BESTEN I WASHINGTON

Walters far, Gene, var yngsta barnet till en knepig svensk vid namn Einar Berglund, en immigrant som hade kommit till landet kring förra sekelskiftet. Det hade funnits mycket på den svenska landsbygden som väckte misshag – värnplikten, statskyrkliga präster som blandade sig i sina församlingsbors göranden och låtanden, ett klassystem som mer eller mindre förhindrade all strävan uppåt – men det som egentligen hade drivit Einar till Amerika, om man fick tro det Dorothy hade berättat för Walter, var en konflikt han hade med sin mor.

Einar hade varit äldst av åtta barn, kronprinsen i sin familj på bondgården i södra Östergötland. Hans mor, som möjligen inte var den första kvinnan som var otillfredsställd i sitt äktenskap med en Berglund, hade favoriserat sin förstfödde på ett flagrant sätt, klätt honom i finare kläder än vad syskonen fick, matat honom med grädden från de andras mjölk, och låtit honom slippa sysslorna på gården för att han helhjärtat skulle kunna ägna sig åt sin skolgång och välansade yttre. ("Den fåfängaste man jag någonsin träffat", sa Dorothy.) Den moderliga solen hade lyst på Einar i tjugo hela år, men då fick hans mor av misstag ett sladdbarn, en son, och föll för honom precis som hon en gång hade fallit för Einar; och det kunde Einar aldrig förlåta henne. Han kunde inte tåla att han inte längre var favoritsonen och tog därför hyra på en båt till Amerika på sin tjugoandra födelsedag. När han väl kom dit återvände han aldrig till Sverige, träffade aldrig mer sin mor, hävdade stolt att han hade glömt vartenda ord av sitt modersmål och fick han bara den minsta anledning avlossade han långrandiga bittra utfall mot "det enfaldigaste, mest självbelåtna, trångsynta landet på jorden". Han blev ännu en pinne i det amerikanska experimentet med självstyre, ett experiment som var statistiskt snedvridet redan från start, eftersom det inte var människor med sociala gener som flydde från den överbefolkade Gamla världen till den nya kontinenten; det var människor som hade svårt att komma överens med andra.

Som ung man i Minnesota, där han först slet som skogshuggare och kalhögg de sista orörda skogarna och sedan som grävare i ett vägbyggarlag, utan någon större förtjänst på vare sig det ena eller det andra, hade Einar tilltalats av den kommunistiska synen på hans kroppsarbete som något som utnyttjades av kapitalisterna borta på östkusten. En dag när han stod på Pioneer Square och lyssnade på en kommunists dundrande agitation drabbades han av en aha-upplevelse och insåg att skulle man lyckas i det nya landet måste man själv utnyttja en del kroppsarbete. Tillsammans med flera av sina yngre bröder som hade följt efter honom till Amerika startade han ett företag som vägbyggarentreprenör. För att hålla verksamheten i gång under den kalla årstiden grundade han och hans bröder en liten köping vid stranden av övre Mississippi och öppnade en diversehandel där. Hans åsikter kan nog fortfarande ha varit radikala då, för han beviljade ändlösa krediter åt de kommunistiska jordbrukare, många av dem var finnar, som kämpade och slet för att tjäna sitt levebröd utom räckhåll för östkustkapitalet. Affären blev snabbt ett kännbart förlustprojekt, och Einar var på vippen att sälja sin andel när en före detta vän till honom, en man vid namn Christiansen, öppnade en konkurrerande affär tvärsöver gatan. På rent trots (enligt Dorothy) drev Einar sin lanthandel vidare i ytterligare fem år, rätt genom den stora depressionens nadir, och samlade på sig obetalda reverser från varenda bonde inom två mils omkrets, tills stackars Christiansen slutligen gick bankrutt. Då omlokaliserade Einar till Bemidji, där det gick bra för honom som vägbyggare, men det slutade med att han sålde sitt företag för ett katastrofalt lågt pris till en lismande partner som hade gett sken av att ha socialistiska sympatier.

För Einar var Amerika den osvenska frihetens land, de fria viddernas rike där en son alltjämt kunde inbilla sig att han var märkvärdig. Men inget rubbar känslan av att vara märkvärdig så mycket som att vara omgiven av andra människor som känner sig precis lika märkvärdiga. Han som tack vare sin genetiska intelligens och flit och arbetsvilja hade uppnått en viss nivå av välstånd och oberoende, dock långt ifrån nog av någondera, blev ett praktexempel på ilska och besvikelse. Efter det att han gick i pension, på 1950-talet, började han skicka sina släktingar årliga julbrev i vilka han öste sin galla över Amerikas enfaldiga regering, Amerikas orättfärdiga ekonomiska politik och Amerikas inbilska religion – och i ett osedvanligt fränt julbrev, drog han en fyndig parallell mellan den ogifta madonnan från Betlehem och den "svenska horan" Ingrid Bergman, vars nedkomst med sin egen "oäkting" (Isabella Rossellini) på sistone hade firats av amerikanska medier som var styrda av "företagens intressen". Trots att Einar själv var företagare hatade han storkapitalet. Trots att han hade byggt upp sin verksamhet med hjälp av statliga kontrakt hatade han staten lika mycket. Och trots att han älskade den fria landsvägen, gjorde den honom olycklig och galen. Han köpte amerikanska bilar med de största motorer som gick att få för att kunna köra i 140 och 160 på Minnesotas spikraka platta motorvägar, åtskilliga hade han själv byggt, och vråla förbi alla idioter som kom i vägen för honom. Om det var natt och en mötande bil närmade sig honom med helljuset på reagerade Einar med att slå på sina egna helljus och låta dem lysa. Om någon fårskalle hade fräckheten att försöka köra om honom på en tvåfilig väg, trampade han gasen i botten för att hålla samma fart och sedan saktade han in en aning för att hindra den presumtive omköraren att ta sig in i filen igen, och njöt extra mycket när det uppstod en överhängande kollisionsrisk med en mötande lastbil. Om en annan förare sprängde sig emellan eller vägrade att lämna företräde hängde han efter den oförskämda bilen och försökte preja den av vägen för att kunna hoppa ur och skälla ut föraren efter noter. (Den personlighet som har lätt för att drömma om gränslös frihet är en personlighet som samtidigt, ifall drömmen skulle gå i kras, har lätt att bli misantropisk och ursinnig.) Einar var sjuttioåtta när ett osedvanligt dåligt beslut under körningen tvingade honom att välja mellan en frontalkrock och ett djupt dike utmed Route 2. Hans fru som satt på passagerarsidan och som till skillnad från Einar var fastspänd, blev liggande i tre dagar på sjukhuset i Grand Rapids innan livet flydde på grund av hennes svåra brännskador. Enligt polisen skulle hon kanske ha överlevt om hon inte hade försökt dra ut sin döde make ur deras brinnande Eldorado. "Han behandlade henne som en hund hela sitt liv", sa Walters far efteråt, "och sedan hade han ihjäl henne."

Av Einars fyra barn var Gene den som saknade ambitioner och höll sig hemmavid, den som ville njuta av livet, den med tusen vänner. Det var delvis hans natur och delvis en medveten protest mot fadern. Gene hade varit hockeystjärna i high school, i Bemidji, och efter Pearl Harbor, till sin antimilitaristiska fars stora förtret, blev han sedermera en tidig rekryt i armén. Han tjänstgjorde två omgångar i Stilla havet, tog sig ur det både oskadd och obefordrad högre upp än menig 1kl., och återvände till Bemidji och en tillvaro som gick ut på att festa med polarna och jobba hos en bilmek och strunta i sin fars stränga tillsägelser att dra nytta av militärens veteranersättning. Det framgick inte riktigt om han skulle ha gift sig med Dorothy ifall han inte hade gjort henne på smällen, men när de väl var gifta gick han in för att älska henne med all den ömhet och omtanke som han ansåg att Einar hade förvägrat hans mor.

Att det sedan i alla fall blev så att Dorothy fick slita hund för honom och att hans son Walter hatade honom av den orsaken, var bara en sådan ödets nyck som en familj kan drabbas av. Gene hävdade åtminstone inte, som hans far hade gjort, att han var överlägsen sin fru. Tvärtom, han förslavade henne med sin svaghet – framför allt med sin begivenhet på starka drycker. Andra saker som gjorde honom alltmer lik Einar hade på samma sätt ett indirekt upphov. Han var stridlystet populistisk, trotsigt stolt över sin egen omärkvärdighet, och därmed tilltalad av högerpolitikens mörka sidor. Han var kärleksfull och tacksam mot sin fru, han var känd för sin generositet och lojalitet bland vänner och krigskamrater, och ändå fick han lätt, och allt tätare med åren, glödheta utbrott av Berglundsk vrede. Han hatade svarta, indianer, de välutbildade, de struntförnäma, och sist men inte minst, staten, och han älskade sina friheter (att supa, att röka, att sitta och mysa med sina kompisar i ett pilkningstält) så mycket innerligare för att de var så anspråkslösa. Han var taskig mot Dorothy bara när hon ängsligt försynt antydde – för hon gav mest Einar, inte Gene, skulden för Genes tillkortakommanden – att han skulle dricka lite mindre.

Genes andel av Einars arv, om än avsevärt krympt på grund av de självförnedrande villkoren för Einars avyttring av sitt företag, räckte ändå till att göra det möjligt att realisera det lilla motell han länge hade tänkt att det vore "fräckt" att äga och driva. När Gene köpte The Whispering Pines hade det igensatta ledningar till septiktanken och svåra problem med mögel och låg redan för nära en motorväg som var hårt trafikerad av malmtransporter och dessutom stod på tur att bli breddad inom en snar framtid. Bakom huset låg en ravin fylld med sopor och ivriga ungbjörkar, varav en växte genom en kvaddad kundvagn som förr eller senare skulle strypa den och hämma den i växten. Gene borde ha anat att ett något trivsammare ställe skulle dyka upp på marknaden förr eller senare, om han bara hade lite tålamod. Men dåliga beslut i affärer har sitt eget momentum. För att göra en klok investering skulle han ha behövt vara en driftigare typ av person, och eftersom han inte var en sådan person, hade han bråttom att få sitt misstag ur världen, att tömma pluskan och påbörja arbetet med att glömma hur mycket pengar han hade gjort av med, bokstavligen glömma det, bokstavligen komma ihåg ett belopp som låg närmare det som han senare sa till Dorothy att han hade betalat. När allt kommer omkring finns det ändå en sorts lycka i olyckan, om det är rätt sorts olycka. Gene behövde inte längre vara rädd för en stor framtida besvikelse, för den hade han redan förverkligat; han hade klarat det hindret, han hade för evigt gjort sig till ett offer för omständigheterna. Han tog ett övermäktigt andra huslån för att betala för en ny avloppsanläggning och varje därpå följande katastrof, stor som liten – en tall som föll genom taket på kontoret, en kontantgäst i rum 24 som rensat gös på sängöverkastet, neonskylten för antalet lediga rum som strålade Inga nästan en hel fjärde juli-helg innan Dorothy upptäckte det och släckte den – bidrog till att bekräfta hans tolkning av världen och hans egen sjaskiga plats i den.

De första somrarna på Whispering Pines kom Genes mer välbeställda syskon med sina familjer från andra delstater och hyrde rum en vecka eller två för rabatterade familjepriser som förhandlats fram till ömsesidigt missnöje. Walters kusiner lade beslag på den tanninfläckade swimmingpoolen medan hans farbröder hjälpte Gene att stryka ut tätningsmassa på parkeringsplatsen eller stötta upp tomtens eroderande slänt på baksidan med järnvägssyllar. Nere i den malariasmittande ravinen, strax intill kvarlevorna efter den ramponerade kundvagnen, satt Leif, Walters världsvane kusin från Chicago, och berättade innehållsrika och förfärande historier från villakvarteren i storstadens förorter, den som var mest minnesvärd och oroväckande, åtminstone enligt Walter, var den om en kille i åttan som lyckades hamna i säng naken med en flicka och sedan, osäker på vad som egentligen skulle utspela sig därefter, hade kissat på hennes ben. Eftersom Walters kusiner från stan var mycket mer som han än vad hans bröder var, var de där första somrarna de lyckligaste i hans barndom. Varje dag kom med nya äventyr och missöden: getingstick, stelkrampssprutor, klickande flaskraketer, hemska incidenter med giftek, vatten i öronen. Sent på kvällen, när trafiken avtog, kunde man faktiskt höra tallarna närmast kontoret susa.

Men det dröjde inte länge förrän de övriga Berglundfruarna satte ner sin gemensamma fot och besöken upphörde. Gene uppfattade det som ytterligare bevis på att hans syskon såg ner på honom, betraktade sig som för fina för hans motell och på det stora hela hörde till den privilegierade klass av amerikaner som det hade blivit hans stora nöje att smäda och stöta ifrån sig. Han valde ut Walter till hackkyckling enbart för att Walter tyckte om sina kusiner från stan och saknade dem. I hopp om att Walter skulle bli mer olik dem ålade Gene sin boksynte son de skitigaste och mest förnedrande sysslorna. Walter skrapade målarfärg, skrubbade bort blodfläckar och sperma från heltäckningsmattorna, fiskade med hjälp av gamla trådgalgar upp klumpar med slem och upplöst hår ur golvbrunnarna i badrummen. Om en gäst hade lämnat en toalettskål extra nedstänkt av diarré, och om Dorothy inte var där och kunde avstyra det genom att skura den själv, kallade Gene på sina tre söner för att de skulle titta på snusket och när han väl hade hetsat Walters bröder till äcklad skratthysteri lät han Walter ensam ta hand om rengöringen. Sa: "Det gör honom gott." Bröderna ekade: "Just det, det gör honom gott!" Och om Dorothy fick höra det och grälade på honom satt Gene och flinade och rökte särskilt njutningsfullt, och tog emot hennes ilska utan att besvara den – som alltid lika stolt över att varken höja rösten eller handen mot henne. "Seså Dorothy, låt det vara nu", sa han. "Det gör honom gott att få hugga i lite. Lär honom att inte tro att han är något."

Det var som om all animositet som Gene hade kunnat rikta mot sin collegeutbildade fru, men som han vägrade tillåta sig av rädsla för att bli som Einar, hade hittat en mer tillåtlig måltavla i mellansonen som var stark nog att tåla det, det kunde Dorothy själv se. Dorothy intog det långa perspektivet på rättvisa. På kort sikt var det kanske orättvist av Gene att vara så hård mot Walter, men på lång sikt skulle hennes son bli framgångsrik, medan det aldrig skulle bli något av hennes man. Och Walter själv visade sin far, genom att utan protest utföra de otrevliga sysslor som hans far tänkte ut åt honom, genom att vägra gråta eller gå till Dorothy och gnälla, att han till och med kunde slå honom på hans egen planhalva. Genes nattliga snubblingar över möbler, hans barnsliga panik när han fick slut på cigaretterna, hans reflexmässiga sätt att racka ner på folk som hade lyckats: om Walter inte hade varit ständigt upptagen med att hata honom skulle han kanske ha tyckt synd om honom. Och det fanns inte mycket som Gene fasade mer för än att bli ömkad.

När Walter var nio eller möjligen tio satte han upp en hemmagjord rökning förbjuden-skylt på dörren till rummet han delade med sin lillebror Brent som besvärades av Genes cigaretter. Walter skulle inte ha gjort det för sin egen skull – han skulle hellre låtit Gene blåsa röken rakt i ögonen på honom än ge honom chansen att beklaga sig. Och Gene för sin del kände sig inte så pass avspänd med Walter att han rätt och slätt rev ner skylten. Han nöjde sig med att i stället driva med honom. "Men tänk om din lillebror vill ta sig ett bloss mitt i natten? Tänker du tvinga ut honom i kylan då?"

"Han har redan svårt att andas på nätterna på grund av all rök", sa Walter.

"Det har jag aldrig hört något om."

"Jag är där, jag hör hur han låter."

"Men du satte upp skylten för båda två va, och vad säger Brent om det? Han delar rum med dig, eller?"

"Han är sex år", sa Walter.

"Gene, jag tror faktiskt att Brent kan vara allergisk mot röken", sa Dorothy.

"Jag tror Walter är allergisk mot mig."

"Vi vill inte att någon ska röka i vårt rum, det är inte mer med det", sa Walter. "Rök utanför dörren om du vill men inte inne i rummet."

"Jag fattar inte vad det gör för skillnad om cigaretten är på ena sidan dörren eller andra sidan dörren."

"Det är en ny regel som gäller för vårt rum helt enkelt."

"Så det är du som bestämmer reglerna här nu va?"

"I vårt rum, ja, det är det", sa Walter.

Gene skulle just till att säga något argt när det kom en trött skugga över honom. Han skakade på huvudet och åstadkom det sneda, sturska leende som i hela hans liv hade varit hans reaktion på auktoritära utspel. I Brents allergi hade han kanske redan funnit den förevändning han länge sökt för att bygga ut kontoret på motellet med en "loungebar" där han fick röka i fred och hans vänner och bekanta kunde komma och betala några cent för att dricka med honom. Dorothy hade med rätta förutspått att en sådan bar skulle bli hans död.

Vid sidan om skolan var det stora andhålet under Walters barndom hans mors familj. Hennes far var provinsialläkare, och bland hennes syskon och bland föräldrarnas syskon fanns det universitetslärare, ett äkta par som en gång i tiden varit vaudevilleartister, en amatörmålare, två bibliotekarier och åtskilliga ungkarlar som förmodligen var bögar. Dorothys släktingar i Twin Cities bjöd ibland dit Walter på omtumlande helgbesök med museer och musik och teater, medan de som bodde kvar i järnbältet ställde till med storslagna sommarpicknickar och julfester. De tyckte om att leka charader och spela mossiga gamla kortspel som canasta; de hade pianon och ledde allsång. De var alla så grundmurat harmlösa att till och med Gene kunde slappna av när han umgicks med dem, och bara skrattande avfärda deras smak och politiska åsikter som kufiska konstigheter, och vänligt beklaga att de inte dög till någon form av manliga bestyr. De lockade fram en husligare sida hos honom som Walter älskade men annars mycket sällan fick uppleva, utom under juldagarna, då det skulle göras konfekt.

Konfektkoket var för stort och viktigt för att överlåtas åt enbart Dorothy och Walter. Tillverkningen startade första söndagen i advent och höll på under nästan hela december månad. Allsköns häxkonstsmide – järngrytor och galler, rejäla nötkvarnar i aluminium – hämtades fram ur skåpens djup. Juliga sockertoppar och plåtburkar ställdes fram. Stora kuber osötat smör smältes med mjölk och socker (till fudge utan choklad) eller med enbart socker (till Dorothy berömda julkola) eller penslades ut av Walter i den reservflotta av långpannor och låga kastruller som hans mor under åren hade köpt på olika lagerreor. Det blev långa diskussioner om hårda kulprov och mjuka kulprov och spröda. Gene, iförd förkläde, rörde om i grytorna som en annan vikingaroddare, och gjorde sitt bästa för att cigarettaskan inte skulle falla ner i dem. Han hade tre ålderstigna sockertermometrar vars metallhöljen var formade som nollningspaddlar och som var typiska på det viset att de inte visade den minsta temperaturstigning på flera timmar och sedan, alla helt plötsligt och på samma gång, angav de grader då fudge brändes vid och kolan blev hård som epoxylim. Han och Dorothy var aldrig så samkörda som när de jobbade i kapp med tiden för att få nötterna nedrörda och smeten upphälld. Och senare det obarmhärtiga slitet med att skära en redan för hård kola: knivbladet som böjde sig under det väldiga tryck som Gene lade på, det obehagliga ljudet (som inte hördes så mycket som det kändes i benmärgen, i tändernas nerver) när en vass egg blir slö mot botten på en plåt, explosionerna från klibbig mörk bärnsten, fadersrösten som tjöt Gudars jävla förbannade skit, och modersgnället som undanbad sig sådana svordomar.

