DEN VÄNLIGE MANNENS VREDE

Sent en dyster eftermiddag i mars, i kallt och duggigt gråväder, åkte Walter från Charleston upp i södra West Virginias bergstrakter, skjutsad av sin assistent Lalitha. Lalitha körde visserligen snabbt och lite vårdslöst men Walter hade med tiden lärt sig att föredra nervositeten med att sitta bredvid som hennes passagerare framför den fördömande vrede som frätte sönder honom när han satt vid ratten – den tydligen ofrånkomliga känslan av att av alla bilister på vägen var det bara han som körde i exakt rätt hastighet, bara han som gjorde den rätta avvägningen mellan att alltför slaviskt följa trafikreglerna och att alltför dumdristigt strunta i dem. Under de senaste två åren hade han tillbringat många förbannade timmar på vägarna i West Virginia, legat och tryckt bakom alla tröga idioter och sedan själv saktat in för att hämnas på fräcka typer som ligger bakom och trycker, hänsynslöst försvarat högerfilen på motorvägarna från rövhål som försöker köra om till höger, själv kört om på höger sida när någon dåre eller mobilpladdrare eller skenhelig hastighetsgränsivrare täppte igen högerfilen, maniskt psykoanalyserat och gärningsmannaprofilerat bilförare som vägrar använda sina körriktningsvisare (nästan alltid yngre män som uppenbarligen ansåg att blinkers kränkte deras maskulinitet, det högrisktillstånd som redan hade yttrat sig i det kompensatoriska kolossalformatet på deras pickuper och SUV:ar), erfarit mordiskt hat mot de filöverträdande kolbilschaufförerna som faktiskt förorsakade dödsolyckor en gång i veckan i West Virginia, maktlöst anklagat de korrupta delstatspolitikerna som vägrade sänka den tillåtna kolbilsvikten till max 50 ton, trots de rikliga bevisen på förödelsen de åstadkom, frustat "Otroligt! Otroligt!" när en bilförare framför honom bromsade på grönt, drog på vid gult och lät honom sitta där på rött, kokande av ilska medan han fick vänta en hel minut vid korsningar där ingen korsande bil syntes på kilometers håll, och för Lalithas skull med svårighet svalt de invektiv han längtade efter att spruta ur sig när han blockerades av en förare som vägrade att helt lagligt svänga höger vid rödljuset: "Hallå? Fattar du trögt? Du är inte den enda människan på jorden! Vi andra lever i verkligheten! Lär dig köra bil! Hallå!" Hellre adrenalinkicken när Lalitha tryckte gasen i botten för att köra om uppförslutsstånkande långtradare än påfrestningen på kärlen i hans hjärna det gav att själv ta ratten och bli sittande bakom de där tradarna. På det här sättet kunde han titta ut över Appalachernas grå tändsticksskogar och gruvsargade åsar och rikta sin ilska mot problem som förtjänade den bättre.

Lalitha var på strålande humör när de susade fram i sin hyrbil uppför den tre kilometer långa backen på I-64, en fenomenalt kostsam bit av den statliga kakan som senator Byrd korpat åt sig. "Gissa om jag vill fira nu", sa hon. "Går du med mig och firar i kväll?"

"Vi får se om det finns någon anständig restaurang i Beckley", sa Walter, "fast jag befarar att det inte är sannolikt."

"Vi super oss fulla! Vi kan gå på det bästa stället i stan och dricka dry martini."

"Självklart. Jag ska bjuda dig på en bamsemartini. Fler om du vill ha."

"Nej, men du ska också ha", sa hon. "För en gångs skull. Gör ett undantag, för att fira."

"Jag tror ärligt talat att en martini skulle ta död på mig i dagens läge."

"En lättöl då. Jag ska ha tre martini och sedan kan du bära mig upp på rummet."

Walter gillade inte när hon sa sådana saker. Hon förstod inte vad hon sa, hon var bara en upprymd ung kvinna – faktiskt bara den starkaste ljusstrålen i hela hans liv just nu – och begrep inte att fysisk kontakt mellan arbetsgivare och arbetstagare inte är något man skämtar om.

"Tre martini skulle förvisso ge ny innebörd till uttrycket 'sprängande skalle' i morgon bitti", sa han med en kryckig anspelning på rivningen som de var på väg till Wyoming County för att bevittna.

"När tog du en drink senast?" sa Lalitha.

"Aldrig. Jag har aldrig tagit en drink."

"Drack du inte ens i plugget?"

"Aldrig någonsin."

"Walter, det är ju helt otroligt! Du måste ändå pröva! Det är kul att dricka ibland. Du blir inte alkoholist på en öl."

"Det är inte det jag oroar mig för", sa han och undrade samtidigt om det var sant. Hans far och hans äldre bror, som tillsammans hade varit hans ungdoms fördärv, var alkoholister, och hans fru, som snabbt höll på att bli hans medelålders fördärv, hade tendenser till alkoholism. Han hade alltid sett sin egen ståndaktiga nykterhet som en reaktion på dem – först för att han ville skilja sig från sin pappa och sin bror så mycket som möjligt, och sedan för att han ville vara lika osvikligt snäll mot Patty som hon berusad kunde vara elak mot honom. Det var bland annat så som han och Patty hade lärt sig att komma överens: han var alltid nykter, hon ibland full, ingen av dem försökte någonsin få den andra att ändra på sig.

"Vad är det du är orolig för då?" sa Lalitha.

"Jag kanske är orolig för att ändra på något som har fungerat alldeles utmärkt i fyrtiosju år. Varför ändra på ett vinnande koncept?"

"För att det är kul!" Hon ryckte häftigt i hyrbilens ratt för att köra om ett släp som badade i sina egna kaskader. "Jag ska beställa en öl åt dig och tvinga dig att åtminstone smutta på den för att fira."

Den nemorala lövskogen söder om Charleston stod till och med nu kvällen före vårdagjämningen som en tung tapet i grått och svart. Om ett par veckor skulle varma sydliga vindar komma och få träden här att grönska och en månad senare skulle de sångfåglar som var livskraftiga nog att orka hela vägen från tropikerna fylla skogen med sång, men grå vinter verkade ändå vara barrskogens naturliga tillstånd, som Walter såg det. Sommaren var bara ett kort ögonblick av nåd som varje år förunnades den.

Tidigare samma dag hade han och Lalitha och deras lokala jurister suttit i Charleston och formellt framlagt för Cerulean Mountain Trusts industriella samarbetspartners, Nardone och Blasco, de dokument som krävdes för att de skulle kunna komma i gång med rivningen av Forster Hollow och frilägga fjortontusen tunnland framtida skogssångarreservat för bergstoppsbrytning. Representanter för Nardone och för Blasco hade därpå skrivit under alla papper som stiftelsejuristerna hade arbetat med i två år, och som nu låg framför dem i höga staplar, och sålunda officiellt bundit kolbolagen vid ett paket med återställningsavtal och rättighetsöverlåtelser som sammantaget skulle garantera att marken efter den uttömda fyndigheten framgent skulle förbli "vild". Vin Haven, stiftelsens styrelseordförande, hade "deltagit" via telekonferenslänk och ringde Walter senare på mobilen för att gratulera. Men Walter kände sig inte det minsta segerrik. Han hade äntligen lyckats möjliggöra skövlandet av ett otal ljuvliga skogsklädda kullar och hundratals mil med klart forsande, biotiskt rika vattendrag av klass III, IV och V. För att ens uppnå det lilla hade Vin Haven fått sälja av för 20 miljoner dollar i mineralrättigheter någon annanstans i delstaten, till gasborrare som stod redo att våldta landet, och sedan överlämna vinsten till andra intressenter som Walter inte gillade. Och alltihop i vilket syfte? För ett "fäste" för en utrotningshotad art, som man kunde täcka med ett frimärke på en vägkarta över West Virginia.

Walter kände sig själv, i sin ilska och besvikelse över världen, som den grå barrskogen. Och Lalitha som var född i Sydasiens värme var den soliga varelse som förde in en hastig fläkt av sommar i hans själ. Det enda han hade lust att fira i kväll var att nu när de nu hade "lyckats" i West Virginia kunde de ånga vidare med sitt överbefolkningsprojekt. Men han hade sin assistents ungdom i åtanke och ville inte lägga sordin på hennes glada humör.

"Okej", sa han. "Jag ska pröva en öl, en enda. Som en hyllning till dig."

"Nej, Walter, som en hyllning till dig. Det var ditt verk alltihop."

Han skakade på huvudet för han visste att i just det avseendet hade hon ovanligt fel. Utan hennes värme och charm och mod skulle hela affären med Nardone och Blasco troligen inte ha gått igenom. Visserligen hade han kommit med de stora visionerna, men visioner tycktes också vara allt han hade. Lalitha satt i förarsätet nu, i alla bemärkelser. Hon var klädd i skaljacka av nylon med kapuschongen som en korg på ryggen fylld med hennes glänsande svarta hår, över en kritstrecksrandig dräkt som hon hade tagit på sig inför förmiddagens formaliteter. Händerna var placerade tio i två på ratten, handlederna var bara eftersom silverarmbanden hade halkat ner under mudden på jackan. Oräkneliga var de saker som Walter avskydde med moderniteten i allmänhet och bilkulturen i synnerhet, men självsäkerheten hos unga kvinnliga bilförare, det oberoende som de hade förvärvat under de hundra år som gått, hörde inte till dem. Jämställdhet mellan könen, som den manifesterades i trycket av Lalithas nätta lilla fot på gaspedalen, gjorde honom tacksam för att han levde på tjugohundratalet.

Den svåraste frågan som han hade behövt reda ut åt stiftelsen hade handlat om hur man skulle hantera de drygt tvåhundra familjer, de festa av dem mycket fattiga, som hade stugor eller husvagnar på små eller ännu mindre jordlotter innanför skogssångarreservatets föreslagna gränser. Några av männen arbetade fortfarande med kolbrytningen, antingen under jord eller som truckförare, men de festa var arbetslösa. De fördrev tiden med gevär och förbränningsmotorer och drygade ut familjens mathållning med vilt som fällts längre in bland bergen och fraktats ut på fyrhjulingar. Walter hade snabbt gått in för att köpa loss så många familjer som möjligt innan stiftelsen drog till sig massmedias intresse; för en del backiga ägor hade han betalat så lite som 250 dollar tunnlandet. Men när hans försök att vinna den lokala miljöorganisationens sympatier slog slint och en skrämmande motiverad aktivist vid namn Jocelyn Zorn drog i gång en kampanj mot stiftelsen, fanns det fortfarande över hundra familjer som höll stånd, och de festa bodde i Nine Mile Creek-dalen som ledde upp till Forster Hollow.

Med undantag för det problematiska med Forster Hollow hade Vin Haven hittat sextiofemtusen tunnland som var perfekta för kärnreservatet. Yträttigheterna till nittiofem procent av dem innehades av sammanlagt tre bolag, varav två anonyma holdingbolag startade av ekonomiskt rationella skäl, och det tredje helägt av en familj med namnet Forster som hade flytt delstaten för över hundra år sedan och nu njöt livets goda i något paradis vid havet. Alla tre bolagen nyttjade marken till certifierat skogsbruk och det fanns inga skäl för dem att inte sälja den till stiftelsen för ett rimligt marknadspris. Dessutom fanns det, i närheten av Haven's Hundreds mittpunkt, en enorm lätt timglasformad ansamling av mycket mäktiga kolflötser. Hittills hade ingen brutit malm på dessa fjortontusen tunnland eftersom Wyoming County låg så avlägset och var ovanligt bergigt till och med för West Virginia. En dålig smal väg, som koltransporterna inte kunde använda, slingrade sig upp bland kullarna längs Nine Mile Creek; längst upp i dalen, inte långt från timglasets midja låg Forster Hollow där Coyle Mathis bodde med hela sin klan och sina vänner.

Under årens lopp hade Nardone och Blasco, var och en på sitt håll, försökt och misslyckats med att komma överens med Mathis och lönats med hans orubbliga fiendskap för besväret. Faktum var att erbjudandet som Vin Haven hade lockat kolbolagen med under de initiala förhandlingarna, till stor del bestod av ett löfte att hjälpa dem att bli kvitt problemet Coyle. "Det är en del av den magiska synergi vi har på gång här", hade Haven sagt till Walter. "Vi är en ny aktör som Mathis inte har någon anledning att vara sur på. I synnerhet med Nardone kunde jag pruta rejält på återställningssidan genom att lova att de skulle slippa Mathis i fortsättningen. En liten klimp goodwill som jag hittade vid vägkanten, enbart tack vare att jag inte var Nardone, visade sig vara värd några miljoner."

Om det vore så väl!

Coyle Mathis förkroppsligade sannerligen den odelat negativa anda som rådde i West Virginias obygder. Han avskydde konsekvent alla människor utan undantag. Var man fiende till Mathis fiende blev man ännu en av hans fiender. Big Coal – de stora kolbolagen – gruvarbetarfacket, miljöaktivister, staten i alla former, svarta människor, beskäftiga vita yankees: han hatade alla lika mycket. Hans livsfilosofi löd Dra för fan i våld annars lär du ångra att du blivit född! Sex generationer tjuriga Mathisar hade grävts ner på den branta slänten vid ån, som skulle höra till de första spränghålen när kolbolagen drog in. (Ingen hade sagt något till Walter om kruxet med begravningsplatserna i West Virginia när han tog jobbet för stiftelsen, men det blev han varse fortare än kvickt.) Han visste ju själv en hel del om vida spridd vrede, så han skulle nog ändå ha kunnat få Mathis på andra tankar om karln inte hade påmint så mycket om hans egen far. Hans styvnackade, självdestruktiva elakhet. Walter hade plockat ihop ett snyggt paket med lockande erbjudanden som han hade med sig denna varma klara julimorgon då han och Lalitha körde den dammiga vägen upp längs Nine Mile-dalen, oinbjudna, efter att inte ha fått ett enda svar på sina många vänligt formulerade brev. Han var villig att ge familjen Mathis och deras grannar så mycket som 1 200 dollar tunnlandet, plus gratis mark i en relativt trevlig sänka vid reservatets södra utkant, plus flyttkostnader, plus förstklassig uppgrävning och ombegravning av alla kvarlevor efter gamla Mathisar. Men Coyle Mathis hade inte tålamod med några detaljer. Han sa: "Nej, N-E-J ", och tillade att han tänkte bli begravd i familjegraven och ingen jävel skulle kunna hindra honom. Och plötsligt blev Walter sexton igen och alldeles yr av ilska. Ilska mot Mathis, för hans avsaknad av all hyfs och sunt förnuft, men paradoxalt nog även mot Vin Haven som hade bussat honom på en man vars ekonomiska oförnuft han på något plan kände igen och beundrade. "Ni får förlåta", sa han där han stod med svetten rinnande i stekande sol på en sönderkörd stig, vid utkanten av en skrotbelamrad gårdsplan som Mathis högst avsiktligt underlåtit att välkomna honom in på, "men det är rent ut sagt dumt."

Lalitha som stod bredvid och höll i en portfölj svällande av papper som de hade tänkt sig att Mathis till slut faktiskt skulle skriva på, harklade sig ljudligt för att beklaga detta horribla ordval.

Mathis som var en mager och överraskande stilig man i övre medelåldern riktade ett förtjust leende upp mot de gröna insektssurrande kullarna som omringade dem. En av hans hundar, en borstig byracka med sinnesförvirrad uppsyn, började morra. "Dum!" sa Mathis. "Det var ett lustigt ord ni drog till med där, mister. Dagens skämt närapå. Händer inte ofta att någon kallar mig dum. Man kan nog påstå att folk häromkring inte tar den risken."

"Hör nu, jag tror säkert att ni är klyftigare än de festa", sa Walter. "Jag syftade på ..."

"Ja, jag är nog så pass klyftig att jag kan räkna till tio", sa Mathis. "Och ni själv, sir? Ni ser ut som om ni har gått i skola ett tag. Kan ni räkna till tio?"

"I själva verket kan jag räkna till tolvhundra", sa Walter, "Och jag kan multiplicera det med fyrahundraåttio och jag kan plussa på med tvåhundratusen på resultatet. Och om ni bara kunde ta er tid en minut och höra på ..."

"Min fråga är om ni kan göra det baklänges?" sa Mathis. "Vänta, jag ska hjälpa er på traven. Tio, nio ..."

"Nej men, jag ber verkligen om ursäkt för att jag använde just det ordet. Solen är lite stark här ute. Det var inte min mening ..."

"Åtta, sju ..."

"Vi kanske ska komma tillbaka en annan gång", sa Lalitha. "Vi kan lämna kvar lite material här som ni kan läsa när ni har en minut över."

