ETT VANLIGT BRÖD

De står i köket med fördragna gardiner. Hon känner sig fortfarande upprymd efter att ha gått från bageriet med tyngden av det varma brödet i ryggsäcken.

Étienne bryter brödet. ”Där.” Han lägger den lilla hoprullade papperslappen, inte större än en porslinssnäcka, i hennes hand.

”Vad står det?”

”Det är tal. Massor. De första tre kan vara frekvenser, jag vet inte riktigt. Det fjärde – tjugotre noll noll – kan vara ett klockslag.”

”Ska vi göra det nu?”

”Vi väntar tills det blir mörkt.”

Étienne drar snören upp genom huset, sticker in dem bakom väggarna och förbinder ett av dem med en bjällra på tredje våningen, under telefonbordet, en annan med en bjällra på vinden och en tredje med grinden framför porten. Tre gånger låter han Marie-Laure testa anordningen: hon står på gatan och öppnar grinden, och djupt inne i huset hörs två svaga ringningar.

Därefter sätter han ett falskt bakstycke på klädskåpet och monterar det på skenor så att det kan öppnas från båda sidor. I skymningen dricker de te och tuggar på det mjöliga, kompakta brödet från Ruelles bageri. När det blivit alldeles mörkt följer Marie-Laure med sin gammelfarbror uppför trappan, genom rummet på sjätte våningen och uppför stegen till vinden. Étienne fäller upp den tunga teleskopantennen längs ena skorstenssidan. Han vrider på några knappar och vinden fylls av spröda, knastrande ljud.

”Beredd?” Han låter som hennes pappa när han skulle säga något löjligt. I minnet hör Marie-Laure de båda poliserna: Folk har blivit arresterade för mindre. Och madame Manec: Vill ni inte leva innan ni dör?

”Ja.”

Han harklar sig. Han sätter på mikrofonen och säger: ”567, 32, 3011, 2300, 110, 90, 146, 7751.”

I väg skickas talen, svävar fram över hustaken, ut över havet, flyger till vem vet vilka destinationer. Till England, till Paris, till de döda.

Han slår över till en annan frekvens och upprepar sändningen. Och så en tredje gång. Sedan stänger han av alltihop. Apparaten tickar medan den svalnar.

”Vad betyder siffrorna, farbror?”

”Jag vet inte.”

”Kan de översättas till ord?”

”Jag antar att man måste kunna göra det.”

De klättrar nedför stegen och kryper ut genom skåpet. Inga soldater väntar i hallen med dragna vapen. Ingenting tycks vara det minsta förändrat. Marie-Laure kommer att tänka på en rad hos Jules Verne: Vetenskapen, min pojke, bygger på misstag, men det är misstag som man har nytta av eftersom de litet i sänder leder till sanningen.

Étienne skrattar, närmast för sig själv. ”Minns du vad madame sa om den kokande grodan?”

”Ja, farbror.”

”Jag undrar vem hon menade att grodan var. Hon? Eller tyskarna?”