Den sista adventshelgen, när åttio eller rentav hundra burkar hade klätts in med smörpapper och packats med fudge och kola och dekorerats med jordanmandel, åkte Gene och Dorothy och Walter runt för att ge bort. Det tog hela helgen, ofta mer än så. Walters storebror Mitch stannade kvar på motellet med Brent som, fast han så småningom blev stridspilot, lätt blev åksjuk som barn. Gåvorna delades först ut till Genes alla vänner i Hibbing och sedan, på många cirklande vägar och felvalda avfarter, till mer avlägsna vänner och släktingar, ner genom hela järnbältet till Grand Rapids och ännu längre bort. Det var otänkbart att inte tacka ja till en kopp kaffe eller en kaka vid varje hus. Mellan anhalterna satt Walter i baksätet med en bok, och iakttog en svag fönsterformad fläck av solljus ligga stadigt över sätet för att sedan, när en högersväng äntligen inträffade, glida över hela golvets kanjon och dyka upp igen, i förvrängd form, på ryggstödet till framsätet. Utanför fanns de eviga ynkliga skogsfastigheterna, de evigt översnöade kärren, de runda plåtskyltarna med gödselreklam som satt fastnitade på telefonstolparna, de hopfällda hökarna och de fräcka korparna. Bredvid honom på sätet låg den växande högen av paket från hem de redan besökt – skandinaviska bakverk, finska och kroatiska delikatesser, flaskor med "elixir" från Genes ogifta vänner – och den långsamt krympande traven med Berglunds burkar. Dessa plåtburkars största förtjänst var att de innehöll samma sorts konfekt som Gene och Dorothy hade gett bort sedan de gifte sig. Konfekten hade sakta men säkert förvrängts från att vara riktigt god att stoppa i munnen till att bli en påminnelse om hur god den var förr i tiden. Det var den årliga gåva som de fattiga Berglunds fortfarande kunde vara rika på.

Walter skulle snart gå ut sitt tredje år i high school då Dorothys far avled och hon fick ärva det lilla huset vid sjön där hon hade varit på somrarna som barn. Som Walter såg det var huset förknippat med moderns handikapp, för det var här som hon hade tillbringat många månader som flicka med att kämpa mot reumatismen som hade fått hennes högra hand att förtvina och deformerat hennes bäcken. På en lågt sittande hylla intill öppna spisen stod de sorgliga gamla "leksakerna" som hon förr hade "lekt" med i timmar – en nötknäpparliknande apparat med stålfjädrar, en trätrumpet med fem ventiler – för att hon skulle försöka behålla och även öka rörligheten i sina förstörda fingerleder. Berglunds hade alltid haft för mycket att göra på motellet för att kunna bli kvar särskilt länge i det lilla huset, men Dorothy var väldigt förtjust i det, drömde om att dra sig tillbaka dit med Gene en dag om de någonsin kunde göra sig av motellet, och var därför inte alls benägen att säga ja när Gene föreslog att de skulle sälja det. Gene hade dålig hälsa, motellet var belånat upp över skorstenen och den utvändiga charm som det möjligen hade ägt i tidernas begynnelse var nu fullständigt bortfrätt av Hibbings bistra vintrar. Mitch hade visserligen slutat skolan och jobbade med rekonditionering, men sin lön brände han på brudar, borsten, vapen, fiskedon och sin trimmade Thunderbird. Gene hade kanske haft en annan syn på huset om det hade funnits fisk i den odöpta lilla sjön som var mer lönt att fånga än mört och abborre, men eftersom den inte hade det tyckte han inte det var någon mening med att behålla ett fritidshus som de ändå inte skulle ha tid att vara i. Dorothy som i vanliga fall var sinnebilden för uppgiven pragmatism blev så ledsen att hon var sängliggande i flera dagar och skyllde på huvudvärk. Och Walter, som för egen del kunde tänka sig att lida men inte stod ut med att se henne göra det, ingrep.

"Jag kan bo där ensam och rusta upp huset i sommar och sedan kan vi kanske börja med att hyra ut det", sa han till sina föräldrar.

"Vi behöver dig här", sa Dorothy.

"Jag kommer bara att bli kvar här ett år till i vilket fall som helst. Vad ska ni göra när jag flyttar?"

"Den dagen den sorgen", sa Gene.

"Förr eller senare blir ni tvungna att anställa någon."

"Det är just därför vi måste sälja huset", sa Gene.

"Han har rätt, Walter", sa Dorothy. "Det känns hemskt att inte få ha det kvar, men han har faktiskt rätt."

"Ja, men hur blir det med Mitch då? Han kunde åtminstone betala lite hyra så kunde ni anställa någon för de pengarna."

"Han står på egna ben nu", sa Gene.

"Mamma lagar fortfarande mat åt honom och tvättar hans skitiga kläder! Varför ska han inte betala hyra åtminstone?"

"Det är hans rum och jag tänker inte slänga ut honom därifrån."

"Tror du verkligen att vi skulle kunna hyra ut huset?" sa Dorothy hoppfullt.

"Vi skulle få städa där varje vecka och få en massa extra tvätt", sa Gene. "Det skulle inte bli någon ände på det."

"Jag skulle kunna köra över dit en gång i veckan", sa Dorothy. "Det vore inte så farligt."

"Vi behöver pengarna nu", sa Gene.

"Och om jag gör likadant som Mitch?" sa Walter. "Om jag bara säger nej? Om jag bara flyttar in i huset under sommaren och rustar upp det?"

"Du är inte Jesus", sa Gene. "Vi klarar oss nog här utan dig."

"Gene, vi kunde åtminstone försöka hyra ut huset nästa sommar. Om det inte funkar kan vi alltid sälja det då."

"Jag kan åka dit på helgerna", sa Walter. "Vad säger ni om det? Mitch kan väl hoppa in för mig på helgerna här, kan han inte det?"

"Om du vill försöka få med dig Mitch på det så varsågod", sa Gene.

"Det är inte jag som är hans farsa!"

"Jag orkar inte prata mer om saken", sa Gene och smet iväg till sin lounge.

Att Gene gav Mitch fria tyglar var inte så svårt att förstå: i sin äldste son såg han en nästan exakt kopia av sig själv och han ville inte topprida honom på samma sätt som han en gång hade blivit toppriden av Einar. Men att Dorothy var så undfallen mot Mitch tyckte Walter var mer gåtfullt. Kanske var hon redan så slutkörd av sin man att hon helt enkelt inte hade ork att dessutom ta strid mot sin son, eller kanske kunde hon redan skönja Mitchs misslyckade framtid och unnade honom ett par år till av vänligt bemötande hemma innan han fick känna på omvärldens hårda nypor. I vilket fall som helst blev det Walter som fick åta sig att knacka på Mitchs dörr som var fullsmockad med STP- och Pennzoildekaler, och försöka uppträda som en förälder mot sin storebror.

Mitch låg på sängen och rökte och lyssnade till Bachman-Turner Overdrive på stereon som han hade köpt för sina bilmeckarpengar. Hans sturska leende mot Walter liknade deras fars, fast det var spydigare. "Vad vill du då?"

"Jag vill att du börjar betala hyra här hemma eller hugger i som vi andra, annars är det bara att flytta."

"Sedan när har du blivit chefen?"

"Farsan sa att jag skulle prata med dig."

"Säg åt han att komma själv och snacka med mig."

"Mamma vill inte sälja huset vid sjön så någonting måste hända här."

"Det är hennes problem."

"För helvete, Mitch. Du är så självisk så det liknar ingenting."

"Eller hur. Du tänker dra iväg till Harvard eller vad fan, och det blir jag som kommer och få ta över hela skiten här. Men jag är den som är självisk."

"Det är du!"

"Jag försöker lägga undan lite stålar utifall Brenda och jag skulle behöva dem sedan, men jag är den som är självisk."

Brenda var en ovanligt söt flicka och hennes föräldrar hade praktiskt taget sagt upp bekantskapen med henne för att hon hängde ihop med Mitch. "Och hur ser din stiliga sparplan ut närmare bestämt?" sa Walter. "Ska du köpa på dig en massa prylar nu som du kan panta senare?"

"Jag sliter arslet av mig. Vad ska jag göra då, aldrig köpa någonting alls?"

"Jag sliter också arslet av mig, och jag har inte en enda pryl för jag får inget betalt."

"Och den där filmkameran då?"

"Den har jag lånat från skolan, bängbula. Den är inte min."

"Nej, men ingen lånar mig någonting för jag är ingen mesig liten fjäskfjant som du."

"Det betyder inte att du slipper betala hyra eller åtminstone hjälpa till här på helgerna."

Mitch kisade ner i sin askkopp som om han spanade ut över en fängelsegård överbefolkad av dammiga intagna och grunnade på hur han skulle kunna pressa in en till. "Vem har utsett dig till Jesus här hemma?" sa han föga originellt. "Jag behöver inte diskutera med dig."

Men Dorothy vägrade diskutera med Mitch ("Då säljer jag hellre huset", sa hon) och Walter, som stod inför slutet på skolåret vilket var lika med början på motellets högsäsong, sådan den nu var, beslöt sig för att driva saken till sin spets genom att strejka. Så länge han var kvar på motellet kunde han inte låta bli att göra det som måste göras. Enda sättet att tvinga Mitch att ta lite ansvar var att ge sig av därifrån, och följaktligen meddelade han att han tänkte tillbringa sommaren med att rusta upp huset vid sjön och samtidigt göra en experimentell naturfilm. Hans far sa att om Walter ville få lite fason på huset inför försäljningen så skulle han inte protestera, men säljas skulle det oavsett. Dorothy bönföll honom att släppa tanken på huset. Hon sa att det hade varit själviskt av henne att göra så stor sak av det, hon struntade i huset, hon ville bara att alla skulle hålla sams, och när Walter svarade att han tänkte åka dit i alla fall utbrast hon att om han verkligen brydde sig om vad hon ville skulle han inte åka ifrån dem. Men för första gången i sitt liv kände Walter att han var riktigt arg på henne. Det spelade ingen roll hur mycket hon älskade honom eller hur bra han förstod henne – han hatade henne för att hon var så mjäkig och bara fogade sig efter hans far och hans bror. Han var så förbannat less på det. Han övertalade sin bästa vän Mary Sitala att köra honom till huset med en bag kläder, fyrtio liter målarfärg, hans gamla oväxlade cykel, en begagnad pocketutgåva av Walden, Super-8-kameran som han hade lånat från skolans AV-avdelning, och åtta gula kartonger Super-8-film. Det var utan jämförelse det mest rebelliska han någonsin hade företagit sig.

Överallt i huset låg det muslortar och döda gråsuggor och förutom ommålning behövde taket läggas om och nätfönstren bytas ut. Första dagen han var där städade han huset och slog ogräs i tio timmar och sedan gick han ut i skogen, i den oföränderliga aftonrodnaden och sökte skönheten i naturen. Han hade bara tjugofyra minuter råfilm, och när han hade slösat tre av de minuterna på jordekorrar insåg han att han måste ha något mindre lättfångat att rikta in sig på. Sjön var för liten för lomar, men när han styrde sin morfars kanvaskanot in i de innersta vikarna som sällan störts av inkräktare fick han en glimt av en hägerliknande fågel, en rördrom som låg och ruvade i vassen. Rördrommar var perfekta – de var så skygga att han kunde smyga på dem hela sommaren utan att göra slut på tjugoen minuter film. Han fantiserade om att göra en kort experimentfilm som skulle heta "Rördrommeri".

Han steg upp klockan fem varje morgon, smorde in sig med myggolja, och paddlade mycket långsamt och tyst mot vassruggarna med kameran i knät. Rördromens metod var att lura i vassen, kamouflerad av sin smala vertikala randning i mattgult och brunt, och spetsa små djur med sin näbb. När den anade fara stelnade den till med uppsträckt hals och näbben riktad mot skyn för att likna vissen vass. När Walter långsamt gled närmare, i hopp om att få se mer av rördrommeri och mindre av ingenting i mätsökaren, slank de oftast utom synhåll men ibland for de i stället upp i flykt, och han fick luta sig häftigt bakåt för att kunna följa dem med kameran. De var rena mördarmaskinerna men han blev ändå väldigt förtjust i dem, särskilt på grund av kontrasten mellan deras trista lurpassande fjäderdräkt och det dramatiskt djärva grå och skiffersvarta i deras utbredda vingar när de var i luften. De var oansenliga och försåtliga på marken, nära sitt bo i kärret, men förnäma i himlen.

Sjutton års trängsel på små ytor med familjen hade gett honom ett begär efter ensamliv vars omättlighet han blev varse först nu. Att inte höra något annat än vind, fågelsång, insekter, fisk som slog, grenar som gnisslade, virvlande björklöv som rasslade när de nuddade vid varandra: han avbröt sig gång på gång för att njuta av den otysta tystnaden medan han stod och skrapade bort färgen på husfasaden. Att cykla fram och tillbaka till affären i Fen City tog en och en halv timme. Han kokade stora mängder med linsgryta och bönsoppa, efter sin mammas recept, och på kvällen spelade han på den uråldriga men fullt fungerande fjäderdrivna flippermaskinen som hade stått i huset sedan tidernas begynnelse. Han gick till sängs och läste till midnatt och inte ens då somnade han genast utan låg och sög i sig tystnaden.

Sent en eftermiddag, en fredag var det och hans tionde dag vid sjön, återvände han i sin kanot med lite fler misslyckade rördromsbilder och hörde bilmotorer, hög musik, och sedan motorcyklar som kom på den långa uppfarten. När han väl hade hunnit få upp kanoten ur vattnet höll Mitch och sexiga Brenda och tre andra par – tre puckon som var Mitchs polare och tre flickor nedhällda i trånga utsvängda jeans och lika trånga halternecklinnen – på att lasta ur öl och campinggrejer och kylväskor på gräsmattan bakom huset. En dieselpickup med rökhosta stod på tomgång och gav ström åt en ljudanläggning packad med Aerosmith. En av puckopolarna hade en rottweiler med nithalsband i ett koppel av bogserlina.

"Tjena Tarzan", sa Mitch, "hoppas du inte har något emot lite sällskap."

"Jo, det har jag faktiskt", sa Walter och rodnade ofrivilligt, när han tänkte på hur töntig han troligen tedde sig i sällskapets ögon. "Jag har väldigt mycket emot det. Jag är här ensam. Ni får inte vara här nu."

"Jo, det får vi", sa Mitch. "Egentligen är det du som inte får vara här nu. Du kan stanna över natten om du vill, men nu är det jag som är här. Du befinner dig på min egendom."

"Det här är inte din egendom."

"Jag har hyrt den nu. Du ville att jag skulle betala hyra, och huset här är vad jag hyr."

"Men jobbet då?"

"Jag har slutat. Där ser de mig inte igen."

Walter som var nära gråten gick in i huset och gömde kameran i en tvättkorg. Sedan cyklade han därifrån i en skymning som med ens hade mist all tjusning och nu svämmade över av mygg och fientlighet, och ringde hem från telefonautomaten utanför affären. Jodå, bekräftade hans mor, hon och Mitch och pappa hade bråkat och bestämt att den bästa lösningen var att behålla huset och låta Mitch gripa sig an reparationerna och lära sig att ta mer ansvar.

"Det kommer att bli världens hålligång här, mamma. Han kommer att sätta eld på huset."

"Ja, jag vet inte men det känns tryggare att ha dig här och Mitch på avstånd så får han klara sig själv", sa hon. "Det hade du rätt i, raring. Och nu kan du komma hem. Vi saknar dig och du är faktiskt inte gammal nog för att klara dig alldeles ensam hela sommaren."

"Men jag har det jättebra här ute. Jag får jättemycket gjort."

"Det är tråkigt att göra dig besviken, Walter. Men nu har vi bestämt så här."

Han cyklade tillbaka till huset i det fallande mörkret och kunde höra ljudet på flera kilometers håll. Skrevrockarsolon, brölande fylleskrål, hundarna som skällde, raketer, en motorcykel som spottade och tjöt. Mitch och hans vänner hade satt upp tält och gjort en stor brasa och försökte grilla hamburgare över öppen eld i ett moln av brassrök. De kastade inte ens en blick på Walter när han gick in. Han låste in sig i sovrummet och låg i sängen och lät sig torteras av oväsendet. Varför kunde de inte vara tysta? Varifrån kom detta behov av att attackera omgivningen med olåt, när vissa personer uppskattade tystnaden? Larmet höll på och höll på och höll på. Det drev fram en feber som alla andra tydligen var immuna mot. En feber som brände av självömkande alienation. Och när den härjade i Walter den natten gav den honom bestående men som fyllde honom med hat mot den skränande vox populi, och dessutom, märkligt nog, med en motvilja mot friluftslivet. Han hade kommit med öppet sinne till naturen och naturen, i sitt klenmod, som var så likt moderns klenmod, hade svikit honom. Hade så lättvindigt accepterat att bli överkörd av bullriga idioter. Han älskade naturen, men bara i teoretisk mening. Och inte mer än han älskade en bra bok eller utländska filmer, och mindre än han så småningom kom att älska Patty och deras barn, och således uppfattade han sig själv de följande tjugo åren som en storstadssjäl. Till och med när han slutade på 3M för att ägna sig åt naturskyddet, var hans främsta intresse i arbetet för Nature Conservancy, och senare för stiftelsen, att avskärma spridda enklaver av orörd natur från bondtölpar som hans bror. Hans kärlek till de varelser vars habitat han skyddade var grundad på en överföring: på en samhörighet med deras egen önskan att få slippa bli störda av stökiga människor.

Med undantag för några månader på kåken, då Brenda var ensam med deras små flickor, bodde Mitch i huset vid sjön utan avbrott ända tills Gene dog sex år senare. Han lade om taket och hejdade dess allmänna förfall, men han fällde också rätt många av de största och vackraste träden på egendomen, röjde av hela sluttningen ner mot sjön för att hundarna skulle få en lekplats, och hackade upp en snöskoterled hela vägen runt till den bortersta änden av sjön, där rördromen en gång hade haft sitt rede. Såvitt Walter kunde förstå betalade han aldrig Gene och Dorothy en cent i hyra.

Visste grundaren till The Traumatics ens vad ett trauma var? Det här var vad ett trauma var: att gå en trappa ner till sitt kontor tidigt en söndagsmorgon, och med glädje tänka på sina barn, som båda hade gjort en så stolt de senaste två dagarna, och på sitt skrivbord hitta ett tjockt manuskript, förfärdigat av ens fru, som bekräftade de värsta farhågor man någonsin hade haft angående henne och en själv och ens bäste vän. Den enda upplevelse i Walters liv som var det minsta jämförbar var den gången han onanerade för första gången, i rum 6 på Whispering Pines, enligt de instruktioner ("Ta vaselin") som kusinen Leif i all välmening hade bistått med. Han hade varit fjorton då, och njutningen hade så överskuggat alla njutningar som tidigare hade beståtts honom, och resultatet hade blivit så omvälvande och häpnadsväckande att han hade känt sig som en sci-fi-hjälte som ryckts i fyra dimensioner från en åldrad planet för att färdas till en ny. Och Pattys manus var på liknande sätt fängslande och transformativt. Läsningen kändes, precis som den där första onanin, som om den varade ett kort ögonblick. Han reste sig en gång, i början, och låste dörren, och sedan läste han sista sidan och klockan var prick 10:12 och solen som gassade mot fönstren på kontoret var en annan sol än den han alltid hade varit van vid. Det var en gulaktig obehaglig stjärna i någon främmande bortglömd vrå av galaxen, och hans eget huvud var lika förvanskat av den interstellära sträcka han hade tillryggalagt. Han bar ut manuset ur sitt arbetsrum och förbi Lalitha som satt och skrev maskin vid sitt skrivbord.

