ORDER

Werner kallas till kommendantens kontor av en elvaåring i full mundering. Han väntar på en bänk och känner paniken stiga inom sig. De måste misstänka något. Kanske har de upptäckt något om hans härkomst som inte ens han känner till, något förödande. Han minns när korpralen kom in genom dörren på barnhemmet för att eskortera honom till herr Siedlers hus; vissheten om att de mänskliga instrument som das Reich förfogade över kunde se genom väggar, genom hud, in i varenda undersåtes själ.

Efter flera timmar ropar kommendantens assistent in Werner och lägger ifrån sig kulspetspennan och ser på honom över skrivbordet som om han ingick i en lång rad av triviala problem han måste ta itu med. ”Det har kommit till vår kännedom, kadett, att din ålder är felaktigt angiven.”

”Hur då?”

”Du är arton år gammal. Inte sexton, som du hävdat.”

Werner blir förbryllad. Det är uppenbart absurt: han är mindre än de flesta av fjortonåringarna.

”Vår tidigare tekniklärare, dr Hauptmann, har gjort oss uppmärksamma på den bristande överensstämmelsen. Han har ombesörjt att du kommer att skickas till en särskild teknikdivision inom Wehrmacht.”

”En division?”

”Du har varit här under falska förespeglingar.” Hans röst är oljig och självbelåten; hakan existerar inte. Utanför fönstret övar skolorkestern på en triumfmarsch. Werner ser hur en pojke med nordiskt utseende vacklar under en tubas tyngd.

”Kommendanten ville ha disciplinära åtgärder, men dr Hauptmann hävdade att du skulle vara ivrig att erbjuda das Reich dina tjänster.” Från ett ställe bakom skrivbordet tar assistenten fram en hopvikt uniform – skiffergrå med örn på bröstet, tränsar på kragen. Sedan en svartgrön stålhjälm, påtagligt för stor.

Orkestern väsnas och hejdar sig. Musikläraren skriker och svär.

Kommendantens assistent säger: ”Du kan skatta dig lycklig, kadett. Det är en ära att tjäna sitt fosterland.”

”När, herr kommendant?”

”Du kommer att få instruktioner inom två veckor. Det var allt.”