Den senaste veckan har jag sovit i ett av rummen i Binas lägenhet. Jag flyttade in sängen som stod i Vendelas kammare och ställde den i ett utrymme som är byggt åt gårdssidan. Nu bor jag granne med fågel Lo som har sitt huvudsakliga revir i köket, och endast en vägg skiljer oss åt när vi sover.
Bina bad mig en kväll att stanna över natten och det var första gången sedan jag steg in i huset på Drottninggatan. Hon sa att hon önskade höra mig beskriva rummen, tingen och människan här och vara med om de första, oskyldiga orden som inte kunde förväxlas med andra i sina sammanhang. Jag förklarade att jag har ett stort och krävande arbete framför mig, eftersom jag ännu trevade bland föremål och plötsligt levande handlingar.
Jag har läst i Arons efterlämnade visdom, drygt två tusen handskrivna sidor över ämnet ”Estetiken i människans historia, byggnadskonsten och arkitekturen”. Det finns inga tryckta förbehåll som avhåller mig från att lämna denna oerhörda sång till en förläggare, men jag och Sivert hörde honom flera gånger säga att texten inte var tänkt för allmänheten och läsare utanför familjen.
Jag kan inte hitta ett bättre universitet för ett barn. På varje sida föds ett stycke verklighet och jag har inte varit med om någonting av det tidigare, inte i exakt den formen. Han skrev med blått bläck på vita ark. När jag håller dem mot ljuset kan jag se svagt tecknade linjer som han drog för att raderna skulle var jämna och raka. Då använde han blyertspenna och sedan suddade han försiktigt efter det att bläcket torkat.
Jag kan tala länge om hans stil. Kärleken till livet i orden. Jag och Sivert går i landskapet och mor håller en hand över en vägg, mot ett tak eller ett detaljarbete i ett valv. Mitt öga dröjer vid en vertikal genomskärning av ett kittelvalv och jag läser om gotiska och romanska katedraler: Varje avstånd från gördelbåge till gördelbåge bildar ett valvok.
Där springer jag som barn, barfota på de varma golven, hoppar och klättrar och utmanar höjder och möjliga språng mellan en avsats och ett tak. Jag badar i fontäner och dricker källkallt vatten som sprutar ur fiskmunnar och svävande keruber, ingen kan hitta mig i prång och katakomber om jag drar mig undan rösterna och människorna på gatorna och torgen.
Jag minns att han arbetade om sidorna gång på gång. Han ändrade och lade till. På flera ark skrev han förklaringar i marginalerna och markerade med olika tecken, förkortningar, egenartade symboler som jag aldrig sett förut.
Jag finner hundratals teckningar och skisser med notapparater och siffror. Det är min första läsebok, och jag lärde geometri och perspektivritning i de figurerna: ellipser, kuber, parallellepipeder och trianglar. Han talade om beständiga och motverkande krafter och trycklinjer som skar marklinjer; snedtryck kunde neutraliseras genom andra snedtryck.
Jag vandrar i fars hjärna och den terrängen är han ensam om i hela världen, just den. På en sida ringade han in ett enda ord och på en annan finner jag trettio, fyrtio kombinationer av bokstäver som jag inte kan förstå i förhållande till kontexten.
Det är ett ofullbordat verk, och jag kan inte fråga någon eller få hjälp, om jag vill stå bredvid honom och höra hans beskrivning av valv som strävar efter att skjuta isär anfangstenar eller att stjälpa pelare eller murverk mot vilket det stöder.
Jag har börjat skriva ut texten på Binas maskin, och hon påstår att hon inte blir störd om jag arbetar på natten och dagen, dygnet om. Hennes sovrum ligger nästan tjugo meter ifrån platsen där jag sitter och väggarna är tjocka i lägenheten.