"God morgon, Walter."

"God morgon", sa han med en rysning åt hennes angenäma morgondoft. Han fortsatte genom köket och uppför kökstrappan till det lilla rummet där hans livs kärlek fortfarande satt i sin flanellpyjamas, invirad i ett näste av sängkläder i soffan, och höll om en mugg kaffe med mjölk, medan hon tittade på någon sportkanals sammandrag av den nationella collegebasketturneringen. Leendet hon gav honom – ett leende som var som en sista stråle från den välkända sol han hade förlorat – vändes till fasa när hon såg vad han hade i händerna.

"Å shit", sa hon och stängde av tv:n. "Å shit, Walter. Å, å, å." Hon skakade våldsamt på huvudet. "Nej", sa hon. "Nej, nej, nej."

Han stängde dörren och gled nerför med ryggen mot den tills han satt på golvet. Patty drog efter andan, och drog sedan ännu mer efter andan, och ännu mer, och sa inte ett ord. Ljuset i fönstren var overkligt. Walter rös till igen, och kindtänderna skallrade när han försökte behärska sig.

"Jag vet inte var du har hittat det där", sa Patty. "Men det var inte avsett för dig. Jag gav det till Richard i går kväll för att bli av med honom. Jag ville ha bort honom från vårt liv! Jag försökte bli kvitt honom, Walter. Jag vet inte varför han gjorde det. Det är fruktansvärt att han gjorde det!"

Från många parseks avstånd hörde han henne börja gråta.

"Det var inte meningen att du skulle läsa det", kved hon med skärande gäll röst. "Jag lovar och svär, Walter. Gud hjälpe mig, jag lovar och svär. Jag har hållit på hela mitt liv och försökt undvika att göra dig illa. Du är så snäll mot mig, det här förtjänar du inte."

Hon grät ett tag till, kanske tio eller hundra minuter någonting. Alla vanliga söndagsmorgonsrutiner fick anstå i det här nödläget, dagens normala förlopp blev så grundligt utraderat att han inte ens kunde känna någon saknad efter det. Det slumpade sig så att ett litet område precis framför honom på golvet hade varit skådeplats för ett helt annat sorts nödläge bara tre nätter tidigare, ett godartat nödläge, en njutbar traumatisk parlek som i efterhand framstod som en förebådare av det här elakartade nödläget. Han hade kommit upp hit sent på torsdagskvällen och gett sig på Patty sexuellt. Hade, med hennes häpna samtycke, utfört de våldsamma handlingar som utan hennes samtycke skulle ha varit en våldtäktsmans: hade slitit av henne de svarta långbyxorna hon hade på jobbet, knuffat omkull henne på golvet och kört rakt in i henne. Om det förr i tiden någon gång hade kommit för honom att göra något liknande skulle han inte ha gjort det, för han kunde inte glömma att hon hade blivit våldtagen som ung flicka. Men den dagen hade varit så lång och så förvirrande – hans snudd på otrohet med Lalitha så upphetsande, den avspärrade vägen i Wyoming County så provocerande, förödmjukelsen i Joeys röst i telefon så exempellös och tillfredsställande – att Patty när han kom in i hennes rum plötsligt hade framstått som hans egendom. Hans motspänstiga egendom, hans tålamodsprövande hustru. Och han var så less på det, less på att ständigt vara klok och förstående, så han slängde omkull henne på golvet och knullade henne som ett råskinn. Minen av insikt i hennes ansikte då, som måste ha speglat minen i hans eget ansikte, fick honom att avbryta sig nästan direkt efter det att de hade satt i gång. Avbryta och dra sig ur och grensla henne över bröstet och stoppa sin erektion, som nog var dubbelt så stor som normalt, under näsan på henne. Visa henne vad han hade blivit. De flinade som galningar båda två. Och sedan var han inne i henne igen, och i stället för sina vanliga väluppfostrade små uppmuntrande suckar utstötte hon höga skrik, och det tände honom ännu mer, och nästa morgon när han kom ner till kontoret förstod han på Lalithas frostiga tystnad att skriken hade ekat i hela det stora huset. Något hade inletts på torsdagskvällen, han visste inte riktigt vad. Men nu hade hennes manuskript visat honom vad det var. Slutet var det. Hon hade aldrig älskat honom på allvar. Hon hade velat ha det som hans ondskefulla vän hade. Hela historien gjorde honom nu tacksam för att han inte hade brutit det löfte han hade gett Joey när de åt middag tillsammans i Alexandria kvällen därpå, löftet att han inte skulle berätta för någon och framför allt inte för Patty att han hade gift sig med Connie Monaghan. Den hemligheten, plus flera andra och mycket mer illavarslande som Joey hade avslöjat för honom, hade tyngt Walter under hela helgen, under hela det långa sammanträdet och under konserten dagen innan. Han hade haft dåligt samvete för att han undanhöll det här med giftermålet för Patty, det kändes som om han bedrog henne. Men nu kunde han se att det, som bedrägeri betraktat, var skrattretande litet. Gråtframkallande litet.

"Är Richard kvar i huset?" sa hon till slut och torkade sig i ansiktet med lakanet.

"Nej. Jag hörde honom gå ut innan jag steg upp. Jag tror inte han har kommit tillbaka."

"Man får vara tacksam för det lilla."

Som han älskade hennes röst! Det skar honom i hjärtat att höra den nu.

"Knullade ni två i går kväll?" frågade han. "Jag hörde röster i köket."

Hans egen röst var kraxig som en kråkas, och Patty drog efter andan som om hon stålsatte sig mot utdraget våld. "Nej", sa hon. "Vi pratade ett tag och sedan gick jag och lade mig. Som jag sa, det är slut. Det var lite strul för många år sedan, men det är över."

"Det gjordes misstag."

"Du måste tro mig, Walter. Det är slut, slut, verkligen slut."

"Bara det att jag fysiskt inte funkar för dig, inte som min bäste vän gör. Aldrig har gjort vad jag förstår. Och aldrig kommer att göra."

"Åååå", sa hon och slöt ögonen. "Snälla du, citera mig inte. Kalla mig hora, kalla mig ditt livs mardröm om du vill, men låt bli att citera mig är du snäll. Skona mig åtminstone så mycket, om du kan."

"Han kanske är rudis på schack men han vinner stort i den andra grenen, inget snack om saken."

"Okej", sa hon och knep ihop ögonen ännu hårdare. "Du tänker citera mig. Okej. Citera mig. Varsågod. Gör det du måste göra. Jag vet att jag inte förtjänar att bli skonad. Du ska bara veta att det är det absolut värsta du kan göra."

"Ursäkta då. Jag trodde annars att du tyckte om att prata om honom. Jag trodde i själva verket att det var huvudsakligen därför du alls ville prata med mig."

"Det stämmer. Det var det. Jag tänker inte ljuga för dig. Det var det, i tre månader ungefär. Men det var för tjugofem år sedan, innan jag blev kär i dig och fick ett liv tillsammans med dig."

"Och vilket bra liv det har varit. 'Inget större fel på det' tror jag du skrev. Fast läget på marken tyder väl snarast på motsatsen."

Hon gjorde en grimas, fortfarande med slutna ögon. "Kanske vore det bäst att du läste igenom hela bibban och valde ut de värsta raderna. Kan du inte bara göra det så är det bra sedan?"

"Det jag kan göra är att köra ner den i halsen på dig. Jag vill fan se dig kvävas av den för helvete."

"Okej. Gör det då. Det skulle på sätt och vis bli en befrielse från det jag känner just nu."

Han hade hållit så hårt om pappersbunten att han fick kramp i handen. Han märkte det och lät den glida ner mellan sina ben. "Jag har egentligen inget mer att tillägga", sa han. "Jag tror att vi i stort sett har avhandlat de viktigaste punkterna."

Hon nickade. "Bra."

"Bara det att jag inte vill se dig mer. Jag vill aldrig mer vistas i samma rum som du. Jag vill aldrig mer höra den där personens namn. Jag vill aldrig mer ha något med någon av er att göra. Någonsin. Jag vill bara vara ensam så att jag kan fundera på att hela mitt liv har förslösats på min kärlek till dig."

"Jaha, okej", sa hon och nickade igen. "Fast nej? Nej, jag går inte med på det."

"Jag skiter i om du går med på det."

"Jag vet det. Men hör på mig ett tag." Hon snörvlade ordentligt, tog sig samman och ställde ner kaffemuggen på golvet. Tårarna hade gjort hennes ögon mildare och läpparna rödare och hon hade blivit väldigt söt, om man brydde sig om hennes utseende, vilket Walter inte längre gjorde. "Det var aldrig min avsikt att du skulle läsa det där", sa hon.

"Vad i helvetes jävlar gör det i mitt hus om du inte hade tänkt det?"

"Du får tro mig eller ej, men det är så det är. Det var någonting som jag behövde skriva för min egen skull, för att försöka må bättre. Det var ett terapiarbete, Walter. Jag gav det till Richard i går kväll för att försöka förklara för honom varför jag stannade kvar hos dig. Alltid stannade kvar hos dig. Fortfarande vill stanna kvar hos dig. Jag vet att det står saker där som måste vara hemska för dig att läsa, jag kan knappt föreställa mig hur hemska de är, men det är inte allt som står. Jag skrev det när jag var deprimerad, och det svämmar över av alla jobbiga känslor jag hade då. Men jag har äntligen börjat må bättre. Särskilt efter det som hände häromkvällen – jag mådde bättre! Som om vi äntligen kom till någon sorts genombrott! Kände inte du det också?"

"Jag vet inte vad jag kände."

"Jag skrev ju snälla saker om dig också, såg du inte det? Många många saker som var mer snälla än inte snälla? Om du ser objektivt på det? Och jag förstår att du inte kan det, men i alla fall, vem som helst utom du hade kunnat upptäcka de snälla sakerna. Att du har varit ömsintare mot mig än jag trott att jag någonsin skulle förtjäna. Att du är den absolut finaste människa jag vet. Att du och Joey och Jessie är allt jag lever för. Att det var bara en liten dum del av mig som tittade åt ett annat håll, ett kort tag, vid en väldigt jobbig tidpunkt i mitt liv."

"Det har du kanske rätt i", medgav han. "Jag blundade väl för allt det där på något sätt."

"Det står där, Walter! När du tänker efter, lite senare, kommer du att minnas att det står där."

"Jag har inga planer på att gå och tänka på det."

"Inte nu kanske, men senare. Även om du inte vill prata med mig kommer du kanske att åtminstone förlåta mig lite grann."

Ljuset i fönstren dämpades plötsligt då ett vårmoln drog förbi. "Du har gjort det värsta tänkbara som du överhuvudtaget kunde göra mot mig", sa han. "Det absolut värsta, och du visste mycket väl att det var det värsta, och du gjorde det i alla fall. Exakt vad i det fallet kan jag ha någon anledning att tänka mer på?"

"Å, förlåt mig", sa hon och grät ännu mer. "Jag är så hemskt ledsen för att du inte kan se det på mitt sätt. Jag är så hemskt ledsen för att det där hände."

"Det 'hände' inte. Du gjorde det. Du knullade med ett sådant satans svin som hade mage att lägga detta på mitt skrivbord för att jag ska läsa det."

"Men för guds skull Walter, det var bara sex."

"Du lät honom läsa saker om mig som du aldrig skulle ha låtit mig läsa."

"Bara lite dumt onödigt sex för fyra år sedan. Vad är det jämfört med hela vårt liv tillsammans?"

"Vet du vad", sa han och reste sig upp. "Jag vill inte skälla på dig. Inte när Jessica är hemma. Men du måste hjälpa mig med det och inte hålla på och hymla med vad du har haft för dig, för då kommer jag fanimig att skälla ut dig efter noter."

"Jag hymlar inte."

"Jag menar vad jag säger", sa han. "Jag tänker inte skälla på dig. Jag tänker gå ut härifrån och jag vill inte se dig igen efter det. Och det blir lite problematiskt för jag har faktiskt mitt arbete här i huset, så det är inte så lätt för mig att flytta."

"Jag vet, jag vet", sa hon. "Jag vet att det är jag som måste ut härifrån. Jag väntar tills Jessie har åkt och sedan ska jag försvinna ur din åsyn. Jag förstår helt och fullt hur det känns för dig. Men jag måste säga en sak först innan, bara så du vet. Jag vill att du ska veta att det är som att få en kniv i hjärtat att lämna dig här ihop med din assistent. Det är som att bli hudflängd på brösten. Jag står inte ut med det, Walter." Hon såg vädjande på honom. "Jag är så sårad och så svartsjuk att jag inte vet vad jag ska ta mig till."

"Du kommer över det."

"Kanske. Om några år kanske. Lite grann. Men förstår du vad det innebär att jag känner så nu? Förstår du vad det betyder angående vem jag älskar? Förstår du vad som egentligen pågår här?"

Anblicken av hennes förtvivlade, vädjande ögon blev i den stunden så överväldigande plågsam och vämjelig – framkallade en så våldsam attack av uppsamlat äckel över smärtan som de hade tillfogat varandra i sitt äktenskap – att han började skälla fast han inte ville: "Och vem drev mig till det? Vem dög jag aldrig riktigt för? Ve m behövde alltid lite mer tid till att tänka på saken? Tycker inte du att tjugosex år borde räcka för att tänka på saken? Hur jävla mycket mer tid behöver du? Tror du att det stod någonting i den här skiten som förvånade mig? Tror du inte att jag visste varenda jävla liten detalj av det varenda jävla minut hela jävla tiden? Och ändå älskade jag dig bara för att jag inte kunde rå för det? Och kastade bort hela mitt liv?"

"Det är inte rättvist, nej, det är inte rättvist."

"Fan ta rättvist! Och fan ta dig!"

Han sparkade på manuskriptet som for upp i en vit kaskad, men han var tillräckligt behärskad för att inte smälla i dörren när han gick. Nere i köket höll Jessica på att rosta en bagel, och hennes övernattningsväska stod bredvid bordet. "Var håller alla hus i dag?"

"Mamma och jag har bråkat lite."

"Det lät så", sa Jessica med sitt ironiska sätt att spärra upp ögonen som var hennes vanliga reaktion på att ingå i en familj som var mindre balanserad än hon själv. "Är det bra nu?"

"Vi får se, vi får se."

"Jag hade tänkt ta tolvtåget, men jag kan ta ett som går senare om du vill."

Eftersom han alltid stått Jessica nära och känt att han kunde räkna med hennes stöd, föll det honom inte in att han begick ett taktiskt misstag när han nu viftade bort henne och inte höll henne kvar. Han förstod inte hur avgörande det var att bli den som först berättade alltihop för henne om och fick utforma historien på rätt sätt; kunde inte föreställa sig hur snabbt Patty, med sin vinnarskalle, skulle agera för att befästa sin allians med deras dotter och proppa henne full med sin version (Far kastar ut mor utan orsak, Får ihop det med ung sekreterare). Han hade inga tankar alls bortom det som var här och nu, och det snurrade i huvudet på honom av exakt sådana känslor som inte har ett dugg med faderskapet att göra. Han gav Jessica en kram och tackade henne översvallande för att hon hade kommit och hjälpt till med att sjösätta Free Space, sedan gick han in på sitt kontor och stirrade ut genom fönstret. Det akuta nödläget hade nu lugnat sig tillräckligt för att han skulle bli påmind om hur mycket han hade att göra, dock inte tillräckligt för att han skulle ta itu med det. Han iakttog en grå kattfågel som hoppade runt i en snart sprickfärdig azaleabuske, han avundades fågeln för att den inte visste något om det han visste; han hade gärna bytt själ med den i en blink. Och sedan svinga sig upp, känna luften bära om så bara för en timme; det bytet var givet och kattfågeln, med sin livliga likgiltighet för honom, sin trygghet i sitt fysiska väsen, tycktes vara väl medveten om vilken fördel det var att vara fågel.

En ofattbar tidsrymd senare, efter det att han hade hört en stor resväska rulla iväg och ytterdörren smälla igen, kom Lalitha och knackade på dörren och stack in huvudet.

"Hur är det?"

"Bra", sa han. "Kom och sätt dig i mitt knä."

Hon höjde på ögonbrynen. "Nu?"

"Ja nu. När annars? Min fru har stuckit, okej?"

"Hon gav sig iväg med en resväska, ja."

"Hon kommer inte tillbaka. Så kom nu. Varför inte. Ingen annan är hemma."

Och då gjorde hon det. Hon var inte den som var tveksam av sig, Lalitha. Men direktörsstolen passade inget vidare för att sitta i knä; hon blev tvungen att klamra sig fast om halsen på honom för att hålla sig kvar, ändå vickade stolen betänkligt. "Är det här verkligen vad du vill?"

"Nej, egentligen inte. Jag vill inte vara här inne på kontoret."

"Inte jag heller."

Han hade så mycket att tänka på, han visste att han skulle tänka utan uppehåll flera veckor i sträck om han tillät sig att sätta i gång nu. Enda sättet att slippa tänka var att kasta sig huvudstupa in i det. Uppe i Lalithas lilla krypin med sluttande tak, den forna pigkammaren, där han inte hade varit sedan hon flyttade in, och där golvet var en hinderbana av rena kläder i travar och smutsiga i högar, tryckte han henne mot ena väggen i fönsterkupan och gav sig blint åt den enda människa som ville ha honom utan förbehåll. Det var ett annat slags nödläge, det var ingentid ingendag, det var i desperation. Han lyfte upp henne på sina höfter och stapplade runt med hennes mun hopkopplad med hans, och sedan pippade de hårt och hektiskt med kläderna på, bland högarna av andra kläder, och efteråt lägrade sig en av de där pauserna, en liten obehaglig erinran om hur generella de stegrande etapperna mot klimax var, hur opersonliga, eller kanske prepersonliga. Han drog sig hastigt undan, mot den obäddade enkelsängen, och stötte omkull en trave böcker och papper som handlade om överbefolkning.

"En av oss måste åka härifrån vid sextiden och hämta Eduardo på flygplatsen", sa han. "En påminnelse bara."

"Vad är klockan nu?"

Han vände på hennes synnerligen dammiga väckarklocka för att se efter. "Två och sjutton", häpnade han. Det var det konstigaste klockslag han hade sett i hela sitt liv.

"Du får förlåta att det är så stökigt här", sa Lalitha.

"Jag tycker om det. Jag älskar hurdan du är. Är inte du hungrig? Jag är lite hungrig."

"Nej, Walter." Hon log. "Jag är inte hungrig. Men jag kan hämta något åt dig."

"Jag tänkte kanske ett glas sojamjölk. Sojadryck."

"Jag ska ordna det."

