GROTTA

Flera månader efter madame Manecs död väntar Marie-Laure fortfarande på att höra den gamla kvinnan komma uppför trappan, den tunga andhämtningen, den släpiga sjömansrösten. Jesus Maria, kära barn, det är ju svinkallt! Hon kommer aldrig.

Skorna vid fotänden av sängen, under modellen. Käppen i hörnet. Ned till bottenvåningen, där hennes ryggsäck hänger på kroken. Ut. Tjugotvå steg längs rue Vauborel. Sedan till höger förbi sexton dagvattenbrunnar. Till vänster på rue Robert Surcouf. Nio brunnar kvar till bageriet.

Ett vanligt bröd, tack.

Och hur är det med din gammelfarbror?

Min farbror mår bra, tack.

Ibland ligger det ett vitt hoprullat papper i brödet, ibland inte. Ibland har madame Ruelle lyckats skaffa lite andra förnödenheter till Marie-Laure: kål, röd paprika, tvål. Tillbaka till korsningen vid rue d’Estrées. I stället för att ta till vänster på rue Vauborel fortsätter Marie-Laure rakt fram. Femtio steg till fästningsvallen; ungefär hundra ytterligare steg längs murens fot så är man vid ingången till gränden som blir allt smalare.

Med fingrarna letar hon sig fram till låset; ur kappfickan plockar hon upp järnnyckeln som Hubert Bazin gav henne för ett år sedan. Vattnet är iskallt och når henne till vaderna; tårna domnar omedelbart. Men grottan utgör ett eget glänsande universum, och inne i detta universum snurrar oräkneliga galaxer: här, i ett musselskal, lever en havstulpan och en pytteliten spindelsnäcka som bebos av en ännu mindre eremitkräfta. Och på kräftans skal? En ännu mindre havstulpan. Och på den havstulpanen?

I den gamla hundgårdens fuktiga inhägnad sköljer havets brus bort alla andra ljud; hon vårdar snäckorna som om de var växter i en trädgård. Tidvatten för tidvatten, ögonblick för ögonblick: hon kommer för att lyssna på varelserna som smackande suger sig fast och ändrar läge, för att tänka på sin pappa i cellen, på madame Manec bland vildmoroten på fältet, på sin gammelfarbror som varit inspärrad i sitt eget hus i tjugo år.

Sedan trevar hon sig tillbaka till grinden och låser den efter sig.

Den vintern är de oftast utan elektricitet; Étienne ansluter ett par båtbatterier till radion så att han kan sända även utan ström. De eldar med lådor och papper och till och med antika möbler för att hålla värmen. Marie-Laure släpar den tunga trasmattan från golvet i madame Manecs rum hela vägen upp till sjätte våningen och lägger den över sitt täcke. Ibland, mitt i natten, blir det så kallt i hennes rum att hon nästan får för sig att hon hör frosten lägga sig på golvet.

Alla steg på gatan kan tillhöra en polis. Alla mullrande motorer kan vara en truppstyrka som kommer för att hämta dem.

Étienne sänder däruppe igen och hon tänker: Jag borde postera mig vid ytterdörren i fall de skulle komma. Det skulle kanske ge honom några minuter. Men det är för kallt. Det är mycket skönare att stanna i sängen under trasmattans tyngd och drömma sig tillbaka till museet, låta fingrarna glida längs minnets väggar, ta sig fram genom den ekande stora salen i riktning mot nyckelrummet. Det enda hon behöver göra är att gå över kakelgolvet och sedan till vänster, och där kommer hennes pappa att vara bakom disken, stående bredvid nyckelslipen.

Han kommer att säga: Varför dröjde det så länge, min lilla trast?

Han kommer att säga: Jag kommer aldrig att lämna dig, aldrig någonsin.