Kapitel 1: Medgörlig

Om Patty inte vore ateist skulle hon tacka Herren Gud för skolidrotten, för den räddade praktiskt taget livet på henne och gav henne en chans att förverkliga sig själv. Hon vill rikta ett särskilt tack till Sandra Mosher vid North Chappaqua Middle School, Elaine Carver och Jane Nagel vid Horace Greeley High School, Ernie and Rose Salvatore på Gettysburg basketläger för flickor, och Irene Treadwell vid University of Minnesota. Det var av dessa underbara tränare som Patty lärde sig disciplin, tålamod, fokus, lagarbete, och den starka sportsmannaanda som bidrog till att kompensera för hennes sjukliga tävlingsinstinkt och dåliga självkänsla.

Patty växte upp i Westchester County, New York. Hon var äldst av fyra syskon, men de övriga tre var mer den typen som hennes föräldrar hade hoppats på. Själv var hon påtagligt Större än alla andra, dessutom Mindre Originell, dessutom mätbart Dummare. Inte direkt dum, men förhållandevis dummare. Hon rände iväg och blev 176,5 centimeter lång, vilket var nästan lika mycket som hennes bror och flera centimeter längre än de andra och ibland önskade hon att hon hade kunnat fortsätta och bli 180, eftersom hon i vilket fall som helst aldrig skulle passa in i familjen. Att hon såg korgen bättre och kunde posta upp i trängt läge och rotera friare i försvaret hade kunnat dämpa hennes tävlingsiver en smula och gjort den mindre hätsk, vilket möjligen kunde ha lett till ett lyckligare liv efter college; troligen inte, men det var en intressant tanke. När hon avancerade till collegelagen var hon oftast en av de kortaste spelarna på plan, och på något lustigt sätt påminde det henne om hennes roll i familjen och hjälpte till att hålla adrenalinet på maxnivå.

Pattys första minne av att delta i en lagsport med sin mor på läktaren var också hennes sista. Hon hade medelmåttigas Idrott på samma dagläger där båda hennes systrar hade märkvärdigas Färgochform, och en dag infann sig hennes mamma och systrar till de sista inningarna i en softballmatch. Patty blev galen på att hon måste stå som vänster fältspelare medan flickor som var mycket sämre än hon fick vara i innelaget och missa vartenda kast, och hon väntade otåligt på att någon skulle slå en riktig lång lyra. Hon började smyga sig närmare och närmare och det var där matchen slutade. Löpare på första och andra. Slagmannen slog en studs till den gravt okoordinerade shortstoppern, som Patty sprang in framför för att själv kunna ta bollen och dra på och bränna förstelöparen och sedan jaga löpare nummer två, någon snäll liten flicka som förmodligen hann till första på en offensiv error. Patty siktade in sig rakt på henne, så flickan sprang ylande ut på ytterfält, lämnade därmed basriktningen och blev automatiskt bränd, men Patty fortsatte att jaga henne och satte taggningen medan flickan kröp ihop och skrek av den tydligen gruvliga smärta som uppstod av en lätt klapp med handsken.

Patty var medveten om att det inte var hennes största stund som god sportsman. Något hade kommit över henne just för att hennes anhöriga tittade på. På väg hem i familjens stora kombi efteråt frågade hennes mor, med en ännu mer darrande röst än vanligt, om hon måste vara så ... aggressiv. Om det var nödvändigt att vara, ja, vara så aggressiv. Hade det varit så farligt om Patty låtit sina medspelare ha bollen då och då? Patty svarade att hon inte hade fått en ENDA boll där borta på vänster ytterfält. Och hennes mor sa: "Det gör inget att du håller på med sport, men då måste du lära dig att samarbeta och att tänka solidariskt." Och Patty sa: "Jamen låt mig få åka på ett RIKTIGT läger då där jag inte är den enda som kan spela! Jag kan inte samarbeta med folk som inte kan ta bollen!" Och hennes mor sa: "Jag är inte helt övertygad om att det är bra att så ensidigt uppmuntra aggressivitet och stridslystnad. I och för sig är jag inte så sportintresserad, men jag kan inte inse det roliga med att besegra någon bara för besegrandets skull. Skulle det inte vara mycket roligare att jobba tillsammans allihop för att kollektivt bygga upp någonting?"

Pattys mor var professionell demokrat. Hon sitter fortfarande, i skrivande stund, i delstatsparlamentet, Ärade ledamoten Joyce Emerson, känd för sitt engagemang för friluftsområden, fattiga barn och skapande verksamhet. Paradiset för Joyce är ett friluftsområde där fattiga barn kan hålla på med skapande verksamhet för allmänna medel. Joyce var född Joyce Markowitz, i Brooklyn 1934, men hade tydligen varit missnöjd med sin judiska börd från medvetandets gryning. (Självbiografiförfattaren undrar om en orsak till att Joyce alltid skälver på rösten är att hon har kämpat så hårt hela sitt liv för att inte låta Brooklyn.) Joyce fick stipendium för att läsa humanistiska ämnen borta i Maines skogar där hon träffade Pattys utomordentligt ickejudiske far som hon gifte sig med i All Souls Unitarian Universalist Church på Upper East Manhattan. Enligt självbiografiförfattarens åsikt fick Joyce sitt första barn innan hon var känslomässigt redo för moderskapet, fast författaren borde kanske vara försiktig med att kasta sten i det avseendet. När Jack Kennedy år 1960 blev nominerad av demokraterna fick Joyce en ädel och upplivande förevändning att komma ut från ett hus som hon av allt att döma inte kunde låta bli att proppa fullt med bebisar. Sedan var det medborgarrättsrörelsen, och Vietnam, och Bobby Kennedy – ännu fler bra anledningar till att hålla sig borta och slippa ett hem som långt ifrån hade rum för fyra småbarn plus en barnflicka från Barbados i källaren. Joyce åkte på sitt första nationella konvent 1968 som delegat, med hjärtat fyllt av döde Bobby. Hon hade uppdraget som kassör i en av partiets lokalavdelningar och senare blev hon ordförande och kampanjade för Teddy både 1972 och 1980. Varenda sommar, från morgon till kväll, stövlade horder av volontärer in och ut genom dörren kånkande på lådor med kampanjmaterial. Patty kunde träna dribblingar och layups sex timmar i sträck utan att någon märkte det eller brydde sig om det.

