DEN VITA STADEN

I april 1944 skramlar Opeln in i en vit stad full av tomma fönster. ”Wien”, säger Volkheimer, och Neumann Två pladdrar frenetiskt om Habsburgpalats och wienerschnitzel och flickor med vulvor som smakar apfelstrudel. De övernattar i en hotellsvit som en gång i tiden varit storslagen och där möblerna står uppradade längs väggarna och hönsfjädrar täpper till handfaten av marmor och fönstren klumpigt satts för med tidningspapper. Nedanför bildar en bangård en djungel av tågspår. Werner tänker på dr Hauptmann och hans lockar och pälsfodrade handskar. Han har föreställt sig att Hauptmann tillbringade sin barndom i Wien på livliga kaféer där blivande forskare diskuterade Bohr och Schopenhauer, där marmorstatyer blickade ned från hyllor likt välvilliga gudföräldrar.

Hauptmann som antagligen fortfarande är i Berlin. Eller vid fronten som alla andra.

Stadens kommendant har inte tid med dem. En av hans underordnade berättar för Volkheimer att det kommit rapporter om att motståndsrörelsen skickar radiomeddelanden från en plats någonstans i stadsdelen Leopoldstadt. De kör runt runt i området. Kall dimma hänger i de knoppande träden, och Werner sitter och huttrar i lastbilsskåpet. Han tycker att det luktar blodbad.

I fem dagar hör han ingenting på sändtagaren utom uppbyggliga sånger och förinspelad propaganda och meddelanden från hårt trängda överstar som ber om förnödenheter, bensin, fler soldater. Allt är på väg att rämna, Werner känner det; hur krigets fundament rycks undan.

”Där är Staatsoper”, säger Neumann Två en kväll. En storstilad fasad med pilastrar och kreneleringar höjer sig värdigt över staden. De ståtliga flyglarna på ömse sidor om byggnaden verkar på något sätt både tunga och lätta. I det ögonblicket slår det Werner hur förunderligt fåfängt det är att uppföra praktbyggnader, att skapa musik, att trycka stora böcker fulla med färggranna fåglar när världen är så gränslöst och överväldigande likgiltig – vilka anspråk människorna har! Varför bry sig om att skapa musik när tystnaden och vinden är så mycket mäktigare? Varför tända lampor när mörkret ofrånkomligen kommer att släcka dem? När ryska fångar kedjas fast vid stängsel tre eller fyra åt gången och tyska meniga soldater stoppar osäkrade granater i deras fickor och springer därifrån?

Operahus! Städer på månen! Löjligt. Det vore bättre om de allihop lade sig med ansiktet mot trottoaren och väntade på pojkarna som drar slädar med högar av lik genom staden.

Mitt på förmiddagen ger Volkheimer order om att de ska parkera i Augarten. Solen bränner bort dimman och de första blommorna uppenbarar sig på träden. Werner känner febern blossa upp inom sig, en kamin med dörren på glänt. Neumann Ett som, om det inte var så att han skulle dö om tio veckor under de allierades invasion av Normandie, kanske skulle ha blivit barberare senare i livet och luktat talk och whisky och satt pekfingrarna i kundernas öron för att få deras huvud i rätt position, och vars byxor och skjortor alltid skulle ha varit täckta av avklippta hårstrån och som i sin salong skulle ha vykort från Alperna uppsatta med tejp runt en stor, billig, ojämn spegel, och som skulle ha varit sin frodiga hustru trogen resten av livet – Neumann Ett säger: ”Tid för klippning.”

Han ställer en pall på trottoaren och slänger en någorlunda ren handduk över Bernds axlar och börjar klippa. Werner hittar en radiostation som spelar valser och ställer högtalaren i Opelns öppna lastutrymme så att alla kan höra. Neumann Ett klipper Bernds hår, och sedan kommer turen till Werner, och sedan till Neumann Två med sina säckiga, slitna kläder. Werner ser Volkheimer kliva upp på pallen och blunda när en särskilt rungande vals tar sin början. Volkheimer, som vid det här laget har dödat minst hundra man, förmodligen fler, som i sina stora, beslagtagna stövlar gick in i de beklämmande skjulen där det sändes radiosignaler, smög sig på någon utmärglad ukrainare med hörlurar på huvudet och en mikrofon framför munnen och sköt honom i bakhuvudet och sedan gick ut till Werner och bad honom hämta sändaren, gav ordern lugnt och närmast sömnigt fastän delar av den skjutne mannen låg utsmetade på sändaren.