"Aha, så ni tror i alla fall jag kan läsa va?" Mathis strålade mot dem. Alla tre hundarna morrade nu. "Jag tror jag ligger på sex. Eller var det fem? Så dum jag är, jag har redan gått och glömt det."

"Som sagt", sa Walter, "jag ber uppriktigt om ursäkt om jag ..."

"Fyra tre två!"

Hundarna, som själva av allt att döma var ganska intelligenta, närmade sig med bakåtlagda öron.

"Vi återkommer", sa Walter, tog Lalitha i handen och backade snabbt därifrån.

"Jag sätter kulor i kärran eran om ni gör det!" ropade Mathis efter dem.

Hela vägen i den hemska terrängen ner till motorleden svor Walter högljutt över sin egen dumhet och sin oförmåga att lägga band på sin ilska, medan Lalitha som i vanliga fall öste beröm och uppmuntran över honom i en aldrig sinande ström, satt tankfull på passagerarsidan och grubblade på vilket som måste bli nästa steg. Det var inte en överdrift att påstå att utan Mathis samarbetsvilja skulle allt jobb som de hade lagt ner på att säkra Haven's Hundred vara förgäves. Nere vid foten av den dammiga dalen framlade Lalitha sin slutsats: "Han måste bemötas som en mycket viktig person."

"Han är en simpel liten sociopat", sa Walter.

"Må så vara", sa hon – och hon uttalade just det där favorituttrycket hon hade på ett extra bedårande sätt, lite förnumstigt klingande i en avklippt indisk rytm som Walter aldrig tröttnade på att höra – "men det vi får göra är att underblåsa hans uppfattning om sin egen betydelse. Han måste få bli befriaren, inte svikaren."

"Jo jo, men tyvärr är det svikare vi vill att han ska bli."

"Kanske jag skulle kunna köra upp igen och prata med några av kvinnorna."

"Det är ett jävla patriarkathelvete här uppe", sa Walter. "Har du inte märkt det?"

"Nej Walter, kvinnorna är väldigt starka. Kan du inte låta mig få prata med några av dem?"

"Det här är en mardröm. En fullständig mardröm."

"Må så vara", sa Lalitha igen, "jag undrar ändå om jag inte ska stanna kvar och försöka prata lite med folk."

"Han har redan avvisat vårt förslag. Kategoriskt."

"Då måste vi komma med något bättre. Du måste tala med mr Haven om att göra erbjudandet bättre. Åk tillbaka till Washington och prata med honom. Det är förmodligen lika bra att du inte åker tillbaka dit upp till sänkan. Men jag kanske inte verkar lika farlig om jag kommer ensam."

"Jag kan inte låta dig göra det."

"Jag är inte rädd för hundar. Han skulle släppa hundarna på dig, men inte på mig, det tror jag inte."

"Det är totalt hopplöst alltihop."

"Kanske, kanske inte", sa Lalitha.

Förutom att han fann hennes blotta mod enastående, detta att hon som mörkhyad kvinna utan eskort, liten och smärt med förföriskt utseende, frivilligt återvände till ett tillhåll för fattiga vita där hon redan blivit hotad med fysiskt våld, slogs han också av, under månaderna som följde, att det i själva verket var hon, förortsdottern till en elektroingenjör och inte han, småstadssonen till ett argsint fyllo, som utförde miraklet i Forster Hollow. Inte nog med att Walter hade svårt att umgås naturligt med vanligt folk; hela hans personlighet hade formats i motstånd mot den sortens obygder han själv kom från. Mathis med sin fattig-vit-mans oresonlighet och förbittring hade kränkt Walters innersta väsen: hade förblindat honom med vrede. Medan Lalitha, som inte hade någon erfarenhet alls av sådana som Mathis, hade kunnat åka tillbaka dit med öppet sinnelag och värmande sympati. Hon hade närmat sig det stolta slöddret på samma sätt som hon körde bil, som om det var otänkbart att något skulle kunna hända henne som var så glad och positiv; och det stolta slöddret hade visat henne den respekt som de hade undanhållit den rasande Walter. Hennes framgång fick honom att känna sig underlägsen och inte värd hennes beundran, och sålunda blev hans tacksamhet mot henne ännu större. Vilket i sin tur väckte en mer allmän entusiasm hos honom inför unga människor och deras förmåga att göra gott i vår värld. Och dessutom – även om han värjde sig mot att medvetet medge det – växte hans kärlek till henne mycket mer än vad som var tillrådligt.

Baserat på de uppgifter som Lalitha inhämtade under sitt återbesök i Forster Hollow åstadkom Walter och Vin Haven ett nytt och chockerande kostsamt erbjudande till invånarna där. Att bara erbjuda dem mer pengar, sa Lalitha, skulle inte hjälpa. Om Mathis skulle rädda ansiktet måste han få bli Moses som leder sitt folk till ett nytt förlovat land. Olyckligtvis, åtminstone såvitt Walter kunde bedöma, hade folket i Forster Hollow försumbara kunskaper i stort sett allting utom jakt, motorreparationer, grönsaksodling, örtplockning och inkassering av socialbidrag. Trots det gick Vin Haven villigt med på att höra sig för i sin stora krets av affärsbekanta och återkom till Walter med ett intressant alternativ: skyddsvästar.

Innan Walter flög till Houston sommaren 2001 och träffade Haven hade han aldrig hört begreppet hederlig Texasbo. Tv-nyheterna dominerades ju helt av ohederliga sådana. Haven ägde en stor ranch uppe i bergen och en ännu större söder om Corpus Christi, och båda ställena drevs med omsorg för att ordna habitat för fågelvilt. Haven var en naturälskare av en sort som var typisk för Texas; glatt blåste han himlen ren på kanelkrickor men kunde lika gärna ägna timmar åt att, via ett internsystem med spionkamera, hänfört följa tornuggleungars utveckling i en fågelholk på sin egendom, eller med stor kunskap berätta om de graderade mönstren på en gulbröstad snäppas vinterdräkt. Han var en kortvuxen, barsk, tjurskallig man och Walter hade gillat honom från första sekunden när han kom på sin förberedande intervju. "Etthundra miljoner dollar som grundplåt för en tättingart", hade Walter sagt. "Det är ett intressant anslag."

Haven hade lagt sin tjurskalle på sned. "Stör det dig?"

"Inte egentligen. Men med tanke på att fågeln inte ens är nationellt listad än, är jag ändå lite nyfiken på hur ni resonerar."

"Jag resonerar som så att det är mina hundra miljoner så jag använder dem som jag vill."

" Klok synpunkt."

"Den främsta forskning vi har på blåvit skogssångare visar att populationen har reducerats med tre procent årligen de senaste fyrtio åren. Den kanske inte har klarat gränsen för nationellt skyddsvärda, men man kan ändå dra den linjen rakt ner mot noll. Det är dit den är på väg: mot noll."

"Okej. Fast samtidigt ..."

"Fast samtidigt finns det andra arter som är ännu närmare noll. Jag vet det. Och jag hoppas vid gud att någon annan tar sig an dem. En fråga jag ofta ställer mig: skulle jag skära halsen av mig om jag var hundra procent säker på att jag kunde rädda en art genom att skära av den? Alla vet att ett människoliv är värt mer än ett fågelliv. Men är mitt ynkliga lilla liv värt mer än en hel arts?"

"Skönt att det inte är ett val som någon behöver ställas inför."

"På sätt och vis är det sant", sa Haven. "Men i ett större perspektiv är det ett val som alla gör. Jag fick ett samtal från chefen för National Audubon nu i februari, kort efter installationen. Karln heter Stork Fink, är det inte för löjligt, va. Snacka om att ha rätt namn för jobbet. Stork Fink undrar om jag skulle kunna ordna så att han får en pratstund med Karl Rove i Vita huset. Han säger att han inte behöver mer än en timme för att övertyga Karl Rove om att den nya administrationen har allt att vinna på att göra naturskyddet till en prioriterad fråga. Varpå jag säger att jag nog kan fixa en timme med Rove åt dig, men då måste du göra en sak för mig först. Du måste anlita en välrenommerad oberoende opinionsundersökare till att göra en enkät på hur hög prioritet miljön har för de osäkra väljarna. Om du kan visa Karl Rove snygga siffror på det kommer han att vara idel öra. Och Stork Fink slår knut på sig själv när han säger tack tack, lysande, betrakta det som gjort. Och jag säger till Stork Fink: ja, fast det finns en liten hake, innan du beställer den där enkäten och låter Rove få ta del av den är det nog lämpligt att skaffa sig en någorlunda klar bild av hur resultatet kan se ut. Det var sex månader sedan. Har inte hört från honom sedan dess."

"Ni och jag har samma syn på de politiska mekanismerna i den här saken", sa Walter.

"Kiki och jag bearbetar Laura lite smått, närhelst vi får tillfälle", sa Haven. "Möjligen ser det ljusare ut på den fronten."

"Det är ju fantastiskt, det är otroligt."

"Hoppas inte för mycket. Ibland tror jag att W är mer gift med Rove än med Laura. Men det har du inte hört från mig."

"Men ja, varför blåvit skogssångare då?"

"Jag gillar pippin. Det är en fin liten fågel. Väger mindre än översta leden på min tumme och flyger hela vägen till Sydamerika och tillbaka vartenda år. Bara det är så underbart. En man, en art. Räcker inte det? Om vi bara kunde få med oss sexhundratjugo andra män skulle varenda art som häckar i Nordamerika vara räddad. Om du skulle ha turen att få rödhaken skulle du inte ens behöva lägga en penny på att bevara den. Själv är jag ju en sådan som gillar utmaningar. Och kolbrytningen i Appalacherna är en sjuhelvetes utmaning. Det är helt enkelt något du måste acceptera om du ska driva det här projektet åt mig. Du måste vara öppen för bergstoppsbrytning."

Under sina fyrtio år i olje- och gasindustrin, som chef för ett företag som hette Pelican Oil, hade Vin Haven byggt upp ett nätverk som bestod av i stort sett varenda människa värd att känna i Texas, från Ken Lay och Rusty Rose till Ann Richards och Fader Tom Pincelli, "Fågelskådarprästen" från nedre Rio Grande. I synnerhet var han polare med folket på LBI, oljefältsservicejätten som, liksom sin ärkerival Halliburton, hade expanderat till att bli en av landets ledande leverantörer åt försvaret under Reagans och Bush seniors administrationer. Det var LBI som Haven vände sig till för att lösa problemet Coyle Mathis. Till skillnad från Halliburton, vars före detta vd numera styrde landet, jagade LBI fortfarande efter att vinna tillträde till den nya administrationens inre cirklar och var därför extra vänligt inställd till att hjälpa en nära vän till George och Laura.

En underentreprenör till LBI, ArDee Enterprises, hade nyligen rott hem ett saftigt kontrakt på att leverera de högkvalitativa skyddsvästar som amerikanska soldater sent omsider hade upptäckt att de var i trängande behov av, alltmedan hemsnickrade explosiva anordningar började smälla av lite varstans i Irak. West Virginia, som hade billig arbetskraft och slapp kontrollverksamhet och som oväntat hade försett Bush-Cheney med deras segermarginal år 2000, genom att rösta på republikanernas kandidat för första gången sedan Nixons jordskredsseger 1972, låg ytterst bra till i de kretsar där Vin Haven rörde sig. ArDee Enterprises höll på att smälla upp en skyddsvästfabrik i Whitman County, och Haven, som överraskade ArDee innan de började anställa folk till fabriken, lyckades säkra en garanti på 120 fasta jobb åt folket i Forster Hollow i utbyte mot ett paket koncessioner som var så fördelaktiga att ArDee skulle få sin arbetskraft praktiskt taget gratis. Genom Lalitha lovade Haven Coyle Mathis att betala för hyresfria gedigna bostäder och jobbutbildning åt honom och de andra familjerna från Forster Hollow, och sockrade dessutom gröten med en klumpsumma till ArDee som gott och väl räckte till att finansiera arbetarnas sjukvårdsförsäkring och pensionspremier de nästkommande fyrtio åren. Och vad anställningstryggheten beträffade räckte det med att lyfta fram de deklarationer som olika medlemmar av Bushadministrationen hade utfärdat om att USA skulle försvara sina intressen i Mellanöstern under generationer framöver. Det finns inget skönjbart slut på kriget mot terrorn, och ergo, inget slut på efterfrågan på skyddsvästar.

Walter, som inte hade mycket till övers för Bush-Cheneys satsning i Irak och ännu mindre för militärentreprenörernas moralhygien, kände stark olust vid tanken på att samarbeta med LBI och förse de vänster vridna miljökämparna, som var hans motståndare i West Virginia, med ännu mer ammunition. Men Lalitha var kolossalt entusiastisk. "Det är ju perfekt", sa hon till Walter. "På det här sättet kan vi bli mer än en modell för forskningsbaserad återställning. Vi kan också bli en modell för en varsam och hänsynsfull omlokalisering och vidareutbildning av människor som fått lämna sina hem på grund av räddningsåtgärder för utrotningshotade arter."

"Jäkligt snopet förstås för dem som sålde av tidigt", sa Walter.

"Om de fortfarande har det svårt kan vi erbjuda dem jobb också."

"För ytterligare x antal miljoner."

"Och just att det är patriotiskt är också perfekt!" sa Lalitha. "Folk får göra en insats för sitt land i krigstid."

"De där människorna verkar inte ligga sömnlösa för att de inte får göra en insats för sitt land, vad jag kan se."

"Jo, Walter, det har du missuppfattat. Luanne Coffey har två söner i Irak. Hon hatar regeringen för att de inte gör mer för att skydda dem. Hon och jag pratade faktiskt om det. Hon hatar regeringen, men hon hatar terroristerna ännu mer. Det är perfekt."

Och i december kom Vin Haven således till Charleston med sin privatjet och följde personligen med Lalitha till Forster Hollow medan Walter fick sitta kvar, sjudande av ilska och förödmjukelse, på ett motellrum i Beckley. Det hade inte förvånat honom när Lalitha berättade att Coyle Mathis ännu inte hade lyckats upphöra med sitt ändlösa häcklande av hennes fisförnäma fjantjävel till chef. Hon hade spelat rollen som snäll snut med liv och lust; och Vin Haven som faktiskt kunde umgås naturligt med vanligt folk (vilket framgick av hans vänskap med George W.) blev tydligen förhållandevis väl mottagen i Forster Hollow han med. Medan ett litet protesttåg med folk från andra håll än Nine Mile-dalen, anförda av tokstollan Jocelyn Zorn, marscherade med plakat (TRO INTE På TRUSTEN) utanför den pyttelilla lågstadieskolan där mötet hölls, skrev samtliga åttio familjer från sänkan över sina rättigheter och godtog, på fläcken, åttio jättecheckar utställda från stiftelsens konto i Washington.

Och nu, nittio dagar senare, var Forster Hollow en liten spökby i stiftelsens ägo och färdig för rivning klockan 6 i morgon bitti. Walter hade inte tyckt det fanns anledning att närvara vid rivningsstarten, och hade sett flera skäl att avstå, men Lalitha tyckte det var fascinerande med den förestående bortforslingen av de sista permanenta byggnaderna i Skogssångarreservatet. Han hade lockat henne när han anställde henne med drömmen om hundra kvadratmiles fullkomligt rensade på allt mänskligt fördärv, och hon hade köpt den drömmen med hull och hår. Eftersom hon var den som hade fört drömmen till uppfyllelsens rand kunde han inte gärna förvägra henne glädjen att åka till Forster Hollow. Han ville ge henne allt han kunde, stort som smått, eftersom han inte kunde ge henne sin kärlek. Han skämde bort henne på samma sätt som han ofta hade varit frestad att skämma bort Jessica men nästan alltid avstått från i den goda uppfostrans namn.

Lalitha satt framåtböjd av förväntan när hon rattade hyrbilen in i Beckley, där skyfallet var ännu värre.

"Den där vägen kommer att vara en enda sörja i morgon", sa Walter och tittade ut på regnet samtidigt som han med obehag lade märke till den gubbiga kverulansen i sin röst.

"Vi går upp klockan fyra och tar det lugnt", sa Lalitha.

"Ha, det vore något nytt. Har jag någonsin varit med om att du har tagit det lugnt på vägen?"

"Jag tycker det ska bli så spännande, Walter!"

"Jag borde inte ens vara här", sa han surt. "Jag borde hålla den där presskonferensen i morgon bitti."

"Cynthia säger att måndagar är bättre med tanke på nyhetscykeln", sa Lalitha och talade om deras pressansvariga vars jobb fram till nu mest hade gått ut på att undvika kontakt med pressen.

"Jag vet inte vad jag tycker är värst", sa Walter. "Att ingen kommer eller att det blir fullsatt med reportrar."