Pattys far, Ray Emerson, var advokat och amatörkomiker med en repertoar som omfattade pruttskämt och hjärtlösa parodier på barnens lärare, grannar och vänner. Han tyckte det var extra skojigt att plåga Patty med att imitera Eulalie från Barbados, när hon var precis utom hörhåll, och säga "Slota lekan no, slota pela" och sådana saker, med högre och högre röst tills Patty indignerad rusade från matbordet och hennes syskon galltjöt av förtjusning. Oändligt kul kunde man också ha med att göra sig löjlig över Pattys tränare och mentor Sandy Mosher, som Ray föredrog att kalla Saaaandra. Jämt och ständigt frågade han Patty ifall Saaaandra hade haft besök av några herrbekanta på sistone eller möjligen, tihi tihi, några dambekanta? Hennes syskon stämde in: Saaandra, Saaaandra! Andra festliga sätt att tortera Patty på var att gömma familjens hund Elmo och låtsas att Elmo hade fått dödshjälp medan Patty var och tränade basket på kvällen. Eller så kunde man reta Patty för vissa kunskapsblottor hon hade visat för flera år sedan – fråga henne hur det stod till med isbjörnarna i Polen eller om hon hade läst den senaste romanen av den berömda samtida författaren Louisa May Alcott, eller om hon fortfarande trodde att fungus hörde till djurriket. "Jag såg en av Pattys fungusar jaga en lastbil häromdagen", kunde hennes pappa säga. "Titta, titta här, så här gör Pattys fungusar när de jagar lastbilar."

Oftast gick hennes pappa ut igen efter maten för att träffa fattiga människor som han försvarade i rätten för en ringa penning eller ingen penning alls. Han hade kontor mittemot domstolsbyggnaden i White Plains. Hans gratisklienter omfattade puertoricaner, haitier, transvestiter och de psykiskt eller fysiskt funktionshindrade. Vissa av dem hade sådana problem att han inte ens ville skoja om dem bakom deras rygg. Så långt det var möjligt såg han ändå deras bekymmer som underhållande. I tionde klass satt Patty, som höll på med ett specialarbete i skolan, och följde två rättegångar som hennes far medverkade i. En gällde ett mål mot en arbetslös kille från Yonkers som drack för mycket under Puerto Rico-paraden, gick och letade efter sin frus bror, som han tänkte sticka kniven i, men fick inte tag i honom så det slutade med att han stack kniven i en främling på en bar i stället. Inte bara hennes far utan även domaren och till och med åklagaren var synbart roade av den tilltalades klantighet och missöde. De utbytte hela tiden små snudd-på-blinkningar. Som om elände och vanställdhet och fängelsestraff bara var ett underklassigt marknadsspektakel avsett att muntra upp deras för övrigt urtrista dag.

På tåget hem frågade Patty sin pappa vems sida han stod på.

"Haha, bra fråga", svarade han. "En sak måste du fatta, och det är att min klient ljuger. Offret ljuger. Och barägaren ljuger. De ljuger hela bunten. Visst, min klient har rätt till ett kraftfullt försvar. Men man måste försöka tjäna rättvisan också. Ibland samarbetar åklagaren och domaren och jag lika mycket som åklagaren arbetar ihop med offret eller jag arbetar ihop med den tilltalade. Har du hört talas om vårt ackusatoriska rättssystem?"

"Ja."

"Okej. Ibland har åklagaren och domaren och jag samma motpart. Vi försöker ta ställning till alla fakta och undvika ett felaktigt beslut. Fast, liksom. Skriv inte det i din uppsats."

"Jag trodde det var åtalsjuryn och juryn som skulle ta ställning till alla fakta."

"Det stämmer bra det. Skriv det i uppsatsen. Rätt att prövas av en jury bestående av ens jämlikar. Det är viktigt."

"Men de flesta av dina klienter är väl oskyldiga?"

"Det är inte många som förtjänar ett så hårt straff som någon försöker ge dem."

"Men många är väl helt oskyldiga, va? Mamma säger att de har svårt med språket eller att polisen inte är så noga med vem de tar fast, och så har folk en massa fördomar mot dem, och ger dem inga chanser."

"Allt det där är fullständigt sant, Pattypankan. Men i alla fall. Mamma kan vara lite blåögd."

Patty blev inte lika störd av hans raljerande när det var mamma som var driftkucku.

"Jomen, du såg dem ju", sa han. "Herre du min skapare. El ron me puso loco."

En viktig sak som måste sägas om Rays familj var att den hade mycket pengar. Hans föräldrar bodde på en stor släktgård bland kullarna i nordvästra New Jersey, i ett vackert modernistiskt stenhus som påstods vara ritat av Frank Lloyd Wright, med mindre betydande verk av berömda franska impressionister på väggarna. Varje sommar samlades hela klanen Emerson vid sjön och hade helgpicknick vilket Patty för det mesta hade svårt att finna något nöje i. Hennes farfar August tyckte om att grabba sin äldsta sondotter om magen och sätta henne på sitt studsande lår och få gud vet vad för sorts liten kittling av det; han visade inte någon större respekt för Pattys fysiska gränser, den saken var klar. Från och med sjuan måste hon dessutom spela dubbel med Ray och hans yngre kollega och kollegans fru, på farföräldrarnas grustennisbana och i sin avslöjande tennisdräkt bli betittad av den yngre kollegan, och känna sig besvärad och förvirrad av hans okulära tafsande.