Jag är ung och stark och behöver inte många timmars sömn. Hon knackar på dörren under natten och jag är vaken eller bryter dvalan och säger att hon kan komma. Hon är naken och står en kort stund i dunklet och tycks le åt mig. Då nickar jag och bereder en meter åt hennes kropp i sängen, och möjligen har fågel Lo hört matmoderns steg fram till rummet och rör näbben som en virvel mot spegel, gurglar sin strupe i avundens vatten. Våra hjärtan slår i djurets särskilda smärta, och jag säger till Bina att jag önskar att rinna mellan de små och stora stenarna i hennes inre och tala om allt som är värt att tala om i trakten av människa och människa: Ingen undgår sig själv, och jag förmår inte längre stycka och dela mina erfarenheter och minnen. Emellanåt ropar jag som ställföreträdare åt flera generationer i min släkt och deras liv är nu till i min kropp. Det är tungt att bära för ett barn. Bönder går på åkern och plöjer jorden, en bokhållare plitar ner siffror i de rätta kolumnerna, kvinnor tvättar kläder och stryker dem senare, tingmästaren granskar ytan av en sten och finner att den är hårdare än glädjen men mjukare än ensamhet. Vi är barn till barn och jag är ett av dem, och tystnadens krön är ett rop som får jordskorpan att brista under roparen. Jag är vattenmannen, soluret och hudens förvärme och jag tänker att ljuset är med mig: dofter och färger, ett århundrades blekhet mellan solbrynt bonde och herrskapet under parasollerna. Bina vårdar uppenbarligen armhålor och ljumskar som vore de små gallerier i sig i världsstäderna, se trädgården, och orm och tistel är inte nära det landet av henne, handens och fotens naglar är målade i rött och de tingen ligger på kartan som symmetriskt ordnade kometer. Alla betraktare är ense om att hantverket i dem är fullbordat och därmed harmlöst – biologins förnekare är uråldriga och naturen kan aldrig vara bisarr eller ful. Behåringen på skötet är i dessa dagar ett objekt för konstnärerna och den tegen är klippt efter raka linjer i tre sidor. Naveln är djup och öppen, och jag ser inga ärr efter blindtarms- eller magoperation, några små leverfläckar och ytliga ådror ett stycke nedan och ovan ljumskarna, jag smeker brösten och smakar dem innan jag placerar tungan i skötet och hon är nästan femtiotre och jag bara ett barn, en rask yngling som lär sig världen och Ordet och jag finner ingen ondska och ingen fulhet, en tid bodde jag i en kulvert och där gömde jag mig och väntade på att Anna Sidensvans skulle komma med mat och kaffe. Jag täljde ett mått insikt i trä och fann med tvång att större kunde jag inte bli än människa och det var gott nog, en heder och ett uppdrag att dag efter dag smälta guld av och göra rätt för. Blev det ensamt en stund sjöng jag stumt och visslade mycket lågt, ty ingen av de andra fick höra mig där. Det kan vara så att undulaten i köket hör oss och fäster i mina läppar och kittlar dem litet, när jag leker med den fuktiga sången och möjligheten som doftar parfym på flaska eller tvål. Jag trycker mitt ansikte mot hennes hals och det blir också uträttat i mitt liv. Kanske klättrar fågeln på burgallret eller speglar sig och drömmer om verkligheten. Han är tokig och drillar alla som sticker huvudet innanför dörren till lägenheten eller rör hans matmor. Jag förstår honom och ibland tyder jag hundar och katter bättre än jag lyckas med människor. Hon håller händerna runt min nacke och när jag kryper uppåt i sängen börjar hon röra benen längs mitt ryggslut. Av hav och urkund är hennes väta och jag blundar och täljer i trästycket kvinnor som jag legat hos. Mäktig är blomman, snigeln, liten rävtro och sjukhemmets frömjöl som följer den svaga vinden i staden och gång efter annan frågar jag: Var är det fula? Vem är det onda? På heder och samvete enligt det enda barnahjärtat frågar jag detta och jag gör det sedan jag studerat och begrundat allt det stora och märkvärdiga som världen har att erbjuda i form av tänkare och skattkammare. Hennes mörka hår vilar mot kudden och axlarnas blekhet och läppar och ögonkrans är omålade. Det är gott att ligga här efter en dags arbete. Fastighetsskötaren, jag Jakob Eldh skall måla möblerna som står på gården och virket i det lilla skjulet som är åt redskap, verktyg och en styck soptunna. Här finns en gräsmatta som jag mätt, utan att någon bett om det. Den är av ungefär samma storlek som en tennisplan, och jag har klippt den tjugofyra gånger sedan jag flyttade hit. Jag har också vattnat, gödslat och räfsat den.