Hon gick ner och det kändes konstigt att tänka på att de steg som kom i trappan en minut senare, hörde till den person som skulle överta Pattys plats i hans liv. Hon ställde sig på knä bredvid honom och såg spänt, girigt på när han drack upp sojamjölken. Sedan knäppte hon upp hans skjorta med sina flinka fingrar skimrande av de bleka naglarna. Okej då, tänkte han. Okej. Kör på. Men när han tog av sig resten, bubblade bilder av hans frus egen otrohet, som hon så utförligt hade beskrivit, upp i honom och förde med sig en svag men sann impuls att förlåta henne, och han visste att han måste stäcka den impulsen. Hans hat mot henne och mot sin vän var ännu nyfött och skört, det hade inte härdats än, den hjärtskärande anblicken av hennes gråt, det hjärtskärande ljudet, var ännu alldeles för färskt i hans minne. Som tur var hade Lalitha klätt av sig allt utom ett par rödprickiga vita trosor. Hon stod obekymrat över honom och visade upp sig för inspektion. Hennes kropp var orimligt magnifik i all sin ungdom. Utan skavanker, en kropp som upphävde tyngdlagen, nästan outhärdlig att betrakta. Visst hade han en gång känt en kvinnokropp som till och med varit rätt mycket yngre, men han hade inget minne av den, han hade själv varit för ung för att lägga märke till Pattys ungdom. Han sträckte upp armen och tryckte handloven mot den heta inklädda kullen mellan Lalithas lår. Hon gnydde till lite, knäna gav vika, och hon sjönk ner över honom och dränkte honom i ljuvligaste vånda.

Kampen mot att jämföra började på allvar då, i synnerhet kampen för att få raden som Patty hade skrivit ur skallen: "Det var inget större fel på det". När han tänkte efter kunde han konstatera att hans tidigare vädjan att Lalitha skulle ta det lugnt med honom var grundad på en rättvisande självinsikt. Men att ta det lugnt, nu när han hade kastat ut Patty, var inte ett alternativ. Han behövde den snabbfixen helt enkelt för att kunna fortsätta fungera – för att inte stupa av hat och självmedlidande – och på ett sätt var det verkligen en härlig fix, för Lalitha var tokig i honom på allvar, hon nästan rann av åtrå, åtminstone droppade hon ymnigt av den. Hon såg rakt in i hans ögon med kärlek och lycka, hon uttalade så vackert och perfekt och underbart namnen på den mandom som Patty i sitt alster hade förtalat och spottat på. Vad var det som tog emot? Han var en man i sina bästa år, och hon var bedårande och ung och omättlig; och det var just det som tog emot. Hans känslor kunde inte hålla jämna steg med energin och hetsen i den primitiva dragningskraften mellan dem, med oförmågan att upphöra med kopulerandet. Hon måste få rida honom, hon måste få bli mosad under honom, hon måste få ha sina ben över hans axlar, hon måste få göra Stående hunden och bli påsatt bakifrån, hon måste få böjas fram över sängen, hon måste få ansiktet pressat mot väggen, hon måste få slå benen om honom och kasta huvudet bakåt och låta de mycket runda brösten dansa hit och dit. Det tycktes vara oerhört meningsfullt för henne alltihop, hon var en bottenlös brunn av plågade läten, och han var med på alla varianter. Han hade inga hjärtkärlproblem, nej han var i god form, det var spännande med hennes vidlyftighet, han var lyhörd för hennes önskemål och oerhört fäst vid henne. Och ändå var det inte riktigt personligt, och han kunde inte nå fram till utlösning. Och det var väldigt konstigt, ett fullständigt nytt och oförutsett problem, som i viss mån kunde bero på hans ovana vid kondomer och på att hon var så ofattbart våt. Hur många gånger de senaste två åren hade han inte skaffat sig utlösning med hjälp av fantasier om sin sekreterare, och varje gång under en tidrymd av några minuter? Hundra gånger minst. Hans problem nu var psykologiskt, självklart. Hennes väckarklocka visade 3:52 när stormen slutligen bedarrade. Det var inte alldeles uppenbart att det hade gått för henne heller, och han vågade inte fråga. Och här, i hans utmattning, passade den lurande Jämförelsen på att tränga sig emellan, för Patty – när hon väl kunde övertalas att visa lite intresse – hade varit rätt pålitlig med att få det hela avklarat för båda parter, och gjort dem någorlunda belåtna båda två så att han sedan kunde gå ner och arbeta eller läsa en bok och hon kunde göra sina små Pattysaker som hon gillade att pyssla med. Bara det att hon var motsträvig skapade friktion och friktion ledde till tillfredsställelse ...

Lalitha kysste hans svullna läppar. "Vad tänker du på?"

"Jag vet inte", sa han. "Allt möjligt."

"Ångrar du att vi gjorde det här?"

"Nej nej, jag är mycket glad för det."

"Du ser inte vidare glad ut."

"Jag har ju nyss slängt ut min fru efter tjugofyra års äktenskap. Bara för ett par timmar sedan faktiskt."

"Förlåt mig, Walter. Du kan fortfarande gå tillbaka. Jag kan sluta och lämna er två i fred."

"Nej, så mycket kan jag lova dig. Jag kommer aldrig att gå tillbaka."

"Vill du vara tillsammans med mig?"

"Ja." Han fyllde sina händer med hennes svarta hår som doftade av kokosnötigt schampo och skylde ansiktet med det. Nu hade han det han hade drömt om, men det fick honom att känna sig en smula ensam. Efter all sin stora längtan, så abstrakt och vag i sitt omfång, låg han i sängen med en ovanligt konkret flicka som var mycket vacker och begåvad och hängiven men samtidigt slarvig, illa tåld av Jessica och usel på att laga mat. Och hon var allt han hade, den enda skyddsvallen mellan honom och det myller av tankar han inte ville veta av. Tanken på Patty och hans bäste vän vid Nameless Lake; den inkännande och kvicka tonen de hade haft mot varandra, den vuxna ömsesidigheten i deras sexuella umgänge, deras glädje över att han inte var där. Han började gråta rakt in i Lalithas hår, och hon tröstade honom, strök bort hans tårar, och de älskade ännu en gång, med större trötthet och smärta nu, tills det äntligen gick för honom, utan åthävor, i hennes hand.

Därefter följde några svåra dagar. Eduardo Soquel, som anlände från Colombia, hämtades på flygplatsen och fick bo i "Joeys" sovrum. Presskonferensen på måndagsmorgonen bevistades av tolv journalister och genomleds av Walter och Soquel, och en längre telefonintervju gavs separat åt Dan Caperville på Times. Walter, som hade arbetat med PR i hela sitt liv, lyckades lägga lock på sitt privata kaos, fokusera på budskapet och undvika journalisternas provocerande fällor. Det panamerikanska skogssångarreservatet, sa han, representerade ett nytt paradigm med forskarbaserat, privatfinansierat naturskydd; de odiskutabelt förfulande lämningarna efter bergstoppsbrytningen blev mer än uppvägda av möjligheterna till hållbara "gröna arbetstillfällen" (ekoturism, omplantering av skog, certifierat skogsbruk) i West Virginia och Colombia; Coyle Mathis och de andra tvångsförflyttade bergsborna hade fullt ut och högst berömvärt samarbetat med stiftelsens generösa affärspartner LBI. Walter fick bemöda sig extra mycket om att hålla masken när han lovordade LBI, med tanke på vad Joey hade berättat. När han hade avslutat samtalet med Dan Caperville gick han ut med Lalitha och Eduardo för att äta en sen middag och drack två öl, och därmed uppgick summan av hans livs alkoholförtäring till tre öl.

På eftermiddagen dagen därpå, sedan Soquel hade återvänt till flygplatsen, låste Lalitha dörren till Walters kontor och ställde sig på knä mellan hans ben för att belöna honom för hans arbetsinsats.

"Nej, nej, nej", sa han och rullade bakåt med stolen, bort från henne.

Hon följde efter på knä. "Jag vill bara få se dig. Jag är så sugen på d i g."

"Nej, Lalitha, nej." Han hörde sin personal sköta sitt jobb i andra änden av huset.

"En sekund bara", sa hon och drog ner gylfen på honom. "Snälla Walter."

Han tänkte på Clinton och Lewinsky, och när han sedan såg sin assistents mun full med hans lem och hennes ögon som log upp mot honom, kom han att tänka på sin onde väns spådom. Det verkade som om det gjorde henne lycklig och ändå ...

"Nej, jag vill inte", sa han och sköt undan henne så milt han kunde.

Hon fick en rynka mellan ögonbrynen. Hon blev sårad. "Du måste låta mig göra det", sa hon, "om du älskar mig."

"Jag älskar dig, men det passar inte så bra just nu."

"Jag vill få göra det. Jag vill göra allting rätt från början."

"Nej, Lalitha, beklagar."

Han reste sig och drog upp gylfen igen. Lalitha stod kvar på knä ett ögonblick med sänkt huvud. Sedan reste sig även hon och rättade till kjolen över låren och vände sig bort med en olycklig hållning.

"Det finns ett problem som vi måste diskutera först", sa han.

"Bra. Då diskuterar vi ditt problem då."

"Problemet är att vi måste ge Richard kicken."

Namnet, som han hade vägrat ta i sin mun ända till nu, låg och dallrade i luften. "Och varför måste vi göra det?" sa Lalitha.

"För att jag hatar honom, för att han har varit otrogen med min fru, och jag vill aldrig höra hans namn nämnas igen, och det finns inte skuggan av en chans att jag kommer att jobba ihop med honom."

Det såg ut som om Lalitha krympte när hon fick höra detta. Huvudet sjönk ner, axlarna hängde, hon blev en liten ledsen ficka. "Var det därför din fru försvann i söndags?"

" Ja."

"Du är fortfarande kär i henne eller hur?"

"Nej!"

"Jo, det är du. Det är därför du inte vill ha mig i närheten nu."

"Nej, det är inte alls så det är. Det är absolut inte så det är."

"Ja ja, må så vara", sa hon och sträckte käckt på sig, "vi kan i alla fall inte sparka Richard. Det här är mitt projekt och jag behöver honom. Jag har redan skyltat med honom för praktikanterna och jag behöver honom för att få ihop akter till augusti. Så du får älta dina problem med honom och vara jätteledsen för din fru och allting, men jag tänker inte kicka honom."

"Raring", sa Walter. "Lalitha. Jag älskar dig verkligen. Allting kommer att ordna sig. Men försök att se det här ur mitt perspektiv."

"Nej!" sa hon och snurrade runt mot honom med upprorisk glöd. "Jag struntar i ditt perspektiv! Mitt jobb är att arbeta med befolkningsprojektet och det tänker jag göra. Om du verkligen bryr dig om det projektet och om mig, då låter du mig sköta det på mitt sätt."

"Jag bryr mig om dig. Det gör jag absolut. Men ...

"Men ingenting då. Jag ska aldrig mer nämna hans namn. Du kan åka bort någonstans när han kommer och träffar praktikanterna i maj. Och vi hittar en lösning för augusti också när vi närmar oss."

"Men han kommer inte att vilja vara med. Redan i lördags pratade han om att hoppa av."

"Jag ska tala med honom", sa hon. "Som du kanske minns är jag rätt bra på att övertala folk till att göra saker de inte vill göra. Det är en ganska effektiv personal du har här, och jag hoppas att du kan vara så vänlig och låta mig sköta mitt jobb."

Han slängde sig runt skrivbordet för att ta henne i sina armar, men hon flydde ut till kontorets yttre domäner.

Eftersom han älskade hennes gnista och hängivenhet och blev överrumplad av hennes vrede lät han saken bero ett tag. Men när timmarna gick och sedan dagarna, och hon inte meddelade att Richard tänkte hoppa av Free Space, drog Walter slutsatsen att han fortfarande var med på tåget. Richard som för fan inte trodde på något jävla något!

Den enda förklaring som gick att tänka sig var att Patty hade ringt och pratat med honom och fått honom att för skams skull stå vid sitt ord. Och tanken på att de där två pratade om någonting överhuvudtaget, om så bara i fem minuter, och särskilt tanken att de pratade om att skona "stackars Walter" (å, de där orden hon skrev, de där vidriga orden) och rädda hans hjärtebarn som någon sorts tröstpris, gjorde honom illamående av svaghet och fördärvlighet och kompromisser och ynkedom. Det kom emellan honom och Lalitha också. Deras älskog, som ägde rum dagligen, alltid lika utdragen, fördunklades av hans känsla av att även hon hade bedragit honom med Richard en smula och därför blev akten inte personligare så som han hade hoppats att den skulle bli. Vart han än vände sig så var Richard där.

Lika obehaglig, fast på ett annat sätt, var historien med LBI. Den gången då han och Joey åt middag tillsammans hade Joey med ett rörande slöseri av ödmjukhet och självförebråelser, redogjort för de skumma affärer han varit indragen i, och storskurken, som Walter uppfattade det, var LBI. Kenny Bartles var utan tvekan den typiska våghalsige pajasen, en småfifflande sociopat som tids nog skulle hamna antingen i finkan eller i kongressen. Hur mycket det än stank om deras motiv för att invadera Irak skulle Cheney-Rumsfeld-packet förmodligen ändå ha föredragit att få användbara reservdelar i stället för det paraguayanska skrot som Joey hade levererat. Och Joey själv, trots att han borde ha vetat bättre än att ge sig i lag med en sådan som Bartles, hade övertygat Walter att han hade fullföljt det hela enkom för Connies skull; hans lojalitet med henne, hans plågsamma ånger, och hans mod i största allmänhet (han var bara tjugo!) talade till hans fördel alltihop. Den part som således bar ansvaret – den som både hade full vetskap om bedrägeriet och befogenhet att godkänna det – var LBI. Walter hade inte hört talas om den vd som Joey hade pratat med, den som hade hotat att stämma honom, men killen satt med all säkerhet i samma korridor som Vin Havens polare, han som hade gått med på att förlägga en skyddsvästfabrik i West Virginia. Vid middagen hade Joey frågat Walter vad han tyckte att han skulle göra. Gå till pressen? Eller bara skänka sin vinst till någon välgörenhet för lemlästade krigsveteraner och börja plugga igen? Walter hade lovat att fundera på saken över helgen, men helgen hade inte visat sig vara gynnsam, för att uttrycka sig milt, för stilla etisk eftertanke. Inte förrän han stod framför journalisterna på måndagsmorgonen och utmålade LBI som en utomordentligt miljövänlig samarbetspartner hade dimensionen på hans egen inblandning gått upp för honom.

Nu försökte han skilja sina egna intressen – det faktum att om sonen till stiftelsens verkställande direktör gick med sin solkiga story till medierna skulle Vin Haven mycket väl kunna ge honom foten och LBI till och med backa ur sitt åtagande för West Virginia – från det som vore bäst för Joey. Hur övermodigt och girigt Joey än hade betett sig kändes det väldigt hårt att begära att en tjugoårig grabb med problemföräldrar skulle ta hela det moraliska ansvaret och ställas ensam vid skampålen, kanske rentav bli åtalad. Och samtidigt insåg Walter mycket väl att det råd han helst ville ge Joey – "Skänk din profit till välgörenhet och gå vidare" – vore ytterst förmånligt både för honom själv och för stiftelsen. Han ville fråga Lalitha vad hon tyckte, men han hade lovat Joey att inte andas om det för någon levande själ, och därför ringde han Joey och sa att han fortfarande funderade på saken, och skulle han och Connie vilja komma och äta middag på hans födelsedag nästa vecka?

"Helt klart", sa Joey.

"Jag måste också berätta för dig", sa Walter, "att din mor och jag har separerat. Det är svårt att säga en sådan sak, men det hände i söndags. Hon har flyttat hemifrån ett tag, och vi vet inte riktigt vad som ska hända härnäst."

"Jäpp", sa Joey.

Jäpp? Walter rynkade pannan. "Förstod du vad jag sa?"

"Jäpp. Hon har redan berättat det."

"Jaha. Det förstås. Hur inte. Och sa hon ..."

"Jäpp. Hon sa väldigt mycket. Alldeles för mycket information som vanligt."

"Så då förstår du min ..."

"Jäpp."

"Och det är ändå okej för dig att komma på middag på min födelsedag?"

"Jepp. Helt klart."

"Men tack för det, Joey. Jag älskar dig för det. Jag älskar dig för en massa saker."

"Jepp."

Walter lämnade sedan en hälsning på Jessicas mobil, precis som han hade gjort två gånger om dagen sedan den där ödesdigra söndagen utan att hon hade hört av sig än. "Jessica, hör på mig nu", sa han. "Jag vet inte om du har pratat med mamma, men vad hon än har sagt till dig, så måste du ringa mig och höra vad jag har att säga. Okej? Var snäll och ring tillbaka. Det finns i högsta grad två sidor av den här saken och jag tycker att du måste höra båda." Det hade varit bra att kunna tillägga att det inte var något mellan honom och hans assistent, men i själva verket var hans händer och ansikte och näsa så indränkta i lukten av hennes vagina att den satt kvar lite svagt också efter duschen.

Han var skandaliserad och höll på att förlora på alla fronter. Ytterligare ett hårt slag drabbade honom den andra söndagen av hans frihet, i form av en lång förstasidesartikel i Times undertecknad Dan Caperville: "Kolkramande naturstiftelse skövlar berg för att rädda dem." Faktamässigt var storyn inte totalt inkorrekt, men Times hade uppenbarligen inte låtit sig duperas av Walters avvikande syn på bergstoppsbrytning. Den sydamerikanska delen av skogssångarreservatet blev inte ens omnämnd i artikeln, och Walters snyggaste argument – nytt paradigm, grön ekonomi, forskarbaserat återställande – hade begravts långt ner mot slutet, långt nedanför Jocelyn Zorns skildring av hur han hade gastat: "Jag äger den här [kraftuttryck] marken!" och Coyle Mathis hågkomster: "Han kallade mig idiot mitt i synen." Kontentan av artikeln, förutom det att Walter var en extremt otrevlig person, var att Cerulean Mountain Trust spelade under täcket med kolindustrin och militärentreprenören LBI, tillät storskalig toppbrytning i det förment orörda reservatet, var hatat av lokala miljökämpar, hade fördrivit rättskaffens landsortsbor – jordens salt – från sina fäderneshem, och att det var grundat och uppbyggt av en publicitetsskygg energimogul, Vincent Haven, som med Bushadministrationens goda minne, ödelade andra delar av West Virginia för att borra upp gas.

"Inte så farligt, inte så farligt", hade Vin Haven sagt när Walter ringde honom i hans hem i Houston på söndagsförmiddagen. "Vi har fått vårt skogssångarreservat, ingen kan ta det ifrån oss. Du och din tjej var duktiga. Och vad allt det andra beträffar, så kanske du fattar varför jag aldrig bryr mig om att prata med medierna. Inget att vinna, allt att förlora."

"Caperville fick två timmar i enrum med mig", sa Walter. "Jag trodde verkligen att han var med på de viktigaste punkterna."

"Ja, och dina synpunkter finns med där", sa Vin. "Låt vara inte alltför framhävt. Men oroa dig inte för det du."

"Jo, jag oroar mig. Ja alltså, visst vi har reservatet, och det är fantastiskt för skogssångaren. Men det hela var ju tänkt att stå som modell för fortsättningen. Nu låter det som en modell för hur man inte ska gå tillväga."

"Det är snart glömt. Så fort vi har fått upp kolen och kan börja återställa kommer folk att fatta att du hade rätt. Då får den där Capervillejeppen sitta och skriva dödsrunor resten av sitt liv."

"Men det kommer att ta åratal!

"Ska du någonstans eller? Är det det allt det här handlar om? Att du är rädd för hur det ska se ut i ditt cv?"