Precis som Ray hade hennes farfar köpt sig rätten att vara excentrisk som privatperson genom att göra goda gärningar som offentlig försvarare; han hade skapat sig ett anseende genom att företräda kända samvetsvägrare och värnpliktssmitare under tre krig. På sin fritid, som han hade i stor mängd, odlade han vin på sina ägor och jäste druvorna i ett av sina växthus. Hans "vingård" kallades Doe Haunch – eftersom han var särskilt förtjust i stek på hindlår – och var ett stående skämt i familjen. På helgpicknickarna lufsade August omkring i sina flipflops och säckiga badbyxor, med ett hårt grepp om flaskan med den fula etiketten och fyllde på i glasen som hans gäster diskret hade tömt i gräset eller i buskarna. "Vad säger ni?" frågade han. "Är det ett bra vin? Tyckte ni om det?" Han var lite som en ivrig pojke med en hobby och lite som en torterare som gick in för att plåga varje offer lika mycket. Med hänvisning till den europeiska kulturen trodde August på att barn skulle bjudas på vin, och när de unga mödrarna var upptagna med att skala majs eller garnera sina bidrag till salladstävlingen spädde han ut sin lagrade Doe Haunch Reserve med vatten och tvingade barn ända ner till treårsåldern att dricka, tog lätt om hakan på barnet om så krävdes och hällde blandningen i barnets mun och såg till att det åkte ner. "Vet du vad det här är?" sa han. "Det är vin." Om ett barn började bete sig underligt sa han: "Det du känner nu kallas att vara full. Du drack för mycket. Du är full." Detta sagt med en motvilja som var lika oförställd som den var vänligt menad. Patty, som alltid var äldst av barnen, iakttog dessa påfund med stum fasa och lät ett yngre syskon slå larm: "Farfar gör så småungarna blir fulla!" När mammorna kom springande för att skälla på August och föra bort sina barn, och papporna fnittrade snuskigt om Augusts fixering vid hondjurs bakdelar, gled Patty ner i sjön och lade sig och flöt på det grunda stället där det var varmast, och lät vattnet göra henne döv för familjen.

Så här var det nämligen: vid varje picknick stod det alltid en eller ett par flaskor utsökt gammal bordeaux från Augusts vinkällare på köksbordet uppe i stenhuset. Det vinet ställdes fram på Pattys pappas enträgna begäran, okänt vad det kostade honom i form av fjäsk och tiggeri, och det var alltid han som gav tecknet, den knappt märkbara nicken, till sina bröder och till andra manliga vänner han eventuellt hade haft med sig, att det var dags att smita ifrån picknicken och följa med honom. Männen återkom några minuter senare med stora klotrunda glas fyllda till brädden med ett fantastiskt rödvin, och Ray bar dessutom på en fransk flaska med högst en tumsbredd vin kvar, vilket skulle räcka till alla fruar och andra mindre favoriserade gäster. Inga böner i världen kunde förmå August att hämta ytterligare en flaska från sin källare, men han bjöd gärna på mer Doe Haunch Reserve.

Och det var samma sak varje år kring jul: farföräldrarna körde från New Jersey i sin Mercedes av senaste modell (August bytte in sin gamla vart eller vartannat år), anlände till Rays och Joyces trångbodda enplansvilla en timma före det klockslag som Joyce hade bönfallit dem om att vänta till och delade ut förolämpande klappar. Mycket omtalat blev det när Joyce ett år fick två väl använda kökshanddukar. Ray fick normalt någon stor konstbok de hittat i Barnes & Nobles fyndlåda, ibland med 3.99-dollaretiketten kvar på pärmen. Barnen fick små plastgrejor, Made in Asia, bara skit: pyttesmå reseväckarur som inte funkade, portmonnäer präglade med loggan för ett New Jersey-baserat försäkringsbolag, kinesiska fingerdockor som var skrämmande groteska, cocktailpinnar i blandade färger. Samtidigt uppfördes, på Augusts forna lärosäte, ett bibliotek med hans namn över porten. Eftersom Pattys syskon blev chockerade över farföräldrarnas knusslighet och tröstade sig med att ställa chockerande krav på ett överflöd av julklappar från föräldrarnas sida – Joyce satt uppe till tre på morgonen varenda julafton och slog in paket med det som valts ut från deras ändlösa och ytterst detaljerade önskelistor – tog Patty en annan väg och bestämde sig för att inte bry sig om något annat än idrotten.

Hennes farfar hade en gång i tiden varit en riktig idrottsman, löparstjärna på college och tight end i football, och det var troligen från honom hon hade fått sin längd och sina reflexer. Ray hade också spelat football men i Maine för en skola som knappt kunde ställa upp ett lag. Hans egentliga gren var tennis, vilket var den enda sport som Patty avskydde, trots att hon var bra på det. Hon misstänkte att Björn Borg innerst inne var en vekling. Med mycket få undantag (d.v.s. Joe Namath) var hon inte imponerad av manliga idrottsmän i allmänhet. Det utmärkande för henne var att hon blev kär i populära pojkar som var precis så mycket äldre eller snyggare att de var fullkomligt orealistiska alternativ. Men eftersom hon var en mycket medgörlig person gick hon ut med praktiskt taget vem som helst som frågade. Hon trodde att blyga eller impopulära pojkar hade det kämpigt här i livet, och så långt det var mänskligt möjligt förbarmade hon sig över dem. Av någon anledning var många av dem brottare. Enligt hennes erfarenhet var brottare tappra, fåordiga, töntiga, artiga, de hade beatleslugg och var inte rädda för tjejer som idrottade. En av dem anförtrodde henne att på mellanstadiet hade han och hans kompisar kallat henne Aphonan.

