Aneta Djanali träffade Agneta Hägg, Mattias fru. Sandras chef hade verkat förvirrad men hans fru var lugn.
”Vi träffade dom två gånger”, sa hon. ”Jag vet inte varför det inte blev mer. Det är hemskt det som hänt.”
De satt i en villa i Örgryte. Huset såg inte skrytsamt ut, men det var dyrt. Jag kan bara bo så här om jag ärver, tänkte Djanali. En shejk jag aldrig hört talas om från en by jag aldrig hört talas om i ett land ingen känner till.
”Kan din man ha träffat Sandra ensam?”
”Det var en rak fråga.”
”Det blir så ibland.”
”Jag tror inte det. Jag kan ju inte veta. Varför skulle han ha gjort det?”
”Vi utreder alla möjligheter.”
”Är detta en möjlighet?”
”Vi frågar om allt.”
”Om du frågar om Mattias haft en affär med Sandra så betvivlar jag det. Skulle vara på det rent platoniska planet i så fall.”
”Hur menar du då?”
”Mattias är impotent sen flera år. Det är en blockering som han inte kommer ur. Eller som vi inte kommer ur, ska jag väl säga. Är det ett rakt svar?”
”Ja.”
”Ska du fråga om jag haft en affär vid sidan om?”
”Nej.”
”Var kommer ditt namn ifrån?”
”Jag tror mina föräldrar stavade fel. Det skulle nog bli Agneta.”
”Tack.”
”Sandra var en attraktiv kvinna.”
Djanali nickade. Agneta Hägg var också en vacker kvinna.
”Det är inte rättvist”, sa Agneta Hägg. ”Måste vara ett påfrestande arbete du har.”
”Ibland”, svarade Djanali.
”Jag skulle aldrig kunna söka upp och prata med främmande personer.”
”Ibland är dom välkomna hem till oss.”
Agneta Hägg log. Hon reste sig.
”Jag antar att vi är färdiga här”, sa hon. ”Jag ska iväg, som jag sa till dig förut.” Hon tittade ner på Djanali, som fortfarande satt i den ljusa skinnsoffan. ”Lämnar ni Mattias i fred nu?”
”Har han känt sig förföljd?”
”Det är i vilket fall som helst inte roligt.”
Vi är inte i underhållningsbranschen, tänkte Djanali. Hon reste sig.
”Är det något mer du kan komma på när det gäller Sandra?” sa hon. ”Umgicks hon med någon på arbetet?”
”Jag jobbar inte där.”
”Inget som Mattias pratade om?” sa Djanali.
”Varför frågar ni inte honom?”
”Jag trodde du ville att vi skulle lämna honom i fred.”
”Jag vet ingenting om henne. Jag önskar att jag gjorde det.”
Siv Winter vilade. Angela hade kommit tillbaka med Elsa och Lilly. Barnen hade klappat farmor och sedan hade Winter gått ut med dem. De stod nere vid stranden nu. Ängeln på den höga sockeln höll ut armarna mot havet. Det var som om hon litade på havet, eller bad om förbarmande.
”Ska farmor dö, pappa?” frågade Elsa.
”Hon är mycket sjuk, gumman.”
”Varför ska hon dö?”
”Vi vet inte hur det blir, gumman.”
”Vi ska väl inte dö?”
”Nej, nej.”
Gerda Hoffner var tillbaka på Manpower och slapp vända i hissen den här gången. Hon hade bett om samtal med anställda i största allmänhet, folk som umgåtts med Sandra, eller åtminstone sett henne, hört henne. Sandra och Jovan hade båda jobbat på företaget, men Jovan var mycket sällan där eftersom han arbetade i huvudstaden. De flesta kände honom inte. Sandra skulle gå vidare från sekreterarjobbet till en ny pr-tjänst samtidigt som det varit tänkt att hon skulle hålla i interna utvecklingsprojekt. Hon hade aldrig kommit igång, inte på allvar.
Hoffner satt i ett långsmalt konferensrum. Folk kom och gick, hon hade föredragit något mer informellt. Det här kanske inte var en bra idé överhuvudtaget, men hellre fler förhör än färre, fler intervjuer än inga.
Hon pratade med Jeanette nu, yngre, alert såg det ut som, beredd att göra karriär, alltid redo med ett leende även när det inte passade. Gerda hade lagt märke till att människor som var inställda på att göra karriär log mycket mer än andra, ett leende fastspänt tidigt på morgonen, avtaget först vid midnatt eller senare, ibland satt det nog fast dygnet runt. Hennes mor hade sagt ”du kan bli sån” när hon gjort någon grimas som barn och lilla Gerda hade trott på det, länge hade hon trott på det, hade blivit tagen för sur långt upp i åren. Det var först nu hon började göra karriär.
”Det är hemskt”, sa Jeanette nu. ”Hon som var så trevlig.”
”Var hon trevlig mot alla?”
”Ja … varför skulle hon inte vara det?”
”Kan man vara trevlig mot alla?” sa Hoffner.
”Det … måste man väl?”
Man kan bli cynisk för mindre, tänkte Hoffner. Men det är väl trevligt om alla är trevliga, bli aldrig cynisk, lilla Gerda.
”Det är bra att vara trevlig”, sa hon.
Jeanette såg orolig ut, som om hon hade missat någonting i kursen.
”Vilka trivdes hon bäst med här på jobbet?” fortsatte Hoffner.
”Hon … trivdes med alla.”
”Mhm.”
”Jovan var ju här någon gång.”
”Javisst.”
”Han var i Stockholm mest.”
”Jag vet.”
”Har du pratat med Jens?”
”Jens?”
”Jens Likander. Hade han inte något projekt på gång med Sandra? Något med vidareutbildning?”
