KÄLLARE

Under vestibulen på Binas hotell har fribytare hackat ut en källare ur klippan. Bakom lådor, skåp och hålade masonitskivor med verktyg är väggarna av naken granit. Tre enorma, för hand tillyxade bjälkar som för många hundra år sedan släpats hit från någon uråldrig bretagnesk skog och lyfts på plats med hjälp av hästspann bär upp taket.

En ensam glödlampa sveper in alltsammans i ett fladdrande skuggsken.

Werner Pfennig sitter på en fällstol framför en arbetsbänk, kontrollerar batterinivån och sätter på sig hörlurar. Radion är en tvåvägs sändtagare med stålhölje och en antenn till 1,6 m-bandet. Den gör det möjligt för honom att kommunicera med en motsvarande apparat på övervåningen, med två andra luftvärnsbatterier innanför stadsmurarna och med det underjordiska garnisonskommandot på andra sidan flodmynningen.

Radion surrar när den värms upp. En flygspanare läser koordinater i mikrofonen, och en artillerist upprepar dem. Werner gnuggar sig i ögonen. Bakom sig har han konfiskerade dyrbarheter tätt packade ända upp till taket: hoprullade gobelänger, golvur, stora skåp och jättelika landskapsmålningar med krackelerad färg. På en hylla mitt emot Werner står åtta eller nio gipshuvuden, och vad man har dem till har han ingen aning om.

Den väldige sergeanten Frank Volkheimer kommer nedför den smala trätrappan och duckar för bjälkarna. Han ler vänligt mot Werner, sätter sig i en högryggad länstol med gyllene sidenklädsel och lägger geväret tvärs över de kraftiga låren, där det på sin höjd ser ut som en batong.

Werner frågar: ”Börjar det nu?”

Volkheimer nickar. Han släcker sin fältlampa och blinkar med de egendomligt svepande ögonfransarna i dunklet.

”Hur länge kommer det att pågå?”

”Inte länge. Vi är säkra härnere.”

Ingenjören, Bernd, är den siste som kommer. Han är liten till växten och har råttfärgat hår och skelande ögon. Han stänger källardörren efter sig och reglar den och sätter sig mitt i trätrappan med behärskad min, rädsla eller mod, det är svårt att säga.

När dörren är stängd blir ljudet av sirenerna svagare. Ovanför dem flimrar glödlampan i taket.

Vatten, tänker Werner. Jag glömde vatten.

Ett andra luftvärnsbatteri ger eld från ett avlägset hörn av staden, och sedan hörs 88:an däruppe igen, åsklik, dödsbringande, och Werner lyssnar till granaternas tjut genom luften. Kaskader av damm virvlar ned från taket. I lurarna hör Werner hur österrikarna däruppe fortfarande sjunger.

… auf d’Wulda, auf d’Wulda, da scheint d’Sunn a so gulda …

Volkheimer pillar slött på en byxfläck. Bernd blåser i sina kupade händer. Radion knastrar fram vindhastigheter, lufttryck, projektilbanor. Werner tänker på hur det är hemmavid: Frau Elena som böjd över hans små skor gör dubbelknut på båda snörena. Stjärnor som cirklar förbi ett takfönster. Hans lillasyster, Jutta, med ett täcke över axlarna och sladden till en radiosnäcka dinglande från vänster öra.

Fyra våningar upp dunkar österrikarna in ännu en granat i 88:ans rykande bakstycke, kontrollerar skottvinkeln en extra gång och håller för öronen när kanonen avfyras, men härnere hör Werner bara sin barndoms radioröster. Historiens gudinna blickade ned på jorden. Endast genom hetaste eld kan renhet uppnås. Han ser en skog av döende solrosor. Han ser en sparvflock i ett träd, explosionen när den lyfter.