Vad sex beträffade var Pattys första erfarenhet av det att bli våldtagen på en fest när hon var sjutton av en internatelev som gick i avgångsklassen och hette Ethan Post. Ethan höll inte på med någon idrott förutom golf, men han var femton centimeter längre och tjugofem kilo tyngre än Patty och företedde ett nedslående perspektiv på kvinnors muskelstyrka jämfört med mäns. Det han gjorde hade Patty svårt att uppfatta som någon gråzon till våldtäkt. När hon började göra motstånd gjorde hon det ursinnigt, dock inte särskilt effektivt, och inte så långvarigt för hon var berusad för nästan första gången i sitt liv. Hon hade känt sig så underbart fri! Det var mycket troligt att Patty i den enorma poolen hemma hos Kim McClusky, denna härligt varma majkväll, hade gett Ethan Post fel signaler. Hon var alldeles för medgörlig även när hon inte var full. I poolen hade hon säkert varit snurrig av medgörlighet. På det hela taget hade hon mycket hon kunde skylla sig själv för. Hennes syn på romantik var som i Gilligan's Island: "så primitiv det bara går". Den lade sig någonstans mellan Snövit och Kitty. Och det kunde inte förnekas att Ethan hade den där överlägsna minen som hon lätt föll för på den tiden. Han liknade drömprinsen i en flickbok med segelbåtar på omslaget. När han hade våldtagit Patty bad han om ursäkt för att "det" hade blivit mer hårdhänt än han hade tänkt att "det" skulle vara, han var ledsen för det.

Det var inte förrän piña coladorna hade slutat verka, tidigt nästa morgon, i rummet som Patty, eftersom hon var så medgörlig av sig, delade med sin lillasyster för att deras mellansyster skulle få ha ett eget rum att vara kreativ och stökig i; det var inte förrän då hon kände sig kränkt. Kränkningen bestod i att Ethan hade betraktat henne som så obetydlig att han bara kunde våldta henne och sedan köra henne hem. Och hon var inte så obetydlig. Bland mycket annat innehade hon redan som tredjeårselev genom tiderna bästa säsongsrekord för assists på Horace Greeley High School. Ett rekord som hon skulle slå igen nästa år! Hon var dessutom utnämnd till en av fem delstatsbästa i en delstat som inbegrep Brooklyn och Bronx. Och ändå kom en golfargrabb som hon knappt kände och trodde att det var okej att våldta henne.

För att inte väcka sin lillasyster gick hon in i duschen och grät. Det var utan överdrift hennes livs mest förtvivlade stund. Än i denna dag, när hon tänker på människor runt om i världen som är förtryckta och utsatta för övergrepp, och hur det måste kännas för dem, kommer hon att tänka på den stunden. Saker som aldrig hade slagit henne förut, som hur orättvist det var att den äldsta dottern var tvungen att dela rum och inte kunde få Eulalies gamla rum i källaren bara för att det nu var belamrat från golv till tak med inaktuella kampanjpryttlar, och likaså det orättvisa i att hennes mor var så begeistrad över mellandotterns framträdanden på tiljan men aldrig gick på någon enda match när Patty spelade. Hon blev så kränkt att det nästan kändes som om hon ville prata med någon. Men hon vågade inte berätta för sin tränare eller för lagkamraterna att hon hade druckit.

Att det ändå kom fram, trots att hon gjorde sitt bästa för att tiga ihjäl det, berodde på att Coach Nagel fattade misstankar och spionerade på henne i omklädningsrummet efter matchen dagen därpå. Tog in Patty på kontoret och frågade henne rent ut om vad som låg bakom hennes blåmärken och olyckliga uppsyn. Patty förödmjukade sig själv genom att omedelbart och snyftande avslöja alltihop. Till hennes bestörtning ville tränaren genast köra henne till sjukhus och anmäla saken för polisen. Patty hade just satt tre av fyra skott i följd med flera suveräna försvarsinsatser. Uppenbarligen var hon inte allvarligt skadad. Dessutom var hennes föräldrar och Ethans föräldrar vänner i politiken så det var chanslöst. Hon vågade hoppas på att en förbehållslös ursäkt för att hon hade brutit mot reglerna, förenad med Coach Nagels medkänsla och överseende skulle begrava saken för gott. Men hjälp, så fel hon hade.

Coach Nagel ringde hem till Patty och fick tag på Pattys mamma som i vanlig ordning var andfådd och på språng till ett sammanträde och varken hade tid att prata eller den ryggrad som krävdes för att erkänna att hon inte hade tid att prata, och tränaren yttrade dessa outplånliga ord rakt in i idrottslärarnas gulbruna telefonlur: "Er dotter har alldeles nyss berättat för mig att hon blev våldtagen i går kväll av en pojke som heter Ethan Post." Tränaren lyssnade sedan ett litet tag och sa: "Nej, hon berättade precis nu ... just det ... nu i går kväll ... ja, det är hon." och räckte över luren till Patty.

"Patty?" sa hennes mamma. "Hur – mår du?"

"Jag mår bra."

"Mrs Nagel säger att det hände något i går kväll?"

"Det som hände var att jag blev våldtagen."

"Men snälla nån, snälla nån. Snälla nån. I går kväll?"

"Ja."

"Jag var hemma i morse. Varför sa du inget då?"

"Jag vet inte."

"Varför, varför, varför? Varför sa du inte ett ord om det till mig?"

"Det kändes väl inte som om det var något att bråka om just då."

"Nej, men sedan berättade du för mrs Nagel."

"Nej", sa Patty. "Hon var bara mer observant än du."

"Jag såg dig knappt i morse."

"Jag skyller inte på dig. Jag säger bara som det var."

"Och du tror att du kan ha blivit ... det kan ha varit ... "

"Våldtagen."

"Jag kan inte tro det är sant", sa hennes mamma. "Nu kommer jag och hämtar dig."

"Coach Nagel tycker att jag ska åka till sjukhuset."

"Är det något fel med dig?"

"Jag sa ju det. Jag mår bra."

"Då stannar du där och ingen av er ska hitta på någonting över huvudet taget förrän jag kommer."

Patty lade på luren och sa till tränaren att hennes mamma skulle komma.