"Nej, Vin, jag blir bara galen på medierna. Fåglarna räknas överhuvudtaget inte, allt handlar bara om den mänskliga aspekten."

"Och så kommer det att vara ända tills det är fåglarna som kontrollerar medierna", sa Vin. "Ses vi i Whitmanville om en månad? Jag sa till Jim Elder att jag ställer upp på invigningen av skyddsvästfabriken, bara jag slipper posera för fotograferna. Jag skulle kunna hämta upp dig med mitt jet på vägen dit."

"Tack du, men vi flyger reguljärt", sa Walter. "Sparar lite bränsle."

"Glöm inte att jag tjänar mitt levebröd på att sälja bränsle."

"Precis, ha ha, där sa du något."

Det var trevligt att få Vins faderliga bekräftelse, men det skulle ha varit ännu trevligare om Vin hade känts något mindre dubiös som far. Det värsta med Timesartikeln – förutom skammen att framstå som ett svin i en publikation som varenda människa Walter kände läste och litade på – var misstanken att Times de facto hade rätt i sin analys av Cerulean Mountain Trust. Han hade fasat för att bli slaktad i medierna, och nu när han hade blivit slaktad måste han mer noggrant skärskåda sina skäl att fasa för det.

"Jag hörde när du gav den intervjun", sa Lalitha. "Du var perfekt. Enda orsaken till att Times inte kan erkänna att vi har rätt är att de i så fall måste ta tillbaka alla sina ledare mot bergstoppsbrytningen."

"Det är faktiskt just det de gör nu med Bush och Irak."

"Du har i alla fall gjort din plikt. Och nu ska du och jag få vår lilla belöning. Sa du till mr Haven att vi går vidare med Free Space?"

"Jag tyckte jag hade tur som inte fick sparken", sa Walter. "Det kändes inte som rätt tillfälle att upplysa honom om att jag tänker använda hela den diskretionära fonden på något som troligen kommer att ge ännu sämre publicitet."

"Å, min lilla raring", sa hon, slog armarna om honom och lade huvudet mot hans hjärta. "Ingen annan förstår vilka goda gärningar du gör. Jag är den enda."

"Det är mycket möjligt att det är sant", sa han.

Han hade gärna bara stått så i hennes famn ett tag, men hennes kropp hade andra avsikter, och hans egen kropp var med på dem. Numera tillbringade de nätterna i hennes alldeles för smala säng, eftersom hans eget rum fortfarande var belamrat av Pattys saker; hon hade inte gett honom några instruktioner om hur han skulle förfara med dem och han hade inte ork att ta itu med dem på eget bevåg. Det förvånade honom inte att Patty inte hade hört av sig, och ändå kändes det taktiskt av henne, fientligt, att hon inte hade gjort det. För att vara en person som själv medgav att hon aldrig gjorde annat än misstag, kastade hon en hotfull skugga medan hon gjorde vad det nu var hon gjorde där ute i stora världen. Walter tyckte han var feg som gömde sig för henne i Lalithas rum, men vad skulle han göra? Han var ansatt från alla håll.

På sin födelsedag, medan Lalitha visade Connie runt på stiftelsens högkvarter, tog han med sig Joey ut i köket och sa att han fortfarande inte visste vilken strategi han skulle rekommendera. "I grund och botten tycker jag inte att du ska gå till pressen", sa han. "Men jag litar inte riktigt på mina egna motiv. Min moraliska kompass har liksom börjat strejka på sistone. Det här med mamma och det här med New York Times – såg du det?"

"Jepp", sa Joey. Han stod med händerna i byxfickorna och var fortfarande klädd som republikansk collegestudent, i blå blazer och blankputsade loafers. Vad Walter visste kunde han mycket väl vara republikansk collegestudent.

"Det lät inget vidare va?"

"Nä", sa Joey. "Men jag tror att de flesta inser att det inte var en schyst artikel."

Walter tog tacksamt till sig denna tröst av sin son, utan vidare frågor. Han kände sig sannerligen mycket liten. "Jo, det är så att jag måste åka på en grej med LBI i West Virginia nästa vecka", sa han. "De ska inviga en skyddsvästfabrik där alla de här omflyttade familjerna ska få jobb. Så jag är verkligen inte rätt person att fråga hur du ska göra med LBI, för jag är själv så insyltad."

"Varför måste du vara med där?"

"Jag ska hålla tal. Jag måste föreställa tacksam å stiftelsens vägnar."

"Men du har ju redan fått ditt skogssångarreservat. Kan du inte ställa in bara?"

"Nej, för vi har det andra stora projektet som Lalitha håller i om överbefolkning, och jag måste ha tumme med chefen även fortsättningsvis. Det är hans pengar vi strör omkring oss."

"Då är det väl bäst att du är med då", sa Joey.

Han lät inte övertygad, och Walter tyckte det var hemskt att framstå som så liten och svag i hans ögon. Som för att göra sig ännu mindre och svagare frågade han om Joey visste hur det var med Jessica.

"Jo, jag har snackat med henne", sa Joey, med händerna i fickorna, blicken i golvet. "Hon är nog lite förbannad på dig."

"Jag har lämnat minst tjugo meddelanden på hennes mobil!"

"Det kan du nog lika gärna lägga ner. Jag tror inte hon lyssnar av dem. Folk lyssnar inte av vartenda meddelande de får på mobilen längre, de kollar bara vem som har ringt."

"Nehej, men sa du att det finns två sidor av historien?"

Joey ryckte på axlarna. "Vet inte. Finns det två sidor?"

"Ja, det gör det! Mamma gjorde något som var mycket fult mot mig. Något oerhört smärtsamt."

"Jag vill faktiskt inte veta mer", sa Joey. "Hur som helst har hon troligen redan berättat det. Jag har ingen lust att ta parti för någon."

"Och när berättade hon det för dig? Hur länge sedan var det?"

"Förra veckan."

Joey visste alltså vad Richard hade gjort – vad Walter hade låtit sin bäste vän, sin rockstjärnepolare, göra. Hans förminskning i sonens ögon var nu fullbordad. "Jag tänker ta en öl", sa han. "Eftersom det är min födelsedag."

"Kan Connie och jag också ta en?"

"Ja, det var därför vi bad er att komma hit lite i förväg. Connie kan ju beställa in vad hon vill på restaurangen. Hon är väl tjugoett nu va?"

"Jepp."

"Och det är inte som jag tjatar, det är bara ett önskemål om information: har du sagt till mamma att du har gift dig?"

"Farsan, jag jobbar på det", sa Joey med spända käkar. "Får jag sköta den saken på mitt sätt tack."

Walter hade alltid tyckt bra om Connie (hade till och med i hemlighet varit lite förtjust i Connies mamma för att hon hade flirtat med honom). Hon hade gjort sig fin med livsfarligt höga klackar och tjockt med ögonskugga; hon var ännu så ung att hon ville se äldre ut. På La Chaumière noterade han med svällande hjärta hur ömsint uppmärksam Joey var mot henne, han lutade sig fram så att de kunde läsa menyn ihop och samordna sina val, och att Connie, eftersom Joey inte hade åldern inne, tackade nej till Walters erbjudande om en cocktail och beställde en Cola Light åt sig själv. De hade ett tyst tillitsfullt sätt mot varandra, ett sätt som påminde Walter om honom själv och Patty och hur de hade varit när de var mycket unga, så där som två människor kan vara när de är förenade som en front mot världen; han blev smått tårögd när han såg deras vigselringar. Lalitha, som kände sig lite besvärad, försökte markera avstånd till ungdomarna och ta parti för en man som var nästan dubbelt så gammal som hon, så hon beställde en martini och övergick sedan till fylla tomrummen i samtalet med prat om Free Space och befolkningskrisen i världen, vilket Joey och Connie lyssnade på med en utsökt artighet typisk för ett par som lever skyddat i sin lilla värld för två. Även om Lalitha undvek alla anspelningar på Walter som sin, tvivlade han inte ett ögonblick på att Joey fattade att hon var mer än hans assistent. Medan han långsamt drack upp sin tredje öl för kvällen skämdes han mer och mer för vad han hade ställt till med och kände allt större tacksamhet mot Joey för att han mest hade ryckt på axlarna åt det. Inget med Joey hade, under årens lopp, gjort honom mer rasande än hans oberörda skal, och nu, så tacksam han var för det! Hans son hade vunnit det kriget, och det var han glad för.

"Så Richard jobbar fortfarande ihop med er då?" sa Joey.

"Hm, ja", sa Lalitha. "Jo, han är väldigt hjälpsam. Faktiskt hälsade han alldeles nyss att White Stripes kanske ställer upp på vårt stora event i augusti."

Joey begrundade nyheten med rynkad panna samtidigt som han aktade sig för att titta på Walter.

"Det borde vi gå på", sa Connie till Joey. "Gör det något om vi kommer?" frågade hon Walter.

"Självklart inte", sa han och pressade fram ett leende. "Det blir nog jättekul."

"Jag tycker väldigt bra om White Stripes", förkunnade hon glatt, på sitt ironibefriade sätt.

"Jag tycker väldigt bra om dig", sa Walter. "Jag är verkligen glad för att du hör till vår familj nu. Jag är verkligen glad för att du följde med i kväll."

"Jag är också glad för att jag följde med."

Joey verkade inte ha något emot det sentimentala småpratet, men det märktes att han hade tankarna på annat håll. På Richard, på sin mamma, på familjekatastrofen som höll på att rullas upp. Och Walter hade ingenting att säga som kunde göra det lättare för honom.

"Jag klarar det inte", sa Walter till Lalitha när de kom hem igen, utan sällskap. "Jag orkar inte ha den där svinpälsen inblandad i vårt arbete längre."

"Den saken har vi redan diskuterat", sa hon och gick med snabba steg genom korridoren bort till köket. "Vi har redan löst det problemet."

"Ja, men då får vi diskutera det en gång till", sa han och följde efter henne.

"Nej, det får vi inte. Såg du inte hur Connie sken upp när jag sa det där om White Stripes? Vem annars kan skaffa fram sådana artister? Vi har fattat ett beslut, det var ett bra beslut, och jag vill faktiskt inte höra mer om hur svartsjuk du är på den man som din fru har haft sex med. Jag är trött och jag har druckit för mycket och nu måste jag gå och lägga mig."

"Han var min bästa vän", mumlade Walter.

"Det bryr jag mig inte om. Det gör jag inte, Walter. Jag vet att du tycker att jag bara är en ung tjej bland alla andra, men jag är faktiskt äldre än dina barn, jag fyller snart tjugoåtta. Jag visste att det var dumt att bli kär i dig. Jag visste att du inte var redo för det och nu är jag kär i dig, och du kan fortfarande bara tänka på henne."

"Jag tänker på dig jämt och ständigt. Jag behöver dig så oändligt mycket."

"Du har sex med mig för att jag vill ha dig och för att du kan. Men världen snurrar fortfarande runt din fru, och det gör den för alla. Vad som är så märkvärdigt med henne kommer jag aldrig att begripa. Hon ägnar hela sitt liv åt att förstöra för andra. Och jag behöver få en liten paus från det just nu, så att jag kan sova. Du kan kanske sova i din egen säng i natt och fundera på hur du vill ha det."

"Vad har jag sagt?" vädjade han. "Jag trodde det var en trevlig födelsedagsmiddag vi hade."

"Jag är trött. Det var en tröttsam kväll. Vi ses i morgon bitti."

De skildes utan en kyss. På telefonsvararen fanns ett meddelande från Jessica som med flit hade passat på när han var ute på restaurang. Hon gratulerade på födelsedagen. "Ledsen att jag inte har svarat på dina meddelanden", sa hon. "Jag har haft så himla mycket att göra och visste inte riktigt vad jag ville säga. Men jag tänkte på dig förut i dag och jag hoppas att du har haft en fin dag. Vi kanske kan prata någon gång, fast jag vet inte när jag får tillfälle."

Klick.

Den närmaste veckan var det skönt att få sova ensam. Att vistas i ett rum som fortfarande var präglat av Pattys kläder och böcker och tavlor, att lära sig att stålsätta sig mot henne. På dagarna fanns det en massa eftersläpande saker att göra på kontoret: lägga markanvändningsstrukturer både i Colombia och i West Virginia, dra i gång en motattack mot medierna, ragga nya sponsorer. Walter hade till och med trott att han skulle kunna göra en paus i sexlekarna med Lalitha, men den dagliga närheten till varandra gjorde det omöjligt – de behövde och de behövde. Han återvände dock till sin egen säng för att sova.

Kvällen innan de skulle flyga till West Virginia höll han på att packa sin weekendväska då Joey ringde och meddelade att han hade bestämt sig för att inte gå till pressen och avslöja allt om LBI och Kenny Bartles. "De är motbjudande", sa han. "Men min kompis Jonathan säger att jag bara kommer att få lida av det själv om jag träder fram med det. Så jag känner att jag helst skänker bort överskottet. Då slipper jag åtminstone en massa skatt. Men jag ville kolla först att du fortfarande tycker det är okej."

"Det är bra, Joey", sa Walter. "Jag har inga invändningar. Jag vet hur ambitiös du är, och jag förstår att det måste vara jobbigt att ge bort så mycket pengar. Det är mycket att ta itu med bara det."

"Fast det blir inte så att jag ligger på minus, bara att jag inte ligger på plus. Och nu kan Connie fortsätta plugga så det är bra. Jag funderar på att ta ett år ledigt och jobba och låta henne läsa ikapp."

"Det låter fantastiskt. Det är underbart att se er två ta så väl hand om varandra. Var det något mer?"

"Nja, bara det att jag har träffat mamma."

Walter stod fortfarande och höll i två slipsar, en röd och en grön, som han hade försökt välja mellan. Valet, insåg han, var inte speciellt avgörande. "Har du?" sa han och valde den gröna. "Var då? I Alexandria?"

"Nej, i New York."

"Så hon är i New York nu."

"Ja, eller snarare i Jersey City", sa Joey.

Walter kände hur det stramade över bröstet och det släppte inte.

"Ja, Connie och jag ville säga det personligen. Att vi har gift oss alltså. Och det var inte så farligt faktiskt. Hon var rätt hygglig mot Connie. Ja, nedlåtande förstås, och liksom tillgjord, som hon höll på och skrattade hela tiden, fast hon var inte elak. Hon hade väl en massa annat i skallen. Vi tyckte i alla fall att det gick rätt bra. Connie tyckte det åtminstone. Jag tyckte kanske att det var lite pinigt. Men jag ville att du skulle veta att hon vet nu så att, ja jag vet inte, om du pratar med henne någon gång, så behöver du inte hålla tyst om det mera."

Walter tittade på sin vänstra hand som hade vitnat och såg mycket naken ut utan sin vigselring. "Hon bor hos Richard", lyckades han få ur sig.

"Äh, ja, så är det väl, för tillfället", sa Joey. "Skulle jag inte ha sagt det?"

"Var han där? När ni var där?"

"Jo, i och för sig. Det var han. Och det var kul för Connie, för hon är rätt förtjust i hans musik. Han visade henne sina gitarrer och det. Jag vet inte om jag sa att hon funderar på att ta gitarrlektioner. Hon har faktiskt en riktigt fin sångröst."

Exakt var Walter hade trott att Patty höll hus skulle han inte ha kunnat svara på. Hos sin väninna Cathy Schmidt, hos en av sina gamla lagkamrater, kanske hos Jessica, eventuellt hos sina föräldrar rentav. Men sedan han hört henne så rättfärdigt deklarera att det var slut för alltid mellan henne och Richard hade han inte för ett ögonblick haft en tanke på att hon skulle kunna befinna sig i Jersey City.

"Farsan?"

" Vad å."

"Alltså jag fattar att det känns skumt. Hela grejen är skitskum. Men du har ju också en annan nu, va? Så, ja, så vadå, liksom. Allting är annorlunda nu och det är väl bara något vi får ta och inse, allihop. Eller?"

"Jo", sa Walter. "Det har du rätt i. Vi måste ta och inse det."

Så fort han hade lagt på luren drog han ut en byrålåda, plockade upp vigselringen ur asken med manschettknappar som han hade slängt den i, och spolade ner den på toaletten. Med en vid armrörelse sopade han ner alla foton som Patty hade på byrån – Joey och Jessica som oskyldiga barn, lagfoton på flickbasketspelare i hjärtslitande sjuttiotalsdräkter, hennes favoritbilder på honom som också var de mest smickrande – och stampade och malde sönder ramar och glas med fötterna tills han tröttnade och måste dunka huvudet i väggen. Att höra att hon hade återvänt till Richard borde ha löst honom från alla band, borde ha befriat honom så att han kunde glädjas åt Lalitha med det allra renaste samvete. Men det kändes inte som en befrielse, det kändes som döden. Han förstod nu (som Lalitha själv hade förstått från första början) att de senaste tre veckorna hade varit en sorts vedergällning, något han hade rätt att unna sig för att kompensera sig för Pattys otrohet. Trots hans bedyranden att äktenskapet var över hade han inte trott ett ögonblick på det. Han slängde sig på sängen och grät i ett sinnestillstånd som fick alla tidigare sinnestillstånd i livet att framstå som oändligt mycket behagligare. Världen snurrade vidare, världen svämmade över av vinnare, LBI och Kenny Bartles kammade hem sina vinster, Connie började skolan igen, Joey gjorde det enda rätta, Patty bodde ihop med en rockstjärna, Richard fick jättefina recensioner för att han betedde sig mycket mer kränkande än Walter, Richard charmade Connie, Richard fick med sig White Stripes ... medan Walter lämnades kvar bland de döda och de döende och bortglömda, de utrotningshotade arterna i världen, de som inte kunde anpassa sig ...

Vid tvåtiden på morgonen snubblade han in i badrummet och hittade en gammal burk med Pattys trazodontabletter som hade gått ut för ett och ett halvt år sedan. Han tog tre, osäker på om de fortfarande hade någon effekt, men det hade de tydligen: han väcktes klockan sju av Lalithas mycket beslutsamma knuffar. Han hade fortfarande gårdagens kläder på sig, alla lampor var tända, rummet var vandaliserat, han hade ont i halsen av sina troligen våldsamma snarkningar och huvudet dunkade av alla möjliga goda skäl.

"Vi borde sitta i en taxi nu", sa Lalitha och drog honom i armen. "Jag trodde du var klar."

"Orkar inte", sa han.

"Skynda dig, vi är redan sena."

Han satte sig upp och försökte hålla ögonen öppna. "Jag måste duscha."

"Det hinner vi inte."

Han somnade i taxin och vaknade fortfarande sittande i taxin, ute på motorvägen, i en trafikstockning som bildats efter en olycka. Lalitha talade med flygbolaget i sin mobil. "Vi får byta i Cincinnati nu", sa hon. "Vi har missat vår avgång."

"Kan vi inte bara skita i det", sa han. "Jag är trött på att vara en god människa."

"Vi får hoppa över lunchen och åka direkt till fabriken."

"Tänk om jag var en ond människa? Skulle du tycka om mig ändå?"

Hon såg bekymrat på honom. "Har du tagit någon form av piller, Walter?"

"Allvarligt. Skulle du tycka om mig ändå?"

