FLICKAN

I ett hörn av staden, inuti ett högt, smalt hus på rue Vauborel 4, på sjätte våningen, högst upp, ställer sig en blind sextonåring vid namn Marie-Laure LeBlanc på knä framför ett lågt bord som helt och hållet täcks av en modell. Det är en miniatyr av staden framför vilken hon knäböjer, och den rymmer skalenliga kopior av de hundratals husen och butikerna och hotellen innanför murarna. Katedralen med dess genomstungna spira är med, och det skrymmande gamla Château de Saint-Malo och rad efter rad av kustvillor, tätt besatta med skorstenar. En smal träpir löper i en båge från en strand med namnet Plage du Môle; ett utsökt, nätmönstrat atrium välver sig över fiskmarknaden; pyttesmå bänkar, de minsta inte större än äppelkärnor, står utspridda på de små allmänna torgen.

När Marie-Laure drar med fingertopparna längs det centimeterbreda bröstvärnet som kröner fästningsvallarna ritar hon samtidigt en oregelbunden stjärnform runt hela modellen. Hon hittar öppningen överst på ringmuren där fyra salutkanoner pekar ut mot havet. ”Bastion de la Hollande”, viskar hon, och hennes fingrar går nedför en liten trappa. ”Rue des Cordiers. Rue Jacques Cartier.”

I ett hörn av rummet står två galvaniserade hinkar till brädden fyllda med vatten. Fyll dem, har hennes gammelfarbror instruerat henne, så ofta du kan. Badkaret på tredje våningen också. Vem vet när vattnet tar slut igen.

Hennes fingrar vandrar tillbaka till katedralspiran. Söder om Porte de Dinan. Hela kvällen har hon låtit fingrarna promenera i modellen i väntan på sin gammelfarbror Étienne, ägaren till huset, som natten innan gick ut medan hon sov och inte har kommit tillbaka. Och nu är det natt igen, ännu ett klockvarv, och hela kvarteret är tyst och hon kan inte sova.

Hon hör bombplanen när de är fem kilometer bort. Ett stigande sus. Bruset i en snäcka.

När hon öppnar sovrumsfönstret blir bullret från flygplanen högre. För övrigt är natten förfärande tyst: inga maskiner, inga röster, inget slammer. Inga sirener. Inga steg mot kullerstenen. Inte ens några måsar. Bara högvattnet, ett kvarter bort och sex våningar ned, som skvalpar mot stadsmurens sockel.

Och något annat.

Ett dämpat rasslande, alldeles nära. Hon gläntar på vänstra fönsterluckan och låter fingrarna glida längs spjälorna på den högra. Ett papper har fastnat där.

Hon håller det mot näsan. Det luktar färskt bläck. Kanske bensin. Pappret är oskrynklat, det har inte varit utomhus länge.

Marie-Laure dröjer vid fönstret i strumplästen med sovrummet bakom sig, där snäckskal ligger ordnade på stora skåpet, klapperstenar längs golvpanelen. Käppen står i ett hörn; den stora punktskriftsromanen väntar uppochnedvänd på sängen. Brummandet från flygplanen tilltar.