"Vi ska se till att den där killen får sitta inne mycket mycket länge", sa Coach Nagel.

"Nej, nej, nej, nej, nej", sa Patty. "Nej, det ska vi inte."

"Patty."

"Det finns inte en chans."

"Det finns det visst, om du vill det."

"Nej, faktiskt så gör det inte det. Mina föräldrar och Posts är partivänner."

"Hör på mig nu, Patty", sa tränaren. "Det har inte det minsta med saken att göra. Förstår du det?"

Patty var fullkomligt övertygad om att Coach Nagel hade fel. Doktor Post var hjärtläkare och hans fru kom från en finansfamilj. De hade den sortens hus som folk som Teddy Kennedy och Ed Muskie och Walter Mondale kom till när det började sina i kassan. Under årens lopp hade Patty hört föräldrarna prata mycket om Posts "trädgård". "Trädgården" var tydligen ungefär lika stor som Central Park, fast trevligare. Det är tänkbart att någon av Pattys fenomenala, studiebegåvade, kreativa systrar kunde ha gjort livet surt för herrskapet Post, men det var befängt att tro att familjens lunsiga sportfåne med sina halvtaskiga betyg skulle kunna göra en buckla ens i Postparets rustning.

"Jag ska inte dricka en droppe mer", sa hon, "så är problemet ur världen."

"För din del kanske", sa tränaren, "men inte för andra. Titta på dina armar. Titta vad han har gjort med dig. Han kommer att göra det med någon annan snart om du inte sätter stopp för honom."

"Det är bara lite blåmärken och rivsår."

Coach Nagel höll då ett peppningstal om att ställa upp för sina lagkamrater, vilket i det här sammanhanget innebar alla unga kvinnor som Ethan någon gång kunde träffa. Kontentan var att Patty borde ta en hård foul för laget och göra en anmälan och låta Coach Nagel informera New Hampshires internatskola där Ethan var elev, så att de kunde relegera honom och dra in hans avgångsbetyg, och gjorde Patty inte det skulle hon svika laget.

Patty började gråta igen, för hon skulle nästan hellre dö än svika ett lag. I vintras när hon hade influensa hade hon spelat större delen av första halvlek i basket innan hon svimmade vid sidlinjen och måste få vätskedropp. Problemet nu var att hon inte hade varit med sitt eget lag kvällen innan. Hon hade gått på festen med sin hockeykompis Amanda, som tydligen inte skulle få ro i själen förrän hon hade lyckats förmå Patty att testa piña colada som det skulle finnas hinkvis av hos McCluskys. El ron me puso loca. Ingen av de andra flickorna vid McCluskys poolkant höll på med idrott. Bara genom att infinna sig där hade Patty mer eller mindre svikit sitt riktiga rätta lag. Och nu hade hon fått sitt straff. Ethan hade inte våldtagit någon av partybrudarna, han hade våldtagit Patty, för hon hörde inte hemma där, hon kunde inte ens dricka.

Hon lovade Coach Nagel att hon skulle tänka på saken.

Det var en chock att se mamma i gymnastiksalen och av allt att döma var det en chock för mamma att se sig själv där. Hon hade sina vardagspumps på sig och liknade Guldlock i stora farliga skogen när hon osäkert såg sig omkring på de nakna stålstängerna och mögliga mattorna och bollklasarna i sina nätkassar. Patty gick fram till henne och underkastade sig omfamningen. Eftersom mamma var mycket nättare i kroppen kände sig Patty ungefär som ett golvur som Joyce föresatt sig att lyfta och ställa någon annanstans. Hon gjorde sig fri och gick före Joyce in i tränarens lilla glasbur till kontor där de skulle ha det oundvikliga samtalet.

"Hej, det är jag som är Jane Nagel", sa Coach.

"Ja, vi har – träffats", sa Joyce.

"Ja, just det, vi har ju träffats en gång", sa Coach Nagel.

Förutom sin ansträngda diktion hade Joyce en ansträngt korrekt hållning och ett påklistrat Vänligt Leende som passade för nästan alla tillfällen såväl offentliga som privata. Eftersom hon aldrig höjde rösten, inte ens i vrede (rösten blev bara darrigare och mer pressad när hon var arg), kunde hennes Vänliga Leende anläggas även under de mest påfrestande dispyter.

"Nej, inte bara en gång", sa hon nu. "Vid flera tillfällen."

"Jaså?"

"Det är jag rätt säker på."

"Låter konstigt tycker jag", sa Coach Nagel.

"Jag väntar utanför", sa Patty och stängde dörren efter sig.

Föräldra-tränar-samtalet varade inte länge. Snart kom Joyce ut på smattrande klackar och sa: "Nu går vi."

Coach Nagel stod i dörren bakom Joyce och gav Patty en menande blick. Blicken betydde Glöm inte vad jag sa om laganda.

Joyces bil var den enda som stod kvar på besöksparkeringen. Hon satte nyckeln i tändningslåset men vred inte om den. Patty frågade vad som skulle hända nu.

"Pappa är på kontoret", sa Joyce. "Vi åker raka vägen dit."

Men hon vred inte om nyckeln.

"Förlåt för alltihop", sa Patty.

"Det jag inte kan begripa", utbrast hennes mamma, "är hur en sådan duktig idrottsstjärna som du – jag menar, hur kunde Ethan eller vem det nu var ..."

"Ethan. Det var Ethan."

"Hur kan någon – eller Ethan", sa hon. "Du säger att det tveklöst var Ethan. Ja men hur kunde – om det var Ethan – hur kunde han ha ...?" Joyce höll handen för munnen. "O, jag önskar nästan att det hade varit någon annan. Både doktor Post och hans fru är så stöttande mot ... så stöttande för många behjärtansvärda ändamål. Och jag känner inte Ethan så väl men ... "

"Jag känner honom knappt alls!"

"Men hur kunde det hända då?"