"Men självklart vill vi ha fullsatt. Det är fantastiska nyheter bara du förklarar det på rätt sätt."

"Det enda jag vet är att jag fasar för det."

Att bo på hotell med Lalitha hade blivit den enskilda faktor i deras arbetsrelation som nog var svårast att hantera. I Washington där hon bodde högst upp i huset, befann hon sig åtminstone på ett annat våningsplan och Patty var där som ett allmänt störande inslag. På Days Inn i Beckley stack de identiska nyckelkort i identiska dörrar, sju meter ifrån varandra, och steg in i rum vars identiskt mördande tristess endast kunde ha övervunnits av en glödhet utomäktenskaplig affär. Walter kunde inte låta bli att tänka på hur ensam Lalitha måste vara i sitt identiska rum. Delvis bestod hans mindervärdesupplevelse av ren och skär avundsjuka – avundsjuka på hennes ungdom, avundsjuka på hennes oskuldsfulla idealism, avundsjuka på hennes okomplicerade situation jämfört med hans omöjliga – och det föreföll honom som om hennes rum, även om det utåt sett var identiskt, var det fullkomligas rum, den vackra och tillåtna längtans rum, medan hans var tomhetens och det torftiga förbudets rum. Han satte på CNN för larmets skull och tittade på ett reportage från det senaste blodbadet i Irak medan han klädde av sig för att ta en dusch i all ensamhet.

Dagen innan, strax före det att han gav sig av till flygplatsen hade Patty kommit och ställt sig i dörren till deras sovrum. "Låt mig säga det här så klart och tydligt jag kan", sa hon. "Du har min tillåtelse."

"Tillåtelse att vad?"

"Du vet vad. Och jag säger att du har den."

Han hade kanske kunnat tro att hon faktiskt menade det om hon inte hade haft en fullt så härjad uppsyn och om hon inte hade vridit händerna så ömkligt när hon sa det.

"Vad det än är du syftar på", sa han, "så vill jag inte ha din tillåtelse."

Hon hade först sett vädjande på honom, och sedan vanmäktigt, och lämnat honom ifred. En halvtimme senare, på vägen ut, hade han knackat på dörren till det lilla rummet där hon satt och skrev och skickade mejl och, allt oftare på senaste tiden, där hon sov. "Hej då gumman", sa han mot den stängda dörren. "Vi ses på torsdag kväll." När hon inte svarade knackade han igen och öppnade dörren. Hon satt på bäddsoffan, och kramade hårt om fingrarna på sin ena hand. Ansiktet var rödflammigt, helt förstört, randigt av tårar. Han hukade framför henne och tog hennes händer som hade åldrats snabbare än resten av kroppen och blivit knotiga och tunnhudade. "Jag älskar dig", sa han. "Förstår du det?"

Hon nickade hastigt, bet sig i läppen, tacksam men inte övertygad. "Okej", sa hon med ett viskande pip. "Bäst du går nu."

Hur många tusen gånger till, undrade han när han gick ner till stiftelsens kontor, ska jag låta denna kvinna hugga mig i hjärtat?

Stackars Patty, stackars tävlingslystna förvirrade Patty, som inte åstadkom något som var det minsta modigt eller beundransvärt i Washington, kunde inte undgå att märka hur mycket han beundrade Lalitha. Orsaken till att han inte kunde tillåta sig att ens drömma om att älska Lalitha, och än mindre skrida till handling, var Patty. Dels respekterade han äktenskapslagens bokstav, dels var det outhärdligt att tänka sig att hon skulle veta att det fanns någon han satte högre än henne. Lalitha var bättre än Patty. Det var ett enkelt faktum. Men Walter kände att han hellre dog än hävdade detta solklara faktum för Patty, för även om det vore så att han älskade Lalitha högt och rent och även om hans liv med Patty knappt fungerade längre, älskade han Patty på ett helt annat sätt, ett mycket vidare och abstraktare men likafullt grundläggande som handlade om ett livslångt ansvarstagande; om att vara en bra människa. Om han skulle ge Lalitha sparken skulle hon gråta några månader och sedan gå vidare och göra goda gärningar ihop med någon annan. Lalitha var ung och ovanligt klar i huvudet. Medan Patty för sin del, trots att hon ofta var brutal mot honom och på senare tid alltmer hade ryggat för hans smekningar, fortfarande behövde känna att hon betydde allt för honom. Detta visste han, för annars skulle hon väl ha lämnat honom? Han visste det utan minsta tvekan. Det fanns ett tomt hål inuti Patty och det var hans lott i livet att försöka fylla det med kärlek efter bästa förmåga. En tunn gnista av hopp hade hon, och han var den enda som kunde värna den. Så även om hans situation redan var omöjlig och såg ut att bli ännu omöjligare för var dag som gick, hade han inget annat val än att stå ut.

Sedan han hade klivit ut ur motellduschen, noga med att inte snegla på den flagrant vita medelålders kroppen i spegeln, kollade han sin BlackBerry och såg ett sms från Richard Katz.

Tjena chiefen, jobbet klart här. Ses vi i Washington nu eller? Ska jag ta in på hotell eller sova på din soffa? Jag vill ha alla fringisar jag kan få.

Hälsa dina sköna kvinnor, RK.

Walter läste sms:et med en olustkänsla av oviss härkomst. Möjligen kom det sig bara av stavfelet som påminde om Richards kroniska vårdslöshet, men det kunde också vara en eftersmak av deras sammanträffande på Manhattan två veckor tidigare. Walter hade tyckt det var väldigt roligt att träffa sin gamle vän igen, men efteråt hade han våndats över hur Richard, när de satt på restaurangen, hade tjatat på Lalitha att hon skulle upprepa ordet småkukar, över hans antydningar senare samma kväll om hennes faiblesse för oralsex, och över att han själv, i baren på Penn Station, hade övergått till att snacka skit om Patty, vilket han aldrig tillät sig att göra med någon annan. Att vara fyrtiosju och fortfarande vilja imponera på sin gamla collegekompis genom att förringa sin fru och sprida förtroenden som borde ha förblivit outspridda: det var ynkligt. Richard hade visserligen verkat glad att träffa honom också, men Walter kunde inte ruska av sig den gamla välbekanta känslan att Richard försökte tvinga på honom sin katzianska syn på världen och därmed besegra honom. När Richard till Walters häpnad hade gått med på att bidra med sitt namn och porträtt till kampanjen mot överbefolkning, precis innan de skildes åt, hade Walter genast ringt till Lalitha och berättat den glada nyheten. Men bara hon hade kunnat bli odelat begeistrad och verkligen kunnat uppskatta den. Walter hade klivit ombord på tåget till Washington tyngd av tvivel på att han hade gjort det rätta.

Och varför hade Richard i sitt mejl anspelat på Pattys och Lalithas skönhet? Varför hade han hälsat till dem men inte skrivit någon hälsning till Walter själv? Bara ännu ett vårdslöst förbiseende? Walter trodde inte det.

Längre ner på gatan där Days Inn låg fanns ett steakhouse som var plast rakt igenom, men utrustat med riktig bar. Det var ett idiotiskt ställe att gå till eftersom ingen av dem åt ko, men portiern på motellet hade inget bättre förslag. De hamnade i ett bås med plastklädda säten och Walter lyfte sitt ölglas och klingade det mot kanten på Lalithas dry martini, som hon därefter gjorde processen kort med. Han gjorde tecken till deras servitris att komma med en till och stålsatte sig under genomläsningen av menyn. Med tanke på de fasansfulla följderna av nötkreaturens metangasutsläpp, utflödesförödande exkrementer i sjöarna producerade av gris- och hönsfarmer, det katastrofala rovfisket i världshaven, räk- och laxodlingarna som var en ekologisk mardröm, de antibiotiska orgierna som firades i mejerihanteringen, och bränslet som förslösades på globaliseringen av jordbruksprodukter, fanns det inte mycket han med gott samvete kunde beställa utom potatis, bönor och sötvattenodlad jesusfisk.

"Skit i det", sa han och slog ihop matsedeln. "Jag tar entrecôte."

"Strålande, strålande val när man ska fira", sa Lalitha som redan hade blivit röd om kinderna. "Jag ska ha den mumsiga grillade ostmackan från barnmenyn."

Ölet var intressant. Oväntat surt och tråkigt i smaken, som drickbar deg. Efter bara tre fyra smuttar började blodkärl som sällan gjorde väsen av sig bulta på ett störande sätt i Walters hjärna.

"Fick mejl från Richard", sa han. "Han kan tänka sig att komma och jobba på en strategi med oss. Jag sa att det passade bra nu över helgen."

"Ha! Där ser du! Du trodde inte ens att det var lönt att fråga honom."

"Nej, nej. Där fick du rätt."

Lalitha såg något i hans ansikte. "Är du inte glad för det?"

"Jo, absolut", sa han. "Rent teoretiskt. Det är bara något jag inte ... litar på. Det är väl det att jag egentligen inte fattar varför han ställer upp på det."

"För att vi var så otroligt övertygande!"

"Jo, kanske. Eller för att du är så otroligt vacker."

Det såg ut som om hon blev både smickrad och förvirrad. "Är han inte din bästa vän ändå?"

"Han var det förr. Men sedan blev han berömd. Och nu ser jag bara sidor av honom som jag inte litar på."

"Vad är det du inte litar på hos honom?"

Walter ville inte säga varför, utan skakade bara på huvudet.

"Litar du inte på honom när jag är med?"

"Men det vore ju urdumt av mig eller hur. För att, jag menar, vad bryr jag mig om vad du hittar på? Du är en vuxen människa, du kan ta vara på dig själv."

Lalitha skrattade åt honom, bara smickrad nu, inte det minsta förvirrad.

"Jag tycker han är väldigt kul och karismatisk", sa hon. "Men mest tycker jag synd om honom. Förstår du vad jag menar? Han verkar vara som sådana där män som hela tiden måste jobba på att upprätthålla sin attityd för att de egentligen är så svaga inombords. Han kan inte jämföras med den du är. Det enda jag tänkte på när vi satt och pratade var hur mycket han ser upp till dig och hur angelägen han var att inte visa det för mycket. Märkte du inte det?"

Att det skänkte Walter så stor glädje att höra det kändes nästan farligt. Han ville tro det, men han litade inte på det, för han visste att Richard på sitt sätt kunde vara skoningslös.

"Allvarligt talat, Walter. Den sortens män är så primitiva. Det enda han har är värdighet och självbehärskning och attityd. Han har bara en enda liten grej, medan du har allt annat."

"Men det han har är det världen efterfrågar", sa Walter. "Du har läst allt Nexis pressarkiv har på honom, du vet vad jag pratar om. Världen belönar varken idéer eller känslor, den belönar suveränitet och en cool stil. Och det är därför jag inte litar på honom. Han har riggat matchen så att han alltid kommer att vinna. I tysthet tror han kanske att han beundrar det vi håller på med, men han skulle aldrig öppet erkänna det, för han måste hålla på sin image, det är ju den världen vill ha och det vet han."

"Ja, men det är därför det är så jättebra att han kommer och gör det han kan. Jag vill inte alls att du ska vara cool, jag tycker inte om coola män. Jag tycker om män som du. Men Richard kan hjälpa oss att kommunicera."

Walter andades ut när servitrisen kom för att ta upp beställningen och satte punkt för nöjet att höra vad Lalitha tyckte om hos honom. Men faran blev bara större när hon tog sin andra martini.

"Får jag fråga om något personligt?" sa hon.

"Ähm – visst."

"Frågan är: tycker du att jag ska snöra av mina äggledare?"

Hon sa det med så hög röst att andra gäster kunde ha hört och instinktivt satte Walter fingret mot läpparna. Han kände sig redan tillräckligt uppseendeväckande, typisk citystropp som satt med en flicka av annan ras mitt bland de två varianter av lantisar som fanns här i West Virginia, den överviktiga sorten och den skinntorra sorten.

"Det känns logiskt tycker jag", sa hon lite mer dämpat, "eftersom jag vet att jag inte vill ha barn."

"Ja, nej", sa han, "jag kan inte ... jag vet inte ..." Han ville säga att eftersom Lalitha träffade Jairam, hennes pojkvän sedan hur länge som helst, så sällan föreföll graviditet inte vara en överhängande risk, och att hon alltid kunde göra abort om hon någon gång råkade bli gravid av misstag. Men det kändes vansinnigt olämpligt att sitta och diskutera sin assistents äggledare. Hon log mot honom med en sorts lummig blyghet, som om hon ville ha hans stöd eller var rädd för hans ogillande. "I princip", sa han, "tror jag väl att Richard hade rätt, om du minns vad han sa. Han sa att människor ändrar sig när det gäller sådana saker. Det bästa är nog att hålla alla dörrar öppna."

"Men om jag vet att jag tänker rätt nu, och mitt framtida jag är det jag inte litar på?"

"Jo men, i framtiden kommer du inte att vara ditt gamla jag längre. Du kommer att bli ditt nya jag. Och ditt nya jag kanske vill andra saker."

"Då kan mitt framtida jag fara åt helvete", sa Lalitha och böjde sig framåt. "Om det vill fortplanta sig, då har jag redan tappat respekten för det."

Walter avhöll sig med viss möda från att snegla på de andra middagsgästerna.

"Varför kommer det här på tal just nu? Du träffar ju knappt Jairam längre."

"För att Jairam vill ha barn, så enkelt är det. Han tror inte på att jag menar allvar när jag säger att jag inte vill ha några. Jag måste visa honom så han slutar hänga efter mig. Jag vill inte vara ihop med honom längre."

"Jag vet inte om det är så lämpligt att vi sitter och pratar om sådana här saker."

"Nej, men vem ska jag prata med då? Du är den enda som förstår mig."

"Gode gud, Lalitha." Det snurrade i huvudet på honom av ölen. "Förlåt mig. Tusen gånger förlåt. Det känns som om jag har lurat in dig i något som det inte alls var meningen att lura in dig i. Du har fortfarande hela livet framför dig och jag ... det känns som om jag har lurat in dig i någonting."

Det där lät alldeles fel. I sitt försök att säga något specifikt, något som direkt syftade på frågan om världens överbefolkning, hade han fått det att låta som något svepande om de två. Fått det att låta som om han uteslöt något som han inte var beredd att utesluta riktigt än, trots att han visste att det i realiteten inte förelåg som alternativ.

"Det är mina egna tankar, inte dina", sa Lalitha. "Du har inte hjärntvättat mig med dem. Jag ville bara ha ett råd."

"Då är väl mitt råd: gör det inte."

"Okej. Då tänker jag ta en drink till. Eller råder du mig att låta bli?"

"Jag råder dig att låta bli, ja."

"Kan du vara snäll och beställa en i alla fall."

En avgrund vidgade sig framför Walter, lätt att omedelbart kasta sig ner i. Det chockade honom att något sådant kunde öppna sig för honom så snabbt. Den enda andra gången – eller, nej, nej, nej, den enda gången – han hade blivit kär hade han låtit det gå närmare ett helt år innan han gjorde något åt saken, och till och med då var det Patty som slutligen fick göra grovjobbet åt honom. Bara några obetänksamma ord till, en klunk öl och Gud vet ...

"Jag menade bara att jag kanske lurade dig för långt in i hela det här med överbefolkning. Lät dig bli besatt av det. På grund av min egen onödiga ilska, mina egna käpphästar. Jag försökte inte säga något mycket märkvärdigare än så."

Hon nickade. Små tårpärlor dallrade i ögonfransarna.

"Jag hyser mycket faderliga känslor för dig", svamlade han.

"Jag förstår."

Men faderlig var också fel – alldeles för uteslutande av den sortens kärlek som det fortfarande kändes för smärtsamt att erkänna att han aldrig skulle tillåta sig.

"Givetvis", sa han, "är jag för ung för att vara din far, eller nästan för ung i alla fall, och dessutom har du ju din egen far. Jag menade egentligen att du bad mig om ett faderligt råd. Jag menade att jag som din chef, och som en förhållandevis äldre person, känner en viss sorts ... nitisk omsorg om dig. 'Faderlig' i den bemärkelsen. Inte i någon tabubelagd bemärkelse."

Alltihop lät som klichéartat dravel när han sa det. Hela hans jävla förbannade problem bestod av tabun. Lalitha som tydligen visste det lyfte sin underbara blick och såg rakt in i hans ögon. "Du behöver inte älska mig, Walter. Det räcker med att jag älskar dig. Eller hur? Du kan inte hindra mig från att älska dig."

Avgrunden vidgades ännu mer, svindlande.

