BJÄLKARNA

Granaterna susar förbi ovanför dem och får källaren att skaka likt passerande godståg. Werner föreställer sig de amerikanska artilleristerna: målspanare med kikare som balanserar på klippor, på stridsvagnars larvfötter, på hotelltakens räcken; eldledare som beräknar vindhastighet, elevationsvinklar, lufttemperatur; radiooperatörer med telefonlurar tryckta mot örat som rapporterar om mål.

Tre grader till höger, upprepa avståndet. Lugna, trötta röster dirigerar eldgivningen. Kanske samma slags röst som Gud använder när han kallar själar till sig. Den här vägen, tack.

Bara siffror. Ren matematik. Du måste vänja dig vid att tänka på det sättet, kadett. Det är likadant på deras sida.

”Min farfars far”, säger Volkheimer plötsligt, ”var sågare innan ångbåtarna kom, på den tiden då allt skeppades med segelfartyg.”

Werner kan inte vara säker i mörkret men han tror att Volkheimer står upp och låter fingertopparna glida över en av de tre spruckna bjälkarna som bär upp taket. Han böjer på knäna för att anpassa sin längd. Likt en Atlas på väg att axla bördan.

”På den tiden behövde hela Europa master till sina örlogsflottor”, säger Volkheimer. ”Men i de flesta länder hade man fällt sina stora träd. I England, berättade gammelfarfar, hade man inte ett enda träd värt namnet på hela ön. Så masterna till de brittiska och spanska flottorna, och de portugisiska, kom från Preussen, från skogarna där jag växte upp. En del av de där träden tog det ett arbetslag på fem man tre dagar att såga ner. Först slog de in kilarna, som nålar i elefanthud, sa han. De största stammarna klarade av hundra kilar innan de började knaka.”

Artilleriets granater tjuter; källaren skakar.

”Gammelfarfar sa att han älskade att föreställa sig hur de stora träden forslades genom Europa på slädar dragna av hästspann, över floder och hav till Storbritannien, där de barkades och bearbetades och restes på nytt, nu som skeppsmaster som i detta andra liv fick vara med om årtionden av krig och segla över världshaven tills de slutligen föll och dog en andra död.”

Ännu en granat viner förbi ovanför dem, och Werner inbillar sig att han hör träet i de tjocka bjälkarna spricka ännu mer. Detta stycke kol var en gång i tiden en grön växt, en ormbunke eller ett vasstrå som fanns för en miljon år sedan, eller kanske två miljoner eller kanske hundra miljoner. Kan ni föreställa er hundra miljoner år?

Werner säger: ”Där jag kommer ifrån grävde de upp träd. Förhistoriska träd.”

Volkheimer säger: ”Jag längtade bara bort.”

”Jag med.”

”Och nu?”

Bernd ruttnar i hörnet. Jutta rör sig genom världen någonstans och ser skuggorna lösgöra sig från natten, ser gruvarbetarna linka förbi i gryningen. Det räckte när Werner var pojke, gjorde det inte? En värld av vildblommor som sköt upp mellan rostiga skrotdelar. En värld av bär och morotsskal – och så Frau Elenas sagor, en skarp lukt av tjära, förbipasserande tåg och bin som surrade i blomlådorna. Snören och spott och koppartråd och en röst på radion som erbjöd en vävstol där drömmar kunde vävas.