HÖST

Stormarna sköljer himlen, stränderna och gatorna rena, och en röd sol sjunker i havet och sätter alla Saint-Malos västvända granitbyggnader i brand, och tre limousiner med lindade avgasrör svävar fram längs rue de la Crosse likt vålnader, och ett tiotal tyska officerare åtföljda av män som bär på strålkastare och filmkameror går uppför trappan till Bastion de la Hollande och flanerar längs fästningsvallen i kylan.

Étienne står i fönstret på femte våningen och betraktar dem genom en mässingskikare, allt som allt tjugo man: kaptener och majorer och till och med en överstelöjtnant som håller igen rockkragen och gestikulerar mot forten på de yttre öarna medan en av de meniga försöker tända en cigarett i vinden och de andra skrattar när hans mössa flyger i väg över murarna.

På andra sidan gatan tumlar tre skrattande kvinnor ut genom ytterdörren till Claude Levittes hus. Det är tänt i Claudes fönster fastän resten av kvarteret är utan elektricitet. Någon öppnar ett fönster på tredje våningen och kastar ut ett spritglas som snurrar och snurrar medan det faller ned mot rue Vauborel, försvinner utom synhåll.

Étienne tänder ett stearinljus och går upp på sjätte våningen. Marie-Laure har somnat. Han tar upp en pappersremsa ur fickan och vecklar upp den. Han har redan gett upp försöken att knäcka koden: han har skrivit ned talen, systematiserat dem, lagt ihop dem, multiplicerat dem; det har inte lett till något. Men det har det i alla fall. Étienne har slutat känna sig illamående om eftermiddagarna; han ser klart nu, hjärtat slår lugnt. Det är faktiskt mer än en månad sedan som han var tvungen att krypa ihop mot väggen i sitt rum och be en bön om att slippa se spöken släpa sig genom väggarna. När Marie-Laure kommer in genom ytterdörren med brödet, när han slätar ut den lilla pappersremsan med fingrarna, när han sänker munnen mot mikrofonen, känner han sig orubblig; han känner sig levande.

56778. 21. 4567. 1094. 467813.

Sedan tid och frekvens för nästa sändning.

De har hållit på i flera månader; nya papperslappar kommer med brödet var och varannan dag, och på senaste tiden har Étienne spelat musik. Alltid på natten och aldrig mer än brottstycken av en melodi: sextio eller högst nittio sekunder. Debussy eller Ravel eller Massenet eller Charpentier. Han lägger mikrofonen i grammofonens tratt, liksom han gjorde för många år sedan, och låter skivan snurra.

Vem lyssnar? Étienne fantiserar om kortvågsmottagare kamouflerade som havregrynspaket eller dolda under golvbrädor, mottagare begravda under kakelplattor eller gömda i babykorgar. Han tänker sig ett trettiotal lyssnare längs kusten – kanske är det fler som rattar in honom ute på havet, kaptener på fria fartyg med tomater eller flyktingar eller vapen i lasten – engelsmän som väntar sig siffror men inte musik och som måste undra: Varför?

I kväll spelar han Vivaldi. L’autunno – Allegro. En skiva som hans bror köpte i en butik på rue Sainte-Marguerite för fyrtio år sedan; femtiofem centimes kostade den.

Cembalon knäpper på strängarna, violinerna tecknar stora barocka snirklar – det låga vindsrummet under snedtaket flödar över av ljud. På andra sidan takskiffret, ett kvarter bort och trettio meter under honom, ler tolv tyska officerare framför kamerorna.

Lyssna på det här, tänker Étienne. Hör på det här.

Någon rör vid hans axel. Han måste stödja sig mot den vinklade väggen för att inte tappa balansen. Marie-Laure står i nattlinne bakom honom.

Violinerna virvlar nedåt och uppåt igen. Étienne tar Marie-Laures hand, och medan skivan snurrar och radion sänder ut musiken över fästningsvallarna – rätt genom tyskarnas kroppar och ut över havet – dansar de tillsammans under det låga, sluttande taket. Han snurrar henne runt; hennes fingrar fladdrar genom luften. I skenet från det levande ljuset ser hon ut som någon från en annan värld, med ansiktet fullt av fräknar och mitt ibland dem två ögon lika orörliga som en spindels äggsäckar. De följer honom inte, men de gör honom inte heller nervös; det är nästan som om de blickar in i en annan, djupare värld, ett rike som enbart består av musik.

Intagande. Tunn. Fullt koordinerade rörelser när hon virvlar runt, även om han inte alls begriper hur hon kan veta vad dans är.

Melodin fortsätter. Han låter skivan spela för länge. Antennen är fortfarande uppfälld, antagligen svagt synlig mot himlen; hela vinden hade lika gärna kunnat blinka som en fyr. Men i stearinljusskenet, mitt i konsertens förtrollande flöde, biter sig Marie-Laure i underläppen och hennes ansikte får en annan glöd som påminner honom om vinterskymningar då solen gått ned men inte helt försvunnit, om strandängarna bortom stadsmuren där stora vassruggar blir till brinnande röda pölar av ljus – och dit han brukade gå med sin bror för vad som känns som ett helt liv sedan.

Det är det som siffrorna betyder, tänker han.

Konserten tar slut. En geting trummar tipp tapp mot taket. Radiosändaren är fortfarande på, och mikrofonen ligger kvar i grammofontratten medan nålen följer det sista spåret. Marie-Laure ler andfått.

När hon gått och lagt sig igen och Étienne blåst ut ljuset knäböjer han en lång stund bredvid sängen. Dödens knotiga skepnad rider genom stadens gator och stannar emellanåt sin springare för att titta in genom fönstren. Med horn av eld i pannan och rök som står ur näsborrarna och i skeletthanden en lista med färska adresser. Först riktar han blicken mot officerarna som stiger ut ur limousinerna och går in i slottet.

Sedan på de tända rummen hos parfymhandlaren Claude Levitte.

Sedan på Étienne LeBlancs höga, mörka hus.

Rid förbi, bleka ryttare. Rid förbi detta hus.