Rynkorna i hennes panna djupnade och hon svarade inte. Han somnade på soffan i gaten på National, sedan på planet till Cincinnati, i Cincinnati, på planet till Charleston, och i hyrbilen som Lalitha rattade i hög fart hela vägen till Whitmanville, där han vaknade och kände sig bättre, med ens hungrig, till en mulen aprilhimmel och ett biotiskt ödelagt landskap av det slag som Amerika med tiden hade specialiserat sig på. Vinylklädda megakyrkor, ett Walmart, ett Wendy's, ofantliga filer för vänstersväng, vita rullande befästningar. Inget för en fågel att gilla häromkring om inte fågeln var en stare eller en kråka. Skyddsvästfabriken (Ardee Enterprises, ett företag i LBI företagsfamilj) låg i en stor byggnad uppförd i lättklinkerblock med nyvältad asfalt över parkeringsplatsen som var ojämn i kanterna och som vittrade ut i ogräset. Parkeringen höll på att bli fullbelagd med väldiga passagerarfordon, bland annat en svart Navigator ur vilken Vin Haven och några kostymnissar just höll på att ta sig ut när Lalitha tvärnitade hyrbilen med skrikande bromsar.

"Förlåt att vi missade lunchen", sa hon till Vin.

"Jag tror att middagen blir den bättre måltiden", sa Vin. "Hoppas det, med tanke på vad som bjöds till lunch."

Inne i fabriken möttes de av goda starka dofter av färg, plast och nya maskiner. Walter lade märke till att det saknades fönster, i förlitan på elektrisk belysning. Klappstolar och ett podium hade ställts upp mot en bakgrund av stående ovala packar med plastfilm om. Ett hundratal West Virginia-bor vimlade omkring, bland dem Coyle Mathis, i säckig sweatshirt och ännu säckigare jeans som såg så nya ut att de kunde vara köpta på Walmart på vägen hit. Teamen från de båda lokal-tv-stationerna hade sina kameror riktade mot podiet och banderollen som hängde ovanför: JOBB + NATIONELL SÄKERHET = SÄKRA JOBB.

Vin Haven ("Ni kan söka på mig i mediearkiven hela natten utan att hitta ett enda direkt uttalande från mina fyrtiosju år i branschen") satte sig rakt bakom kamerorna, medan Walter tog Lalithas exemplar av talet som han hade skrivit och hon hade godkänt, och satte sig bredvid de andra kostymnissarna – Jim Elder, senior vice vd på LBI, och Roy Dennett, vd för det efter honom uppkallade dotterbolaget – på stolarna bakom podiet. På första raden bland åhörarna, med armarna korslagda högt upp på bröstet, satt Coyle Mathis. Walter hade inte träffat honom sedan deras olycksaliga möte på Mathis gårdsplan (som nu var ett ödsligt område fyllt av bråte). Han glodde på Walter med en min som återigen påminde Walter om hans far. Blicken från en man som med hela sitt glödande förakt försökte förekomma minsta risk för att själv bli utskämd eller för att Walter skulle tycka synd om honom. Det gjorde Walter bedrövad. Medan Jim Elder, vid mikrofonen, började hylla våra tappra soldater i Irak och i Afghanistan gav Walter Mathis ett försynt leende för att visa att han blev bedrövad, att han kände sorg för honom, för dem båda. Men Mathis ansiktsuttryck förändrades inte och han slutade inte glo.

"Och nu tror jag vi ska få några ord från Cerulean Mountain Trust", sa Jim Elder, "som ligger bakom satsningen på att ordna alla dessa fantastiska varaktiga jobb till Whitmanville och den lokala ekonomin. Får jag be er att tillsammans med oss hälsa välkommen Walter Berglund, verkställande direktör för stiftelsen. Walter?"

Hans sorg för Mathis hade gått över i en mer allmän sorg, en sorg över världen, en sorg över livet. När han ställde sig på podiet fäste han blicken på Vin Haven och Lalitha som satt bredvid varandra och gav dem båda ett litet beklagande och ursäktande leende. Sedan böjde han sig fram mot micken.

"Tack så mycket", sa han. "Välkomna. Välkomna ska ni vara, i synnerhet mr Coyle Mathis och de män och kvinnor från Forster Hollow som ska bli anställda i den här ganska påtagligt energislukande anläggningen. Det är en lång väg från Forster Hollow, håll med om det."

Bortsett från surret från PA-systemet hördes inte ett ljud annat än ekot från hans förstärkta röst. Han sneglade hastigt på Mathis vars föraktfulla uppsyn förblev orubblig.

"Så ja välkomna ska ni vara", sa han. "Välkomna till medelklassen! Det var det jag ville säga. Fast först, helt kort, innan jag fortsätter, vill jag också säga till mr Mathis här på första bänk: jag vet att ni inte gillar mig. Och jag gillar inte er. Men förut, när ni vägrade att överhuvudtaget ha med hela projektet att göra, då kunde jag respektera det. Jag gillade det inte, men jag hade respekt för er ståndpunkt. För er självständighet. Jag kommer nämligen själv från ett ställe som påminner lite grann om Forster Hollow, innan jag gick med i medelklassen. Och nu är ni också medelklass, och jag vill hälsa er alla välkomna, för det är så underbart med vår amerikanska medelklass. Den är stöttepelaren för alla jordens ekonomier!"

Han såg att Lalitha viskade något till Vin.

"Och nu när ni har era jobb här på skyddsvästfabriken", fortsatte han, "kommer ni att vara en del av de ekonomierna. Ni kan också hjälpa till och skövla varenda litet plätt av ursprunglig habitation i Asien, i Afrika och Sydamerika! Ni kan också köpa femtiotumsplasma-tv-skärmar som slukar ofattbara mängder energi, även när de inte står på! Men det gör inget, för det var ju därför vi slängde ut er från era hem från första början, för att vi skulle kunna hyvla av era förfäders kullar i dagbrytningens namn och mata de koleldade generatorerna som är orsak nummer ett till global uppvärmning och andra enastående fenomen som exempelvis surt regn. Är det inte en perfekt värld så säg? Jo, det är ett perfekt system, för så länge ni har er femtiotummare och elektricitet nog att hålla plasmaskärmen vid liv behöver ni inte fundera på någon av de hemska konsekvenserna. Ni kan kolla på Robinson: Indonesien tills det inte finns något Indonesien kvar!"

Coyle Mathis var den första som började bua. Han fick snabbt uppbackning av många andra. Ur ögonvrån, snett bakom sig, kunde Walter se att Elder och Dennett reste på sig.

"Helt kort bara", fortsatte han, "för jag vill inte bli långrandig. Bara ett par synpunkter till på denna perfekta värld. Jag vill säga något om de här stora nya fordonen som drar tre liter milen som ni kommer att kunna köpa och köra omkring i så mycket ni vill, nu när ni har gjort som jag och gått med i medelklassen. Orsaken till att det här landet behöver så många skyddsvästar är att vissa människor i vissa delar av världen inte vill att vi ska sno all deras olja och ha till att driva era bilar med. Så ju mer ni kör omkring, desto tryggare blir era jobb här på skyddsvästfabriken! Är det inte strålande!"

Åhörarna hade rest sig och börjat ropa till honom och uppmana honom att hålla tyst.

"Nu räcker det", sa Jim Elder och försökte dra bort honom från micken.

"Bara ett par saker till!" ropade Walter, vred micken ur stativet och skuttade undan med den. "Jag vill hälsa er alla välkomna till att arbeta för ett av de mest korrupta och brutala företagen i hela världen! Hör ni vad jag säger? LBI skiter fullständigt i att era söner och döttrar för blöder i Irak, bara de får sin tusenprocentiga avkastning! Detta vet jag med säkerhet! Jag kan bevisa det! Det är en del av den perfekta medelklassvärld som ni går med i nu! Nu när ni arbetar för LBI kan ni äntligen tjäna så mycket pengar att ni kan hindra era barn från att ta värvning och dö i LBI:s sönderkörda truckar och taskiga skyddsvästar!"

Mikrofonen hade fimpats nu och Walter tog några skutt bakåt, bort från mobben som höll på att bildas. "Och UNDER TIDEN", hojtade han, "ÖKAR VI BEFOLKNINGEN MED TRETTON MILJONER MÄNNISKOR VARJE MÅNAD! TRETTON MILJONER FLER MÄNNISKOR SOM KAN DÖDA VARANDRA I KONKURRENSEN OM ÄNDLIGA RESURSER! OCH UTPLÅNA ALLT ANNAT LEVANDE PÅ VÄGEN! DET ÄR EN PERFEKT JÄVLA VÄRLD SÅ LÄNGE MAN INTE RÄKNAR MED NÅGON ANNAN ART I DEN! VI VÄXER SOM EN CANCERSVULST PÅ DEN HÄR PLANETEN! EN CANCERSVULST PÅ PLANETEN!"

Här fick han en råsop av Coyle Mathis själv. Han vacklade i sidled, synfältet fylldes av magnesiumblixtrande insekter, glasögonen var borta, och han kom fram till att han kanske hade sagt det han hade att säga. Nu var han omgiven av Mathis och ett gäng andra karlar, och de började vålla honom riktigt svår smärta. Han föll omkull, och försökte fly genom en skog av ben som sparkade på honom med sina kinestillverkade sneakers. Han kröp ihop till en boll, tillfälligt döv och blind, med munnen full av blod och minst en avslagen tand, och tog emot ännu fler sparkar. Sedan avtog sparkandet och andra händer grep i honom, bland annat Lalithas. När ljudet kom tillbaka kunde han höra henne gorma: "Backa undan! Backa undan från honom! Han storknade och spottade blod på golvet. Hon lät sitt hår släpa i blodet när hon granskade hans ansikte. "Hur är det?"

Han log så gott han kunde. "Börjar kännas bättre nu."

"Å, min chef. Min stackars lilla chef."

"Känns absolut bättre nu."

Det var fågelsträckens tid, tid för flykt och sång och sex. Nere i neotropikerna, där mångfalden var lika stor som överallt annars på jorden, blev några hundra fågelarter rastlösa och övergav de många tusen andra arterna, varav många var taxonomiskt nära släkt, som hellre stannade där de var och trängdes med varandra och förökade sig när den tropiska andan föll på. Bland de hundratals arterna av sydamerikanska tangaror, drog exakt fyra iväg till USA, och trotsade färdens alla tänkbara olyckor för rikedomen på ätbara saker och fina häckningsplatser i tempererade skogar under sommaren. Blåvit skogssångare seglade upp längs Mexikos och Texas kuster och fladdrade in bland Appalachernas och Ozarkbergens lövträd. Rubinkolibrier åt upp sig på blommorna i Veracruz och flög nästan etthundratrettio mil över golfen, vilket förbrände halva deras kroppsvikt, och landade sedan i Galveston för att hämta andan. Tärnor kom från den ena subarktiska regionen till den andra, seglare tog sin tupplur i luften utan att någonsin landa, trastar fyllda av sång väntade på en sydlig vind och flög sedan nonstop i tolv timmar, tvärsöver hela delstater, på en enda natt. Höghus och kraftledningar och vindturbiner och mobilmaster och bilar på vägen mejade ner miljontals flyttfåglar, men ytterligare miljontals tog sig igenom, och många av dem återkom till just det träd där de hade byggt sitt bo året innan, samma bergås eller våtmark som de hade lärt sig flyga över, och där, om de var hanar, började de sjunga. Varje år när de kom fram upptäckte de att allt större partier av deras forna hemvist var omgjorda till parkeringsplatser eller motorvägar, eller hade huggits ner för att bli lastpallsvirke, eller exploaterats i tomtområden, eller hyvlats av för oljeborrning eller kolbrytning, eller fragmenterats till förmån för shoppingcentra, eller plogats ner för att bli etanolproduktion eller på varierande sätt denaturerats för att bli skidspår och cykelleder och golfbanor. Flyttfåglar som var utmattade efter sin åttahundramilaresa slogs med tidigare anlända om de snuttar som återstod av territorium, de sökte förgäves efter en partner, de gav upp bobyggandet och levde vidare utan att föröka sig, de dödades för skojs skull av kringströvande katter. Men USA var fortfarande ett välmående och förhållandevis ungt land, och man kunde fortfarande hitta flickor med rikt fågelliv om man gav sig ut och letade.

Vilket var vad Walter och Lalitha gjorde, i slutet av april, i en stor van lastad med campingutrustning. De hade en ledig månad innan deras arbete med Free Space skulle sätta i gång på allvar, och deras åtaganden för Cerulean Mountain Trust hade upphört. Vad deras koldioxidutsläpp beträffade, med tanke på den törstiga bilen, tröstade sig Walter i viss mån med att han hade cyklat eller gått till och från jobbet de senaste tjugofem åren, och att han inte längre ägde något hus förutom det lilla igenbommade huset vid Nameless Lake. Han kände att han kunde unna sig en rejäl oljefrossa efter ett långt livs exemplariskt leverne, en naturmättad sommar som ersättning för den sommar som berövades honom som tonåring.

Medan han fortfarande låg på Whitman County Hospital och fick sin sneda käke och jacken i ansiktet och de ömmande revbenen omplåstrade, hade Lalitha i sin desperation framställt hans utbrott som ett trazodontriggat psykosanfall. "Han gick i sömnen rent ut sagt", sa hon vädjande till Vin Haven. "Jag vet inte hur många trazodon han tog, men det var absolut fler än en, och bara ett par timmar tidigare. Han hade faktiskt ingen aning om vad han hävde ur sig. Det var mitt fel som inte hindrade honom från att hålla talet. Du borde avskeda mig, inte honom."

"För min del lät det som om han hade rätt klart för sig vad han sa", sa Vin med förvånansvärt lite ilska i rösten. "Det var synd att han måste överintellektualisera allting så där. Han har gjort en sådan strålande insats och sedan måste han ta och intellektualisera det på det viset."

Vin hade ordnat ett telefonmöte med sina styrelseledamöter, som utan vidare hade godtagit hans förslag att ge Walter avsked på stående fot, och han hade gett sina advokater instruktioner att verkställa hans återköpsrätt till makarna Berglunds andel av huset i Georgetown. Lalitha underrättade alla som hade ansökt om praktikplats på Free Space att hennes finansiering hade fryst inne, att Richard Katz hade dragit sig ur projektet (Walter hade till slut, från sin sjukhussäng, genomdrivit den saken) och att det var tveksamt om Free Space överhuvudtaget kunde leva vidare. Några aspiranter mejlade svar för att återta sin ansökan, två sa att de fortfarande hoppades på chansen, resten svarade inte alls. Eftersom Walter riskerade att bli vräkt från huset och vägrade att tala med sin fru ringde Lalitha till henne i hans ställe. Patty kom dit med en hyrd skåpbil några dagar senare, medan Walter höll sig gömd på närmaste Starbucks, och hämtade de tillhörigheter som hon inte ville magasinera.

Det var mot slutet av den ytterst otrevliga dagen, sedan Patty hade gett sig av och Walter kommit hem från sin koffeindränkta exil, som Lalitha kollade sin BlackBerry och fick se åttio nya meddelanden från ungdomar över hela nationen, som alla undrade om det var för sent att anmäla sig som volontärer till Free Space. Deras mejladresser hade pikantare aromer än de där liberalkid@expensivecollege.edu från dem som ansökte förra gången. Nu hette de freakinfreegan och iedtarget, de hette pornfoetal och jainboy3 och jwlindhjr@gmail och @cruzio. Nästa morgon hade det inkommit ytterligare hundra mejl, och dessutom erbjudanden från garageband i fyra städer – Seattle, Missoula, Buffalo och Detroit – som vill hjälpa till att organisera Free Space-festivaler i sina egna kvarter.

Det som hade hänt, luskade Lalitha snart ut, var att de lokala tv-nyheternas inslag om Walters harang och det därpå följande tumultet hade fått en viral spridning. På senare tid hade det blivit möjligt att strömma rörliga bilder över nätet, och snutten från Whitmanville (CancerOnThePlanet.wmv) hade glimtat till i de radikala utkanterna av bloggosfären, sajterna för elfteseptemberkonspirationsteoretikerna och trädsittarna och Fight Club-fanatikerna och djurrättsaktivisterna, och en av dem hade sedan hämtat upp länken till Free Space på Cerulean Mountain Trusts webbsajt. Och över en natt, trots att de hade blivit av med sin sponsring och sitt mest publikdragande artistnamn, erhöll Free Space en bas av sannskyldiga fans och, i Walters gestalt, en hjälte.

Det var länge sedan han hade fnissat så mycket, men nu fnissade han oavbrutet, och sedan stönade han för att det gjorde ont i revbenen. Han gick ut en eftermiddag och kom hem med en begagnad vit Econoline-van och en burk grön sprejfärg och skrev lite slarvigt FREE SPACE på bilens sidor och baklucka. Han ville fortsätta och ta av sina egna pengar, från de kommande intäkterna av husförsäljningen, till att hålla gruppen i gång under sommaren, till att trycka broschyrer och betala praktikanterna en slant och stå för lite prispengar till tävlingsdeltagarna, men Lalitha förutsåg risken för skilsmässorelaterade juridiska komplikationer och tillät det inte. När Joey fick höra om faderns sommarplaner skrev han emellertid, fullständigt överraskande, ut en check på 100 000 dollar till Free Space.

"Det här är rena vansinnet, Joey", sa Walter. "Det här kan jag inte ta emot."

"Klart du kan", sa Joey. "Resten ska krigsveteranerna få, men Connie och jag tycker att det här du kämpar för också är intressant. Du tog ju hand om mig när jag var liten, eller hur?"

"Ja, för att du var mitt barn. Det är det föräldrar gör. Vi räknar inte med att få betalt. Du har aldrig riktigt kunnat förstå den tanken tror jag."

"Men är det inte kul att jag kan göra så här? Är inte det ett rätt bra skämt? Det är bara monopolpengar. De saknar all betydelse för mig."

"Jag har mitt eget sparkapital som jag kan använda om jag vill."

"Spara det då tills du blir gammal", sa Joey. "Det är ju inte det att jag kommer att ge bort allt till välgörenhet när jag börjar tjäna pengar på riktigt. Det här är extraordinära omständigheter."

Walter var så stolt över Joey, så tacksam för att slippa konflikten med honom, och därför så frestad att låta honom bli stor grabb och inte bråka mer om checken. Det enda verkliga misstag han gjorde var att han nämnde det för Jessica. Hon hade äntligen fått tid att prata med honom när han hamnade på sjukhus, men det framgick tydligt av hennes tonfall att hon inte var beredd att bli vän med Lalitha än. Hon var inte heller särskilt imponerad av vad han hade sagt i Whitmanville.

"Även om vi bortser från att 'cancer på planeten' är exakt den sortens uttryck som vi alla var överens om var kontraproduktivt", sa hon, "så tycker jag inte att du pekade ut rätt fiende. Du skickar en signal som inte underlättar någonting när du ställer miljön mot obildade människor som försöker få ett bättre liv. Jag vet att du inte tycker om de där människorna. Men du måste dölja det, inte flagga med det."

I ett senare telefonsamtal gjorde hon en otålig anspelning på sin brors republikanska hållning, och Walter hävdade att Joey hade blivit en annan människa sedan han gifte sig med Connie. Faktum var att Joey numera var en stor bidragsgivare till Free Space.

"Och var har han fått de pengarna ifrån?" sa Jessica genast.

"Nåja, så mycket är det ju inte", backade Walter som insåg sitt misstag. "Vi är en liten organisation som du vet så allt är relativt. Men det är, ja, liksom symboliskt att han ger oss något överhuvudtaget – det säger en hel del om hur han har förändrats."

"Hm."

"Det går förstås inte att jämföra med ditt bidrag. Ditt var enormt. Att du tog dig tid och satt med oss hela den där helgen, och hjälpte oss att bygga upp konceptet. Det var enormt."