"Jag älskar dig visst!" sa han. "Jag menar – på sätt och vis. På ett mycket bestämt sätt. Det gör jag absolut. Mycket. Hemskt mycket faktiskt. Okej? Men jag vet inte hur vi ska kunna gå vidare med det. Jag menar, om vi ska fortsätta jobba ihop, kan vi definitivt inte hålla på och säga sådana här saker till varandra. Redan det här är mycket mycket mycket mycket illa."

"Jo, jag vet." Hon sänkte blicken. "Och du är gift."

"Just precis! Precis. Så ligger det till."

"Så ligger det till ja."

"Nu ska jag se till att du får din drink."

Med kärleken förklarad, katastrofen avvärjd gick han bort till deras servitris och beställde en tredje martini, med betoning på vermouthen. Rodnaden som så länge han kunde minnas hade varit ett besvär som ständigt kom och gick hade nu kommit utan att gå. Han vinglade med hettande ansikte in på herrtoaletten och försökte kissa. Behovet var på samma gång akut och svårt att få kontakt med. Han stod vid urinoaren och andades djupt, och var äntligen på vippen att kunna låta allting strömma när dörren slogs upp och någon kom in. Walter hörde den andre tvätta händerna och torka dem medan han stod med glödande kinder och väntade på att blåsan skulle komma över sin blygsel. På nytt stod han på randen till framgång, när han insåg att killen vid handfaten dröjde sig kvar med avsikt. Han gav upp pissandet, slösade vatten på en onödig spolning och stängde gylfen.

"Du borde gå till doktorn med dina urineringsbesvär, hörru", sa killen vid handfaten sadistiskt. Som vit, runt trettio, med ansiktet präglat av hårt leverne stämde han till punkt och pricka in på Walters beskrivning av en bilförare som inte tror på körriktningsvisare. Han ställde sig tätt intill medan Walter snabbt tvättade händerna och torkade dem.

"Du gillar visst mörkt kött, va?"

"Hur sa?"

"Jo jag sa jag fattar vad du gör med den där niggerbruden."

"Hon är asiat", sa Walter och tog ett kliv runt honom. "Om du ursäktar ..."

"'Chokla går nog bra, men hon blir tamare av en jamare', eller vad säger du, hörru?"

Det fanns så mycket hat i hans släpiga röst att Walter som befarade våldsamheter, flydde ut genom dörren utan att gå i svaromål. Han hade inte utdelat någon snyting och inte heller tagit emot någon på trettiofem år och han fick för sig att en käftsmäll skulle kännas mycket värre när man var fyrtiosju än den gjorde när man var tolv. Hela kroppen darrade av oförlöst våld, i huvudet snurrade det av oförrätt, när han satte sig i båset igen, nu med en isbergssallad framför sig.

"Hur är ölen?" frågade Lalitha.

"Intressant", sa han och hällde i sig återstoden i ett svep.

Det kändes som om huvudet skulle kunna lossna från halsen och sväva upp mot taket som en partyballong.

"Jag ber om ursäkt om jag har sagt saker jag inte borde ha sagt."

"Tänk inte på det", sa han. "Jag är ..." kär i dig också. Jag är fruktansvärt kär i dig. "Jag är hårt trängd, älskling", sa han. "Nej, inte 'älskling' ska jag säga. Inte 'älskling'. Lalitha. Älskling. Jag sitter i en svår knipa."

"Du skulle kanske ta in en öl till", sa hon med ett slugt litet leende.

"Du förstår att saken är den att jag älskar min fru också."

"Självklart", sa hon. Men hon gjorde inte det minsta försök att hjälpa honom. Hon sköt rygg som en katt, sträckte sig fram över bordet och visade alla sina tio bleka naglar när hon lade de vackra unga händerna på ömse sidor om hans salladstallrik, som en invit åt honom att röra vid dem. "Jag är så berusad!" sa hon och log skälmskt mot honom.

Han kastade en blick omkring sig i den plastiga lokalen för att se om hans plågoande från herrtoaletten möjligen bevittnade det. Killen syntes inte till, inte heller var det någon annan som glodde speciellt nyfiket. Han tittade ner på Lalitha som gosade med kinden mot bordskivan av hårdplast som om det var en supermjuk kudde, och mindes vad Richard hade förutspått. Flickan på knä, guppande huvud, leende upp mot honom. Ack, så tarvligt tydlig den var, Richard Katz världsbild. En våg av förtrytsamhet drog rakt genom Walters berusning och gav honom mer stadga. Att utnyttja den här fickan var Richards taktik, inte hans.

"Sitt ordentligt", sa han strängt.

"Snart", mumlade hon och vickade på sina utspärrade fingrar.

"Nej, sätt dig upp nu. Vi är stiftelsens ansikten utåt, vi får inte glömma det."

"Jag tror kanske att du måste hjälpa mig hem, Walter."

"Vi måste få i dig lite mat först."

"Mmmm", sa hon och log med slutna ögon.

Walter reste sig och jagade ikapp servitrisen och bad att få varmrätterna i en låda att ta hem. Lalitha låg fortfarande hopsjunken över bordet med sin halvdruckna tredje martini vid armbågen när han kom tillbaka till båset. Han fick liv i henne och med ett stadigt grepp om överarmen ledde han henne ut och satte henne på plats i passagerarsätet. Han gick tillbaka in för att hämta matlådan och i den inglasade vestibulen stötte han ihop med plågoanden från herrtoaletten.

"Satans jävla niggerälskare", sa killen. "Vilket jävla jippo. Vad i helvete har ni här att göra?"

Walter försökte ta sig förbi honom, men killen ställde sig i vägen. "Svarar du inte på tilltal va", sa han.

"Inte intresserad", sa Walter. Han försökte tränga sig förbi men plötsligt hade han fått en så hård knuff mot glasrutan att hela konstruktionen skakade. I det ögonblicket, innan något ännu värre hann hända, öppnades den inre dörren och den riviga restaurangchefen kom och frågade vad som pågick här.

"Den här personen besvärar mig", sa Walter och andades tungt.

"Jävla äckel."

"Det här får ni sköta någon annanstans", sa restaurangchefen.

"Jag ska ingenstans. Det är det sjuka äcklet här som ska försvinna."

"Gå tillbaka till ert bord då och sätt er och visa lite hyfs när ni talar till mig."

"Kan fan inte käka ens så spyfärdig blir jag av han."

Walter lät dem reda ut saken sinsemellan och gick in och befann sig med ens i hårkorset på den mordiskt hatiska blick som utstrålade från en kraftigt byggd ung blondin, av allt att döma hans plågoandes kvinna som satt ensam vid ett bord nära dörren. Medan han väntade på matlådorna undrade han hur det kom sig att det var just i kväll av alla kvällar, som han och Lalitha hade framkallat detta hat. De hade känt av några blickar då och då, oftast i mindre städer, men aldrig något i den här stilen. Tvärtom hade han blivit angenämt överraskad av att se så många blandade par i Charleston, och av den oftast låga prioritering rasism hade bland delstatens många bekymmer. Större delen av West Virginia var för vit för att ras skulle vara en fråga på dagordningen. Han tvingades dra slutsatsen att det som hade ådragit sig det unga parets uppmärksamhet var skammen, hans egen skitiga skam, som hade stått som ett sken runt hans bås. De hatade inte Lalitha, de hatade honom. Och han förtjänade det. När maten äntligen kom skakade händerna så mycket att han knappt kunde underteckna kreditkortsslipen.

Åter på Days Inn bar han Lalitha i famnen genom regnet och ställde ner henne utanför hennes dörr. Han trodde väl inte riktigt att hon hade svårt att gå för egen maskin, men han ville uppfylla hennes tidigare önskan om att bli buren till sitt rum. Och det var faktiskt bra att få bära henne i famnen som ett barn, det påminde honom om hans ansvar. När hon satte sig på sängen och tippade över ända drog han överkastet över henne precis som han förr hade dragit täcket över Jessica och Joey.

"Jag går in till mig och äter lite", sa han och strök ömt håret ur hennes panna. "Jag låter din rätt stå kvar här."

"Nej, gör inte det", sa hon. "Sitt här och titta på tv. Jag nyktrar snart till och sedan kan vi äta tillsammans."

Även i detta gjorde han henne till viljes. Letade upp en reklamfri radiokanal och följde det sista inslaget i NewsHour – en diskussion om John Kerrys krigsmeriter vars brist på relevans gjorde honom så nervös att han knappt kunde lyssna. Han hade svårt att stå ut med alla former av nyhetssändningar numera. Allting gick för fort, för fort. Det högg till i honom av medkänsla med Kerrys kampanj, som nu hade mindre än sju månader på sig att vända stämningen i nationen och blottlägga tre års samlade högteknologiska lögner och manipulativa tricks.

Själv hade han stått under fruktansvärd press för att få stiftelsens kontrakt med Nardone och Blasco undertecknade innan deras inledande avtal med Vin Haven löpte ut 30 juni och skulle omförhandlas. I sin brådska att få Coyle Mathis ur världen och bli klar före deadline hade han inte haft något annat val än att gå med på skyddsvästaffären med LBI, hur skandalös och osmaklig den än var. Och nu, innan någonting kunde omprövas överhuvudtaget, skyndade sig kolbolagen att ödelägga Nine Miledalen och invadera bergen med sina draglinemaskiner, vilket stod dem fritt att göra tack vare en av Walters få uppenbara framgångar i West Virginia, nämligen den att få brytningsstillstånden snabbehandlade samtidigt som han lyckades övertala Appalachernas miljöskyddsjurister att dra tillbaka de planerade brotten vid Nine Miles från sin förhalande stämningsansökan. Papperen skrevs på och nu måste Walter i vilket fall som helst glömma allt om West Virginia och komma i gång på allvar med sin antibefolkningsagitation – måste få praktikantprogrammet i rullning innan landets mer progressiva studenter fattade beslut om sina sommarplaner och satsade på att kampanja för Kerry i stället.

På de två och en halv vecka som hade gått sedan han träffade Richard på Manhattan hade världens folkmängd ökat med 7 000 000. En nettotillväxt med sju miljoner människor – lika mycket som staden New Yorks befolkning – som kunde kalhugga skogar och förorena vattendrag och asfaltera gräsmarker och kasta plastskräp i Stilla havet och förbruka bensin och kol och utrota andra arter och lyda den puckade påven och ploppa ur sig tolvhövdade barnaskaror. Enligt Walter fanns det ingen starkare ondskans makt i världen, ingen mer övertygande orsak till misströstan om mänskligheten och den enastående planet som den fått till skänks, än den katolska kyrkan, fast det ska erkännas, den fundamentalism av typen siamesiska tvillingar som kännetecknade Bush och bin Ladin kom som god tvåa numera. Han kunde inte se en kyrka eller en RIKTIGA KARLAR ÄLSKAR JESUS-skylt eller en fisksymbol på en bil utan att han fick ont i bröstet av ilska. På ett ställe som West Virginia innebar det att han blev arg i stort sett varje gång han begav sig ut i dagsljus, vilket otvivelaktigt bidrog till hans vägvrede. Och det var inte bara religion, och det var inte bara XXL-formatet på allting som hans landsmän ansåg sig exklusivt berättigade till, det var inte bara alla Wal-Marts och hinkar med glukossirap och högbyggda monstertruckar; det var känslan av att inte en enda jävel i hela landet skänkte ens fem sekunder åt att tänka på vad det innebar att ytterligare 13 miljoner stora primater trycktes in på världens begränsade yta varje månad. Den ogrumlade sinnesfriden i hans landsmäns likgiltighet gjorde honom fullständigt rosenrasande.

Patty hade nyligen föreslagit, som ett motgift mot vägvreden, att han skulle skingra tankarna genom att lyssna på radio när han körde bil, men i Walters öron var budskapet från varenda radiostation att ingen annan i USA tänkte på planetens undergång. Gudsstationerna och countrystationerna och Limbaugh-stationerna ägnade sig förstås samtliga åt att aktivt heja på ödeläggelsen; stationerna med klassiskrock och dem från nyhetsbolagen gjorde ideligen en massa väsen för absolut ingenting; och public service var ännu värre, enligt Walter. De där amatörprogrammen som Mountain Stage och A Prairie Home Companion: en massa klink och plink och trams medan planeten brann! Och värst av allt var Morning Edition och All Things Considered. Publicserviceradions nyhetsavdelning, som en gång i tiden hade varit någorlunda frisinnad, hade blivit ännu en megafon för center-högerinriktad fria marknader-ideologi, som kallade minsta lilla inbromsning i nationens ekonomiska tillväxt för "dystra besked", och med avsikt förslösade dyrbara sändningsminuter varje morgon och kväll – minuter som kunde ha ägnats åt att hissa varningsflagg för överbefolkning och massutrotning – på enfaldigt nitiska recensioner av finlitterära romaner och bisarra popband som Walnut Surprise.

Och tv sedan: tv var som radio, bara tio gånger värre. Detta land som slaviskt följde varenda löjlig vändning i American Idol medan världen stod i lågor förtjänade den mardrömsaktiga framtid som väntade det, hur den än såg ut. Tyckte Walter.

Han var förstås medveten om att det var fel att tycka så – om inte annat för att han under tjugo år hemma i St. Paul inte hade gjort det. Han kände till det nära sambandet mellan vrede och depression, kände till att det inte var nyttigt för psyket att vara så ensidigt fixerad vid undergångsscenarier, kände till att denna fixering i hans eget fall hämtade näring ur frustrationen över hans fru och besvikelsen över hans son. Hade han varit riktigt ensam med sin vrede skulle han troligen inte ha orkat med.

Men Lalitha stöttade honom hela vägen. Hon bekräftade hans synsätt och hade samma känsla som han av att det brådskade. Under den första intervjun han hade med henne hade hon berättat om resan till Västbengalen som hon och hennes föräldrar gjorde när hon var fjorton. Hon hade varit i exakt rätt ålder för att inte bara bli ledsen och förskräckt utan också känt avsky över trängseln och lidandet och eländet som var människors tillvaro i Calcutta. Hennes avsky hade hjälpt henne, när hon återvände till USA, att välja en vegetarisk livsföring och miljövårdsstudier på college med inriktning på kvinnors situation i utvecklingsländer. Visserligen hade hon lyckats skaffa sig ett bra jobb på Nature Conservancy efter college, men hennes hjärta – precis som Walters när han var ung – hade alltid ömmat mest för befolknings- och hållbarhetsfrågorna.

Det fanns förvisso en helt annan sida av Lalitha, en sida som var svag för starka, traditionella män. Hennes pojkvän Jairam var kraftigt byggd och rätt ful men arrogant och framåt, en blivande hjärtkirurg, och Lalitha var långt ifrån den första attraktiva unga kvinna som Walter hade sett parkera sin charm hos en Jairamtyp för att slippa raggningsförsöken vart hon än kom. Men sex år med Jairams alltmer tilltagande fånerier verkade till slut ha botat henne mot honom. Det enda verkligt överraskande med frågan hon hade ställt Walter den här kvällen, frågan om sterilisering, var att hon alls känt behovet att ställa den.

Ja, varför hade hon frågat honom?

Han stängde av tv:n och gick runt i rummet för att fundera närmare på saken och svaret kom omedelbart för honom: hon hade frågat om han ville ha barn med henne. Eller kanske rättare sagt, hon hade varnat honom för att om han någon gång skulle vilja det var det inte säkert att hon ville.

Och det värsta var – om han var ärlig mot sig själv – att han faktiskt ville ha barn med henne. Inte för att han inte avgudade Jessica och på ett mer abstrakt plan älskade Joey. Men deras mor kändes med ens mycket avlägsen för honom. Patty var en person som nog aldrig haft någon större lust att gifta sig med honom, en person som han första gången hade hört talas om när Richard en sommarkväll i Minneapolis för hundra år sedan hade sagt något om att tjejen han låg med bodde ihop med en basketbollstjärna som bringade hans förutfattade meningar om damidrottare på skam.

Det hade varit nära att Patty följde med Richard och ur den glädjande omständigheten att hon inte gjorde det – att hon hade gett efter för Walters kärlek i stället – hade hela deras gemensamma liv vuxit fram, deras äktenskap och deras hem och deras barn. De hade alltid varit ett bra par men ett udda par; nu för tiden verkade det alltmer som om de helt enkelt inte passade ihop. Medan Lalitha däremot var en äkta själsfrände, en tvillingsjäl som avgudade honom av hela sitt hjärta. Om de någonsin skulle få en son, skulle den sonen bli lik honom.

Han fortsatte att vanka omkring i hennes rum, oerhört uppjagad. Medan hans uppmärksamhet hade störts av alkohol och bondlurkar hade avgrunden framför hans fötter blivit större och större. Nu tänkte han på att skaffa barn med sin assistent! Och försökte inte ens låtsas att han inte gjorde det! Och allt detta var nytt bara den senaste timmen. Han visste att det var nytt för när han rådde henne att inte snöra av äggledarna hade han faktiskt inte tänkt på sig själv.