Små djur av människornas förflutna rör sig på väggar, mattor och krukväxternas blad; då och då ser jag dem, när de kryper i ett öga och jag är ett barn som lär mig faunans löften i ett or och en ordfluga.
Kanske är det så att många själar har endast detta kvar: att vänta på ett ansikte och dess möjligheter. Ty dagar famnar dem en tid i ett slags godhet, och minnet av sådana stunder lägger sig genast tillrätta som hundar och sover länge, men de är lättväckta och tycks förnimma omgivningen under sömnen. De gnyr litet, flyttar en tass och drömmer. De kan slumra i år, tills de en dag vaknar och strax söker de matskålar och vatten. De är magra och hungriga, de finner ingen föda och timme efter timme, dag efter dag irrar de omkring och söker. De biter och gnager på allt som de kommer åt.
Jag har inte lämnat någonting av det som varit. Det händer nu. Mina termiter vandrar mellan stack och strån, de flyttar, bygger och river, men ingenting försvinner i terrängen. Se mitt arbete och glädjen i det. Jag lyfter stickor, frön och barkbitar och tiden skuggar inte min väg: då är kronblad till nu.
Jag går på sommarängar, skogsstigar och breda sandstränder. Lingonens färg är beständig i mitt liv och jag klättrar i människans berg, medan solen värmer min kropp. Jag finner kotorna som blir avsatser att vila på. Rädslan är inte närvarande, höjden förblir ofödd, och jag skyr inte för en sekund den brantaste sidan. En dag kommer jag att skåda ansiktet, den väldiga och stelnade grimasen i granit. Om ett år eller flera anar jag konturerna av en milsbred haka och sedan: Se där en bit av ögonvrån och därvid börjar det orörliga att rycka i en liten sträcka och strax förnimmer jag att jätten blinkar. Jag ropar åt de andra klättrarna och meddelar således djuren som tillfälligt vilar på kotorna att det finns något att upptäcka längre upp. De hör det och orkar ännu en bit. Några av dem skymtar den snötäckta och isiga fållen på jättens nackhår. Ty berget är av människa.
Jag bär fortfarande lergodset från krukmakerskans drejskiva till ugnen som står i det långa husets pannrum och jag visslar och tänker att det är ett mäktigt uppdrag åt min älskade Rebecka Sander som väntar i den lilla verkstaden.
Människorna må rikta sina arméer av ord som pipor och mynningar mot de blinda och döva, men jag håller en träbricka i händerna och doftar Rebeckas händer i den blötblanka leran. Sikta ni. Mig träffar ni inte i den stunden, aldrig.
Jag är barnet och filosofen som är anställd av Bina Kappel till att förvalta hennes fastigheter i staden och jag arbetar omsorgsfullt när jag sopar golv och asfalt, lagar ting och bistår hyresgästerna på olika sätt. Det har hänt att en man och kvinna stannat intill mig och sagt att de uppskattar att jag sköter gården. De pekar på ytan av singel och stenplatstor och konstaterar att jag sopar och krattar här emellanåt.
Sällan ser jag papper eller annat skräp här. Varje kväll klockan nio är porten ut mot gatan låst och lamporna vid dörrarna på gården och två lyktor som står på tio meters avstånd lyser.
I förra veckan tapetserade jag väggarna i ett rum på tredje våningen i huset. Där bor en kvinna som inte lämnat lägenheten under de senaste två åren. Det berättade hon för mig. Hon kan gå med sina ben och hennes ögon är inte känsliga för dagsljus. Hon är femtionio år. Hon talade om barnen som ofta ringde och besökte henne. Lägenheten är vacker och stor och tingen står på sina platser och allting där antyder att hon städar och sköter rummen.