"Och vad händer nu?" sa hon. "Ska du låta håret växa och dra på dig en durag. Åka runt i din van? Harva igenom hela medelålderskrisen? Är det det vi har att se fram emot? För jag skulle vilja vara den där lilla tysta rösten som säger att jag gillade dig som du var förut."

"Jag lovar att jag inte ska låta håret växa. Jag lovar att inte ta någon durag på mig. Jag ska inte skämma ut dig."

"Just det loppet är väl redan kört."

Det var kanske oundvikligt: hon började alltmer låta som Patty. Hennes ilska skulle ha gjort honom mer bedrövad om han inte, varje minut varje dag, hade fått kärlek av en kvinna som vill ha honom, hela honom. Hans lycka påminde lite om de första åren med Patty, när de arbetade sida vid sida med att sköta barn och renovera hus, men han var mycket mer närvarande i sig själv nu, var mer intensivt, finkornigt mottaglig för sin lycka, och Lalitha var inte det bekymmer och den gåta och egensinniga främling som Patty, på något plan, alltid hade varit för honom. Hos Lalitha låg allt i öppen dag. Deras samvaro i sängen, så fort han hade återhämtat sig från sina skador, blev det han alltid hade saknat utan att veta att han saknade det.

Så snart flyttfirman hade avlägsnat samtliga spår av familjen Berglund från huset i Georgetown styrde han och Lalitha sin van i riktning mot Florida, med avsikten att göra en vid sväng västerut över landets buk innan det blev för varmt. Han hade föresatt sig att han skulle visa henne en rördrom, och de hittade sin första vid Corkscrew Swamp i Florida, bredvid en skuggig damm och en plankgång som knakade av pensionärer och turister, men det var en rördrom utan rördrommeri, som stod fullt synlig medan turistkamerornas stroboskopblixtar studsade mot dess malplacerade kamouflagedräkt. Walter envisades med att köra över de leriga vallarna i Big Cypress för att hitta en riktig rördrom, en som var skygg, och underhöll Lalitha med ett utdraget ordsvall om den ekologiska förödelse som anställts av fritidsåkare på fyrhjulingar, andliga bröder till Coyle Mathis och Mitch Berglund. Trots alla skadeverkningar fanns det fortfarande gott om fåglar i den ogenomträngliga snårskogen och de svarta tjärnarna, och oräkneliga alligatorer därtill. Till slut upptäckte Walter en rördrom i ett kärr som var nedskräpat av patronhylsor och solblekta Budweiserkartonger. Lalitha bromsade in bilen i ett moln av damm och beundrade vederbörligen fågeln genom kikaren ända tills en flakbil lastad med tre fyrhjulingar dundrade förbi.

Hon hade aldrig campat förr, men hon ställde villigt upp och Walter tyckte hon var ofattbart sexig i sin safaridress av ventilerat material. Det hjälpte att hon hade ett medfött skydd mot solen och att hon var lika motbjudande för mygg som han var tilldragande. Han försökte lära henne lite elementär kokkonst, men hon föredrog att syssla med sådant som att resa tält och planera resrutten. Han steg upp varje morgon före gryningen, gjorde espresso i deras sexkopparspanna och hade med sig en sojalatte till henne när han kröp in i tältet igen. Sedan gick de ut och vandrade i daggen och det honungsgula ljuset. Hon kände inte på samma sätt som han för naturen, men hon var fena på att upptäcka små fåglar i tät grönska, hon läste i fälthandböckerna och hon kraxade av förtjusning när hon avslöjade och kunde korrigera hans felaktiga identifieringar. Senare på förmiddagen, när livet i luften lugnade sig, körde de längre västerut några timmar och letade upp hotellparkeringar med oskyddade åtkomstpunkter, så att hon via mejl kunde samordna sina presumtiva praktikanter, och han kunde skriva inlägg i bloggen som hon hade ordnat åt honom. Sedan blev det ett nytt naturreservat, en ny middag ute i det fria, en ny extatisk brottningsrunda i tältet.

"Du kanske har fått nog av allt det här", sa han en kväll vid en ovanligt vacker och ödslig campingplats i sydvästra Texas mesquitemarker. "Vi kan ta in på ett motell en vecka, bada i poolen och jobba lite."

"Nej, jag tycker det är underbart att du har sådan glädje av att spana efter djur", sa hon. "Jag älskar att se dig lycklig, efter all denna tid när du var så olycklig. Jag älskar att vara ute och åka med dig."

"Men du kanske har fått nog?"

"Inte än", sa hon, "fast jag tror inte att jag förstår mig på naturen. Inte på samma sätt som du. Det är så förfärligt våldsamt tycker jag. Den där kråkan som åt upp sparvungarna, flugsnapparna, tvättbjörnen som åt upp äggen, hökarna som dödade precis allting. Folk talar om friden i naturen, men jag tycker det verkar vara raka motsatsen till fridfullt. Det är ett evigt dödande. Det är faktiskt värre än med människor."

"Men skillnaden", sa Walter, "är att fåglar bara dödar för att de måste äta. De gör det inte i vrede, de gör det inte för nöjes skull. Det är inte neurotiskt. Det är det som skapar frid i naturen, som jag ser det. Den lever och den lever inte, men den är inte förgiftad av bitterhet och neuroser och ideologier. Den är en fristad från min egen neurotiska vrede."

"Men du verkar inte ens vara så arg längre."

"Det är för att jag är tillsammans med dig hela dagen och jag är inte så ohederlig längre, och jag slipper ha med folk att göra. Jag antar att vreden kommer tillbaka sedan."

"För min egen skull bryr jag mig inte om ifall den gör det", sa hon. "Jag respekterar dina skäl att vara arg. De är en del av förklaringen till att jag älskar dig. Men det gör mig bara så lycklig att se dig lycklig."

"Jag tänker hela tiden att du inte kan bli mer fulländad", sa han och tog henne om axlarna. "Och då säger du något som är ännu mer fulländat."

Sanningen att säga besvärades han av det ironiska i sin egen situation. Genom att äntligen ge utlopp åt sin ilska, först gentemot Patty och sedan i Whitmanville, och därigenom frigöra sig från sitt äktenskap och från stiftelsen, hade han avlägsnat två huvudorsaker till ilskan. I sin blogg hade han försökt tona ner och modifiera sitt cancerpåplaneten-hjältemod och understryka att skurken var själva systemet, inte folket i Forster Hollow. Men hans anhängare hade grundligt och utförligt skällt på honom för det ("kom igen för fan...visa lite stake... ditt tal var asgrymt") så snart kände han att han var skyldig dem att ärligt och uppriktigt ge luft åt varenda giftig tanke som hade malt i honom medan han körde runt i West Virginia, varje orubblig antitillväxtsynpunkt han hade svalt i professionalismens namn. Han hade samlat på sig skarpa argument och förkrossande fakta ända sedan han gick på college; det minsta han kunde göra nu var att dela dem med unga människor som faktiskt, mirakulöst nog, tycktes vara allvarligt intresserade. Det nippriga raseriet hos läsekretsen var dock oroväckande och oförenligt med hans egen fridfulla sinnesstämning. Lalitha för sin del hade fullt upp med att sortera bland hundratals nya ansökningar från praktikantaspiranter och ringa till dem som verkade vara mest lagda åt att visa ansvarkänsla och inte ta till våld; nästan alla som hon bedömde vara vid sunda vätskor var unga kvinnor. Hennes engagemang i att bekämpa överbefolkningen var lika praktiskt och människovänligt som Walters var teoretiskt och misantropiskt, och det var ett mått på hans allt starkare kärlek till henne att han avundades henne kolossalt och önskade att han kunde bli mer som hon.

Dagen före den sista destinationen för deras semestertripp – Kern County, Kalifornien, hemvist för svindlande mängder med häckande sångfåglar – gjorde de ett stopp för att hälsa på Walters bror Brent i staden Mojave, nära flygflottiljen där han var stationerad. Brent som aldrig hade gift sig, som hade senator John McCain som sin privata och politiska hjälte, och som tycktes ha upphört med sin emotionella utveckling samtidigt som han tog värvning i flygvapnet, kunde knappast ha varit mer välgörande ointresserad av Walters separation från Patty eller hans känslor för Lalitha som han mer än en gång tilltalade som "Lisa". Men han tog faktiskt notan för lunchen och han kunde berätta det senaste om deras bror Mitch. "Jag funderade på en sak", sa han, "om morsans hus fortfarande står tomt skulle du kunna låta Mitch bo där ett tag. Han har ingen telefon och ingen adress, och jag vet att han dricker, och han är skyldig minst fem års underhåll för barnen. Ja, han och Stacy fick ju en unge till precis innan det tog slut."

"Hur många blir det då?" sa Walter. "Sex?"

"Nej, fem bara. Två med Brenda, en med Kelly, två med Stacy. Jag tror inte det tjänar något till att skicka pengar, han skulle bara supa upp dem. Men jag tänkte att han nog kan behöva någonstans att bo."

"Det var väldigt omtänksamt av dig, Brent."

"Det var bara som jag tänkte. Jag vet hur det är mellan er. Fast att ja, om huset ändå står obebott liksom."

Fem var ett lämpligt antal för en sångfågels kull, eftersom fåglar förföljdes och drevs på flykten överallt av människan, men inte för en människas, och mängden gjorde det svårare för Walter att tycka synd om Mitch. Illa dold någonstans i bakhuvudet låg en önskan att alla andra i hela världen skulle yngla av sig lite mindre, så att han kunde få yngla av sig lite mer, en gång bara, med Lalitha. Det var förstås en skamlig önskan, han var ju förgrundsfigur för en antitillväxtrörelse, han hade redan fått två barn vid en demografiskt sett beklagansvärt låg ålder, han var inte längre besviken på sin son, han var nästan gammal nog att få barnbarn. Och ändå kunde han inte låta bli att fantisera om att göra Lalitha stor och tjock med barn i magen. Det var urkällan till allt deras knullande, det var syftet inkodat i skönheten han såg i hennes kropp.

"Nej, nej, nej älskling", sa hon leende med nästippen mot hans, när han förde saken på tal i deras tält, på en campingplats i Kern County. "Det här är vad du får av mig. Det visste du. Jag är inte som andra flickor. Jag är en galning precis som du är en galning, fast på ett annat sätt. Det har jag väl varit tydlig med, eller hur?"

"Absolut, det har du. Jag ville bara fråga."

"Fråga på du bara, men svaret kommer alltid att bli detsamma."

"Vet du varför? Varför du inte är som andra?" "Nej, men jag vet vem jag är. Jag är fickan som inte vill ha barn.

Det är min mission här i världen. Det är mitt budskap."

"Jag älskar vem du är."

"Låt då detta bli det enda som inte är fulländat för dig."

De tillbringade juni månad i Santa Cruz, där Lalitha bästis från college, Lydia Han, var forskarstudent i litteraturvetenskap på universitetet. De sov på hennes golv, sedan campade de på gräsmattan bakom hennes hus, sedan campade de ute i redwoodskogen. Lalitha hade tagit av Joeys pengar för att köpa flygbiljetter till de tjugo praktikanter hon hade valt ut. Lydia Hans handledare, Chris Connery, en marxist och Kinaexpert med håret på ända, lät praktikanterna rulla ut sina sovsäckar på hans gräsmatta och använda hans toaletter, och han skaffade Free Space-kadern ett konferensrum på campus för tre dagars intensivutbildning och planering. Walters uppenbara dragningskraft på de arton flickorna bland dem – i dreadlocks eller kalrakade, fasansvärt piercade och/eller tatuerade, med en kollektiv fertilitet som var så stark att han nästan kände lukten av den – fick honom att rodna oavbrutet medan han predikade för dem om den okontrollerade befolkningsökningens gissel. Det var med lättnad han smet därifrån och gav sig ut på fotvandring med lektor Connery över de öppna marker som omgav Santa Cruz, över de bruna kullarna och drypande våta redwoodgläntorna, och fick lyssna till Connerys optimistiska profetior om globalt ekonomiskt sönderfall och arbetarnas revolution, se de spännande fåglarna från Kaliforniens kuster och träffa några av de unga friganer och radikala kollektivister som bodde på allmän mark i principfast elände. Jag borde ha blivit universitetslektor, tänkte han.

Inte förrän i juli, när de motvilligt lämnade tryggheten i Santa Cruz och gav sig ut på vägarna igen, kom de att översköljas av det raseri som hade slagit klorna i nationen den sommaren. Varför de konservativa, som kontrollerade den federala regeringens alla tre grenar, fortfarande var så förbannade – på hövliga skeptiker till kriget i Irak, på homosexuella par som ville gifta sig, på förbindlige Al Gore och försiktiga Hillary Clinton, på utrotningshotade arter och deras beskyddare, på skatter och bensinpriser som hörde till de lägsta bland samtliga industrinationer, på traditionella medier vars ägarkoncerner själva var konservativa, på mexikanarna som klippte deras gräs och diskade deras disk – var något av en gåta för Walter. Hans far hade förstås varit precis så där ursinnig, men det var under en mycket mer frisinnad epok. Och det konservativa ursinnet hade genererat en vänstervriden motvrede som praktiskt taget hade bränt ögonbrynen av honom på Free Space-festivalerna i Los Angeles och San Francisco. Bland de unga människor han vände sig till var universalepitetet för alla från George Bush och Tim Russert till Tony Blair och John Kerry "dumjävel". Att elfte september hade iscensatts av Halliburton och saudiska kungafamiljen var en närapå allenarådande trosartikel. Tre olika garageband hade framfört låtar i vilka de utan finess fantiserade om att tortera och mörda presidenten och vicepresidenten (Jag bajsar i din mun/Big Dick, det känns rätt bra/Jojo lilla Georgie/Ett skott i pannan sitter som det ska). Lalitha hade inpräntat hos praktikanterna och inte minst hos Walter hur viktigt det var att framföra sitt budskap i hyfsad ton, att hålla sig till fakta om överbefolkningen, att sätta upp ett så stort tält som möjligt. Men utan kända artister som dragplåster, sådana som Richard hade kunnat ordna, lockade festivalen mest de redan frälsta i periferin, den typen av missnöjda som sprang ut på gatorna i rånarluvor för att göra uppror mot världshandelsorganisationen. Varje gång Walter klev upp på scenen jublade de åt honom för hans psykbryt i Whitmanville och hans otyglade blogginlägg, men så fort han talade om att använda hjärnan och låta fakta tala för sig själva, tystnade publiken eller började skandera hans mer uppviglande fraser, de som de föredrog: "Cancersvulst på planeten!", "Fan ta påven!" I Seattle, där stämningen blev extra otrevlig, gick han av scenen under spridda burop. Han togs bättre emot i Mellanvästern och södern, särskilt i collegestäderna, men där var också publiken mycket mindre. När han och Lalitha var framme vid Athens, Georgia, hade han börjat få svårt att komma ur sängen på morgonen. Han var utsliten av att ligga på vägarna och beklämd av tanken på att landets otäcka ursinne inte var något mer än ett förstärkt eko av hans egen ilska, på att han hade låtit sitt personliga agg mot Richard lura Free Space på en bredare bas av anhängare och på att han gjorde av med Joeys pengar som hade gjort mer nytta om de hade skänkts direkt till Planned Parenthood. Om det inte hade varit för Lalitha, som stod för större delen av bilkörandet och precis allt entusiasmbränsle, hade han kanske hoppat av turnén och bara stuckit och skådat fågel.

"Jag vet att du tycker det känns hopplöst", sa Lalitha medan de körde ut ur Athens. "Men vi har absolut lyft frågan och börjat få upp den på bordet. Gratistidningarna återger våra argument ordagrant när de skriver förhandsartiklar om oss. Bloggarna och nätkommentarerna talar om överbefolkning allihop. Ena dagen förekommer det inte något offentligt samtal alls om saken, och har inte gjort sedan sjuttiotalet, och plötsligt nästa dag så pratar man om det. Tanken finns där ute bland folk nu. Nya idéer får alltid fäste i marginalerna först. Bara för att det inte alltid blir så trevligt ska du inte tappa modet."

"Jag räddade uppåt trehundra kvadratkilometer i West Virginia", sa han. "Och ännu mer i Columbia. Det var bra jobbat, med verkliga resultat. Varför fortsatte jag inte bara med det?"

"För att du vet att det inte räcker. Det enda som verkligen kan bli vår räddning är att få folk att ändra på sitt sätt att tänka."

Han såg på sin flickvän, hennes stadiga grepp om ratten, hennes klara blick på vägen och tänkte att han snart skulle spricka av längtan efter att vara som hon, av tacksamhet för att hon inte hade något emot att han var sig själv i stället. "Mitt problem är att jag inte tycker om människor tillräckligt mycket", sa han. "Jag tror egentligen inte att de kan ändra på sig."

"Du tycker visst om människor. Jag har aldrig sett dig vara dum mot någon enda. Du kan inte låta bli att le när du pratar med folk."

"Jag log inte i Whitmanville."

"Jo, det gjorde du faktiskt. Till och med där. Det var bland annat det som var så absurt."

Det fanns hur som helst inte så många fåglar att titta på under rötmånaden. När reviret väl hade mutats in och häckningen var avklarad låg det inte i småfåglars intresse att dra blickarna till sig. Walter gick ut och vandrade tidigt på morgnarna i skyddsområden och reservat som han visste fortfarande myllrade av liv, men de förvuxna buskarna och träden med sina täta lövverk stod orörliga i den sommarfuktiga luften, som hus som var stängda för honom, som par som bara hade ögon för varandra och ingen annan. Norra halvklotet höll på att suga åt sig all solkraft, och växterna omvandlade den ohörbart till djurföda, medan insekternas surr och gnissel bara var ljudmässiga biprodukter. Nu var det dags för de neotropiska flyttfåglarna att få lön för mödan, nu kom dagarna som måste fångas. Walter avundades dem för att de hade ett jobb att sköta, och han undrade om han höll på att bli deprimerad för att det här var den första sommaren på fyrtio år som han inte hade behövt arbeta.

Free Space-festivalens nationella bandkamp var planerad att äga rum sista helgen i augusti och, dessvärre, i West Virginia. Delstaten låg rätt avsides och var svår att ta sig till med allmänna kommunikationer, men när Walter så småningom på sin blogg föreslog att arrangemanget skulle flyttas till någon lämpligare plats var hans anhängare redan i gasen för att de skulle få bege sig till West Virginia och häckla folket där för de höga födslotalen, för att de var slavar åt kolindustrin, för det stora antalet kristna fundamentalister bland invånarna och för att de bar skulden för att de i valet 2000 hade tippat över till George Bushs fördel. Lalitha hade bett Vin Haven om lov att hålla mötet på den stiftelseägda före detta getfarmen som hon från början hade tänkt sig för just det ändamålet, och Haven som blev förbluffad över hennes fräckhet och lika hjälplös som alla andra inför hennes sammetsglödande påtryckningar hade gått med på saken.

En påfrestande transportsträcka tvärsöver rostbältet pressade upp det sammanlagda antalet avverkade kilometer över tvåtusenstrecket, och deras oljeförbrukning till över trettio fat. Det slumpade sig så att deras ankomst till Twin Cities, i mitten av augusti, sammanföll med sommarens första höstdoftande kallfront. Genom hela det boreala skogsbältet tvärs över Kanada och norra Maine och Minnesota, den än så länge huvudsakligen orörda barrskogen, hade skogssångare och flugsnappare och änder och sparvar avslutat sina föräldraplikter, fällt sin häckningsdräkt för bättre kamouflerande färger, och fick av bettet i vinden och solens vinkel sina tecken på att det var dags att flyga söderut igen. Ofta drog föräldrarna iväg först, och lämnade sina ungar för att låta dem öva upp sin flygfärdighet och förmåga att finna föda och så småningom att själva hitta vägen, fast tafattare och med högre dödstal, till sina övervintringsmarker. Inte ens hälften av dem som gav sig av på hösten skulle återvända till våren.