"Walter?" sa Lalitha från sängen.

"Ja, hur är det med dig?" sa han och skyndade fram till henne.

"Jag trodde att jag kanske måste kräkas, men nu tror jag inte att jag behöver."

"Så bra!"

Hon blinkade mot honom och log ömt. "Tack för att du har suttit här hos mig."

" Så klart."

"Hur mår du med din öl?"

"Jag vet faktiskt inte."

Hennes läppar var där rakt framför honom, hennes mun var där rakt framför honom och hjärtat krängde så att det nog snart skulle knäcka revbenen på honom. Kyss henne! Kyss henne! Kyss henne! ropade det till honom.

Och då ringde hans mobil. Ringsignalen var den blåvita skogssångarens lockrop.

"Svara du", sa Lalitha.

"M en ..."

"Jo, svara. Jag ligger så bra där jag ligger."

Det var Jessica som ringde, det var inget överhängande, de pratade med varandra dagligen. Men bara att se hennes namn på skärmen räckte för att rycka tillbaka Walter från avgrundsranden. Han satte sig på den andra sängen och svarade.

"Det låter som om du promenerar", sa Jessica. "Är du ute och springer någonstans?"

"Nej", sa han. "Faktum är att jag firar."

"Det låter som om du går på ett löpband, som du flåsar."

Han hade för lite kraft i armen för att orka hålla telefonen mot örat. Han lade sig ner på sidan och berättade för sin dotter om förmiddagens händelser och sina olika farhågor, varpå hon gjorde sitt bästa för att lugna honom i det avseendet. Han hade alltmer börjat uppskatta rytmen i deras dagliga samtal. Jessica var den enda människa i världen som han tillät fråga honom hur han hade det innan han började förhöra sig om hennes eget liv; hon såg efter honom på det viset; hon var barnet som hade ärvt hans ansvarskänsla. Trots att hennes mål fortfarande var att bli skribent och hon för närvarande arbetade som en knappt avlönad redaktionsassistent på Manhattan, hade hon ett starkt grönt intresse och hoppades att kunna fokusera på miljöfrågor i sitt framtida skrivande. Walter sa att Richard skulle komma till Washington och frågade om hon stod fast vid sina planer att komma hem över veckoslutet och lyfta diskussionen med sin ovärderliga unga intelligens. Hon svarade att hon absolut skulle komma.

"Och hur har du haft det i dag?" sa han.

"Hmm", sa hon. "Mina rumskompisar blev inte borttrollade och ersatta med bättre rumskompisar medan jag var på kontoret. Jag har högar av kläder vid dörrspringan för att hålla röken borta."

"Du får inte låta dem röka inomhus. Du måste helt enkelt säga åt dem."

"Eller hur, det är bara det att jag blir utröstad. Båda har precis börjat. Det finns fortfarande en chans att de inser hur korkat det är och slutar. Under tiden håller jag både andan och tummarna."

"Och jobbet?"

"Som vanligt. Simon blir slemmigare för var dag som går. Han är som en vandrande talgfabrik. Man måste torka av precis allting när han har varit i närheten av ens skrivbord. Han stod och hängde över Emilys skrivbord i typ en timme i dag och försökte få henne med sig på en Knicksmatch. Alla seniorredaktörer får fribiljetter till en massa saker, inklusive idrottsgalor och sådant, fråga mig inte varför. Jag antar att Knicks gör vad som helst för att få folk till sina VIP-platser i det här läget. Och Emily bara liksom hur många hundra sätt finns det som jag kan säga nej på? Till slut gick jag dit och började fråga Simon om hans fru. Du vet – fru? Tre ungar i Teaneck? Hallå? Sluta kolla ner i Emilys urringning!"

Walter slöt ögonen och försökte komma på något att säga.

"Pappa? Är du kvar?"

"Jo, jag är kvar. Hur gammal är ... mmm ... Simon?"

"Jag vet inte. Obestämbar. Troligen inte mer än dubbelt så gammal som Emily. Vi funderar på om han möjligen färgar håret. Ibland ser det ut som om färgen ändrar sig lite, från vecka till vecka, men det kan ju bero på överproduktion av kroppsoljor. Jag är mycket tacksam för att jag inte är direkt underställd honom."

Walter blev plötsligt rädd för att han skulle brista i gråt.

"Pappa? Är du kvar?"

" Ja ja."

"Bara det att din mobil blir alldeles tom när du inte säger något."

"Ja, men du", sa han. "Vad trevligt att du kommer hem över helgen. Vi får väl låta Richard ta gästrummet. Vi tänker ha en lång sittning på lördag och en kortare på söndag. Försöka snickra ihop en konkret plan. Lalitha har redan några jättebra förslag."

"Tror jag säkert", sa Jessica.

"Vad bra. Då hörs vi i morgon."

"Okej, puss och kram pappa."

"Puss och kram på dig också raring."

Han lät luren glida ur handen och låg och grät ett tag, alldeles tyst, så att den torftiga sängen skakade. Han visste inte vad han skulle ta sig till, han visste inte hur man gjorde med någonting. Varje ny upptäckt han gjorde i livet skjutsade iväg honom i en riktning som övertygade honom fullständigt om hur rätt och riktig den var, men sedan kom nästa nya upptäckt och skjutsade iväg honom åt motsatt håll vilket kändes precis lika rätt och riktigt. Det fanns ingen styrande berättelse: han tyckte själv att han var som en reaktiv flipperkula i ett spel vars enda syfte var att hålla sig vid liv för just den sakens skull, att hålla sig vid liv. Att kasta sitt äktenskap överbord och följa Lalitha hade känts oemotståndligt fram till det ögonblick då han såg sig själv, i form av Jessicas äldre kollega, som ytterligare en överkonsumerande vit amerikansk mansperson som ansåg sig ha rätt till mer och mer och mer: såg den romantiska imperialismen i att han blev betuttad i någon fräsch och asiatisk när det inhemska utbudet tagit slut. Likadant var det med kursen han hade navigerat efter under två och ett halvt år med stiftelsen, övertygad om det hållbara i sina argument och det rätta i sin mission, som han nu, den här morgonen i Charleston, insåg enbart hade lett honom till att begå fruktansvärda misstag. Och likadant var det med överbefolkningsinitiativet: kunde det finnas något bättre sätt att leva än att kasta sig över den absolut svåraste utmaningen i sin tid? En ut maning som sedan kändes konstruerad och ofruktbar när han tänkte på sin Lalitha med hopsnörda äggledare. Hur ska man leva sitt liv?

Han torkade tårarna, tog sig samman, och Lalitha steg upp och kom fram och lade en hand på hans arm. Hon luktade söta martinidunster. "Min lille boss", sa hon lågt och strök honom över armen. "Du är den bästa bossen i hela världen. Du är så underbar. Vi stiger upp i morgon bitti och då kommer allt att vara bra igen."

Han nickade och snörvlade och flämtade lite. "Snälla, sterilisera dig inte", sa han.

"Nej", sa hon och smekte honom. "Jag ska inte göra det i kväll."

"Det är ingen brådska med någonting. Allt måste gå lite långsammare."

"Långsamt, långsamt, ja då. Allt ska gå så långsamt så."

Om hon hade kysst honom skulle han ha besvarat den kyssen, men hon fortsatte bara att smeka hans arm och efter ett tag lyckades han återskapa något som liknade ett yrkesmässigt jag. Lalitha såg längtansfull ut men inte alltför besviken. Hon gäspade och sträckte på sig som ett sömnigt litet barn. Walter lämnade kvar smörgåsen hos henne och gick in till sig med sin köttbit som han slukade med skamset barbari; han höll den i båda händerna och slet loss tuggorna med tänderna så att han blev fottig om hakan. Återigen kom han att tänka på Jessicas oljige kollega, den skändande Simon.

Tillnyktrad av detta och av ensamheten och tristessen i sitt rum tvättade han sig i ansiktet och satt i två timmar med sina mejl, medan Lalitha sov i sitt oskändade rum och drömde om - vad? Det gick inte att föreställa sig. Men han kände ändå att genom att komma så nära avgrundens rand och sedan så tafatt dra sig tillbaka hade de vaccinerat sig mot faran att komma så nära igen. Och det var helt okej för hans del nu. Det var så han visste hur man skulle leva: med disciplin och självförnekelse. Han tröstade sig med att det skulle dröja länge innan de gjorde en resa tillsammans igen.

Cynthia, hans pressansvariga, hade mejlat slutversionerna av hela pressreleasen och av det preliminära tillkännagivande som skulle skickas ut vid tolvslaget i morgon, så fort rivningen av Forster Hollow hade inletts. Det fanns också en kortfattad, bedrövad hälsning från Eduardo Soquel, stiftelsens frontfigur i Colombia, som bekräftade att han var beredd att offra sin äldsta dotters quineañera på söndag och ta flyget till Washington. Walter behövde ha Soquel vid sin sida under presskonferensen på måndag för att betona parkens panamerikanska inriktning och sätta extra ljus på stiftelsens framgångar i Sydamerika.

Det var inte ovanligt att avtal om stora skyddsområden hölls hemliga tills de var slutförda, men sällsynta var de avtal som hade en sprängkraft i storleksordningen fjortontusen tunnland skog upplåten för bergstoppsbrytning. I slutet av 2002, då Walter bara hade antytt för de lokala miljöaktivisterna att stiftelsen kanske skulle tillåta bergstoppsbrytning på skogssångarreservaten, hade Joycelyn Zorn larmat varenda antikolbolagsreporter i hela West Virginia. En skur av negativa artiklar hade blivit följden och Walter hade insett att det helt enkelt inte var möjligt för honom att försvara sin sak offentligt. Klockan tickade: tiden räckte inte till för sådana trögjobbade insatser som att upplysa allmänheten och påverka opinionen. Nej, det var bättre att hålla förhandlingarna med Nardone och Blasco hemliga, bättre att låta Lalitha övertala Coyle Mathis och hans grannar till att underteckna sekretessavtal, och vänta på att les faits skulle bli accomplis. Men nu var det klippt, nu rullade det tunga maskineriet in. Walter visste att han måste ligga steget före och få fram en version som han ville se den, som en "success story" om forskningsbaserad återställning och hänsynsfull omlokalisering. Fast ju mer han tänkte på det nu, desto säkrare blev han på att medierna skulle göra mos av honom för toppbrytningsgrejen. Risken var att han skulle få ägna veckor åt att släcka brandhärdar. Och under tiden tickade klockan även för hans överbefolkningsinitiativ, vilket var det enda han egentligen brydde sig om nu.

När han med stark olust hade läst om pressreleasen igen, kollade han sin inkorg en sista gång och upptäckte ett nytt meddelande, från caperville@nytimes.com.

Hej mr Berglund,

Mitt namn är Dan Caperville och jag håller på med en artikel om naturskydd i Appalacherna. Vad jag förstår har Cerulean Mountain Trust nyligen skrivit kontrakt om att bevara ett större skogsområde i Wyoming Co. WV. Jag skulle väldigt gärna vilja diskutera saken med er så snart det passar ...

Vad i helvete? Hur kunde Times redan känna till kontrakt som skrevs under så sent som på förmiddagen? Walter var så obenägen att under rådande omständigheter fundera närmare på mejlet, att han svängde till ett svar och klickade iväg det direkt innan han hann tänka efter:

Bäste mr Caperville,

stort tack för er förfrågan! Jag vill gärna tala med er om stiftelsens spännande planer som nu ligger i startgroparna. Det råkar förhålla sig så att jag ska ha presskonferens nu på måndag morgon i Washington, för att presentera ett betydelsefullt och mycket spännande miljövårdsprojekt, och jag hoppas att ni har möjlighet att komma då. Med tanke på er tidnings ställning kan jag också skicka en förhandskopia av vår pressrelease redan söndag kväll. Om ni är ledig för en stunds samtal tidigt på måndag, före pressnacket, ska jag nog kunna ordna det också.

Med förhoppning om gott samarbete,

Walter E. Berglund,

Verkställande direktör, Cerulean Mountain Trust

Han skickade kopia för kännedom till Cynthia och Lalitha med kommentaren VIH? och gick sedan uppskärrad omkring i rummet och tänkte att det skulle sitta bra med en öl till just nu. (En öl på fyrtiosju år och han kände sig redan som missbrukare.) Det enda rätta för honom att göra nu var förmodligen att väcka Lalitha, köra tillbaka till Charleston, ta första morgonflyget hem, flytta fram presskonferensen till fredag och skaffa storyn ett försprång. Men det kändes som om alla i hela världen, den i vansinnesfart snurrande världen, hade gaddat ihop sig för att ta ifrån honom de två saker som var det enda han verkligen önskade sig nu. Han hade ju redan fråntagits rätten att kyssa Lalitha, så nu ville han åtminstone ägna helgen åt att planera för överbefolkningsprojektet ihop med henne och Jessica och Richard, innan han måste reda upp allt strul i West Virginia.

Vid halv elva, fortfarande vankande runt i rummet, kände han sig så utblottad och orolig och tyckte så synd om sig själv att han ringde hem till Patty. Han ville få lite beröm för att han var trogen, om han inte bara ville vräka lite ilska över en människa han älskade.

"Nej, men hej", sa Patty. "Jag trodde inte du skulle höra av dig. Är allt som det ska?"

"Allting är hemskt."

"Det tror jag det! Det är jobbigt att säga nej hela tiden när man egentligen vill säga ja, eller hur?"

"Herre Jesus, börja inte nu", sa han. "Snälla rara, börja för guds skull inte med det där nu i kväll."

"Förlåt då. Jag försökte bara vara förstående."

"Jag har faktiskt bekymmer i mitt arbete att ta hand om, Patty. Inte något litet futtig privat hjärteproblem, tro det eller ej. Ett allvarligt problem i arbetet som det skulle vara skönt att få lite moraliskt stöd för. Någon som var med på mötet i morse har läckt till pressen, och jag måste försöka ligga steget före med en story som jag inte är säker på att jag vill ligga steget före med, bland annat för att jag redan hade på känn att jag har ställt till med en jävla soppa här uppe. Som att det enda jag har lyckats åstadkomma är att upplåta fjortontusen tunnland åt att sprängas sönder till ett månlandskap, och nu måste hela världen informeras om detta och jag bryr mig inte ens om projektet längre."

"Nej, men vadå", sa Patty, "det där med månlandskap låter faktiskt rätt förfärligt."

"Tack ska du ha! Tack för ditt moraliska stöd!"

"Jag läste precis en artikel om det i Times i morse."

"I dag?"

"Ja, det stod till och med något om din skogssångare, och hur förödande det är med toppbrytningen för den."

"Helt otroligt! I dag?"

"Ja, i dag."

"Satan! Någon måste ha sett notisen i tidningen i dag och ringt reportern med läckan. Han hörde av sig för bara en halvtimme sedan."

"Ja hur som helst", sa Patty, "så är jag säker på att du vet bäst, fast det låter rätt gräsligt med sådan där toppbrytning."

Han pressade handen mot pannan och kände att han var nära att börja gråta igen. Han kunde inte fatta att han skulle behöva höra detta från sin egen fru, så här dags, i dag av alla dagar. "Sedan när har du blivit en sådan Timesfan?"

"Jag menar bara att det låter rätt illa. Det låter inte ens som om det råder någon oenighet om hur illa läget är."

"Det var du som gjorde dig löjlig över din mamma för att hon trodde på allt hon läste i Times."

"Ha ha ha! Så jag är min mamma nu? Jag gillar inte toppbrytning och då blir jag plötsligt Joyce?"

"Jag menar bara att det finns andra sätt att se på saken."

"Du tycker att vi borde elda mer med kol. Göra det lättare att elda med kol. Trots växthuseffekten."

Han lät handen glida ner över ögonen och tryckte den mot dem så att det gjorde ont. "Vill du att jag ska förklara varför? Ska jag göra det?"

"Om du vill så."

"Vi är på väg mot en ren katastrof, Patty. Vi är på väg mot total och fullständig kollaps."

"Ja, och ärligt talat, inte för att jag vet vad du tycker, men det börjar låta som en sorts befrielse tycker jag."

"Jag talar inte om oss!"

"Ha ha ha! Jag fattade faktiskt inte det. Jag lovar, jag begrep inte vad du menade."