Hon visade kort på barnen och maken. Han dog i en bilolycka. Hon hjälpte mig att stryka på klister och hålla våderna, när jag måttade och passade dem mot väggarna. Hon pratade livligt och skrattade flera gånger. Hon sa att hon kände till att hyresvärdinnan bett mig hjälpa henne och hon hade genom åren lärt sig att Bina Kappel vakade över alla i huset. Det kunde flera människor vittna om.
På golvet i det lilla rummet stod två bockar och mellan dem låg en planka som nådde en bit utanför bockarnas ändar. Där lade jag våderna och strök dem två gånger. Efter sju, åtta stycken tog Gerda över och skrattade och pratade, medan hon fördelade klistret på papperslängderna.
Det ansiktet kom inte ut på gatorna i staden, och ingen hade sett de ögonen på ett torg eller i en park de senaste åren. Hon doftade och förnam årstiderna genom orden som sipprade in i lägenheten och hon hörde ljuden av olyckor och bränder i utryckningsfordonens sirener. Brevbäraren hostade i trappan och stack in posten i dörrhålet, grannarnas steg på golven och de blev betydelsefulla som statsmannaord ur en radio i stadens mörkläggning. Små fåglar åt bröd på brädet som hon monterat på ett av fönstren mot gården.
Hon iakttog mig, när jag talade, och jag antog utmaningen att vara stad och värld och människa och valde bland orden, innan jag släppte ut dem: Livet pågår utanför denna lägenhet och se att mina ögon inte är rädda, de är av gata, jord, himmel, hav och själarnas återklanger.
Senare säger Bina att Gerda Friberg är en ensam människa. Det existerar inga barn, men det är sant att hon blev änka efter en man som dog i en bilolycka efter tjugo års äktenskap.
Jag hörde också att Bina berättat för Vendela om denna kvinna och dagen efter gick flickan till Gerda och hon blev insläppt och samma kväll ringde hyresgästen och talade om ett sällsamt möte med en ung människa. Därefter träffades de flera gånger, de promenerade i staden och utväxlade sina liv.
De blev vänner. De såg lyftkranar i hamnen, barn som skrek i vagnar och unga män och kvinnor på väg till skola och yrke. Och sedan skrev Vendela i sin dagbok: ”Så mycket älskade Gerda Friberg världen att hon önskade att ytterligare tre människor levde i den. Jag blev den första och jag lånade ibland hennes sorg och fann att den borde vara allas börda”.
En dag i fjol var det inbrott här i huset på tredje våningen och polisen knackade på hos grannar och ställde frågor om de möjligtvis hört eller sett något som kunde kopplas till händelsen.
Flera av hyresgästerna har titthål, säkerhetskedjor, niotillhållarlås och en liten bricka på dörrkarmen som meddelar att lägenhetsinnehavaren märkt alla värdesaker. Således tänker de att någon obehörig kan försöka bryta sig in i deras hem och stjäla ting som de äger.
Bina har nycklar till alla låsen. De hänger i ett litet skåp i ett av rummen. Det har hänt ett par gånger att jag öppnat åt några som av olika anledningar inte kom in i sina hem. När jag knackade på ett par av dörrarna märkte jag att det gick en stund innan någon öppnade. Jag hörde steg från hallen på andra sidan och sedan stannade den gående tvärt och tittade förmodligen i linsen. Ibland frågade de vem som stod utanför, och då svarade jag att jag kommit för att byta en packning till kranen eller rensa ett avlopp i badrummet.
Några i fastigheten känner mig till namnet. De bjuder mig på cigaretter och kaffe och pratar en stund och ett par kvinnor berättar om sina liv när jag kommit dit och då för de mig till barn, släktingar, städer eller någonting annat. De snirklar omkring mig och undrar om jag varit rörmokare eller fastighetsskötare dag efter dag under ett antal år och anställd av husägaren och om jag möjligtvis utövar flera yrken och talar konstigt för att laga kranar och byta packningar. Jag lyssnar när de säger meningar om Bina Kappel, ty det är min uppgift att lära mig de vuxna människornas språk och beteenden. De är vänliga och förekommande. Sedan tackar jag för mig och ser till att ögonen möter kvinnornas. Jag lyfter verktygslådan och är tillfreds med att jag ännu en gång lyckats i hantverket som jag inte är utbildad i. Tvivelsutan törs jag nu försöka mig på att byta kranar och vaskar och justera element, om någon ber om det i en av Binas fastigheter i staden.
