MEDDELANDEN

Ockupationsmakten påbjuder att varje hus måste ha en lista över dem som bor där uppsatt på ytterdörren: M. Étienne LeBlanc, 62 år. Mlle Marie-Laure LeBlanc, 15 år. Marie-Laure plågar sig själv med dagdrömmar om festmåltider uppdukade på långa bord: fat med fläskkotletter, stekta äpplen, flamberade bananer, ananas med vispgrädde.

En morgon sommaren 1943 går hon till bageriet genom ett långsamt fallande regn. Kön sträcker sig ut genom dörren. När Marie-Laure till slut kommer fram i kön tar madame Ruelle hennes händer och talar med mycket låg röst. ”Fråga om han kan läsa det här också.” Under brödet ligger en hopvikt papperslapp. Marie-Laure stoppar brödet i ryggsäcken och knycklar ihop lappen i näven. Hon räcker fram en ransoneringskupong, går raka vägen hem och låser dörren om sig.

Étienne kommer nedhasande.

”Vad står det, farbror?”

”Det står: Monsieur Droguet vill att hans dotter i Saint-Coulomb ska veta att han är på bättringsvägen.”

”Hon sa att det var viktigt.”

”Vad betyder det?”

Marie-Laure tar av sig ryggsäcken och sticker ned handen och bryter loss en bit bröd. Hon säger: ”Jag tror att det betyder att monsieur Droguet vill att hans dotter ska veta att han mår bra.”

De följande veckorna kommer det fler meddelanden. En födsel i Saint-Vincent. En döende mormor i La Mare. Madame Gardinier i La Rabinais vill att hennes son ska veta att hon förlåter honom. Huruvida det döljer sig några hemliga meddelanden i dessa epistlar – om monsieur Fayou har fått en hjärtattack och stilla insomnat egentligen betyder Spräng bangården i Rennes – kan Étienne inte avgöra. Det viktiga är att folk lyssnar, att vanliga medborgare har radiomottagare, att det uppenbarligen finns ett behov av att meddela sig med varandra. Han lämnar aldrig huset, träffar ingen utom Marie-Laure, och ändå har han hamnat mitt i ett nät av information.

Han slår på mikrofonen och läser upp siffrorna och sedan de meddelanden han fått. Han sänder dem på fem olika band, ger upplysningar om nästa utsändning och spelar ett stycke från en gammal skiva. Hela operationen tar högst sex minuter.

För länge. Nästan säkert för länge.

Men ingen kommer. De båda bjällrorna ringer inte. Inga tyska patruller kommer stormande uppför trapporna för att skjuta dem i huvudet.

Fastän Marie-Laure har memorerat breven från sin pappa ber hon de flesta kvällar Étienne att läsa dem. I kväll sitter han på hennes sängkant.

I dag såg jag en ek förklädd till kastanj.

Jag vet att du kommer att göra det rätta.

Om du någon gång får lust att förstå alltihop så titta inuti Étiennes hus, inuti huset.

”Vad tror du att han menar med att skriva inuti huset två gånger?”

”Det har vi pratat om så många gånger, Marie.”

”Vad tror du att han gör just nu?”

”Sover, mitt barn. Det är jag säker på.”

Hon rullar över på sidan, och han drar upp täcket över hennes axlar och blåser ut ljuset och betraktar modellens små hustak och skorstenar vid sängens fotända. Ett minne väcks: Étienne befann sig på ett fält öster om staden tillsammans med sin bror. Det var den sommaren som eldflugorna kom till Saint-Malo, och deras pappa var mycket begeistrad och tillverkade håvar med långa skaft till sina pojkar och gav dem glasburkar och metalltrådsnät att försluta dem med, och Étienne och Henri sprang genom det höga gräset medan eldflugorna svävade bort från dem och tändes och släcktes, alltid precis utom räckhåll för dem, som om jorden glödde och insekterna var gnistor som deras steg rivit upp.

Henri hade sagt att han ville ha så många eldflugor i sitt fönster att fartygen kunde se hans sovrum långt ute till havs.

Om det finns några eldflugor den här sommaren tar de inte vägen förbi rue Vauborel. Nu tycks det bara finnas tystnad och skuggor. Tystnaden är en frukt av ockupationen; den hänger från grenarna, droppar från takrännorna. Madame Guiboux, skomakarens mor, har lämnat staden. Liksom gamla madame Blanchard. Så många fönster är mörka. Det är som om staden hade blivit ett bibliotek med böcker på ett okänt språk, husen väldiga hyllor med oläsliga volymer, och alla lampor är släckta.

Men apparaten på vinden sänder igen. En gnista i mörkret.

Ett svagt skrammel hörs från gränden, och Étienne kikar ut genom fönsterluckorna i Marie-Laures sovrum, och sex våningar ned ser han madame Manecs vålnad i månljuset. Hon håller ena handen utsträckt, och sparvarna landar en efter en på hennes armar och hon stoppar dem allihop innanför kappan.