"Jag menade att världens befolkning och energiförbrukning förr eller senare måste minskas radikalt. Vi har redan passerat gränsen för hållbart med god marginal. När kollapsen väl är här kommer det att uppstå en begränsad möjlighet för ekosystemet att återhämta sig, men bara om det finns någon natur kvar. Så den stora frågan är hur mycket av planeten som ödeläggs före kollapsen. Ska vi köra slut på den fullständigt, hugga ner vartenda träd och göra vartenda hav dött, och sedan kollapsa? Eller ska det finnas några oförstörda fästen som har överlevt?"

"I vilket fall som helst är du och jag döda vid det laget", sa Patty.

"Ja, men innan jag dör tänker jag försöka bygga upp ett fäste. En fristad. Något som kan hjälpa ett par ekosystem att ta sig igenom nålsögat. Det är det hela projektet går ut på."

"Som om", envisades hon, "vi skulle få en farsot som sprider sig över hela världen och det skulle bli en ändlös kö för att få Tamiflu eller något sådant och du skulle ordna så att vi två står absolut sist. 'Ojsan ledsen hörni, sjuttsiken det tog precis slut.' Vi skulle vara snälla och vänliga och medgörliga och sedan skulle vi vara döda."

"Global uppvärmning är ett enormt hot", sa Walter som vägrade nappa på kroken, "men det är ändå inte lika farligt som radioaktivt avfall. Det visar sig att arter kan anpassa sig mycket snabbare än vi har trott. Om man kan få klimatförändringen att spridas ut över hundra år ungefär så har ett bräckligt ekosystem en rimlig chans. Men när reaktorn flyger i bitar går allt åt helvete på ett kick och ingenting kan återhämta sig de närmaste femtusen åren."

"Så jippi för kolen. Kom så eldar vi mer kol. Heja heja."

"Det är komplicerat, Patty. Bilden blir komplicerad när man begrundar alternativen. Kärnkraften är en tickande bomb, det kan smälla på två röda. Ekosystemen har inte skuggan av en chans att överleva en katastrof som sker på två röda. Alla talar om vindkraft, men vind är inte heller så lyckat. Den här fårskallen Jocelyn Zorn har en broschyr som visar två alternativ – förmodligen de enda alternativen. Bild A visar ett ödelagt ökenlandskap efter toppbrytning, bild B visar tio vindsnurror i ett orört bergslandskap. Och vad är det för fel på den bilden? Felet är att det bara är tio vindsnurror på den. När det som krävs i verkligheten är tiotusen vindsnurror. Det krävs att varenda bergstopp i hela West Virginia är täckt av turbiner. Tänk dig att du är en flyttfågel som ska försöka flyga rakt igenom den skogen. Och om man täcker hela delstaten med vindkraftverk, tror du att det kommer att vara ett populärt turistmål i fortsättningen då? Och för att kunna konkurrera med kol måste de där vindkraftverken dessutom snurra i evighet. Hundra år från nu kommer man ha kvar samma gamla skitfula åbäken som mejar ner det lilla av levande natur som återstår. Men om man återställer toppbrottet på rätt sätt, kommer det om hundra år att vara om inte perfekt, så åtminstone värdefull uppvuxen skog."

"Och det här vet du och inte tidningen", sa Patty.

" Just det."

"Och det är inte tänkbart att du har fel."

"Inte om kol kontra vind eller kärnkraft."

"Då så, om du förklarar det som du har gjort för mig nu, då kommer folk att tro på det och då har du inga problem längre."

"Tror du på det?"

"Jag är inte tillräckligt insatt."

"Men jag är tillräckligt insatt och jag säger som det är! Varför kan du inte tro på mig? Varför kan du inte stötta mig?"

"Jag trodde det var Pussmunnens jobb. Jag har liksom lagt av mig sedan hon tog över. Hon är ju så mycket bättre på det också."

Walter avslutade samtalet innan det hann ta en ännu olyckligare vändning. Han släckte alla lampor och gjorde sig i ordning för att gå och lägga sig i skenet från parkeringsplatsen utanför fönstret. Mörkret var den enda tillgängliga flyktvägen från hans avsnästa förtvivlan. Han drog för mörkläggningsgardinerna, men ljuset trängde ändå in i springan undertill så han tog sängkläderna från den andra sängen och täckte för så gott han kunde med dunbolstret och kuddarna. Han satte på sig sovmasken och lade sig ner med en kudde över huvudet, men hur han än rättade till masken blev det ändå kvar en svag antydan till spridda fotoner som smattrade mot hans hårt hopknipna ögonlock, ett inte fullt komplett mörker.

Han och hans fru älskade varandra och vållade dagligen varandra smärta. Allt annat han gjorde i sitt liv, till och med hans längtan efter Lalitha, gav inte så mycket mer än flykt från den omständigheten. Han och Patty kunde inte leva ihop och kunde inte tänka sig att leva åtskilda. Varje gång han trodde att de hade nått bristningsgränsen visade det sig att de kunde gå ännu längre utan att brista.

En åskmullrande natt förra sommaren, i Washington, hade han tagit sig för att bocka av en punkt på sin hopplöst långa privata att-göra-lista genom att öppna ett internetbankkonto, något han hade haft för avsikt att göra i flera år. Sedan de flyttade till Washington hade Patty bidragit allt mindre till hushållet, hon handlade inte ens mat längre, men hon betalade ändå räkningarna fortfarande och höll ordning på deras gemensamma checkhäfte. Walter hade aldrig granskat checkhäftets poster, inte förrän nu när han, efter fyrtiofem minuters frustrerande kamp med bankens programvara, fick se siffrorna lysa på datorskärmen. När han iakttog det egendomliga mönstret av månatliga uttag på 500 dollar var hans första tanke att någon hacker i Nigeria eller Moskva regelbundet hade stulit från honom. Men nog borde Patty ha lagt märke till det? Han gick upp till hennes lilla rum, där hon satt och pratade glatt med en av sina gamla kompisar från basketen – hon öste fortfarande skratt och charm över de människor i sitt liv som inte var Walter – och fick henne att förstå att han inte tänkte gå förrän hon slutade prata i telefon.

"Det var kontanter", sa hon när han visade henne utskrifterna av transaktionerna på kontot. "Jag skrev ut några checkar till mig själv för att jag behövde kontanter."

"Fem hundra i månaden? Mot slutet av månaden varje månad?"

"Det är då jag tar ut kontanter."

"Nej, du tar ut tvåhundra varannan vecka. Jag vet hur dina uttag ser ut. Och här står det om en avgift för en bekräftad check. Den femtonde maj?"

"Ja."

"Det låter som en bekräftad check det, inte kontanter."

Bortåt Naval Observatory till, där Dick Cheney bodde, dundrade åskan från en aftonhimmel som hade samma färg som Potomacs vatten. Patty satt på sin lilla soffa och lade trotsigt armarna i kors. "Okej!" sa hon. "Du har kommit på mig! Joey måste betala hyran i förskott för hela sommaren. Han ska betala tillbaka när han har fått lön, men han hade inga pengar till hands just då."

För andra sommaren i rad var Joey på sommarjobb i Washington utan att bo hemma. Att han avvisade deras hjälp och generositet var nog så irriterande för Walter, men ännu värre var det med karaktären på hans tillfällige arbetsgivare: ett korrupt litet nystartat företag – finansiellt sponsrat (även om det inte betydde så mycket för Walter på den tiden) av Vin Havens vänner på LBI – som utan upphandling hade tagit hem kontraktet på privatisering av bageribranschen i det nyligen befriade Irak. Walter och Joey hade redan haft sin stora sammandrabbning om saken några veckor tidigare, den fjärde juli, när Joey hade kommit hem och deltagit i picknicken och mycket senkommet avslöjat sina planer för sommaren. Walter hade blivit fly förbannad, Patty hade sprungit upp och gömt sig i sitt rum och Joey hade suttit och flinat sitt republikanska hånflin. Sitt Wall Street-flin. Som om han hade överseende med sin stupida lantis till farsa, han med sina gammalmodiga principer; som om han själv visste mycket bättre.

"Det står alltså ett alldeles utmärkt rum här och väntar", sa Walter till Patty, "men det duger förstås inte åt honom. Det skulle inte vara tillräckligt vuxet. Det skulle inte vara tillräckligt cool. Han skulle bli tvungen att ta bussen till jobbet! Med vanligt enkelt folk!"

"Han måste vara skriven i Virginia, Walter. Och han ska betala tillbaka, okej? Jag visste vad du skulle säga om jag frågade så jag bestämde att jag skulle göra det utan att berätta för dig. Om du inte vill att jag ska fatta några självständiga beslut tycker jag att du ska konfiskera mitt checkhäfte. Ta mitt kontokort. Jag kan komma och be dig om pengar varje gång jag behöver."

"Månatligen! Du har skickat pengar till honom månatligen! Till Herr Oberoende!"

"Jag har lånat honom lite pengar. Fattar du? Hans vänner har i princip obegränsade tillgångar allihop. Han är mycket spartansk, men om han ska kunna knyta kontakter och komma någonvart i den där världen ..."

"Den enastående studentikosa världen, där det vimlar av högtstående herrar ..."

"Han har en plan. Han har en plan och han vill att du ska tycka att han är duktig ..."

"Det var första gången jag hör det!"

"Det ska bara vara till kläder och lite nöjen", sa Patty. "Han betalar själv skolavgifterna, han betalar själv sitt uppehälle och kanske, om du någon gång kan förlåta honom för att han inte är en exakt kopia av dig i alla avseenden, skulle du kunna upptäcka hur lika ni är varandra. Du försörjde dig själv på precis samma sätt när du var i hans ålder."

"Just det, bara det att jag hade samma tre par manchesterbyxor under fyra år på college, och jag gick inte ut och söp fem kvällar i veckan och jag fick ta mig fan inte en cent av min mamma."

"Nej, men vi lever i en annan värld nu, Walter. Och kanske, bara kanske, begriper han bättre än du vad man måste göra för att ta sig fram i den."

"Arbeta för ett privat militärföretag, supa sig dyngrak varenda kväll med republikanska studentgossar. Är det verkligen enda sättet att ta sig fram? Är det det enda alternativet som finns?"

"Du förstår inte hur rädda de här ungdomarna är nu. Det är sådan enorm press på dem. Om de vill slå runt någon gång – ja, vad gör det?"

Det gamla residensets luftkonditionering erbjöd inget motstånd mot fuktigheten som pressade på utifrån. Åskan verkade bli permanent och riktad åt alla håll; det dekorativa päronträdet utanför fönstret kastade med grenarna som om någon klättrade i det. Svetten rann om varenda del av Walters kropp som inte var i direkt kontakt med kläderna.

"Det var ju intressant att höra att du plötsligt försvarar unga människor", sa han, "med tanke på att du annars är så ..."

"Jag försvarar din son", sa hon. "Som, för den händelse du inte har lagt märke till det, inte hör till de där urblåsta flipflopsjavarna. Han är otroligt mycket intressantare än ..."

"Jag fattar inte att du har hållit på och skickat honom pengar till sprit! Vet du vad det är precis som? Det är precis som företagsvälgörenhet. Alla dessa förment marknadsliberala företag som suger på den federala tutten. 'Vi måste minska statens inflytande, vi vill inte ha några regleringar, vi vill inte betala några skatter, men jo, förresten ..."

"Det här handlar inte om att suga tutte, Walter", sa Patty med hat i rösten.

"Jag menade det som en metafor."

"Och då får jag säga att du valde en märklig metafor."

"Ja, och jag valde den noga. Alla dessa företag som låtsas vara så mogna och marknadsliberala när de i själva verket är stora bebisar som slukar hela den federala budgeten medan alla andra svälter. Naturvårdsverket, som ansvarar för fisk och vilda djur, har fått sin budget nedskuren år efter år, varje år med fem procent. Åk och titta på deras kontor på fältet, rena spökkontoren numera. Det finns ingen personal, det finns inga pengar till att markförvärv, inga ..."

"Å, den stackars fisken. Å, de stackars djuren."

"DET ÄR VIKTIGT FÖR MIG. Kan du inte förstå det? Kan du inte ha respekt för det? Om du inte kan ha respekt för det, varför bor du överhuvudtaget ihop med mig? Varför flyttar du inte bara?"

"För att flytta är ingen lösning. Herregud, tror du inte att jag har tänkt på det? Att samla ihop mina stora kunskaper och min enorma arbetslivserfarenhet och min fantastiska medelålders kropp och erbjuda alltihop på den öppna marknaden? Jag tycker faktiskt att det är underbart det här du gör för din skogssångare ..."

" Lägg av."

"Nej okej, det är väl inte direkt min egen grej, men ..."

" Vad är din grej då? Du har ju ingen grej. Du gör ingenting, ingenting, ingenting, ingenting hela dagarna varenda dag och det gör mig galen. Om du verkligen skaffade dig ett jobb och fick en riktig lön eller gjorde någonting för en medmänniska i stället för att sitta där i ditt rum och tycka synd om dig själv skulle du kanske känna dig mindre värdelös. Menar jag."

"Bra, men raring, ingen vill betala mig hundraåttiotusen om året för att rädda skogssångaren. Det är jättefint att du kan få det. Men jag kan inte få det. Vill du att jag ska stå och vispa frappucinos på Starbucks? Tror du att åtta timmar om dagen på Starbucks kommer att ge mig känslan av att vara värd någonting?"

"Det skulle kunna göra det! Om du fick ändan ur vagnen och provade! Något du aldrig har gjort i hela ditt liv!"

"Åhå, så nu kommer det äntligen fram! Äntligen börjar vi komma någonvart!"

"Jag borde aldrig ha låtit dig bli kvar hemma. Det var mitt stora misstag. Jag vet inte varför dina föräldrar aldrig tvingade dig att skaffa ett jobb men ..."

"Jag hade jobb! För satan, Walter." Hon försökte sparka honom och bara råkade missa hans knä. "Jag arbetade en hel fruktansvärd sommar för pappa. Och du såg mig på högskolan, du vet att jag kan jobba. Jag arbetade två hela år där. Till och med när jag var i åttonde månaden var jag där."

"Du satt och slappade med Treadwell och drack kaffe och tittade på inspelade matcher. Det var inget jobb, Patty. Det var en förmån du fick av folk som älskade dig. Först arbetade du för din far, sedan arbetade du för dina vänner på fysträningen."

"Och sexton timmar om dagen i hemmet i tjugo år? Obetalt? Räknas inte det? Var det också en förmån? Att jag tog hand om dina barn? Renoverade ditt hus?"

"Det var sådant du ville ha."

"Men inte du?"

"För din skull. Jag ville det för din skull."

"Å blaj blaj blaj. Du ville det lika mycket själv. Du tävlade med Richard hela tiden och det vet du. Enda orsaken till att du glömmer det nu är att det inte gick så bra som du hade tänkt.

Du vinner inte längre."

"Vinna har ingenting med saken att göra."

"Du ljuger! Du har precis samma tävlingsmani som jag, du vill bara inte säga sanningen. Det är därför du inte låter mig vara ifred. Det är därför jag måste skaffa mig det där märkvärdiga jobbet. För att jag gör dig till en loser."

"Jag orkar inte höra på mer. Det här måste vara någon form av parallell verklighet."

"Nehej skit i det då, låt bli att höra på men jag är fortfarande med i ditt lag. Och tro det eller ej, jag vill fortfarande att du ska vinna. Orsaken till att jag hjälper Joey är att han hör till vårt lag och jag ska hjälpa dig också. Jag ska börja i morgon för att det ligger i ditt intresse, och jag ska ..."

"Inte i mitt intresse."

"JO, I DITT INTRESSE. Fattar du inte? Jag har inget intresse. Jag har ingen tro. Jag har inget kall. Vårt lag är det enda jag har. Och därför ska jag skaffa någon sorts jobb i ditt intresse och sedan kan du bara ge fan i mig och låta mig skicka de pengar jag tjänar till Joey. Du ska slippa se mig så ofta i fortsättningen – du ska slippa bli så förorättad."

"Jag är inte förorättad."

"Jaså, det begriper jag verkligen inte."

"Och du behöver inte skaffa dig något jobb om du inte vill."

"Jo, det behöver jag! Det är rätt uppenbart. Den saken har du gjort klar."

"Nej. Du behöver inte göra någonting. Bli bara min Patty igen. Kom bara tillbaka till mig."

Då grät hon, i floder, och han lade sig ner med henne. Grälandet hade blivit deras ingång till sex, det var nästan enda chansen att det blev av numera. Medan regnet trummade och himlen flammade försökte han fylla henne med självkänsla och åtrå, försökte förmedla hur viktigt det var för honom att hon var den människa han kunde begrava sina sorger i. Det fungerade aldrig fullt ut och ändå, när de var klara, följde några minuter då de låg och höll om varandra i ett långt äktenskaps stilla majestät, glömde sig själva i gemensamt vemod och ömsesidig förlåtelse för allt de hade tillfogat varandra, och vilade.

