Jag tänker att människan anstränger sig för att stanna kvar i varat och avskilja sig från de andra och alla tingen som omger henne. Ett liv kan vara en hård ansamling av minnen, ord och idéer eller ett ständigt utsläpp som gör att man inte blir berörd, inte dröjer i någonting.
Jag var tretton år då, och Rebecka Sander sa att vi kunde vara vänner men inte längre två älskande människor. Hennes kropp var inte för mina händer på det sättet.
Far arbetade i konsten och skrev på sina vita ark; mor underhöll hemmet encyklopediskt i dagliga sysslor. De var båda till hands, när jag liknade barnet och talade om det ena eller det andra, men i deras medvetanden existerade inte mannen som gick till Rebecka Sander i källaren och låg hos henne flera timmar om dagen en sommar.
Anna strök omkring i parken. Hon passerade vaktmästaren och gick några steg ut på trottoaren. Ansiktet var med henne och alla tillåtelser som hon skickligt skrev in i ett öga och en mun: Sanningen hänger som en liten tyngd i ena gipan, mer behövs inte för en yster dans genom livet. Hövdingen heter pares och han sitter med benen i kors vid en lägereld som ständigt brinner; han svarar på alla frågor, och han drar inte ifrån och lägger inte till: Han råder över ögat. Skönheten brinner i det vanställda ansiktet efter blödningen i hjärnan.
I detta levde en historia som var längre än ett långt liv, ett öde och därtill baksluga beräkningar som erbjöd henne att förvandla världen och säga: Se och hör. Detta har jag åstadkommit av egen kraft och vilja.
Hon höll föreläsningar och stod och satt på gräsmattan en sommar och jag letade efter en insikt som kunde bära mig efter Rebeckas utträde. Således lät jag Anna vandra i mina rop och min andakt, röra vid tingen och olika företeelser.
De stunderna bar hon inte sjukhemmets gråblå uniform. Jätten och de andra kunde man alltid identifiera genom deras klädsel, när de gick utanför kasernerna, men Anna Sidensvans ställde sig i en särskild garderob.
Hon tryckte och skruvade en lång pinne i ett hål som hon borrat i det mjuka gräset och sedan ytterligare fyra korta stöttor till hörn i en rektangel. Vi avvaktade och förstod inte mycket, tills hon slungade en vid duk över mittpinnen och fäste en bit av bården i hörnen.
Det blev ett fint tält av arton uniformer – byxor, kavajer och rockar – ty så ville hon ha det, när hon talade inför publik. Hon påstod att hon i verkligheten spänt en himmel i samma färg över hela staden, likt en enorm kupol: Alla platser på Jorden lyder under min och mina släktingars hjärnor. Jag tillhör en stor familj som är alltings yttersta mått, trots att inte många låtsas om det och vill kännas vid det. Vi ropar ut klokhet, skönhet, kärlek, sanning och godhet.
Jag begrundade det röda, vita och blå i hennes kläder. Pastellfärgerna kom av sol och kasernernas tapeter, sängtyger och den sammanlagda tingskalan. Anna Sidensvans höll fram ett av de tunga brösten och bjöd det till sjukhusdirektören, nattsköterskan och resten av trojkan. Smaka, sa hon. Denna dryck är gjord av klokhet och motstånd.
Gubbarna i de röda tegelodjuren sökte henne varje dag och rådslog och skröt om vem av dem som fick den längsta tiden vid källan. Blottaren sades ligga där tre, fyra gånger i veckan och Anna tog ut en särskild avgift, när han bad om stärkelsen. Hon öppnade gylfen i hans byxor, tvättade organet med en tvål och smekte det tills det fylldes med ett resande sällskap av drömmar, önskningar och ett brus av stadens samlade förbud. Sedan satte hon sig på det och böjde sig framåt så att Nils kom åt att suga och smaka på bröstsolen.
Anna Sidensvans sa en varm och vacker dag i juni månad: Ni tror att ni beskådar en cirkus som drivs av en människa och kvinna, men ni tar miste, eftersom jag är ett ombud och en ställföreträdare för mina systrar och bröder. De är närvarande här och nu.
Min hjärna har runnit överallt. Den är gata, hus, vatten och vilstol. Ni kan paddla i dess massa som i en kanal, gå i den och utföra alla upptänkliga handlingar i den: älska, hata, planera, sova och arbeta sju dagar i veckan, dygnet om. Här talas alla språk i världen, och när en afrikan eller australiensare påbörjar en rörelse eller ett tal är jag med och fullbordar händelsen. Vi delar nervsystem och muskler. Vi gråter gråten och skrattar skrattet i en kolossal orkester. Ibland spelar jag tuba och stunden efter tar jag fram en sanngiga och sätter den till munjäveln och blåser så att läpparna spricker och blodet rinner.
