SAINT-MALO

Gränd upp och gränd ned vaknar de sista stadsmänniskorna, suckande och stönande. Gamla fröknar, prostituerade, män över sextio. Förhalare, kollaboratörer, tvivlare, fyllon. Nunnor från alla möjliga ordnar. De fattiga. De envisa. De blinda.

En del skyndar till skyddsrum. En del intalar sig att det bara är en övning. En del dröjer kvar och rycker till sig en filt eller en bönebok eller en kortlek.

Dagen D var för två månader sedan. Cherbourg har befriats, Caen har befriats, även Rennes. Halva västra Frankrike är fritt. I öst har de sovjetiska soldaterna återerövrat Minsk; polska hemarmén gör uppror i Warszawa; några få tidningar har dristat sig till att antyda att vinden har vänt.

Men inte här. Inte vid detta sista citadell på kontinentens rand, detta sista tyska fäste på den bretagnska kusten.

Här, viskar man, har tyskarna rustat upp två kilometer underjordiska gångar under de medeltida murarna. De har byggt nya värn, nya rörledningar, nya flyktvägar, undermarksanläggningar av häpnadsväckande komplexitet. Under La Cité, den befästa halvön på andra sidan floden från gamla staden sett, finns det rum med förbandsartiklar, rum med ammunition, till och med ett underjordiskt sjukhus, det är åtminstone vad man tror. Där har de luftkonditionering, en vattencistern som rymmer tvåhundra tusen liter, en direktförbindelse till Berlin. Där finns försåtligt gömda brandminor, ett nät av bunkrar med periskopsikten, och de har lagt upp ett lager av artillerimateriel som räcker för att spruta ut granater i havet hela dagen, varje dag, i ett år.

Här, viskas det, är tusen tyskar beredda att dö. Eller fem tusen. Kanske fler.

Saint-Malo: Staden omges av vatten på fyra sidor. Förbindelserna med resten av Frankrike är sköra: en vägbank, en bro, ett sandrev. Vi är först och främst Malobor, säger invånarna i Saint-Malo. Därefter bretagnare. Fransmän om det finns något kvar.

I gråvädersljus blir graniten glimmande blå. När tidvattnet är som högst smyger havet in i källarna i stadens mitt. När tidvattnet är som lägst sticker revbenen av tusentals skeppsvrak, täckta med havstulpaner, upp ovanför ytan.

I tre tusen år har denna lilla udde utstått belägringar.

Men ingenting som detta.

En mormor lyfter ett oroligt litet barn till sitt bröst. Ett fyllo urinerar i en gränd utanför Saint-Servan, en och en halv kilometer bort, och rycker sedan loss ett papper från en häck. Viktigt meddelande till stadens invånare, står det. Utrym genast till öppen terräng.

Det blixtrar om luftvärnsbatterierna på de yttre öarna; de stora tyska kanonerna inne i gamla staden skickar i väg ännu en tjutande omgång granater över havet, och trehundraåttio fransmän som sitter fängslade på en fästningsö med namnet Fort National, knappt femhundra meter från stranden, trycker sig tätt intill varandra på en månbelyst gårdsplan och kisar uppåt.

Vad är dånet från de annalkande bombplanen efter fyra års ockupation? Befrielsens dån? Utplåningens?

Handeldvapnens smatter. Luftvärnskanonernas raspande virveltrummor. Ett dussin duvor som sitter uppflugna högst upp på katedralen rutschar nedför tornspiran och tumlar ut över havet.