Jag tänker ofta på värdinnan, på mig och henne, var för sig och tillsammans. Det förundrar mig inte längre att hon inte tycks fästa vikt vid att jag nästan är ett barn, men ändå så vis och rik på erfarenheter i olika avseenden. Hon frågade i förra veckan var och när jag lärde det goda och bara det och då sa jag sanningsenligt att många hade undervisat mig. Jag följde Anna Sidensvans till konservatorn Klemens Munther, det levde mest i Vendela, men också i Bina själv och min fader.
Hon har pengar att resa för, hon kan flytta till en annan världsdel eller ett sydeuropeiskt land och klara sig gott på räntor och löpande intäkter från fastigheterna i Sverige. Hon har inga barn och ingen äkta man att ta hänsyn till. Fågel Lo är gammal. Han dör snart och skulle han vara seg kan hon alltid lämna honom till en djurvän och skicka hälsningar en gång i veckan eller i månaden. Naturligtvis betalar hon hans föda, sand och eventuella besök hos veterinären och en symbolisk summa för platsen i pensionatet.
Hon frågar inte om jag ligger hos andra kvinnor och hon snokar inte i min post och mina byxfickor. Vi har inga avtal mellan oss, inga uttalade förpliktelser och löften, men en gång sa hon att vi har att fortsätta Vendela Kappels värv om det var något med våra handlingar och ord i flickans närhet.
Därav låter hon Simon stanna i huset; den väldige och avgångne sjömannen som bor i ett rum och kök på första våningen till höger i porten. Jag har med egna ögon sett den storvuxne mannen bli rörd av att nämna hyresvärdinnans namn och då är han en man som gått i land för gott. Det var Vendela som en gång tog hit honom, Bina granskade honom i en kvart och sedan sa hon att hon hade en liten etta ledig, och mannen var höggradigt berusad och gungade som på skepp och stormigt hav.
Flickan fann honom på en gräsmatta i staden och tog hjälp att lotsa honom till Drottninggatan såsom hon gjort med andra existenser det senaste året, tiggare, tjuvar och alkoholister, vilka kom att sitta vid Binas bord och undra om de trots allt blivit bedragna i livets slutskede. Mat, kaffe, cigaretter och ord som ingen av dem kunde placera i förråden.
Simons högerarm är litet brosk i min näsa. Bina skrattar och säger att den blev en visa om en läxa: Väck inte den man som lagt sig att vila efter ett långt pass i hård sjö. Läkaren klämde litet på näsbenet och brottet var tämligen omfattande.
Det hände några meter ifrån portgången i huset här. En av hyresgästerna knackade på Binas dörr och sa att en man låg på gården, och det var inte en vecka efter det att jag och en bankkamrer släpat honom från cykelskjulet till hans säng.
Jag sa några ord till honom och det dröjde väl en halv minut innan han stod på benen och svajade betänkligt. Ingenting antydde att han i nästa ögonblick skulle träffa centrum av mitt ansikte och lära mig att det kunde hända i mitt liv.
Jag föll framåt, och strax efter satte han sig att vila på asfalten, ty han hade bara rest sig för att tala till mig med ett mått av havets vrede och styrka. Plötsligt hörde jag röster, och en kvinna och en man blandade sina huvuden med en ljus himmel. Sedan gick jag och de till hissen i huset och åkte fyra våningar, och strax skrek Bina några sekunder. Det minns jag.
En vecka senare mottog jag en skriftlig och en muntlig ursäkt. Han skänkte mig också en bok som gåva och en kort berättelse om en människa. Jag hörde att Vendelas handlingar levde i honom. Plötsligt kunde han upptäcka minnet av flickan i sina ögon och han frågade litet försynt om jag någon gång hörde henne nämna hans namn, och jag svarade att hon inte hade tvivlat på att sjömannen Simon Karlsson skulle komma att älska sina stunder och finna vänner som visade honom det möjliga.