En av oss höll i en fotboll av läder och drog ett finger på fälten som en visare i länderna, längs och över gränserna på klotet. Nilen Tykesson gapade litet och påminde om ansiktet som var den gången han gav de första ögonen åt postmannens och systrarnas sovrum i det gula slottet i vår Park. Jag flyttade Anna Sidensvans till de stora villorna i staden och lät henne uppträda en stund på en tillställning, medan tjänstefolket serverade och lyssnade i lönndom till Herrns och Fruns gäster i salongen. Hon talade sig in i husets hund och den antog orden i kroppen och gnydde i köket, vilket tvang en inhyrd kallskänka att tillkalla husse och be om råd: Var djuret sjukt på något sätt? Det låter som om det hade ont och det rör inte maten i skålen.
Nilen satt nära mig och stötte i min sida och sa att han väntade på att hon skulle ta fram pumporna och börja den egentliga föreställningen. Jag sa ingenting om att jag inte var barn.
Jag hade varit hos Anna en kväll i slutet av maj på krönet av eller längst in i grottan av att Rebecka Sander lämnat Huset och verkstaden i källaren. Då klättrade jag över staketet och sprang högst trettio meter fram till fönstret i byggnaden.
Vi hade avtalat en tid och hon lovade att sitta nära rutan och passa mig. Det tog fem sekunder att häva mig upp och in i rummet på den första våningen.
Jag var rädd och jag hade tänkt ut flera reträtter, om nattsköterskan eller någon annan plötsligt kom. Och Anna försäkrade att Ugglan var skrämd och höll sig undan henne den tiden på dygnet, ty somliga hade en gång för alla sagt till att de ville vara i fred på nätterna.
Jag lät henne förstå att jag önskade hennes kropp och inte så många ord denna kväll. Giv mig de glada färgerna, de otrogna infallen och ett ihållande skrik över staden som varar en halv timme eller litet till.
Jag avvisade milt en tvättduk och sa att jag var ren och ämnad för stunden. Hon lade sig på sängen och öppnade rocken i vitt och litet svart emblem ovan en bröstficka. En klocka tickade, bilhjul mot gatan utanför, nattsköterskans korsord som täckte hela kasernen.
Huden doftade parfym, och Anna sa att hon själv tvättade golvet i rummet och aldrig tillät någon att bära in mediciner: Människan luktar sin själ här. Huden var färgad av sol. Hon tog min lem och klämde litet med tre eller fyra fingrar. Det bestämde jag mig för att minnas, och att hon andades med en världslunga som hävde och sänkte bröstkorgen under mig.
Om du blundar, är du som de andra männen, sa hon: ”De vill inte se det andra hos mig, den eviga grimasen i ansiktet. Djävulens filial och avtryck. Det är bara Jätten som tittar och det gör han därför att han redan sett det värsta. Blottaren låtsas att han håller ögonen öppna, när han ligger på mig, och nu vet jag att han ställer andra bilder mellan oss. Sådana som är vackrare och framför allt uthärdliga.”
Det hade jag inte väntat. Jag var inte beredd. I ena mungipan blänkte en salivdroppe av en nyckelpigas storlek och tandköttet menade sitt i underkäken. Den grymme skaparen vilade aldrig och drog som vanligt i skinnet under ena ögat så att en bit av hålans kanter blandade sig med huden i kinderna.
Kyss mig, sa hon. Kyss denna mun. Jag är inte ond och jag hämnas inte nu, men även barnet bör lära sig vad som är möjligt där människan är. Det är enligt Guds plan. Kärleken själv och alltings välgörare har övervakat mitt porträtt. Anna Sidensvans har bjudit in honom till denna stund, men jag vet att han kommer även om man inte ber om det, ty så står det skrivet.
Hon hade tänt en sänglampa och täckt fönstret med gardinerna. Nattsköterskan tittade på de svarta och vita rutorna i korsordet och fann att raderna sträckte sig genom hela klotet och snurrade kring axeln. Anna saxade sina ben bakom min rygg och andades flerspråkigt i kontinenterna. Med händerna bestämde hon att rytmen skulle vara långsam genom att hålla dem på min bak.
Jag tittade. Såg ögat, munnen. Såg det innersta och det yttersta. Såg mitt liv och hennes. Såg allas. Inte bord, stolar, lampor. Såg tiden. Ursprunget. Såg allt. Och lät min vätska komma i bilden. Under några sekunder brast skaparen i uppmärksamhet eller lät det ske, ty munnen hos Anna blev rak i ansiktet och huden drog ihop sig och krympte ögontrakten till en kisande blick. Jag kysste läpparna och sköt över ett oblat som försiktigt lovade att jag inte skulle godkänna lögnen i min framtid.
Då grät Anna Sidensvans och ingenting och ingen förmådde ändra något i detta. Stilla och vackert i Ugglans rike skakade hon sitt liv, och min lem var inuti hennes kropp, medan det skedde. Minns också det, manade jag.
Detta tänkte jag på i kupolen som hon ordnade på gräsmattan i Parken. Plötsligt böjde hon huvudet framåt och lyfte ett bröst och Nilen och alla de andra samlade sig för uppgiften att titta och förundras.
Uppgörelsen gällde avståndet mellan människa och människa.