RUE VAUBOREL 4

Marie-Laure Leblanc står ensam i sovrummet och luktar på ett flygblad hon inte kan läsa. Sirenerna tjuter. Hon stänger luckorna och låser fönsterhakarna på nytt. För varje sekund kommer planen närmare; för varje sekund går en sekund förlorad. Hon borde skynda sig nedför trappan. Hon borde bege sig till hörnet i köket där en liten lucka leder ned till en källare full av damm och musätna mattor och lastgamla koffertar som inte öppnats på länge.

I stället går hon tillbaka till bordet vid fotänden av sängen och ställer sig på knä bredvid modellen av staden.

På nytt hittar hennes fingrar de yttre vallarna, Bastion de la Hollande, den lilla trappan som leder ned. I det här fönstret, just här, i den riktiga staden, piskar en kvinna sina mattor varje söndag. Från det här fönstret skrek en pojke en gång: Se upp hur du går, är du blind?

Fönsterrutorna skallrar i fönsterbågarna. Luftvärnskanonerna avlossar ännu en salva. Jorden snurrar ett litet stycke till.

Under hennes fingertoppar korsar rue d’Estrées i miniatyr rue Vauborel i miniatyr. Fingrarna svänger till höger; de glider över dörröppningar. Ett två tre. Fyra. Hur många gånger har hon gjort detta?

Nummer 4: det höga kråkslottet till hus som ägs av hennes gammelfarbror Étienne. Där hon har bott i fyra år. Där hon på sjätte våningen ställer sig på knä, ensam, medan flera dussin amerikanska bombplan kommer dånande emot henne.

Hon trycker den pyttelilla ytterdören inåt, en dold spärrhake lossas och det lilla huset lyfts upp ur modellen. I hennes händer är det ungefär lika stort som en av hennes pappas cigarettaskar.

Nu är planen så nära att golvet börjar skälva under hennes knän. Ute i hallen klirrar prismorna i kristallkronan som hänger ovanför trappan. Marie-Laure vrider miniatyrhusets skorsten nittio grader. Sedan drar hon loss de tre små träpaneler som bildar dess tak och vänder på det.

En sten faller ned i hennes handflata.

Den är kall. Stor som ett duvägg. Droppformad.

Marie-Laure håller det lilla huset hårt i ena handen och stenen i den andra. Rummet känns bräckligt, skört. Jättelika fingertoppar tycks vara på väg att slå sig igenom väggarna.

”Pappa?” viskar hon.