FREDERICK

Werner spenderar sina sista slantar på tågbiljetten. Det är en ljus eftermiddag, men Berlin tycks inte vilja kännas vid solljuset, som om husen blivit dystrare och smutsigare och mer nedfläckade under de månader som gått sedan hans senaste besök. Men det kan vara ögonen han ser staden med som har förändrats.

I stället för att genast ringa på går Werner tre varv runt kvarteret. Lägenhetens fönster är enhetligt mörka; om det beror på att ljuset är släckt eller att de är mörklagda kan han inte avgöra. På ett ställe under rundorna går han förbi ett skyltfönster med nakna provdockor, och fastän han vet att det är ljuset som lurar hans ögon kan han inte låta bli att se dem som lik uppspända på tunna vajrar.

Till slut ringer han på hos nummer 2. Han får inget surrande ljud till svar, och han ser på namnskyltarna att de inte längre bor i 2:an. Deras namn står vid nummer 5.

Han ringer på igen. Nu hörs ett surr inifrån.

Hissen är trasig, så han tar trappan.

Dörren öppnas. Fanni. Med det mjuka ansiktet och påsarna av hud som dallrar under armarna. Hon ger honom den sortens blick som fångar utväxlar med varandra, och sedan svischar Fredericks mamma ut ur ett sidorum iförd tenniskläder. ”Å, Werner …”

För ett ögonblick förlorar hon sig i bekymrade drömmerier omgiven av sina eleganta möbler, en del av dem invirade i tjocka yllefiltar. Klandrar hon honom? Anser hon att han delvis bär ansvaret? Gör han kanske det? Men sedan vaknar hon och kysser honom på båda kinderna, och hennes underläpp darrar lätt. Som om hans uppdykande hindrar henne från att hålla vissa skuggor på avstånd.

”Han kommer inte att känna igen dig. Försök inte få honom att minnas. Det gör honom bara upprörd. Men du är här. Det är alltid något, antar jag. Jag skulle just gå, hemskt ledsen att jag inte kan stanna. Visa in honom, Fanni.”

Hembiträdet leder in honom i ett stort sällskapsrum där taket är fullt av virvlande stuckatur och väggarna har en skir, äggskalsblå färg. Inga tavlor har hängts upp ännu, och hyllorna väntar tomma och på golvet står öppnade pappkartonger. Frederick sitter vid ett glasbord längst in i rummet, och både bordet och pojken ser små ut i röran. Hans hår är hårt kammat åt ena sidan, och hans lösa bomullsskjorta har veckat sig bakom axlarna så att kragen sitter snett. Han tittar inte upp för att möta sin besökares blick.

Han har sina gamla svartbågade glasögon på. Fanni håller på att mata honom, och skeden ligger på glasbordet och klickar av gröt har fastnat i Fredericks skäggstubb och på tallriksunderlägget, som ser ut att vara av ylle och har ett motiv med glada, rosiga barn i träskor. Werner klarar inte av att titta på det.

Fanni böjer sig ned och proppar in tre skedar till i Fredericks mun och torkar honom om hakan, viker ihop underlägget och går ut genom svängdörren, ut i köket. Werner står med händerna samlade framför bältet.

Ett år. Mer än så. Frederick måste raka sig nu, förstår Werner. Eller någon måste raka honom.

”Hej, Frederick.”

Frederick låter huvudet rulla bakåt och tittar åt Werners håll genom de fettfläckade glasögonen som sitter på nästippen.

”Det är Werner. Din mamma sa att du kanske inte skulle minnas mig. Jag är din vän från skolan.”

Frederick tycks inte se på Werner utan snarare rakt igenom honom. På bordet ligger en hög med papper, och på det översta har en klumpig hand ritat en grov och oformlig spiral.

”Har du gjort den här?” Werner tar teckningen. Under den ligger ännu en och sedan ännu en, trettio eller fyrtio spiraler som var och en upptar ett helt ark och alla är ritade med samma kraftiga blyertsstreck. Frederick låter hakan falla ned mot bröstet, kanske en nickning. Werner ser sig omkring: en koffert, en kartong med sängkläder, ljusblåa väggar och paneler målade i lysande vitt. Det sena solljuset faller in genom de höga franska fönstren, och luften har en smak av silverputs. Lägenheten på femte våningen är onekligen trevligare än den på andra våningen – det är högt i tak, och det är utsmyckat med stansade tennplattor och stuckaturer: frukter, blommor, bananblad.

Fredericks överläpp är uppdragen så att tänderna syns, och en sträng av dregel hänger från hakan och träffar pappershögen. Werner, som inte står ut en sekund till, kallar på hembiträdet. Fanni kikar ut genom svängdörren. ”Var är den där boken?” frågar han. ”Den med fåglarna? Med guld på skyddsomslaget?”

”Jag tror aldrig att vi haft någon sådan bok.”

”Jo, det hade ni …”

Fanni bara skakar på huvudet och knäpper händerna över förklädet.

Werner lyfter flikarna på några kartonger och letar. ”Den måste vara här någonstans.”

Frederick har börjat rita en ny spiral på ett tomt papper.

”Kanske i den här?”

Fanni står bredvid Werner och tar bort hans hand från kartongen han just ska titta i. ”Jag tror aldrig att vi haft någon sådan bok.”

Det börjar klia i hela kroppen på Werner. Utanför de enorma fönstren vajar lindarna fram och tillbaka. Ljuset blir svagare. På en släckt skylt ovanpå en byggnad två kvarter bort står det: Berlin röker JUNO.

Fanni har redan gått tillbaka ut i köket.

Werner ser på när Frederick ritar ännu en grov spiral; han håller pennan hårt i sin knutna näve.

”Jag lämnar Schulpforta, Frederick. De har ändrat min ålder och skickat mig till fronten.”

Frederick lyfter pennan och studerar den, och så börjar han rita igen.

”Om mindre än en vecka.”

Frederick arbetar med munnen som om han försökte tugga luften. ”Du är vacker”, säger han. Han tittar inte direkt på Werner, och orden blir mest ett slags stönanden. ”Du är vacker, mamma, väldigt vacker.”

”Jag är inte din mamma”, väser Werner. ”Lägg av nu.” Frederick har en helt oförställd min. Någonstans i köket lyssnar hembiträdet. Inga andra ljud hörs, varken trafik eller flygplan eller tåg eller radioapparater eller Frau Schwartzenbergers vålnad som slamrar i hisskorgen. Inga taktfasta rop inga sånger inga sidenbaner inga orkestrar inga trumpeter ingen mamma ingen pappa ingen kommendant som låter ett glansigt finger glida längs hans rygg. Staden verkar alldeles tyst, som om alla lyssnade, väntade på att någon ska begå ett misstag.

Werner ser på de blåa väggarna och tänker på Birds of America, den gulkronade natthägern, Kentuckyskogssångaren, scharlakanstangaran, den ena praktfulla fågeln efter den andra, och Fredericks blick förblir fäst i ett förfärande mellanplan; hans ögon är pölar med stillastående vatten som Werner inte står ut med att se.