VOLKHEIMER

Ingenjören är kärv och fåordig och heter Walter Bernd och har skelande ögon. Chauffören är en trettioåring med glugg mellan framtänderna som de kallar Neumann Ett. Werner vet att Volkheimer, deras förste sergeant, inte kan vara äldre än tjugo, men i det hårda tennfärgade gryningsljuset ser han dubbelt så gammal ut. ”Partisanerna slår till mot tågen”, förklarar han. ”De är organiserade, och kaptenen tror att de koordinerar sina anfall med hjälp av radioapparater.”

”Den senaste teknikern hittade ingenting”, säger Neumann Ett.

”Det är bra utrustning”, säger Werner. ”Jag borde kunna få dem båda två att fungera inom en timme.”

Volkheimer får något ömt i blicken som dröjer kvar ett ögonblick. ”Pfennig är inte alls som den förre teknikern”, säger han och ser på Werner.

De sätter i gång. Opeln guppar fram på vägar som knappt är mer än boskapsstigar. Med några kilometers mellanrum stannar de och ställer en sändtagare på en kulle eller en vall. De lämnar kvar Bernd och den magre, sluge Neumann Två – den ene med ett gevär och den andre med hörlurar. Sedan kör de några hundra meter, tillräckligt långt för att det ska kunna bilda basen i en triangel, och mäter hela tiden avståndet; Werner sätter på den primära mottagaren. Han skjuter upp lastbilens antenn, sätter på sig hörlurarna och avsöker frekvenserna, försöker hitta något som avviker från det normala. En röst som inte är tillåten.

Längs den flacka, vidsträckta horisonten tycks det alltid brinna på åtskilliga ställen. För det mesta åker Werner med ansiktet vänt bakåt och ser ut på landområden som de lämnar bakom sig: Polen, das Reich.

Ingen skjuter på dem. Endast få röster tränger igenom bruset, och dem han urskiljer är tyska. På kvällen tar Neumann Ett upp burkar med små korvar ur ammunitionslådorna, och Neumann Två drar trötta skämt om horor som han minns eller hittar på, och Werner drömmer mardrömmar där han ser pojkskepnader som bildar ring runt Frederick, men när han kommer närmare förvandlas Frederick till Jutta, och hon stirrar anklagande på Werner medan pojkarna sliter henne i stycken och bär i väg kroppsdelarna en i taget.

En gång i timmen sticker Volkheimer in huvudet i Opelns bakre del, och hans blick möter Werners. ”Ingenting?”

Werner skakar på huvudet. Han fumlar med batterierna, granskar antennerna på nytt, kontrollerar säkringarna tre gånger om. På Schulpforta, med dr Hauptmann, var det en lek. Han kunde gissa Volkheimers frekvens; han visste alltid om hans sändare sände eller inte. Härute vet han varken hur eller när eller var eller om någon sänder. Det enda de gör är att förbruka bränsle när de kör förbi rykande stugor och demolerade artilleripjäser och omärkta gravar, alltmedan Volkheimer drar med en jättelik hand över sin snaggade hjässa och blir mer och mer bekymrad för varje dag som går. Några kilometer därifrån hörs dundret från stora kanoner, och de tyska transporttågen blir fortfarande träffade: rälsen böjs, boskapsvagnar välter, Führerns soldater lemlästas och hans officerare blir rasande.

Den gamle mannen med sågen som fäller träd, är det en partisan? Eller han som står lutad över motorn på den där bilen? Hur är det med de tre kvinnorna som hämtar vatten i bäcken?

Frosten faller om natten och sveper in landskapet i ett silvertäcke, och Werner vaknar i bakre delen av lastbilen med fingrarna inkörda i armhålorna och immig andedräkt, och sändtagarens rör lyser svagt blått. Hur djup kommer snön att vara? En och en halv meter, tre? Trettio?

Kilometerdjup, tänker Werner. Vi kommer att köra över allt det som en gång var.