Och Simon återföll. Vi saknade honom i huset en dag och en natt och Bina gick vid min sida till ett par härbärgen och vi talade med en präst och en socialarbetare, men ingen av dem hade sett en man under den tiden som stämde in på vår beskrivning. Vi vände oss till smutsiga, orakade och lallande fålar som alla nått förbi det stadiet då man till varje pris skall dölja sin belägenhet. Jag mindes att jag följt Vendela till de platserna vid några tillfällen och jag plockade fram bilder som stannat kvar i mig.
De människorna var fullkomliga och deras instrument hördes över hela staden, fastän de allra flesta omkring dem upphört att lyssna till dem och se dem spelas. Ty man kan förfina öra, öga och hjärna så att de endast befattar sig med det som man vill att de skall deltaga i och skapa. Så går de i staden och ser inte tiggarna och hör inte ropen, de skiljer på hand och hand som sträcks fram.
Jag har erfarit detsamma i Calcutta, New York och Köpenhamn. Indierna lägger sig i den kroppssmala skuggan från en bropelare, och människa efter människa passerar dem som om det inte fanns någonting där.
Och jag uthärdar därför att jag är ett barn. Jag varseblir frånsidorna i verkligheten och lever i min samtidighet. Det sa jag till poliserna och härolderna vilka Amanda Isakssons änkeman sände ut med frågeformulär och avgjorda ord. Jag sa att jag inte kunde ge dem hållfasta svar eftersom jag ännu var i färd med att uppfinna ett språk för en mängd händelser och letade efter ingångar i skeendena.
Vi fann Simon i en arrest. Han sov eller låg som om han inte var vaken, och vi hörde att tre konstaplar släpat in honom sent på kvällen. Han hade skrikit och hotat alla som kom i hans närhet.
Vi hörde rapporten. Simon hade suttit på restaurang och ätit och druckit i ett par timmar och när det var tid att betala notan reste han sig upp och sa till servitören och sedan hovmästaren att han saknade pengar: Jag är medellös, men har ögon för världen.
Han slog till hovmästaren, innan polispatrullen lyckades få in honom i en bil.
Bina beklagade tre gånger händelsen i restaurangen och mannens uppträdande i förhållande till servitören, hovmästaren och polismännen och sa med klar och vacker stämma: Jag är Simons syster och jag har kommit för att tala till och hämta hem honom. Han är snäll, men tämligen bortkommen bland människor som han inte känner, och om han är litet berusad kan han bli aggressiv och våldsam. Det är arv efter havet och minnen från många stora städer och deras hamnar. Jag lovar att ringa till restaurangen, att betala notan och ett skäligt skadestånd för sveda och värk till hovmästaren. Släpp in oss i arresten så skall vi ta hem honom och se till att han sover och blir lugn och mild igen. Ty sådan kan han också vara i livet.
Jag tänker att Bina är en kvinna som jag är benägen att röva bort. Hon kan vara en trädgårdsdam som klipper rosor och letar bladlöss eller putsar fönster. Jag kommer i en bil förbi eller cyklar, upptäcker henne och lyckas föra henne till en tjärn eller medelstor sjö men inte för att sänka henne eller skada på något sätt, eftersom jag gärna rör vid kvinnor som är vackra eller endast speciella där de går och pysslar på sina noggrant avstyckade tomter en dag i juni eller augusti månad när solen lyser och torkar glasen i väggarna. Sedan doppar jag henne utav ett slags godhet, nyfikenhet och förtröstan som når den mjuka lerbottnen i tjärnen eller sjön, om hon ber om att få mäta djupet i mitt tal till människan.
Det händer att jag drabbas av yrsel och litet feber, när jag vandrar i mina minnen och betänker människor som existerar i mitt liv. Min första park och gata, mitt främsta hus, och jag hör dem om jag drar stråken mot dem, doftar och förnimmer, oavkortat och enastående.
Vackert och gott är det hela.