Redan nästa dag hade Patty gått ut för att söka jobb. Hon var hemma igen efter knappt två timmar och skuttade in på Walters kontor som låg i residensets fönstertäta "växthus", och meddelade att Republic of Health nere i centrum hade anställt henne som receptionist.

"Är det så lyckat egentligen", sa Walter.

"Vad? Vad menar du?" sa Patty. "Det är bokstavligt talat det enda stället i Washington som inte får mig att skämmas eller må illa. Och de hade en ledig plats! Jag har haft en fantastisk tur."

"Receptionist förefaller väl inte särskilt lämpligt, med tanke på dina kvalifikationer."

"Lämpligt i vems ögon?"

"Folk som kan se dig."

"Och vilka skulle det vara?"

"Jag vet inte. Folk som jag kanske försöker klämma på lite pengar eller lagstiftande uppbackning eller hjälp med regelverket."

"Du milde. Hör du vad du själv säger? Hörde du vad du just sa?"

"Jag försöker vara ärlig mot dig. Du ska inte skälla på mig för att jag är ärlig."

"Jag skäller på dig för att du är självgod, inte för att du är ärlig. Det må jag säga! 'Inte lämpligt.' Man baxnar."

"Vad jag menar är att du är för intelligent för ett nybörjarjobb på ett gym."

"Nej, du menar att jag är för gammal. Du skulle inte ha sagt något om Jessica hade fått sommarjobb där."

"Uppriktigt sagt skulle jag bli besviken om det var det enda hon ville göra i sommar."

"Å, herregud. Jag har verkligen inte en chans. 'Vilket jobb som helst är bättre än inget jobb alls, eller fast nej, ursäkta, vänta, det jobb som du vill ha och är väl meriterad för är inte bättre än inget jobb alls.'"

"Okej då. Bra. Ta det. Jag bryr mig inte."

"Men tack då för att du inte bryr dig!"

"Jag tycker bara att du undervärderar dig själv."

"Fast det kanske bara är tillfälligt", sa Patty. "Kanske tar jag min fastighetsmäklarlicens, som alla andra arbetslösa fruar här omkring och börjar sälja sjabbiga små kåkar med sluttande golv för två miljoner dollar. 'På precis den här toaletten hade Hubert Humphrey en stor tarmtömning 1962, och med anledning av detta historiska ögonblick har fastigheten blivit kulturminnesmärkt, vilket är orsaken till det påslag på hundratusen dollar som ägarna begär. Man kan också se en liten men riktigt söt azaleabuske utanför köksfönstret.' Jag kan börja gå klädd i skärt och grönt och skaffa mig en Burberrytrenchcoat. Jag ska köpa en Lexus SUV för min första stora provision. Det blir förstås mycket lämpligare."

"Jag sa okej."

"Tack för det, raring! Tack för att du låter mig ta det jobb jag vill ha!"

Walter såg efter henne när hon stegade ut genom dörren och stannade vid Lalithas skrivbord. "Hejsan Lalitha", sa hon. "Jag har precis fått ett jobb. Jag ska börja arbeta på mitt gym."

"Så roligt", sa Lalitha. "Du gillar ju det gymmet."

"Jo, men Walter tycker att det är olämpligt. Vad tycker du?"

"Jag tycker att allt hederligt arbete ger en människa värdighet."

"Patty", ropade Walter. "Jag sa ju att det gick bra."

"Hör du, nu har han ändrat sig", sa hon till Lalitha. "Förut tyckte han att det var olämpligt."

"Ja, jag hörde det."

"Precis, ha ha ha, klart du gjorde. Men det är viktigt att låtsas som motsatsen eller hur?"

"Låt inte dörren stå öppen om du inte vill att någon ska höra", sa Lalitha kyligt.

"Vi måste jobba hårt allihop på att bli bra på att låtsas."

Att vara receptionist på Republic of Health gjorde precis det för Pattys humör som Walter hade hoppats på. Det och dessvärre ännu mer. Det verkade som om hennes depression genast hävdes, men det visade bara hur vilseledande ordet "depression" kunde vara, för Walter var övertygad om att hennes gamla smärta och ilska och förtvivlan fanns kvar intakt under hennes nya muntra och sköra framtoning. Hon satt hela förmiddagarna i sitt rum, arbetade eftermiddagsskiftet på gymmet och kom inte hem förrän efter tio. Hon började läsa tidningar om skönhet och hälsa och måla ögonen så att det syntes. Mjukisbyxorna och de säckiga jeansen som hon hade lufsat omkring i förut, den sortens lösa plagg som mentalvårdspatienter jämt brukar ha på sig, byttes ut mot mer välsittande jeans som faktiskt kostade pengar.

"Du är jättesnygg", sa Walter en kväll i ett försök att vara vänlig.

"Ja nu när jag får lön", sa hon, "måste jag ju ha något att göra av med den på."

"Du kan alltid skänka ett bidrag till Cerulean Mountain Trust i stället."

"Ha ha ha!"

"Våra behov är omättliga."

"Jag har roligt, Walter. Bara en liten smula roligt."

Men det verkade faktiskt inte som om hon hade speciellt roligt. Det verkade som om hon försökte såra honom eller trotsa honom eller demonstrera något för honom. Walter började själv träna på Republic of Health, eftersom han hade fått en bunt provapå-kort av henne, och han blev nervös av den påfallande vänlighet som hon riktade mot varje medlem vars kort hon skannade av. Hon var klädd i Republics egen T-shirt med holkärm och provokativ text tvärs över bröstet (KÖR HÅRT, GE JÄRNET) som framhävde hennes vackert definierade överarmsmuskler. Ögonen glittrade som på en tjackpundare, och hennes skratt som alltid hade gjort Walter lycklig, lät falskt och olycksbådande när han hörde det eka bakom honom i Republics foajé. Hon belönade alla med det nu, utan åtskillnad, totalt meningslöst gav hon det till varenda människa som klev in från Wisconsin Avenue. Och en dag upptäckte han en broschyr om bröstförstoring på skrivbordet hemma.

"Gud sig förbarme", sa han när han bläddrade igenom den. "Det här är rent ut sagt obscent."

"Den handlar faktiskt om läkarvård."

"Den handlar om sinnessjukdom, Patty. Det är som en handbok i hur man blir ännu sinnessjukare."

"Förlåt så mycket då, jag tänkte bara att det kunde vara trevligt att ha lite riktig barm den korta tid jag har kvar av min relativa ungdom. Att få uppleva hur det skulle kännas."

"Du har redan en barm. Jag älskar din barm."

"Jaha, det låter ju rart, men faktum är att det inte är du som bestämmer för det är inte din kropp. Det är min. Är det inte vad du alltid har sagt? Det är du som är feministen i det här huset."

"Varför håller du på så här? Jag förstår inte vad det är du gör med dig själv."

"Nej, men om du inte gillar det är det ju bara att flytta. Har du funderat på det någon gång? Det skulle lösa hela problemet, liksom så där bara."

"Det kommer aldrig att ske så ..."

"JAG VET ATT DET ALDRIG KOMMER ATT SKE."

"Å! Å! Å! Å!"

"Så jag kan lika gärna göra som jag vill och köpa mig ett par tuttar, för att göra det lättare att åldras och ge mig något att spara mina surt förvärvade till menar jag. Jag talar inte om något groteskt uppumpat. Du kanske rentav upptäcker att du gillar dem. Har du tänkt på det?"

Walter skrämdes av den giftighetshalt som de fick att stiga med sina gräl. Han kände hur den ansamlades i deras äktenskap som kolslaggsdammarna i Appalachernas dalgångar. Där det fanns riktigt stora kolfyndigheter, som i Wyoming County, byggde kolbolagen processanläggningar alldeles intill gruvorna och använde vatten från närmaste lilla å till att tvätta kolet. Det förorenade vattnet samlades i stora dammar med giftig slagg och Walter hade blivit så orolig för att få sådana uppdämningar mitt i skogssångarreservatet att han hade gett Lalitha i uppgift att visa honom hur man blev mindre orolig för det. Det hade inte varit någon lätt uppgift, eftersom det inte gick att blunda för det faktum att när man gräver kol river man samtidigt upp otäcka kemikalier som arsenik och kadmium som har legat djupt ner i tryggt förvar under miljontals år. Man kan försöka dumpa giftet igen, ner i övergivna underjordiska gruvor, men det hade en benägenhet att sippra ut i grundvattnet och till slut hamna i dricksvattnet. Det påminde verkligen mycket om all nedgrävd skit som rördes upp när ett gift par bråkade: när väl vissa saker blivit sagda, hur skulle de någonsin kunna bli glömda igen? Lalitha lyckades skaffa fram studier som var tillräckligt betryggande för att Walter skulle våga tro på att så länge slaggen blev vederbörligen isolerad och korrekt förvarad, skulle den så småningom torka upp och sedan kunde man täcka över den med stenkross och jord och låtsas att den inte fanns. Den historien hade blivit det slaggdammsevangelium som han hade föresatt sig att sprida i West Virginia. Han trodde på det på samma sätt som han trodde på ekologiska frizoner och forskningsbaserad återställning, för att han var tvungen att tro på det, för att Patty krävde det. Men nu när han låg och försökte somna på den motspänstiga Days Inn-madrassen, mellan de sträva Days Inn-lakanen, undrade han om det fanns det minsta korn av sanning i allt detta ...

I något läge måste han ha slumrat till, för när väckarklockan ringde tjugo i fyra på morgonen kände han sig hjärtlöst uppryckt ur total blackout. Ytterligare arton timmar av vaken fruktan och ilska låg framför honom. Lalitha knackade på hans dörr klockan fyra prick och såg ut som en nyponros i sina jeans och vandrarskor. "Jag känner mig hemsk!" sa hon. "Hur är det med dig?"

"Hemsk jag med. Fast det syns åtminstone inte på dig, inte som på mig."

Regnet hade upphört under natten och ersatts av en tät syddoftande dimma som inte var mindre blöt den. Medan de åt frukost på ett långtradarfik tvärsöver gatan berättade Walter om mejlet från Dan Caperville på Times.

"Vill du åka hem nu?" sa hon. "Och ha presskonferensen i morgon i stället?"

"Jag sa till Caperville att jag skulle ha den på måndag."

"Du skulle kunna säga att du har ändrat tiden. Få det överstökat så vi får helgen fri."

Men Walter var så olidligt utmattad att han inte kunde föreställa sig att ha presskonferens dagen därpå. Han satt knäpptyst och led medan Lalitha gjorde det han inte hade haft mod att göra kvällen innan, nämligen att läsa artikeln i Times på sin mobil. "Det är bara en halv sida", sa hon. "Det är inte så farligt."

"Det är väl därför som ingen annan såg det och jag måste få höra om det av min fru."

"Då pratade du alltså med henne i går kväll."

Det verkade som om Lalitha menade något med det, men han var för trött för att komma på vad det var. "Jag bara undrar vem som har läckt", sa han. "Och hur mycket den personen har läckt."

"Det är kanske din fru som har läckt."

"Precis." Han skrattade men såg sedan hennes sammanbitna min. "Hon skulle aldrig göra något sådant", sa han. "Om inte annat så för att hon inte bryr sig ett dugg om det."

"Hm." Lalitha stoppade lite pannkaka i munnen och såg sig omkring på fiket med oförändrat hård, olycklig min. Hon hade förstås all anledning att vara sur på Patty och på Walter i dag. Att känna sig avvisad och ensam. Men det här var de första sekunderna någonsin som han hade mött något som liknade kyla hos henne, och det var skrämmande. Det han aldrig hade kunnat förstå om män i sin egen ställning, i alla böcker han hade läst och alla filmer han hade sett, framstod tydligare för honom nu: man kunde inte förvänta sig oreserverad kärlek hela tiden utan att i något sammanhang gengälda den. Man vann inga poäng bara på att vara snäll.

"Jag vill bara kunna genomföra vårt möte nu över helgen", sa han. "Om jag får arbeta med överbefolkning i två hela dagar så klarar jag vad som helst på måndag."

Lalitha åt upp sina pannkakor utan att säga något mer. Walter tvingade i sig lite av sin frukost och sedan gick de ut i det ljusförorenade morgonmörkret. I hyrbilen justerade hon sätet och speglarna som han hade ruckat på kvällen innan. När hon sträckte armen tvärs över kroppen för att sätta fast bilbältet lade han en tafatt hand om hennes nacke och drog henne intill sig så att de hamnade öga mot allvarsamt öga i det starka skenet från gatubelysningen.

"Jag kan inte fortsätta i fem minuter utan att du är med mig", sa han. "Inte fem minuter ens. Förstår du det?"

Hon funderade ett ögonblick och nickade. Sedan släppte hon bilbältet, lade händerna på hans axlar, kysste honom högtidligt och drog sig bakåt för att bedöma effekten. Han kände det som om han hade gjort sitt yttersta nu och inte kunde gå vidare på egen hand. Han väntade rätt och slätt medan hon, med koncentrerad min som på ett barn, tog av honom glasögonen, lade dem på instrumentbrädan, fattade om hans huvud och satte sin lilla nästipp mot hans. Han blev för en sekund besvärad av att hennes ansikte och Pattys var så lika i extrem närbild, men det räckte med att han blundade och kysste henne och hon var enbart Lalitha, läpparna var kuddiga, munnen söt som persika, hennes blodfyllda huvud varmt under det silkeslena håret. Han kämpade mot hur fel det kändes att kyssa någon som var så ung. Han kände hennes ungdom som något bräckligt i sina händer, och han blev lättad när hon drog sig bakåt igen för att se på honom, med strålande ögon. Det kändes som om det skulle passa bra att säga något erkännsamt nu, men han kunde inte se sig mätt på henne och det tog hon tydligen som en invit till att maka sig förbi växelspaken och sätta sig grensle över honom i sätet, så att han kunde ta hela henne i famnen. Aggressiviteten i hennes kyssar, den glupska hängivenheten, skänkte honom en sådan glädje att den sprängde marken under honom. Han befann sig i fritt fall, allt han trodde på försvann bort i mörkret, och han började gråta.

"Vad är det?" sa hon.

"Du måste gå varligt fram med mig."

"Varligt, varligt, ja", sa hon och kysste bort hans tårar, torkade dem med sina sidentummar. "Walter, är du ledsen?"

"Nej älskling, tvärtom."

"Låt mig älska dig då."

"Okej. Du får."

"Okej på allvar?"

"Ja", sa han gråtande. "Men vi borde egentligen komma iväg nu."

"Strax."

Hon satte tungan mot hans läppar och han särade på dem för att släppa in henne. Det fanns mer begär efter honom i hennes mun än i hela Pattys kropp. Hennes axlar, när han tog om dem genom nylonjackan, kändes som om de var bara ben och babyhull och inga muskler alls, idel ivrig böjlighet. Hon rätade på ryggen och sänkte sig över honom, tryckte höfterna mot hans bröstkorg; och han var inte redo för det. Han hade kommit närmare nu, men han var inte helt och hållet där. Hans motstånd natten innan var inte enbart sprunget ur tabun eller principer, och hans tårar var inte enbart av glädje.

Lalitha kände det på sig så hon drog sig undan och granskade hans ansikte. Som reaktion på vad hon såg i det klättrade hon tillbaka till förarsätet och iakttog honom från ett större avstånd. Nu när han hade drivit bort henne ville han ha henne igen, intensivt, men han hade en vag minnesbild, från historier han hade hört och läst om män i hans ställning, att det här var det jävliga med dem: man kallade det för att hålla en flicka på halster. Han satt ett tag i det oföränderliga rödaktiga gatljuset och lyssnade till långtradarna ute på motorvägen.

"Förlåt", sa han till slut. "Jag försöker fortfarande komma underfund med vad livet är."

"Det gör inget. Du kan få lite tid på dig."

Han nickade och lade märke till ordet lite.

"Fast får jag fråga dig om en sak?" sa hon.

"Du får fråga en miljon saker."

"Tack, det räcker med en just nu. Tror du att du skulle kunna älska mig?"

Han log. "Ja, det tror jag absolut."

"Då behöver jag inget mer." Och hon startade motorn.