"Kan vi inte bara åka hem."

"Nej. Du måste berätta för mig. Jag är din mor."

När Joyce hörde sig själv säga det såg hon generad ut. Det var som om hon insåg hur underligt det var att hon måste påminna Patty om vem som var hennes mor. Patty för sin del var glad för att äntligen kunna nämna detta tvivel vid namn. Om Joyce var hennes mamma, hur kunde det då komma sig att hon inte hade suttit på läktaren när det var kvartsfinal i delstatsturneringen och Patty hade slagit det totala målrekordet i Horace Greeley-turneringen för flickor med 32 poäng? På ett eller annat sätt hade alla andras mammor tagit sig tid att gå på den matchen.

Hon visade Joyce sina handleder.

"Det här är vad som hände", sa hon. "En del av det som hände, alltså."

Joyce kastade en blick på hennes blåmärken, rös och vred sedan bort huvudet som om hon inte ville bli för närgången. "Detta är förskräckligt", sa hon. "Du har rätt. Detta är förskräckligt."

"Coach Nagel säger att jag måste åka till akuten och anmäla det för polisen och berätta det för Ethans rektor."

"Ja, jag vet vad din tränare vill. Det verkar som om hon tycker att kastrering vore ett lämpligt straff. Det jag vill veta är vad du vill."

"Jag vet inte vad jag vill."

"Om du vill åka till polisen på en gång", sa Joyce, "då åker vi till polisen. Säg till om det är det du vill göra."

"Vi borde kanske berätta för pappa först."

Och iväg nerför Saw Mill Parkway körde de. Joyce skjutsade alltid Pattys syskon till Måla med färg, Gitarr, Balett, Japanska, Debattklubb, Teater, Piano, Fäktning och Låtsasrättegång, men själv åkte Patty sällan med Joyce numera. De flesta vardagar kom hon hem sent på kvällen med spelarnas buss. Om hon hade match fick hon åka med någon annans mamma eller pappa. Om hon och hennes vänner blev strandsatta någon gång, visste hon att det inte var någon idé att ringa föräldrarna, bättre att slå numret till Westchester Cab direkt och använda tjugodollarsedeln som mamma tvingade henne att alltid ha på sig. Hon hade aldrig en tanke på att hon kunde använda tjugolappen till något annat än taxi, eller att göra något annat efter en match än att åka raka vägen hem och dra av aluminiumfolien från tallriken med middagsmat klockan tio eller elva och gå ner i källaren för att tvätta lagdräkten medan hon åt och tittade på repriser. Hon somnade ofta där nere.

"En hypotetisk fråga", sa Joyce medan hon körde. "Tror du att det skulle räcka med att Ethan gav dig en formell ursäkt?"

"Han har redan bett om ursäkt."

"För ...

"För att han var hårdhänt."

"Och vad sa du då?"

"Jag sa ingenting. Jag sa att jag ville åka hem."

"Men han bad alltså om ursäkt för att han hade varit hårdhänt."

"Det var inte en ursäkt på riktigt."

"Okej. Jag får tro dig på ditt ord."

"Jag vill bara att han ska fatta att jag existerar."

"Vi gör som du vill – raring."

Joyce uttalade detta "raring" som om det var det första ordet i ett främmande språk hon höll på att lära sig.

Som test eller som straff sa Patty: "Jag vet inte, om han ber om ursäkt så man hör att han verkligen menar det ärligt skulle det kanske kunna räcka." Och hon såg noga på sin mamma som hade svårt (som Patty uppfattade det) att lägga band på sin iver.

"Det låter som en närapå idealisk lösning tycker jag", sa Joyce. "Men bara om du tror på allvar att det skulle räcka för dig."

"Det skulle det inte", sa Patty.

"Förlåt?"

"Jag sa att det inte skulle räcka med det."

"Jag tyckte du precis sa att det skulle det."

Patty började gråta igen, översiggivet.

"Snälla vän", sa Joyce. "Missförstod jag någonting?"

"HAN VÅLDTOG MIG SOM OM DET INTE VAR NÅGOT MED DET. JAG ÄR ANTAGLIGEN INTE ENS DEN FÖRSTA."

"Det vet du ju inget om, Patty."

"Jag vill åka till sjukhuset."

"Men titta, vi är nästan framme vid pappas kontor. Om du inte är direkt skadad kan vi väl lika gärna ..."

"Jag vet redan vad han kommer att säga. Jag vet vad han vill att jag ska göra."

"Han vill göra det som är bäst för dig. Ibland är det svårt för honom att finna ord för det, men han älskar dig över allt på jorden."

Joyce kunde knappast ha påstått något som Patty längtade mer efter att våga tro var sant. Önskade av hela sitt hjärta att det var sant. Pappas sätt att reta och håna henne skulle väl vara rätt och slätt hjärtlöst om han inte innerst inne älskade henne över allt på jorden? Men hon var sjutton nu och inte alldeles tappad bakom en vagn. Hon visste att man kunde älska någon över allt på jorden och ändå inte älska den personen så värst mycket, om man hade mycket annat att stå i.

Det luktade malkulor inne i Rays allra heligaste, arbetsrummet som han hade övertagit från sin numera avlidne äldre kompanjon utan att byta mattor och gardiner. Exakt var malkulelukten kom ifrån var en av alla livets gåtor.

"Vilket svinaktigt litet kräk!" blev hans reaktion på nyheten om Ethan Posts brott som hans fru och dotter meddelade.

"Inte så litet dessvärre", sa Joyce med ett torrt skratt.

"Han är ett svinaktigt litet kräk och en förbannad slyngel", sa Ray. "Han är ett rötägg!"

"Kan vi åka till sjukhuset nu då?" sa Patty. "Eller till polisen?"

Hennes far sa åt hennes mor att ringa doktor Sipperstein, den gamle barnläkaren, som hade varit engagerad i Demokratiska partiet sedan Roosevelts dagar och höra om han kunde ta emot akut. Medan Joyce ringde frågade Ray Patty om hon visste vad våldtäkt var.

