger bjöd hon honom till lägenheten, när jag inte var hemma. De låg nära varandra, nakna. Han kysste hennes mun och hon smekte hans kropp. Timme efter timme slickade och bet de i hud och öppningar. Flera vittnen hörde dem, medan de höll på i verkstaden. Människor kunde stå på trottoaren utanför och på den lilla gräsmattan nära husväggen och registrera deras tjut, om hon lämnat en springa mellan fönster och karm i gluggen. Det är sant.

Jag förmodar på goda grunder att många har skrattat bakom min rygg och pojken har väl gjort en visa för allmänheten av deras stunder tillsammans.

Ja, ljuskäglor följde honom vart han gick även sedan Rebecka Sander flyttat från Huset. En eftermiddag stannade han kvar i glasmästeriet och arbetade kvällstid. Hans medhjälpare och kompanjon hade gått hem några timmar tidigare.

Under många år när han bodde ensam i lägenheten hände det att han skar och slipade glas till butiksfönster och speglar halva natten, om det var brådska med en leverans. Då sov han i en säng som stod på det lilla kontoret.

Nilen Tykesson hjälpte honom ett par veckor sommaren 1959, när Sörens medarbetare hade semester. Han skrapade och rengjorde gamla fönsterbågar och cyklade på en trehjuling i staden till och från kunder som skulle ha eller lämna små och stora glas.

Sören lade glasen på tjocka filtar i botten av lådan. Då var Nilen tretton år, och glasmästaren betalade kontant lön två fredagar.

En av kvällarna på den tiden när han åter bodde ensam arbetade han i lokalen. En dörr ledde ut mot gatan och en annan fanns åt gårdssidan i huset där han hyrde ett stort och ett litet rum.

Far hade en gång hört Sören berätta om händelsen. Någon knackade på dörren åt gården och glasmästaren tänkte att det var en kund som sett att lamporna lyste, eller hyresvärden som hade ett ärende att avhandla med honom.

Han öppnade dörren och sekunderna efteråt stod en ung man i förhallen och viftade med en kniv. Sören hörde ett par meningar om pengar och han brukade inte hålla en kassa i affären som var att tala om.

Han bestämde i ögonblicket att spela med och ge vad som fanns av kapital, men han upplyste inkräktaren om att det inte bjöds mycket att ta. Sören gick först och sedan den andre. Medhjälparen som hette Nils kunde ha varit där. De kom till det provisoriska kontoret. Där brukade Sören och kompanjonen äta smörgåsar och dricka kaffe. Ibland beställde de wienerbröd från ett konditori som låg snett över gatan och middagsmat från kvartersrestaurangen.

Vissa dagar låg några hundralappar och växelmynt i den gamla kassaapparaten och mera sällan förvarade glasmästaren tusenlappar i en metallbox som alltid stod på samma plats, bakom noteringshäften och kvittorullar i ett skåp.

Denna kväll och stund hade han inte mottagit pengar för avklarade arbeten och det var inte fredag då Nils skulle ha veckolön. Han började med att lyfta ner en kavaj som hängde på en krok, han tog fram plånboken och lade fyra hundralappar, några tior och växelmynt på bordet; han hade bestämt sig för att förhålla sig lugn och vänlig, men en plan snurrade i hans huvud, när han öppnade skåpsdörren. De två posterna och handlingarna skulle göra ett vederhäftigt och tillmötesgående intryck. Han ställde metallboxen bredvid sedlarna och mynten och lyfte av locket under tystnad.

Knivmannen stod mitt på golvet, ett par meter ifrån glasmästaren. I boxen fanns ytterligare några hundralappar och det var i sanning alla penningar som Sören kunde visa fram för den objudne gästen. Planen gick i huvudsak ut på att han skulle avväpna tjuven och själv försöka gripa ett verktyg, men parallellt med de tankarna löpte utgången att han skulle lämna pengarna åt honom och låta försäkringsbolag och polis ta hand om resten dagen efter.

Kalkyler och beräkningar var emellertid inte tillförlitliga i en situation som denna och det visste glasmästaren, fastän han aldrig tidigare hade utsatts för rånare eller möjliga våldsmän.

Mannen var inte maskerad. Ansiktet var naket, och det tydde på ren dumhet, lättsinne eller att handlingen var en stundens ingivelse. Han frågade två gånger om det var allt som fanns i pengar, och glasmästaren sa sanningen båda gångerna.

Då tecknade han med kniven i luften och hotade Sören Källman. Han rispade det yttersta av bladet mot glasmästarens skjortärm och eggen skar då av den tunna linan som förband förnuftet med tålmodigheten och eftergiften.

I hans kropp levde också minnet av Rebecka Sander och de sammanlagda nederlagen under nästan sextio år. Hjärnan var het och hade varit sådan i flera månader, timme efter timme. Han ägde ett litet glasmästeri och han hade skött sina plikter mot staten och landet i olika avseenden. Han hade fullgjort värnplikten; han betalade skatt och lön och han hade aldrig glömt bort eller gått över tiden med en hyra för lägenheten. Specerihandlaren hade inga krav på obetalda räkningar som väntade på honom, inte skräddaren eller råglasleverantören.

Noga räknat hade han inte misshandlat eller slagit någon människa i sitt vuxna liv. Han hade försökt att hålla löften och ingångna avtal med kunder och andra.

Den unge och omaskerade mannen slog med knytnäven mot hans haka och han ryggade en meter och förlorade nästan balansen. Det hände under fem, sex sekunder och sextio år kan strypa det måttet utan att anstränga sig det minsta. En rak och ung rygg mot en envis puckelsång som är skapad bortom barmhärtighet och knappt ett hundra och femtiofem centimeter och mindre ändå som han skrattat, visslat och pratat i barndomens skola, rekryttiden och i närheten av kvinnor som han velat ta i och värma och viska till och plötsligt har någon trängt sig på från lagens bakgård och han sparkar tiondelssnabbt mot handen och gör nästan samtidigt ett anfall mot alla möjliga inkräktare och kanske har sorgens kugghjul hakat i hatets och våldets i självförsvar.

Puckeldvärgensamheten såg att den yngre mannen snubblade bakåt och föll, och glasmästaren i allt detta var möjligen också rädd och förlöst ur den förlamande historien som pågick under knappt fem minuter. Med den kroppen och det livet sparkade han hårt flera gånger mot den liggande och senare kunde han inte svara entydigt och korrekt på konstaplarnas frågor.

Han ringde själv till polisen. Inkräktaren och den ofullbordade tjuven blödde från näsa, mun och sår i ansiktet. Ambulansen hämtade honom och senare blev det långa förhör och rättegång av händelsen.

Detta blandade sig med sorgen och saknaden efter Rebecka Sander. Tidningarna skrev en liten spalt om ”inbrottstjuven som överrumplades av glasmästaren”, och han fortsatte att mumla på nätterna och hänga en vit blus och två sommarklänningar en gång i veckan på torkvinden. Då sjöng han och möjligen grät han också några stunder, medan han tittade på Rebeckas tyg och såg kroppen i blusen till den ljust blåa klänningen och den helt vita.

Jag funderade på varför han inte valde att hänga dem i badrummet eller sommartid på balkongen.