The Sick Chelseas, ett St. Paul-band som Walter en gång hade hört som förband till The Traumatics och trott att de inte skulle överleva året ut, var fortfarande vid liv och hade lyckats klämma in så många fans på Free Space-festivalen att de vann omröstningen och kunde gå vidare till finalen i West Virginia. De enda ansikten han kände igen bland publiken var Seth och Merrie Paulsen, Walters forna grannar på Barrier Street, som såg trettio år äldre ut än alla andra med undantag för Walter själv. Seth blev mycket bedårad av Lalitha, kunde inte slita ögonen från henne, och han körde över Merries vädjande antydningar om trötthet för att i stället insistera på en sen efterkampsmiddag på Taste of Thailand. Det blev en riktig snokarorgie, med Seth som klämde Walter på detaljinformation om Joeys och Connies numera beryktade giftermål, om Pattys förehavanden, om hela historien bakom Walters och Lalithas förhållande, och om omständigheterna kring New York Times överhalning av Walter ("Du store tid, det var inte smickrande för dig") och Merrie gäspade och ordnade resignerat sina ansiktsdrag.

När Walter och Lalitha äntligen var tillbaka på motellet, mycket sent på natten, hade de något som liknade ett regelrätt gräl. De hade planerat att ta några dagar ledigt i Minnesota, att köra till Barrier Street och Nameless Lake och Hibbing och se om de kunde få tag på Mitch, men nu ville Lalitha göra helt om och åka raka spåret till West Virginia. "Hälften av hela vår trupp där beskriver sig själva som anarkister", sa hon. "De kallar sig inte anarkister för inte. Vi måste åka dit fortare än kvickt och få ordning på logistiken."

"Nej", sa Walter. "Hela poängen med att vi lade St. Paul sist var att vi skulle ta några dagar här och vila upp oss lite. Vill du inte se var jag har vuxit upp någonstans?"

"Visst vill jag det. Vi kan göra det senare. Vi kan göra det nästa månad."

"Men vi är redan här. Det kan inte vara så farligt om vi tar två dagar ledigt och sedan sticker direkt till Wyoming County. Då behöver vi inte göra hela resan hit igen. Det vore vansinne att köra trehundra mil helt i onödan."

"Varför håller du på så här?" sa hon. "Varför kan du inte ägna dig åt det som är viktigt just nu, och ta det förflutna senare?"

"För att det här var vad vi planerade."

"Det var en plan, inte ett kontrakt."

"Ja, och sedan är jag väl lite orolig för Mitch också."

"Du hatar Mitch!"

"Det betyder inte att jag vill att min bror ska bo på gatan."

"Nej, men en månad mer eller mindre spelar väl ingen roll", sa hon. "Vi kan komma hit direkt efteråt."

Han skakade på huvudet. "Jag måste faktiskt se till huset också. Det är över ett år sedan någon var där."

"Walter, nej. Det här är du och jag, det här är vår grej, och den händer just nu."

"Vi skulle kunna lämna kvar bilen här till och med och flyga dit och hyra bil. Då blir det bara en dag vi missar på det viset. Vi skulle ändå få en hel vecka att lägga på logistiken. Kan du inte vara snäll och göra det för min skull?"

Hon tog om hans ansikte och gav honom en bordercollieblick. "Nej", sa hon. "Du får vara snäll och göra det för min skull."

"Gör det du", sa han och drog sig undan. "Flyg dit du. Jag kommer efter om ett par dagar."

"Varför håller du på så här? Beror det på Seth och Merrie? Fick de dig att tänka för mycket på gamla tider?"

"Ja, det kan man säga."

"Jamen släpp det då och följ med mig. Vi måste hålla ihop."

Som en kall ström i botten på en ljummen sjö sipprade en gammal svenskättad depression upp i honom: en känsla av att inte vara värd en livskamrat som Lalitha, att inte vara ämnad för ett liv i frihet och fredlöst hjältemod, av att behöva en mer buttert och ihärdigt missnöjd situation att kämpa mot och skapa en tillvaro inom. Och han förstod att enbart genom att känna på det viset började han bygga upp en ny missnöjessituation med Lalitha. Och det var bättre, tänkte han modstulet, att hon för tidigt än för sent upptäckte hurdan han i själva verket var. Att hon förstod vilka blodsband han hade med sin bror och sin far och sin farfar. Och därför skakade han än en gång på huvudet. "Jag tänker hålla mig till planen", sa han. "Jag tänker ta bilen själv i två dagar. Om du inte vill följa med mig bokar vi en flygbiljett till dig nu."

Allting kunde ha blivit annorlunda om hon hade gråtit då. Men hon var envis och uppeldad och arg på honom, och nästa morgon körde han henne till flygplatsen och bad om ursäkt tills hon sa åt honom att sluta. "Det är okej", sa hon. "Jag har glömt det nu. Jag tänker inte grubbla mer på det i dag. Vi gör det vi måste göra. Jag ringer när jag kommer fram så ses vi snart."

Det var söndag förmiddag. Walter ringde Carol Monaghan och körde sedan längs välkända gator upp till Ramsey Hill. Blake hade huggit ner några träd och buskar till på Carols tomt, men annars hade inte mycket förändrats på Barrier Street. Carol gav Walter en hjärtlig kram, och tryckte brösten mot honom på ett sätt som inte kändes enbart familjevänligt, och sedan satt de två föräldrarna i en timme, medan tvillingarna ylande flängde runt i den barnsäkra ateljén och Blake nervöst reste sig och gick ut och kom tillbaka och gick ut igen, och gjorde sitt bästa för att vara ingift släkt.

"Gud, vad jag hade lust att ringa till dig så fort jag fick veta", sa Carol. "Jag fick bokstavligen sätta mig på händerna för att inte slå ditt nummer. Jag kunde inte begripa varför Joey inte ville berätta det själv."

"Ja, du vet, han har ju haft vissa problem med sin mor", sa Walter. "Och med mig."

"Hur är det med Patty förresten? Jag hörde att ni inte bor ihop längre."

"Det stämmer det."

"Jag tänker inte gå som katten i det här fallet, Walter. Jag tänker säga vad jag tycker även om det alltid ställer till det för mig. Jag anser att er separation har varit på gång länge. Det var hemskt att se hur hon behandlade dig. Man fick känslan av allting jämt skulle handla om henne. Så där ja – nu var det sagt."

"Sådana här saker är komplicerade, Carol, det vet du nog. Och hon är Connies svärmor också, nu. Så jag hoppas att ni två kan hitta ett sätt att komma överens."

"Ha. Jag struntar i det för egen del, vi behöver inte träffas. Jag bara hoppas att hon inser vilket hjärta av guld min dotter har."

"Förvisso inser jag det själv. Jag tycker att Connie är en underbar flicka, med mycket stora möjligheter."

"Du har då alltid varit den trevligaste av er båda. Du har själv alltid haft ett hjärta av guld. Jag har aldrig beklagat att jag har haft dig som granne, Walter."

Han valde att låta det befängda i det påståendet passera, valde att inte påminna Carol om alla år då Patty hade varit så generös mot både henne och Connie, men han blev väldigt ledsen å Pattys vägnar. Han visste hur hårt hon hade jobbat på att vara sitt bättre jag, och det plågade honom att nu räknas in bland alla dem som bara kunde se hennes mindre lyckade sida. Klumpen han hade i halsen var bevis för hur mycket han trots allt fortfarande älskade henne. Han satte sig på huk för lite artigt umgänge med tvillingarna, och påmindes om hur mycket lättare Patty hade haft att prata med små barn, hur omedveten om sig själv hon hade varit med Jessica och Joey när de var i tvillingarnas ålder, så lycksaligt uppslukad. Vilken tur, tänkte han, att Lalitha hade åkt vidare till West Virginia och låtit honom ensam genomlida gamla minnen.

Efter det att han hade räddat sig undan Carol och samtidigt förstått på Blakes korta hejdå att han inte blivit förlåten för sina liberala åsikter, körde han vidare till Grand Rapids, stannade och handlade lite på vägen och kom fram till Nameless Lake sent på eftermiddagen. Olycksbådande nog stod en TILL SALU-skylt på Lundners angränsande egendom, men hans hus hade klarat sig genom 2004 lika halvbra som det hade klarat sig så många andra år. Reservnyckeln hängde fortfarande under den gamla långbänken av björk, och han tyckte inte att det var alltför olidligt att vistas i de rum där hans fru och hans bäste vän hade bedragit honom, så många andra minnen sköljde över honom nu som var starka nog att hålla dem stången. Han räfsade och sopade till mörkrets inbrott, glad att ha något vettigt att göra för omväxlings skull, och innan han gick och lade sig ringde han Lalitha.

"Det är rena dårhuset här", sa hon. "Det var tur att jag kom hit och tur att du inte gjorde det för jag tror att du skulle bli förbaskad. Det är som Fort Apache eller något sådant. Vårt folk behöver praktiskt taget livvakter för att skyddas mot alla fans som har kommit i förväg. Alla de där idioterna i Seattle verkar ha åkt raka spåret hit. Vi har ett litet läger precis vid bäcken, med en säger en liten kemtoa, men det har redan kommit cirka trehundra andra personer som börjar ockupera samma ställe. De är överallt, de dricker ur samma lilla vattendrag som de skiter alldeles vid kanten av och de retar gallfeber på invånarna. Det är graffiti utmed hela vägen hit. Jag måste skicka ut praktikanterna i morgon för att framföra våra ursäkter till alla som har fått sin egendom nedklottrad och lova att vi ska stå för ommålning och så. Jag har gått runt och försökt säga till folk att coola ner sig, men alla är påtända och utspridda över flera tunnland och det finns ingen som tar ansvar, allt är fullständigt ostrukturerat. Sedan blev det mörkt och det började regna och jag måste åka in till stan och leta upp ett hotell."

"Jag kan ta flyget i morgon", sa Walter.

"Nej, kom med bilen. Vi måste kunna campa här på plats. Just nu skulle du bara bli förbannad. Jag kan ta det här utan att bli lika förbannad, och saker och ting borde ha rett upp sig lite mer tills du kommer."

"Okej, men kör försiktigt där borta, lova det."

"Det ska jag", sa hon. "Jag älskar dig, Walter."

"Jag älskar dig också."

Kvinnan han älskade älskade honom. Det var han säker på, men det var också allt han var säker på, då och någonsin; alla andra viktiga fakta förblev okända. Om hon faktiskt körde försiktigt. Om hon jäktade på den regnvåta landsvägen upp till den gamla getfarmen nästa morgon, eller om hon inte gjorde det, om hon tog de där dolda bergskurvorna i livsfarlig hastighet eller inte. Om en kolbil hade kommit i full fart i en sådan där kurva och gjort vad en kolbil gjorde någonstans i West Virginia varenda vecka. Eller om någon i en högbyggd fyrhjulsdriven kärra, kanske någon som fått sin lada nedkladdad med orden FREE SPACE eller CANCERSVULST På PLANETEN, såg en mörkhyad ung kvinna komma i en koreansk liten hyrbil och girade över till hennes fil eller hängde henne i hasorna eller körde om henne med för snäv marginal eller rentav med flit prejade henne av vägen där ingen vägren fanns.

Hur det än gick till klockan 7:45 på morgonen, åtta kilometer söder om getfarmen, så flög Lalithas bil nerför en lång och mycket brant vägbank och kraschade mot ett hickoryträd. Polisrapporten kunde inte ens skänka den ynka lilla trösten att döden hade varit ögonblicklig. Men skadorna var svåra, hennes bäcken var krossat och en lårpulsåder var avsliten, och hon var med all säkerhet redan död när Walter klockan 7:30 i Minnesota hängde husnyckeln på spiken under bänken igen och körde ner till Aitkin County för att leta efter sin bror.

Han visste efter långvarig erfarenhet av sin far att man samtalade bäst med alkoholister på förmiddagen. Det enda Brent hade kunnat berätta om Mitchs senaste ex, Stacy, var att hon arbetade på en bank i Aitkin som var countyts centralort, och därför skyndade han från den ena till den andra banken i Aitkin och hittade Stacy på den tredje. Hon var söt på ett bastant bondflicksaktigt sätt, såg ut att vara trettiofem och pratade som en tonåring. Trots att hon aldrig hade träffat Walter verkade hon beredd att tilldela honom en betydande del av ansvaret för att Mitch hade övergett deras barn. "Du skulle kunna pröva på hans polare Bos gård", sa hon med en sur axelryckning. "Det senaste jag hörde så lät Bo honom bo i rummet i garaget, men det var väl tre månader sedan."

Det sanka, glaciäreroderade, malmlösa Aitkin County var det fattigaste countyt i hela Minnesota och därför rikt på fåglar, men Walter stannade inte och spanade efter dem när han körde den spikraka landsväg 5 norrut och till slut hittade Bos gård. Det fanns en vidsträckt rapsåker där resterna efter skörden låg och skräpade överallt, och ett mindre sädesfält med alldeles för mycket ogräs. Bo själv stod på knä på uppfarten till huset och lagade stödet på en flickcykel som var prydd med rosa plastband, medan en uppsjö av barn i olika åldrar sprang in och ut genom den öppna ytterdörren. Han var ginrosig om kinderna, men han var ung och hade en brottares muskler. "Jaha, så här har vi alltså brorsan från storstan", sa han och kisade förbryllat på Walters van.

"Stämmer bra det", sa Walter. "Jag hörde att Mitch bor här hos dig?"

"Jora, han kommer och går. Förmodligen hittar du han uppe vid Peter Lake nu, på campingen där. Var det något särskilt?"

"Nej, jag hade bara vägarna förbi."

"Jora, han har haft det rätt kymigt sen Stacy slängde ut han. Så jag försöker väl och hjälpa honom lite gör jag."

"Slängde hon ut honom?"

"Ja, eller liksom du vet. Saken har alltid två sidor säger man ju?"

Det tog nästan en timme att köra till Peter Lake, tillbaka upp mot Grand Rapids. När Walter kom fram till campingen, som påminde lite om en bilskrot och erbjöd en ännu sorgligare anblick när solen stod som högst, fick han se en gammal gubbtjyv med rejäl kagge sitta på huk utanför ett lerstänkt rött tält och fjälla fisk över en utbredd tidning. Inte förrän han hade kört förbi honom insåg han, genom likheten med deras far, att det var Mitch. Han ställde bilen nära en poppel för att få lite skugga, och frågade sig själv vad han hade här att göra. Han hade ingen lust att låta Mitch låna huset vid Nameless Lake, han tänkte att han och Lalitha själva skulle kunna bo där ett halvår eller så medan de funderade på sin framtid. Men han ville vara mer som Lalitha, mer orädd och filantropiskt sinnad, och trots att han kunde förstå att det i själva verket kunde vara en godare gärning att helt enkelt lämna Mitch ifred drog han djupt efter andan och gick tillbaka ett stycke bort till det röda tältet.

"Mitch", sa han.

Mitch höll på med en tjugo centimeter lång solabborre och tittade inte upp. "Javadå."

"Det är Walter. Det är din bror."

Då tittade han upp med en inrotad spydig min som vändes till ett äkta leende. Han hade förlorat sina vackra drag, eller rättare sagt, de hade skrumpnat till en liten ansiktsoas i en öken av solbränd svullnad. "Det var som fan", sa han. "Lille Walter! Vad gör du här i krokarna?"

"Ville bara komma förbi och hälsa."

Mitch torkade av händerna på sina mycket lortiga cargoshorts och sträckte fram den ena mot Walter. Det var en slapp hand och Walter klämde om den ordentligt.

"Jahaja visst, vad bra", sa Mitch i största allmänhet. "Jag skulle just öppna en öl. Vill du ha en öl? Eller är du fortfarande helnykterist?"

"Jag tar gärna en öl", sa Walter. Han insåg att det hade varit snällt och Lalithalikt att ha köpt med sig ett par sexpack till Mitch och sedan tänkte han att det var också snällt att låta Mitch få bjuda på någonting. Han visste inte vilket som var snällast. Mitch gick över sin stökiga campingplats bort till en jättelik kylväska och kom tillbaka med två burkar Pabst.

"Jora", sa han. "Jag såg nog den där skåpbilen komma förbi här och undrade vad det var för hippies vi skulle få på halsen. Har du blivit hippie nu eller?"

"Inte direkt."

Medan flugor och getingar kalasade på renset från Mitchs avbrutna fiskberedningsprojekt, slog de sig ner på ett par uråldriga campingpallar av trä med mögelfläckig markisväv, som hade varit deras fars. Walter kände igen andra lika uråldriga grejer runt om på platsen. Precis som deras far hade Mitch ett välsmort munläder, men medan han gav Walter en inblick i sina rådande levnadsbetingelser och bredde ut sig i en litania om otursförföljelse och ryggvärk och bilolyckor och irreparabla äktenskapliga misshälligheter som hade lett fram till dessa betingelser, konstaterade Walter att brodern var ett fyllo av helt annat slag än deras far. Alkohol eller tidens gång tycktes ha fördrivit alla minnen av fiendskapen mellan honom och Walter. Han företedde inte ett spår av ansvarskänsla, men just därför inte heller någon aggression eller bitterhet. Det var en solig dag och han skötte sig själv, så enkelt var det. Han drack oavbrutet men utan brådska, eftermiddagen var lång.

"Men var får du pengar ifrån?" sa Walter. "Arbetar du någonting?"

Mitch böjde sig en aning ostadigt fram och öppnade en fiskedragslåda där det låg en liten bunt sedlar och kanske femtio dollar i mynt. "Min bank", sa han. "Jag har så det räcker så länge det är varmt ute. Förra vintern jobbade jag som nattvakt i Aitkin."

"Och vad ska du göra när det tar slut?"

"Jag hittar alltid något. Jag klarar mig rätt bra själv."

"Tänker du på dina barn?"

"Jora, jag tänker på dem ibland. Men de har schysta morsor som är bra på att ta hand om dem. Där är jag ingen hjälp. Det har jag äntligen kommit på. Jag är bara bra på att klara mig själv."

"Du är en fri man."

"Kan man säga."

De blev tysta. Den lätta vinden hade friskat i och strött ut en miljon diamanter över Peter Lakes vattenyta. På andra sidan låg några sportfiskare och dåsade i roddbåtar av aluminium. Någonstans på närmare håll kraxade en korp, en annan campare högg upp ved. Walter hade varit utomhus varenda dag hela sommaren, och många dagar hade han befunnit sig på mycket avlägsnare och mer obebyggda platser än den här, men inte någon gång hade han känt sig så långt ifrån allt som utgjorde hans liv som han kände sig nu. Sina barn, sitt arbete, sina idéer, kvinnorna han älskade. Han visste att hans bror inte var intresserad av det livet – det stadiet var passerat – och han hade inget behov av att prata om det. Att tvinga det på honom. Men i just det ögonblick som hans mobil ringde och visade ett obekant West Virginia-nummer tänkte han på vilken tur och lycka han hade haft i livet.

_______________________________

* När Patty satt på bussen från Chicago till Hibbing slog det henne att skälet till att Richard hade försmått henne kunde vara att hon inte hade någon känsla för hans musik och att han var sur för det. Inte för att det fanns något hon hade kunnat göra åt den saken.