Volkheimer, som alltid ser till att det finns mat till Werner. Som kommer med ägg till honom, delar sin soppa med honom, vars tillgivenhet för honom tycks vara orubblig.

Augarten visar sig vara ett besvärligt ställe att finkamma, fullt av smala gränder och höga bostadshus. Sändningarna både går genom byggnaderna och studsar mot dem. Den eftermiddagen, långt efter det att pallen ställts undan och valserna upphört, medan Werner sitter vid sändtagaren och lyssnar på ingenting, kommer en liten rödhårig flicka i rödbrun cape ut från en port, kanske sex eller sju år gammal, liten för sin ålder och med stora klara ögon som påminner honom om Juttas. Hon springer över gatan till parken och leker ensam under de knoppande träden medan hennes mamma står i porten och biter på nagelbanden. Flickan sätter sig i gungan och pendlar fram och tillbaka, sparkar ifrån med benen, och när Werner betraktar henne öppnas en ventil i hans själ. Detta är livet, tänker han, det är därför vi lever, för att kunna leka på det sättet en dag när vintern äntligen börjar släppa taget. Han väntar på att Neumann Två ska komma runt lastbilen och säga något grovt och förstöra alltihop, men det gör han inte, och inte Bernd heller, kanske ser de henne inte, kanske kommer denna enda rena och vackra sak att förskonas från deras besudling, och flickan sjunger medan hon gungar, en sång som ligger högt på skalan och som Werner känner igen, en räknesång som flickorna som hoppade rep i gränden bakom barnhemmet brukade sjunga, Eins, zwei, Polizei, drei, vier, Offizier, och hur gärna hade han inte velat vara med, gunga henne högre och högre, sjunga fünf, sechs, alte Hex, sieben, acht, gute Nacht! Sedan ropar hennes mamma något som Werner inte hör och tar flickans hand. Hennes sammetscape fladdrar bakom henne när de viker runt hörnet, och så är de borta.

Mindre än en timme senare uppfångar han något som kommer seglande genom bruset: en enkel sändning på schweizertyska. Nummer nio sänder på 1600, detta är KX46, hör du mig? Han förstår inte allt. Sedan försvinner det. Werner går över torget och ställer själv in den andra sändtagaren. När de börjar prata igen triangulerar han och infogar siffrorna i ekvationen, tittar upp och ser med blotta ögat något som måste vara en antennledning hänga längs väggen på ett bostadshus i kanten av torget.

Så lätt.

Volkheimers ögon har redan vaknat; ett lejon som fått vittring. Som om han och Werner knappt behöver prata med varandra för att kommunicera.

”Ser du ledningen som hänger där?” frågar Werner.

Volkheimer studerar byggnaden i sin kikare. ”Det där fönstret?”

”Ja.”

”Är det inte för tätt här med alla lägenheterna?”

”Det är det fönstret”, säger Werner.

De går in. Han hör inga skott. Fem minuter senare kallar de upp honom till en lägenhet på femte våningen med en yrselframkallande blommig tapet. Han väntar sig att de ska be honom ta en titt på utrustningen som vanligt, men det finns ingen: inga döda kroppar, ingen sändare, inte ens en enkel mottagare för lyssning. Bara utsirade lampor och en broderad soffa och den myllrande rokokotapeten.

”Bryt upp golvbrädorna”, beordrar Volkheimer, men när Neumann Två har brutit upp flera stycken och tittar ned står det klart att det enda som finns där är gammalt hästtagel som använts som isolering.

”En annan lägenhet, kanske? En annan våning?”