Hon såg stumt på honom.

"Ville bara kolla", sa han. "Du känner alltså till den juridiska definitionen."

"Han hade sex med mig mot min vilja."

"Sa du uttryckligen nej?"

"Jag sa 'Nej', 'Låt bli', 'Sluta'. Hur som helst, det gick inte att missförstå. Jag försökte klösa honom och knuffa bort honom."

"Då är han en vidrig liten skit."

Hon hade aldrig hört sin far uttrycka sig på det viset och hon uppskattade det, men bara på ett abstrakt plan för det lät inte alls som han.

"Dave Sipperstein säger att han kan ta emot oss klockan fem", rapporterade Joyce. "Han är väldigt förtjust i Patty, så jag tror att han till och med skulle ha avstyrt sina middagsplaner om det hade varit nödvändigt."

"Visst", sa Patty, "jag är tveklöst nummer ett av hans tolvtusen patienter." Sedan berättade hon hela historien för sin pappa, och hennes pappa förklarade varför Coach Nagel hade fel och varför hon inte kunde gå till polisen.

"Chester Post är inte lätt att ha att göra med", sa Ray, "men han gör många bra saker för kommunen. Med tanke på hans, hm, med tanke på hans ställning skulle en sådan här beskyllning ge upphov till en förfärlig massa publicitet. Alla får veta vem som kommit med anklagelsen. Nu är ju vad som är negativt för familjen Post inte ditt problem. Däremot är det så gott som säkert att du i slutänden kommer att känna dig mer kränkt av förundersökningen och rättegången och all publicitet än vad du gör just nu. Även om han erkänner för att slippa rättegång. Även om det blir villkorlig dom, även om det blir stängda dörrar. Det finns ändå ett domstolsbeslut."

Joyce sa: "Men det är hennes sak att bestämma hur hon ska göra, inte ..."

"Joyce." Ray tystade henne med en höjd hand. "Chester Post har råd att anlita vilken advokat han vill i detta land. Och när anklagelsen blivit offentlig kan det inte bli så mycket värre för den tilltalade, skadan är redan skedd. Han har ingen orsak att skynda på saken. Tvärtom är det till hans fördel att se till att ditt rykte svärtas ner så mycket som möjligt före förlikningen eller huvudförhandlingen, vilket det än skulle bli."

Patty tittade ner i golvet och frågade vad han tyckte att hon skulle göra.

"Jag ska ringa till Chester nu", sa han. "Så kan du åka till doktor Sipperstein och kolla att det inte är något på tok."

"Och be honom vittna", sa Patty.

"Ja, han kan vittna om så skulle krävas. Men det kommer inte att gå till rättegång, Patty."

"Ska han bara gå fri då? Och göra det mot någon annan nästa helg?"

Ray höjde bägge händerna. "Låt mig nu, eh. Låt mig få prata med mr Post. Det kan ju hända att han är villig att acceptera ett vilande åtal. Som en sorts underförstådd villkorlig frigivning. Svärdet över Ethans huvud."

"Men det betyder ju ingenting."

"Pattypankan lilla, det betyder faktiskt en hel del. Det blir din garanti för att han inte gör samma sak mot någon annan. Och det kräver att han erkänner också."

Jo, det kändes faktiskt absurt att tänka sig Ethan sitta i en cell iförd brandgul overall för att han tillfogat en skada som ändå mest var i hennes huvud. Hon hade gjort spurter i motvind som hade känts värre än att bli våldtagen. Hon kände sig mer mörbultad efter en ruffig basketmatch än hon gjorde nu. Dessutom, som idrottare hade hon vant sig vid att andra människor tog på henne – knådade en krampande muskel, spelade tätt försvar, slogs om en lös boll, tejpade en vrist, rättade till en position, stretchade en knäsena.

Och ändå: känslan av orättvisan som sådan visade sig vara märkvärdigt fysisk. På sätt och vis rentav verkligare än hennes värkande, stinkande, svettiga kropp. Orättvisan hade en form och en tyngd och en temperatur och en yta och en mycket otäck smak.

På doktor Sippersteins mottagning genomled hon undersökningen som en tapper idrottsman. När hon hade klätt på sig frågade han om hon hade haft samlag någon gång innan.

"Nej."

"Det trodde jag inte heller. Hur var det med preventivmedel? Använde den här andra personen det?"

Hon nickade. "Det var då jag försökte komma undan. När jag såg vad han hade."

"En kondom."

"Ja."

Allt detta och mer därtill krafsade doktor Sipperstein ner i hennes journal. Sedan tog han av sig glasögonen och sa: "Du kommer att få ett bra liv, Patty. Sex är något underbart och du kommer att ha glädje av det i hela ditt liv. Men i går var det en dålig dag, inte sant?"

Hemma stod ett syskon ute i trädgården och höll på och jonglerade med skruvmejslar i olika storlekar, såg det ut som i alla fall. Någon annan läste Gibbon, den oavkortade. Hon som hade livnärt sig på Yoplait och rädisor befann sig i badrummet och färgade håret i en ny kulör. Pattys rätta hem i all denna strålande excentricitet var en väggfast bänk med mögelangripna skumgummiplymåer i tv-hörnan på källarvåningen. Bänken luktade fortfarande svagt av Eulalies hårpomada trots att Eulalie hade fått sparken för flera år sedan. Patty tog med sig en bytta pecankolaglass ner till bänken och svarade nej när hennes mamma ropade i trappan och frågade om hon tänkte komma upp och äta middag.

Mary Tyler Moore skulle precis börja när hennes far kom ner efter sin martini och sin egen middag och föreslog att han och Patty skulle ta en liten tur med bilen. I just det läget omfattade Mary Tyler Moore exakt hela Pattys kännedom om Minnesota.

"Kan jag få se det här först?" sa hon.

" Patty."