”Det kanske han hade”, sa Hoffner.
”Så du har träffat honom?”
”Nej, inte än.”
När han såg mig genom fönstret, vilken chock, jag tror inte han trodde då att jag såg, jag låtsades som om jag inte såg och vad fanns det att se, jag visste ju inte då. Det var kallt den morgonen, fan.
Det är kallt nu. Det är här jag bor, mitt käll, varför inte, jag är hemma snart, se det går bra, inga snedsteg, min dörr nu, kanske man skulle flytta det är tid för det varför inte har bott tillräckligt länge här ingen framtid men nu finns det snart finns det kanonframtid fan det drar är dörren inte stängd glömt stänga av spisen ha ha ha jag känner ingen röklukt har inte sett grannar på evigheter förresten var är några kanske väck för gott oj springer bakom hej jag få…
Jana sprang, sprang, vände sig om, sprang. Han var tillbaka på ön, hur fan han nu kunde bestämma sig för det. Det var inte svårt egentligen, han hade varit här när det hände, när han åkte in, det hade varit is då, det var inte is nu, han ville att allt skulle återgå till hur det var då, ingenting hade hänt, allt kunde börja på nytt.
”Jana! Jana!”
Hon rusade över bron, rusade tillbaka, det var bara de två ute. Luften var frisk. Det var skönt att vara i frihet, det var inte alla som fattade det, som uppskattade det, vi har något att komma med här uppe vid Ishavet, frihet! Säg det till svartrövarna nere i öknen, diktatorsvinen, fan jag skulle själv gjort uppror jag skulle jag skulle.
Jens Likander såg trevlig ut, trettiofem kanske. Verkade snäll, uppmärksam.
”Det där var länge sedan”, sa han.
”Hur länge sedan?”
”Ja, det var ju i alla fall ett tag innan hon blev mammaledig.”
”Vad var det för projekt?”
”Jämställdhet.”
”Okej.”
”Det är slut nu.”
”Jämställdheten?”
Han log. Det var ett gott leende. Vi kanske är jämngamla, tänkte Gerda. Nu ser han allvarlig ut igen. Han ser bättre ut när han är allvarlig.
”Det är fruktansvärt hemskt”, sa han. ”Fruktansvärt.”
”När träffade du Sandra sista gången?”
”Det var också rätt länge sedan.”
”Hur länge sedan då?”
”Nog ett år sen. Mer än det.”
”Så länge hade hon ju inte varit mammaledig?”
”Jag vet … faktiskt inte”, sa Likander. ”Jag kände henne ju inte.”
”Var någonstans var det?”
”Förlåt?”
”Var träffades ni?”
”Här på jobbet förstås.”
”Har ni setts någon annanstans?”
”Varför skulle vi ha gjort det?”
Han såg genuint förvånad ut. Han hade ingen ring på fingret. Sandra hade haft ring.
”Blir du chockad av frågan?”
”Nästan.”
”Förstår du varför jag ställer den?”
”Nej.”
”Vi försöker kartlägga vilket … ja, umgänge Sandra hade. Vilka hon träffade under sitt liv.”
”Ni får väl prata med hennes man. Jovan.”
”Javisst. Känner du honom?”
”Nej, egentligen inte.”
”Vad menas med det?”
”Bara som … kollega. Men han var inte här så mycket.”
”Kan du säga vilka Sandra träffade?”
”Bara när det gäller kolleger här. Men det kan du få från vem som helst.”
”Okej.”
”Herregud”, sa han.
”Vad är det?”
”Det är så fruktansvärt.”
”Ja.”
”Det måste vara en galning.”
Hon svarade inte.
”Dumt sagt”, sa han. ”Vem mer än en galning kan göra något sådant?”
Det finns många typer av galenskap, tänkte hon. Han ser normal ut. Han verkar normal också i en sådan här situation. Han kanske är normal.
”Herregud”, sa han igen.
Hon nickade, oklart åt vad.
”Ni kommer väl att ta den som gjorde det?” sa han.
”Ja.”
”Kan det ta lång tid?”
”Jag vill att den … det monstret ska åka fast så fort som möjligt.”
”Det vill vi alla”, sa hon.
Han tittade på henne. Det var en granskande blick. Det var inte obehagligt. Det fanns grönt i hans ögon. Ovanligt.
”Udda jobb du har”, sa han.
”Inte för mig.”
”Har du varit … detektiv länge?”
”Kriminalinspektör heter det. Och, nej, inte så länge.”
”Hur blir man det?” frågade han.
”Nu är det du som frågar ut mig”, sa hon.
”Ja”, sa han. Kanske fanns det ett leende, kanske inte.
”Först får man gå polishögskolan”, sa hon.
”Det finns alltså ingen genväg?”
”Nej.”
”Och sen får man visa sig tillräckligt smart för att bli kriminalare?” sa han.
”Det handlar inte om det”, sa hon.
”Är det motsatsen?” sa han.
”Ungefär.”
”Tror jag inte på. Då skulle du inte ha suttit här.”
”Varför sitter jag här?” sa Hoffner.
”För att du gör ditt jobb”, sa han.
”Det är klart för den här gången”, sa hon och reste sig.
Han reste sig.
”Välkommen tillbaka”, sa han.
”Tack. Jag kommer säkert hit igen.”
”Jobbar du jämt?”
”Förlåt?”
”Jobbar du alltid, eller är du ledig nån gång?”
”Hur så?”
”Får jag bjuda på ett glas nån gång?” sa han. ”När du är ledig alltså.”
”Det där var snabbt.”
”Aldrig hänt mig förut. Jag lovar. Jag vet inte varför jag … det blev så nu. Förlåt.”
”Jag tror inte jag kommer att vara ledig någonting under den närmaste tiden”, sa hon.