VATTEN

Marie-Laure hör hur fjädrarna knakar i hennes säng. Hör tysken halta ut ur rummet och ta sig nedför trappan. Går han? Ger han upp?

Det börjar regna. Tusentals små droppar trummar mot taket. Marie-Laure står på tå och trycker örat mot innertaket under skifferplattorna. Lyssnar på dropparna som sakta rinner ned. Hur löd bönen? Den som madame Manec mumlade för sig själv när hon blev särskilt irriterad på Étienne?

Herre, vår Gud, din nåd är en renande eld.

Hon måste bringa ordning i tankarna. Använda sina sinnen och sin slutledningsförmåga. Som hennes pappa skulle ha gjort, som Jules Vernes framstående marinbiolog professor Pierre Aronnax skulle ha gjort. Tysken känner inte till vinden. Hon har stenen i fickan; hon har en burk med mat. Det är fördelar.

Regnet är också bra: det kommer att kväva bränderna. Skulle hon kunna samla upp lite av det och dricka det? Slå hål i taket? Använda det på något annat sätt? Kanske för att dölja sina egna ljud?

Hon vet precis var de två galvaniserade hinkarna står: strax innanför dörren till hennes rum. Hon kan gå ned till dem, kanske rent av bära med sig en av dem upp.

Nej, att bära upp den är omöjligt. För tungt, för mycket oväsen, och vattnet skulle skvalpa ut överallt. Men hon skulle kunna gå ned och doppa ansiktet i en av dem. Hon skulle kunna fylla den tomma bönburken.

Blotta tanken på vatten mot läpparna – nästippen som snuddar vid ytan – väcker ett fysiskt sug som är starkare än allt hon någonsin känt. Hon ser sig själv falla ned i en sjö; vattnet fyller hennes öron, hennes mun; strupen öppnar sig. En enda klunk och hon skulle tänka klarare. Hon väntar på att hennes pappas röst inom henne ska komma med invändningar, men det gör den inte.

Sträckan genom klädskåpet, genom Henris rum, över avsatsen och fram till hennes dörr är tjugoen steg, på ett ungefär. Hon tar upp kniven och den tomma burken från golvet och stoppar dem i fickan. Hon smyger sig nedför stegens sju pinnar och står stilla en lång stund tryckt mot baksidan av skåpet. Lyssnar lyssnar lyssnar. Det lilla trähuset är en knöl mot hennes revben när hon hukar sig ned. Sitter det en liten kopia av Marie-Laure och lyssnar på dess lilla vind? Känner miniatyrupplagan av henne samma törst?

Det enda ljud som hörs är det lätt smattrande regnet som förvandlar Saint-Malo till gyttja.

Det skulle kunna vara en fälla. Kanske hörde han henne öppna bönburken, kanske bullrade han nedför trappan och gick tyst upp igen; kanske står han utanför skåpet med dragen pistol.

Herre, vår Gud, din nåd är en renande eld.

Hon sätter handflatorna mot baksidan av skåpet och skjuter panelen åt sidan. Skjortorna glider över hennes ansikte när hon kryper igenom. Hon trycker händerna mot insidan av skåpdörrarna och knuffar upp den ena.

Inga pistolskott. Ingenting. Utanför det nu glaslösa fönstret blir ljudet av regnet som faller över de brinnande husen till ljudet av klapperstenar som rullar i vågorna. Marie-Laure kliver ut på golvet i sin farfars gamla sovrum och kallar på honom: en nyfiken pojke som luktar hav och har glänsande hår. Han är lekfull, kvicktänkt, full av energi; han tar en av hennes händer och Étienne tar den andra; huset blir som det var för femtio år sedan: pojkarnas välklädda föräldrar skrattar därnere; en kock öppnar ostron i köket; madame Manec är ett ungt hembiträde, nyanländ från landsbygden, och hon står på en trappstege och sjunger medan hon dammar av kristallkronan …

Pappa, du hade nycklarna till allt.

Pojkarna leder ut henne i korridoren. Hon går förbi badrummet.

Spår av tyskens lukt dröjer kvar i sovrummet: en vaniljaktig doft. Och dessutom något härsket. Hon hör ingenting förutom regnet utanför och sin egen puls som dånar i tinningarna. Hon sätter sig på huk så tyst hon kan och låter händerna glida över springorna i golvet. Det känns som om ljudet när hennes fingertoppar slår emot hinken är högre än klämtandet från katedralens klockor.

Regnet sorlar mot väggar och tak. Droppar utanför det glaslösa fönstret. Runt omkring sig har hon sina småstenar och snäckskal. Sin pappas modell. Sitt täcke. Någonstans härinne måste hennes skor stå.

Hon böjer ned huvudet och låter läpparna vidröra vattenytan. Varje klunk tycks låta lika mycket som en briserande granat. En tre fem; hon sväljer andas sväljer andas. Med hela huvudet i hinken.

Andas. Dö. Drömma.

Rör han på sig? Är han därnere? Kommer han upp igen?

Nio elva tretton, hon är nöjd. Hela magen är utspänd och skvalpar; hon har fått för mycket. Hon sänker ned burken i hinken och låter den fyllas med vatten. Nu gäller det att dra sig tillbaka utan att det hörs. Utan att stöta emot någon vägg, gå in i någon dörr. Utan att snava, utan att spilla. Hon vänder sig om och börjar krypa med den vattenfyllda burken i vänster hand.

Marie-Laure är framme vid dörren till sitt rum när hon hör honom. Han är tre eller fyra våningar nedanför och letar igenom ett av rummen; hon hör hur något som låter som en låda med kullager töms på golvet. De studsar, skramlar och rullar runt.

Hon sträcker ut högra handen och här, strax innanför dörröppningen, upptäcker hon något stort och fyrkantigt och hårt, klätt med klot. Boken! Romanen! Rakt framför henne som om hennes pappa hade lagt dit den åt henne. Tysken måste ha slängt ned den från sängen. Hon lyfter den så tyst hon kan och håller den mot framsidan av sin gammelfarbrors rock.

Klarar hon att gå ned?

Kan hon slinka förbi honom och ut på gatan?

Men vattnet håller redan på att fylla hennes kapillärer och har förbättrat blodflödet: hon har redan börjat tänka klarare. Hon vill inte dö; hon har redan tagit för stora risker. Även om hon mirakulöst skulle kunna slinka förbi tysken finns det ingen garanti för att gatorna kommer att vara säkrare än huset.

Hon lyckas ta sig till avsatsen. Lyckas ta sig till tröskeln utanför sin farfars rum. Trevar sig fram till klädskåpet, klättrar in genom den öppna dörren och stänger den försiktigt bakom sig.