Det kändes som om allt skoningslöst berövades henne när hon stängde av tv:n. Hennes far körde bort till skolan och stannade på parkeringsplatsen under en lykta med stickande sken. De vevade ner fönsterrutorna och släppte in lukten av vårgrön gräsmatta precis som den hon hade blivit våldtagen på för inte så många timmar sedan.

"Vadå", sa hon.

"Jo, Ethan nekar", sa hennes pappa. "Han säger att det bara var lite hårda tag och i samtycke."

Självbiografiförfattaren kan beskriva flickans gråt i bilen som att den startade som ett regn som börjar lite omärkligt men som förvånansvärt snabbt gör allting genomvått. Hon undrade om han själv hade talat med Ethan.

"Nej, bara med hans far, två gånger", sa han. "Jag skulle ljuga om jag påstod att samtalet avlöpte väl."

"Då tror ju mr Post inte alls på mig."

"Vad ska jag säga, Patty, Ethan är hans son. Han känner inte dig lika bra som vi gör."

"Tror du på mig?"

"Ja, det gör jag."

"Gör mamma?"

"Självklart."

"Men vad ska jag göra då?"

Han vände sig mot henne som en advokat. Som en vuxen vänder sig till en annan vuxen. "Du släpper det", sa han. "Tänk inte mer på det. Gå vidare."

" Va?"

"Skaka det av dig. Gå vidare. Var försiktigare i fortsättningen."

"Som om det inte ens har hänt?"

"Patty, de som var på festen är hans vänner allihop. De kommer att säga att de såg att du blev full och att du stötte på honom. De kommer att säga att ni var bakom en bod som inte låg mer än tio meter från poolen och att de inte hörde någonting störande."

"Det var väldigt skränigt. Hög musik, folk som skrek och tjöt."

"De kommer också att säga att de såg er gå därifrån tillsammans senare på kvällen och att du hoppade in i hans bil. Och omvärlden kommer att se en internatskoleelev som ska börja på Princeton, en pojke som var så pass ansvarsfull att han använde preventivmedel och så pass väluppfostrad att han lämnade festen och körde dig hem."

Det förrädiska lilla regnet blötte halsringningen på Pattys T-shirt.

"Du står egentligen inte alls på min sida", sa hon.

"Självklart gör jag det."

"Det är det enda du säger: Självklart, självklart."

"Hör på mig nu. Åklagaren kommer att fråga varför du inte skrek."

"Jag tyckte det var pinsamt! Det var inte mina kompisar!"

"Men förstår du att det kan vara svårt för en domare eller en jury att begripa det? Du hade bara behövt skrika allt vad du orkade så hade du klarat dig."

Patty kunde inte komma ihåg varför hon inte hade skrikit. Hon måste medge att så här i efterhand verkade det vara absurt medgörligt av henne.

"Men jag gjorde motstånd i alla fall."

"Jo, men du är topprankad skolidrottare. Innespelare får väl jämt rivsår och blåmärken, eller hur? På armarna? På låren?"

"Sa du till mr Post att jag är oskuld? Eller rättare sagt, var?"

"Jag ansåg inte att han hade med det att göra."

"Du skulle kanske ringa honom en gång till och berätta det."

"Hör du", sa hennes pappa. "Lilla vän. Jag vet att det är ohyggligt orättvist. Jag lider med dig. Men ibland är det bäst att bli vis av skadan och se till att aldrig hamna i samma situation igen. Att säga till sig själv: 'Jag gjorde ett misstag och jag hade otur' och sedan bara. Bara, eh. Bara släppa det."

Han vred om startnyckeln till hälften så att instrumentbrädan tändes. Han höll kvar handen på nyckeln.

"Men han har begått ett brott", sa Patty.

"Ja, men bäst ändå att, tja. Livet är inte alltid rättvist, Pattypankan. Mr Post sa att han trodde att Ethan skulle gå med på att be om ursäkt för att han inte visade mer hyfs, men. Nåväl. Vill du det?"

" Nej."

"Det trodde jag inte heller."

"Coach Nagel säger att jag måste gå till polisen."

"Coach Nagel ska hålla sig till sina dribblingar", sa Ray.

"Softball", sa Patty. "Det är softballsäsong nu."

"Såvida du inte vill gå omkring och känna dig förödmjukad i allas ögon hela sista året i skolan."

"Basket har vi på vintern. Softball har vi på våren, när det är varmare ute."

"Nu frågar jag: är det verkligen så du vill ha det sista året i skolan?"

"Coach Carver tränar basket", sa Patty. "Coach Nagel tränar softball. Är du med?"

Hennes far startade motorn.

Sista året i skolan kände sig Patty inte förödmjukad i allas ögon utan blev en skicklig spelare, inte bara en lovande talang. Hon mer eller mindre bodde i sporthallen. Hon blev avstängd i tre matcher för att hon hade satt en axel i ryggen på en forward från New Rochelle som hade trängt Pattys lagkamrat Stephanie, och hon slog ändå vartenda skolrekord hon hade satt året innan, och var nära att slå poängrekordet. Det som förstärkte hennes säkerhet ute på golvet var en växande lust att attackera korgen. Hon stod inte längre på god fot med fysisk smärta.

På våren när distriktsledamoten i delstatsparlamentet avgick efter mångårig tjänstgöring och partiledningen utsåg Pattys mor till att kandidera som hans ersättare, erbjöd sig paret Post att upplåta sin trädgårds lummiga prakt åt en donationsmiddag för Joyces räkning. Joyce bad om Pattys tillåtelse innan hon tackade ja, och sa att hon inte tänkte göra någonting som kunde bli jobbigt för Patty, men Patty brydde sig inte längre om vad Joyce höll på med, och sa det också. När kandidatens familj ställde upp för det obligatoriska familjefotot var det ingen som skällde på Patty för att hon smet därifrån. Hennes hätska min skulle inte ha gagnat Joyces sak.