Någonstans ovanför dimman började himlen blåna. Lalitha tog småvägar ut ur Beckley i högst olaglig hastighet, och Walter var nöjd med att titta ut genom fönstret och inte tänka på vad som höll på att ske med honom, bara vara i det fria fallet. Att den appalachiska lövskogen hörde till de tempererade ekosystem som hade den största biologiska mångfalden i världen, hemvist för otaliga trädarter och orkidéer och sötvattensinvertebrater vars rikedom höglandsplatåerna och sandstrandskusterna bara kunde avundas, märktes inte riktigt från vägarna de färdades på. Landskapet här hade svikit sig självt, den knaggliga topografin och överflödet av utvinningsbara resurser som motarbetade jämlikhetssträvan hos Jeffersons hyllade odalmän och i stället gynnade koncentrationen av yt- och mineralrättigheter som ägdes av utsocknes svinrika, och skickade iväg de fattiga invånarna och gästarbetarna till marginalerna: till timmerhuggning, till att jobba i gruvorna, till att knoga under en pre- och, senare, post-industriell tillvaro på små tegar av överblivna lotter vilka, eggade av samma drift att para sig som nu hade gripit Walter och Lalitha, de översvämmade med tätt följande generationer av alltför stora barnaskaror. West Virginia var nationens egen bananrepublik, dess Kongo, dess Guyana, dess Honduras. Vägarna var för all del rätt så charmiga på sommaren, men nu innan löven ännu hade spruckit ut, kunde man se alla nedslitna steniga betesmarker, de taniga kronorna på sekundär ungskog, de urgröpta bergssidorna och gruvskadade vattendragen, de spattbrutna ladorna och omålade kåkarna, trailerhusen upp till knäna i plast och metallskrot, de uppkörda lerspåren som inte ledde någonvart.

Längre in i landet blev vyerna mindre avskräckande. Avlägsna trakter vann lindring av inga människor; inga människor innebar mer av allt annat. Lalitha gjorde en häftig gir runt en kragjärpe på vägen, ett hälsande höns, en flygande goodwill-ambassadör som bad sina gäster att sätta värde på den kraftigare beskogningen och de mindre vanställda bergen och renare bäckarna i Wyoming Country. Till och med vädret ljusnade för dem.

"Jag vill ha dig", sa Walter.

Hon skakade på huvudet. "Säg inte mer nu. Vi har fortfarande mycket att göra. Vi gör vårt jobb först och sedan får vi se."

Han var frestad att tvinga henne att stanna vid någon av de enkla små rastplatserna längs Black Jewel Creek (som Nine Mile var en biflod till) men det skulle vara oansvarigt, tänkte han, att lägga så mycket som ett finger på henne igen innan han var helt säker på att han var redo för det. Uppskovet var uthärdligt om belöningen var tryggad. Och det vackra landskapet här uppe, den ljuvliga spormättade fuktigheten i den tidiga vårluften, gjorde honom så trygg.

Klockan var över sex när de var framme vid avtaget till Forster Hollow. Walter hade räknat med att möta tunga lastbilar och grävmaskiner på Nine Mile Road, men inte ett fordon syntes till. I stället såg de djupa bitmärken av däck och larvfötter i leran. Där skogen trängde sig närmare inpå låg nyligen avbrutna grenar på marken eller dinglade orkeslöst från träden som böjde sig över dem.

"Det ser ut som om någon har kommit hit tidigt", sa Walter.

Lalitha tryckte på gasen i otåliga rusningar, sladdade med bilen i leran, svängde vådligt nära vägrenen för att undvika större nedfallna grenar.

"Jag undrar nästan om de kom hit i går", sa Walter. "Jag undrar om de har missförstått något och kommit hit med utrustningen i går för att sätta i gång så fort som möjligt."

"De hade i och för sig laglig rätt till det, från och med tolv."

"Men det var inte vad de sa till oss. De sa sex på morgonen i dag."

"Jo, men de är kolbolag, Walter."

De kom till en av de smalaste passagerna på vägen och såg att den var vårdslöst röjd med bulldozer och motorsåg, de fällda trädstammarna hade knuffats ner i ravinen nedanför. Lalitha gasade och slirade och dunsade över en slarvigt terrasserad sträcka av lera och stenar och trädflisor. "Tur att det är en hyrbil!" sa hon när hon njutningsfullt brakade upp på den friare vägen ovanför.

Drygt tre kilometer längre bort, vid gränsen till egendomen som nu tillhörde stiftelsen, blockerades vägen av ett par minibussar som hade backats upp mot en stängselgrind som arbetare i orange jackor höll på att montera. Walter kunde se Jocelyn Zorn och några av hennes kvinnor samråda med en förman i bygghjälm som stod och tryckte en skrivplatta mot bröstet. I en annan inte alltför annorlunda värld hade Walter kunnat vara vän med Jocelyn Zorn. Hon påminde om Eva i den berömda altartavlan av van Eyck; hon var gråblek med tunga ögonlock och såg ut som om hon hade vattenskalle med sitt höga hårfäste. Men hon hade en subtil, skrämmande kyla, ett orubbligt lugn som bar spår av ironi, ja, hon var som de beska sallatsblad som Walter annars var så förtjust i. Hon kom nerför backen för att möta honom och Lalitha när de klev ut i leran.

"God morgon, Walter", sa hon. "Kan du förklara vad det är som pågår här?"

"Ser ut som om någon sorts vägreparation", sa han lömskt.

"Det blir massor med jord som åker rakt ut i vattnet. Det är redan grumligt halvvägs ner till Black Jewel. Jag kan inte se att man har gjort så mycket för att förhindra erosionen här. Inte någonting alls egentligen."

"Vi får prata med dem om det."

"Jag har bett miljövårdsdepartementet att komma hit och titta. Det låter som om de kan få tid i juni någon gång. Har du mutat dem också?"

Genom de bruna stänken på stötfångaren på den bil som stod närmast kunde Walter läsa slagorden NARDONE NIDING.

"Ska vi ta och backa lite, Jocelyn", sa han. "Kan vi ta ett steg tillbaka och titta på helheten?"

"Nej", sa hon. "Jag är inte intresserad av det. Jag är intresserad av jorden i vattnet. Jag är också intresserad av vad som pågår på andra sidan det där stängslet."

"Det som pågår är att vi ska skydda sextiofemtusen tunnland väglös skogsmark för all framtid. Vi säkerställer ouppstyckade habitat för så mycket som tvåtusen häckande par blåvit skogssångare."

Zorn sänkte sin tunga blick mot den leriga marken. "Okej. Din omhuldade art. Den är väldigt gullig."

"Kan vi inte gå någonstans", sa Lalitha glatt, "och sätta oss ner och prata om helheten. Vi står på er sida förstår du väl."

"Nej", sa Zorn. "Jag tänker stanna här ett tag. Jag har bett min gode vän på Gazette att komma hit och ta en titt."

"Har du pratat med New York Times också?" kom Walter på att fråga.

"Ja. De verkade faktiskt riktigt intresserade. Bergstoppsbrytning är ett magiskt uttryck dessa dagar. Det är väl det ni håller på med där uppe eller hur?"

"Vi har presskonferens på måndag", sa han. "Då ska jag gå igenom projektet. När du får höra finesserna med det hela tror jag att du kommer att bli riktigt entusiastisk. Vi kan ordna en flygbiljett åt dig om du vill vara med. Det vore jättekul om du kunde komma dit. Du och jag kan till och med ha ett litet offentligt samtal, om du vill ge uttryck för din oro."

"I Washington? "

"Ja."

"Ante mig."

"Det är där vi har vårt huvudkontor."

"Just det. Det är där alla har sitt huvudkontor."

"Jocelyn, vi har femtiotusen tunnland här som kommer att stå totalt intakta från och med nu. Återstoden ska följa efter om några få år. Jag tycker att vi har fattat ett par mycket bra beslut."

"Det har vi tydligen olika uppfattning om."

"Lova mig nu att allvarligt överväga att komma till Washington och vara med på måndag. Och be din vän på Gazette att ringa mig i dag." Walter gav Zorn ett visitkort han hade i plånboken. "Säg att vi gärna tar med honom till Washington också om han är intresserad."

Högre upp i bergen hördes ett mullrande tordön som lät som sprängningar, troligen vid Forster Hollow. Zorn stoppade visitkortet i en flicka på sin parkas. "Förresten", sa hon, "jag har pratat med Coyle Mathis. Jag vet redan vad ni håller på med."

"Coyle Mathis har enligt gällande kontrakt inte rätt att tala om den saken", sa Walter. "Men jag sätter mig gärna och går igenom allting med dig punkt för punkt."

"Det faktum att han bor i ett nybyggt sexrumshus i Whitmanville talar för sig själv."

"Ja, är det inte ett trevligt hus så säg?" sa Lalitha. "Mycket mycket trevligare än det han bodde i förut."

"Du kan ju åka och hälsa på honom och se om han håller med dig."

"Hur som helst", sa Walter, "så måste ni flytta era bilar så att vi kan komma fram."

"Hm", sa Zorn ointresserat. "Ni skulle förstås kunna ringa någon som kan bärga bort oss, om det finns någon täckning för mobilen här. Vilket det inte gör."

"Men lägg av nu, Jocelyn." Walters vrede var nära att bryta igenom flankerna på hans barriär mot den. "Kan vi inte hantera det här som vuxna människor? Inse att vi i grund och botten står på samma sida, även om vi inte är överens om metoderna?"

"Tyvärr inte", sa hon. "Min metod är att blockera vägen."

Walter som inte litade på sig själv längre, stegade iväg uppför backen och lät Lalitha småspringa efter honom. Ett fiasko, hela arrangemanget höll på att bli ett fiasko. Den hjälmprydde förmannen, som kunde vara lika gammal som Jessica, stod och förklarade för de andra kvinnorna, anmärkningsvärt hövligt, varför de måste flytta på sina bilar. "Har du någon radio?" frågade Walter bryskt.

"Ursäkta. Vem är ni?"

"Jag är vd för Cerulean Mountain Trust. Man väntar oss uppe på toppen klockan sex."

"Jaha ja. Jag befarar att det kan bli svårt om damerna här inte flyttar på sina bilar."

"Men vad sägs om att anropa någon över radion som kan komma ner och hämta oss?"

"Når inte fram tråkigt nog. De här förbenade sänkorna ligger i radioskugga."

"Jag förstår." Walter tog ett djupt andetag. Han såg att en pickup stod parkerad på andra sidan grinden. "Då kanske du kan köra oss upp i din bil."

"Jag är tyvärr inte bemyndigad att lämna grindområdet."

"Men så låna oss bilen då."

"Jag får nog inte göra det heller, sir. Ni är inte försäkrad för den på arbetsplatsen. Men om damerna här bara kunde köra undan en sekund är ni välkommen att fortsätta med ert eget fordon."

Walter vände sig mot kvinnorna, som inte såg ut att vara under sextio någon av dem, och drog vagt vädjande på munnen. "Om jag får besvära?" sa han. "Vi hör inte till kolbolaget. Vi värnar naturen."

"Värna så fan heller!" sa den äldsta av dem.

"Jo faktiskt", sa Lalitha milt. "Alla skulle tjäna på att ni släppte fram oss nu. Vi har kommit hit för att övervaka arbetet och vi hyser samma oro för miljön som ni. Så om någon av er vill följa med ..."

"Nja, det saknas tyvärr bemyndigande för det", sa förmannen.

"Skit i bemyndigandet för fan!" sa Walter. "Vi måste fram här! Jag äger den här jävla marken! Begriper du det? Jag äger precis allting så långt du kan se här."

"Vad gillar du det då?" sa den äldsta kvinnan. "Känns inget vidare nu va? Att stå på fel sida om staketet."

"Det står er fritt att gå dit upp, sir", sa förmannen, "fast det är rätt lång väg. Jag kan tänka mig att det tar två timmar någonting i den här leran."

"Bara låna mig bilen, okej? Jag kan hålla dig skadeslös eller du kan säga att jag stal den eller vad fan du vill. Bara låna mig den förbannade bilen."

Walter kände Lalithas hand på armen. "Walter? Kom så går vi och sätter oss i bilen ett litet tag." Hon vände sig till kvinnorna. "Vi står helhjärtat på er sida och vi tycker det är fantastiskt att ni kommer ända hit ut för att visa ert engagemang i den här vackra skogen som vi är oerhört angelägna om att bevara."

"Lustigt sätt att hantera den saken på, får man säga", sa den äldsta kvinnan.

Lalitha drog med sig Walter ner till hyrbilen igen och samtidigt hörde de tunga fordon komma mullrande uppför backen bakom den. Mullret blev till ett dån som sedan förvandlades till ett par enorma grävlastare lika breda som vägen och med lerkokor på larvfötterna. Föraren i den första lät motorn stå och spy ut avgaser medan han hoppade ner för att ta ett snack med Walter.

"Ursäkta, men ni måste köra upp er bil en bit så att vi kan komma förbi."

"Ser det ut som om jag kan göra det?" sa Walter upprört. "Är det för helvetes jävlar så det ser ut, tycker du?"

"Det vet jag inget om. Men vi kan inte backa här. Det är nog två kilometer ner till närmaste mötesplats."

Innan Walter hann ilskna till ännu mer grep Lalitha tag om hans armar och spände ögonen i honom. "Du måste låta mig sköta det här. Du är alldeles för arg nu."

"Det har jag all anledning att vara!"

" Walter. Gå och sätt dig i bilen. Nu."

Han gjorde som han blev tillsagd. Han satt där i över en timme och fipplade med sin BlackBerry utan mottagning och lyssnade till det vettlösa slöseriet med fossila bränslen från grävlastaren som stod på tomgång bakom honom. När föraren äntligen kom på att han kunde stänga av motorn hörde han en hel kör av motorer längre bak – ytterligare fyra eller fem tunga lastbilar och anläggningsmaskiner hade ställt sig på kö. Någon måste tillkalla polis så att de fick ta hand om Zorn och hennes zeloter. Till dess satt han ofattbart nog fast i en trafikstockning, mitt inne i mörkaste Wyoming County. Lalitha sprang fram och tillbaka och rådgjorde med alla inblandade, och spred allmän välvilja så gott hon kunde. För att få tiden att gå räknade Walter i huvudet ut vilka bakslag som drabbat världen under de timmar som förflutit sedan han vaknade på Days Inn. Nettobefolkningsökning: 60 000. Nya amerikanska tunnland med utglesad villabebyggelse: 1 000. Fåglar dödade av tama och vilda katter i USA: 500 000. Fat olja uppeldade över hela världen: 12 000 000. Ton koldioxid som släppts ut i atmosfären: 11 000 000. Hajar dödade för sina fenors skull och övergivna utan fenor i vattnet: 150 000 ... resultaten, som han kontrollräknade medan det blev allt senare på dagen, fyllde honom med en märkligt tillfredsställande skadeglädje. Vissa dagar är så svåra att bara det som förvärrar, bara det att få sjunka ner i allt det svåra och riktigt vältra sig, kan gottgöra dem.

Klockan var närmare nio när Lalitha kom tillbaka till honom. Hon berättade att en av förarna hade hittat ett ställe tvåhundra meter ner på vägen där en minibuss kunde köra åt sidan och låta de stora maskinerna ta sig förbi. Den gubbe som stod längst bak skulle backa sin lastbil hela vägen ner till motorvägen och ringa polisen.

"Vill du försöka gå till fots upp till Forster Hollow?" sa Walter.

"Nej", sa Lalitha, "jag vill åka härifrån nu på en gång. Jocelyn har kamera med sig. Vi ska inte bli fotograferade ens i närheten av ett polisingripande."

Därpå följde en halvtimme med skorrande växellådor och kvirrande bromsar och svarta pustar av dieselrök, plus ytterligare fyrtiofem minuters inandning av den bakersta lastbilens avgasångor medan den kröp baklänges ner i dalen. Så fort de äntligen var ute på landsvägen, i frihet på öppen väg, körde Lalitha tillbaka till Beckley i våldsam fart, stampade på gasen på varenda snutt till raksträcka, och brände gummi i kurvorna.

De hade kommit till de nedslitna utkanterna av staden när hans mobil sjöng sin skogssångarmelodi och därmed officiellt tillkännagav att de hade återvänt till civilisationen. Samtalet kom från ett Twin City-nummer, möjligen bekant, möjligen inte.

"Pappa?"

Walter höjde häpet på ögonbrynen. "Joey? Oj! Hej på dig!"

"Ja tja. Hej."

"Hur är det med dig? Jag kände inte igen ditt nummer, så länge sedan som det var." Det lät som om förbindelsen dog, som om samtalet hade brutits. Eller så hade han väl sagt fel saker. Men då sa Joey något igen med en röst som lät som någon annans. Någon darrig, lite tveksam småpojke. "Nej, men alla fall, ähmm – har du tid en minut eller?"

"Sätt i gång."

"Jo, alltså vad heter det, grejen är den att jag är lite illa ute."

"Vad sa du?"

"Jag sa att jag är lite illa ute."

Det var ett sådant telefonsamtal som alla föräldrar fasade för, men just nu kände sig inte Walter som Joeys förälder. Han sa: "Jaså du, ja det är jag med! Det är varenda människa!"