PÅ VINDEN

Tysken stänger dörren till klädskåpet och linkar i väg, och Marie-Laure stannar på stegens nedersta pinne och räknar till fyrtio. Sextio. Hundra. Hjärtat kämpar för att leverera syresatt blod; hjärnan kämpar för att reda ut situationen. En mening som Étienne en gång läste för henne dyker upp: Till och med hjärtat, som hos högre stående djur i upprört tillstånd pulserar med ökad kraft, slår i samma upphetsade tillstånd långsammare hos en snäcka.

Stilla hjärtat. Rör på fötterna. Inte ett ljud. Hon trycker örat mot den falska panelen på klädskåpets baksida. Vad är det hon hör? Malar som gnager på hennes farfars urgamla paltor? Ingenting.

Marie-Laure känner sig märkligt nog sömnig.

Hon trevar efter konservburkarna i fickorna. Hur ska hon kunna öppna dem nu? Utan att det hörs?

Det enda hon kan göra är att klättra upp. Sju steg i den långa, trekantiga vindstunneln. Det råa trätakets sidor höjer sig och löper samman däruppe, strax ovanför hennes huvud.

Häruppe har värmen lagrats. Inget fönster, ingen utgång. Det går inte att komma längre. Enda vägen ut är samma väg som hon kom.

Hennes utsträckta fingrar hittar en gammal rakskål, ett paraplyställ och en låda full med Gud vet vad. Golvplankorna under hennes fötter är lika breda som hennes händer. Hon vet av erfarenhet hur mycket det låter när man går på dem.

Vält ingenting.

Om tysken öppnar skåpet igen och drar de hängande kläderna åt sidan och pressar sig in genom öppningen och klättrar upp på vinden, vad ska hon då ta sig till? Slå honom i huvudet med paraplystället? Sticka honom med skalkniven?

Skrika.

Dö.

Pappa.

Hon kryper längs bjälken i mitten varifrån de smala golvbrädorna utgår, mot den bastanta skorstenen i bortersta änden. Mittbjälken är tjockast, det blir tystast så. Hon hoppas att hon inte förvillat sig. Hon hoppas att han inte är bakom henne och riktar en pistol mot hennes rygg.

Utanför vindsventilen skriker fladdermössen nästan ohörbart, och någonstans långt borta, kanske på ett stridsfartyg, eller långt ute på andra sidan Paramé, dundrar en tung kanon.

Pang. Paus. Pang. Paus. Sedan det långdragna tjutet när granaten kommer flygande och den dova dunsen – ffump – när den exploderar på en av de yttre öarna.

En fasansfull krypande skräck stiger från en plats bortom tankarna. En inre falldörr som hon genast måste kasta sig över med hela sin tyngd och låsa. Hon tar av sig rocken och brer ut den på golvet. Hon vågar inte resa sig, är rädd att det ska höras när knäna skrapar mot golvbrädorna. Tiden går. Ingenting nedifrån. Kan han ha gått? Så snart?

Givetvis har han inte gått. Hon vet ju varför han är här.

Till vänster om henne slingrar sig en mängd elkablar över golvet. Lite längre fram står Étiennes back med gamla skivor. Hans vevgrammofon, en Victrola. Den gamla trådspelaren. Stången som han använde för att få antennen på plats i skorstenen.

Hon slår armarna om knäna och försöker andas genom huden. Ljudlöst, likt en snäcka. Hon har två konservburkar. Tegelstenen. Kniven.