FÅNGAR

En vådligt underviktig korpral i trådslitna linnekläder kommer till fots och hämtar Werner. Långa fingrar, glesnande hår under kepsen. En av hans kängor saknar snöre, och tungan dinglar kannibaliskt. Han säger: ”Du är liten.”

Werner står där i sin nya uniformsjacka och för stora hjälm och reglementsenliga Gott mit uns-bältesspänne och drar axlarna bakåt. Mannen kisar mot den väldiga skolbyggnaden i gryningsljuset, böjer sig ned och drar upp dragkedjan på Werners persedelpåse och river i de tre omsorgsfullt vikta NPEA-uniformerna. Han håller upp ett par byxor mot ljuset och verkar besviken över att de inte på långa vägar är i hans storlek. När han stängt väskan slänger han den över axeln; om han tänker behålla den eller bara bära den kan Werner inte avgöra.

”Jag heter Neumann. De kallar mig Två. Det finns en till Neumann, chauffören. Han är Ett. Sedan är det ingenjören och sergeanten och du, så nu är vi fem stycken igen, vad det nu kan vara värt.”

Inga trumpeter, ingen ceremoni. Detta är Werners introduktion till Wehrmacht. De går de fem kilometerna från skolan till byn. I en charkuteriaffär med matservering surrar svarta flugor över något halvdussin bord. Neumann Två beställer två portioner kalvlever och äter dem båda och suger upp blodet med små mörka kuvertbröd. Läpparna glänser. Werner väntar på att få upplysningar – vart de är på väg, vilket slags enhet han ska ingå i – men han får inga. Färgen på truppslags- och gradbeteckningarna som sitter under korpralens axelklaffar och på kragspeglarna är vinröd, men Werner minns inte vad det står för. Pansartrupperna? Kemisk krigföring? Den gamla damen på serveringen hämtar tallrikarna. Neumann Två tar fram en liten plåtburk ur jackan, lägger tre runda piller på bordet och slukar dem. Sedan stoppar han tillbaka burken i jackan och ser på Werner. ”Piller mot ryggont. Har du pengar?”

Werner skakar på huvudet. Ur en ficka drar Neumann Två fram några hopknycklade och smutsiga Reichsmark. Innan de går ber han damen om att få ett dussin hårdkokta ägg och ger Werner fyra av dem.

Från Schulpforta åker de tåg genom Leipzig och stiger av på en ombytesstation väster om Lódz. Soldater från en infanteribataljon ligger på perrongen och sover allihop, som om en häxa förtrollat dem. Deras urblekta uniformer ser spöklika ut i dunklet, och deras andhämtning tycks vara synkroniserad, och effekten är overklig och otäck. Då och då mumlar en högtalare namnen på destinationer som Werner aldrig hört talas om – Grimma, Wurzen, Grossenhain – men inga tåg vare sig kommer eller åker, och männen rör inte på sig.

Neumann Två sitter bredbent och äter det ena ägget efter det andra, och skalen bildar ett litet torn inuti den uppochnedvända hjälmen. Skymningen faller. Ett lågt, tidvattenliknande snarkande stiger från det sovande kompaniet. Werner får en känsla av att han och Neumann Två är de enda vakna själarna i världen.

När det blivit mörkt hörs en vissla i öster, och de slumrande soldaterna rör på sig. Werner rycks ur sin halvdröm och sätter sig upp. Neumann Två står redan bredvid honom och kupar händerna till en skål, som om han försökte hålla ett klot av mörker i dem.

Kopplingar slamrar, bromsklossar gnisslar mot hjul och ett tåg dyker upp ur mörkret i hög hastighet. Först kommer ett kolsvart lok med fastbultade armeringsplattor, och det utstöter en kraftig fontän av rök och ånga. Bakom loket mullrar några slutna vagnar, och sedan följer en kulspruta i en observationskupol och bredvid den sitter två hopkrupna skyttar.

Alla vagnar som kommer efter kulsprutan är öppna flakvagnar fullproppade med människor. En del står upp, de flesta på knä. Två vagnar passerar, tre, fyra. Av allt att döma har varje vagn en mur av sandsäckar framtill som vindskydd.

Skenorna nedanför perrongen blänker matt när de gungar under tyngden. Nio flakvagnar, tio, elva. Alla är fulla. Säckarna ser konstiga ut när de glider förbi, som om de skulpterats av grå lera. Neumann Två lyfter hakan. ”Fångar.”

Werner försöker urskilja enskilda individer när vagnarna susar förbi: en insjunken kind, en axel, ett glimmande öga. Har de uniformer? Många sitter med ryggen mot säckarna längst fram i vagnen: de ser ut som fågelskrämmor som forslas västerut för att ställas upp i någon fasansfull trädgård. Werner ser att några av fångarna sover.

Ett ansikte glimtar till, blekt och vaxartat, med ena örat tryckt mot vagnsgolvet.

Werner blinkar. Det är inte sandsäckar. Ingen sover. Varje vagn har en mur av lik längst fram.

När det står klart att tåget inte kommer att stanna kommer alla soldaterna runt dem till ro och sluter ögonen igen. Neumann Två gäspar. Vagn efter vagn med fångar åker förbi, en flod av människor som strömmar ur natten. Sexton, sjutton, arton: Varför räkna? Hundratals och åter hundratals människor. Tusentals. Slutligen kommer en sista flakvagn där de levande återigen lutar sig mot de döda, följd av skuggan av ännu en kulspruta i en kupol och fyra eller fem skyttar, och så är tåget borta.

Ljudet från hjulaxlarna dör bort; tystnaden sänker sig åter över skogen. Någonstans åt det hållet ligger Schulpforta med sina mörka spiror, sina sängvätare och sömngångare och översittare. Någonstans längre bort det suckande vidundret Zollverein. Barnhemmets skramlande fönster. Jutta.

Werner säger: ”Satt de ovanpå de döda?”

Neumann Två blundar på ena ögat och lägger huvudet på sned likt en gevärsskytt som siktar in i mörkret där tåget försvunnit. ”Pang”, säger han. ”Pang, pang.”