Werner går in i ett sovrum och skjuter upp fönstret och tittar ut över en järnbalkong. Det han trodde var en antenn är bara en målad stång som löper längs en pilaster på vilken det antagligen är meningen att man ska fästa klädlinor på. Inte alls någon antenn. Men han hörde att någon sände. Eller?

En smärta stiger från nacken upp mot hjässan. Han knäpper händerna bakom huvudet och sätter sig på kanten av en obäddad säng och ser på sakerna i rummet – en underklänning som hänger över en stolsrygg, en hårborste av tenn på byrån, rader av små frostade glasflaskor och burkar på toalettbordet, alltsammans i hans ögon obegripligt feminint, mystiskt och förvirrande, som då herr Siedlers fru gjorde honom förvirrad fyra år tidigare när hon drog upp kjolen och ställde sig på knä framför sin stora radio.

En kvinnas rum. Skrynkliga lakan, en doft av hudkräm i luften, ett fotografi av en ung man – brorson? Älskare? Bror? – på ett bord. Kanske har han räknat fel. Kanske har signalen studsat mot de andra husen. Kanske har febern fördunklat hans omdöme. På tapeten framför honom tycks rosorna flyta omkring, snurra runt och byta plats.

”Ingenting?” ropar Volkheimer från det andra rummet, och Bernd ropar tillbaka: ”Ingenting.”

I ett alternativt universum, funderar Werner, hade den här kvinnan och Frau Elena kunnat vara vänner. En behagligare verklighet än den här. Sedan ser han att det på ett dörrhandtag hänger en rödbrun fyrkant av sammet med kapuschong överst, en barncape, och i exakt samma ögonblick i det andra rummet utstöter Neumann Två ett högt rop som låter som en förvånad gurgling och det hörs ett skott, sedan en kvinnas skrik, sedan flera skott, och Volkheimer skyndar fram med långa steg och resten följer efter, och där står Neumann Två framför ett klädskåp med båda händerna på geväret och de känner krutlukten. På golvet ligger en kvinna med ena armen bakåtböjd som om hon förvägrats en dans, och i skåpet finns det ingen radio men där sitter ett barn med en kula i huvudet. Hennes månformade ögon är öppna och fuktiga, och munnen bildar en oval av förvåning och det är flickan som gungade i parken och hon kan inte vara mer än sju år gammal.

Werner väntar på att flickan ska blinka. Blinka, tänker han, blinka blinka blinka. Volkheimer är redan i färd med att stänga skåpsdörren, men den går inte igen eftersom flickans ena fot sticker ut, och Bernd täcker över kvinnan på sängen med en filt, och hur är det möjligt att Neumann Två inte visste, men självklart gjorde han inte det, för så är det med Neumann Två, med alla i den här enheten, i den här armén, i den här världen – de gör vad de blir tillsagda, och de blir rädda och går omkring och tänker på sig själva och ingen annan. Säg någon som inte gör det.

Neumann Ett tränger sig förbi dem med något härsket i blicken. Neumann Två står där med sitt nyklippta hår, och hans fingrar spelar meningslöst över gevärskolven. ”Varför hade de gömt sig?” säger han.

Volkheimer stoppar försiktigt tillbaka barnets fot i skåpet. ”Det finns ingen radio här”, säger han och stänger dörren. Illamåendet ringlar sig runt Werners luftstrupe.

Utanför skälver gatlyktorna i den sena vinden. Moln drar över staden på väg västerut.

Werner stiger in i Opeln med en känsla av att byggnaderna tornar upp sig över honom, växer sig högre och förvrids. Han sitter med pannan mot utrustningen i lastbilen och kräks mellan skorna.

Så egentligen, barn, matematiskt sett, är allt ljus osynligt.

Bernd kliver in och stänger dörren och Opeln vaknar till liv och kränger runt hörnet, och Werner känner hur gatorna höjer sig runt dem och långsamt bildar en uppslukande virvel där lastbilen kommer att sugas in och sjunka allt djupare, ständigt allt djupare.