RUE DES PATRIARCHES

Von Rumpel går in i ett bostadshus i 5:e arrondissementet. Den tillgjort leende hyresvärdinnan på bottenvåningen tar emot häftet med ransoneringskuponger som han erbjuder henne och stoppar det i morgonrocken. Katter stryker sig mot hennes fötter. Bakom henne luktar en överinredd lägenhet av döda äppelblommor, förvirring, ålderdom.

”När flyttade de, madame?”

”Sommaren 1940.” Hon ser ut som om hon skulle börja väsa.

”Vem betalar hyran?”

”Jag vet inte, monsieur.”

”Kommer checkarna från naturhistoriska museet?”

”Det kan jag inte avgöra.”

”När kom någon senast till lägenheten?”

”Ingen kommer. Jag får checkarna med posten.”

”Vem skickar dem?”

”Jag vet inte.”

”Och ingen kommer eller går?”

”Inte sedan den sommaren”, säger hon och drar sig tillbaka in i det starkt doftande mörkret med sitt gamansikte och sina gamnaglar.

Han går upp. Låssmedens lägenhet på fjärde våningen har bara ett enda lås. Därinne är fönstren förspikade med skivor av träfaner, och ett kvalmigt, pärlvitt ljus sipprar in genom kvisthålen. Som om han klivit in i en mörk låda upphängd inuti en pelare av rent ljus. Skåp står öppna, soffkuddar ligger en aning snett, en köksstol har välts omkull. Allt vittnar om att någon brådstörtat lämnat lägenheten eller att man gjort en grundlig husrannsakan eller båda delarna. I toalettskålen är det en svart rand av alger där vattnet har dunstat bort. Han undersöker sovrummet, badrummet, köket, och känner ett sataniskt, obevekligt hopp flamma upp inom sig: Tänk om …

På ett arbetsbord står pyttesmå bänkar, små lyktstolpar, små trapetser av polerat trä. Ett litet skruvstäd, en liten ask med spik, små flaskor med lim som sedan länge stelnat. Bredvid arbetsbordet, under ett skyddslakan, en överraskning: en avancerad modell av 5:e arrondissementet. Byggnaderna är omålade men har fina detaljer. Fönsterluckor, dörrar, fönster, dagvattenbrunnar. Inga människor. En leksak?

I klädskåpet hänger några malätna flickklänningar och en stickad tröja med broderade getter som tuggar på blommor. Dammiga tallkottar står uppradade på fönsterbrädorna, ordnade efter storlek. På köksgolvet har halkskyddsremsor spikats fast. En plats som ger ett intryck av stillsam disciplin. Lugn. Ordning. Ett snöre går mellan bordet och badrummet. En klocka som stannat saknar glas på urtavlan. Det är inte förrän han hittar tre stora spiralbundna volymer av Jules Verne med punktskrift som han löser gåtan.

En man som tillverkar värdeskåp. Ett låssnille. Som bor på gångavstånd från museet. Där han varit anställd i hela sitt vuxna liv. Anspråkslös, ingen märkbar strävan efter rikedom. En blind dotter. Många skäl att vara lojal.

”Var gömmer du dig?” säger han högt ut i rummet. Dammet virvlar i det egendomliga ljuset.

I en påse eller en ask. Undanstoppad bakom en golvlist eller gömd i ett fack under golvbrädorna eller i en överputsad bräsch i någon av väggarna. Han öppnar kökslådorna och tittar efter bakom dem. Men de som redan genomsökt lägenheten måste ha letat där.

Så småningom riktar han åter uppmärksamheten mot modellen. Hundratals små hus med mansardtak och balkonger. Det är det här kvarteret, inser han, utan färg och utan människor och i miniatyrskala. En liten spöklik version. Särskilt en byggnad ser ut att vara blanksliten, nött av enträgna fingrar: huset där han befinner sig. Hemma.

Han blickar ned på gränderna, blir en gud som höjer sig över Quartier Latin. Med två fingrar skulle han kunna nypa ihjäl vem han ville, lägga en stadsdel i skugga. Vända upp och ned på den. Han sätter fingrarna mot taket på bostadshuset där han står på knä. Vickar det fram och tillbaka. Det går lätt att lyfta upp det ur modellen, som om det är meningen. Han håller det framför ögonen och snurrar på det: arton små fönster, sex balkonger, en pytteliten ytterdörr. Här nere – bakom det här fönstret – sitter den lilla hyresvärdinnan och trycker med sina katter. Och här, på fjärde våningen, är han själv.

I husets botten hittar han ett litet hål, inte alls olikt nyckelhålet i juvelskrinet på museet som han såg för tre år sedan. Det går upp för honom att huset är en behållare. En förvaringsask. Han leker med det en stund, försöker komma underfund med hur man öppnar det. Vänder på det, försöker med undersidan, ena långsidan.

Hans puls skjuter i höjden. Något vått och febrigt växer på tungan.

Har du något inuti dig?

Von Rumpel ställer det lilla huset på golvet, lyfter foten och trampar sönder det.