VÄRLDENS RAND

Längst bak i Opeln läser Volkheimer högt för Werner. Pappret som Jutta har skrivit på är som en liten servett i hans jättelika nävar.

… Och jo, herr Siedler, gruvföreståndaren, skickade ett meddelande där han lyckönskade dig till dina framgångar. Han säger att folk har lagt märke till dig. Betyder det att du kan komma hem? Hans Pfeffering vill att jag ska säga till dig att ”kulan fruktar den tappre” men jag menar att det är ett dåligt råd. Frau Elenas tandvärk är bättre nu men hon kan inte röka och det gör henne vresig, sa jag att hon hade börjat röka …

Över axeln på Volkheimer, genom lastbilsskåpets spruckna bakruta, ser Werner en rödhårig flicka med sammetskapuschong sväva två meter ovanför vägen. Hon glider fram mellan träden och vägskyltarna, viker runt hörn; lika omöjlig att undkomma som en måne.

Neumann Ett rattar Opeln västerut, och Werner kryper ihop under bänken därbak och rör sig inte på flera timmar, insvept i en filt, och han tackar nej till te och köttkonserver alltmedan den svävande flickan förföljer honom genom landskapet. Död flicka i himlen, död flicka utanför fönstret, död flicka tio centimeter ifrån honom. Två fuktiga ögon, och i pannan kulhålets tredje öga som aldrig blinkar.

De skumpar genom en rad små gröna städer där sömniga kanaler kantas av hamlade träd. Ett par kvinnor på cykel stannar vid vägkanten och glor storögt på lastbilen när den kör förbi: ett fordon från underjorden som kommit för att lägga deras stad i grus och aska.

”Frankrike”, säger Bernd.

Körsbärsträdens kronor glider förbi ovanför dem, översållade med blommor. Werner ställer upp bakdörren och dinglar med benen ovanför stötfångaren, med hälarna strax ovanför den framflödande vägen. En häst rullar sig på rygg i gräset; fem vita moln pryder himlen.

De gör ett uppehåll i en stad som heter Épernay, och hotellvärden kommer med vin och kycklinglår och köttsoppa som Werner lyckas få behålla. Människorna vid borden runt omkring dem talar det språk som Frau Elena viskade till honom när han var barn. Neumann Ett skickas i väg för att leta efter diesel, och Neumann Två inleder en diskussion med Bernd om huruvida man använde kotarmar som uppblåsbara celler i zeppelinare under det förra världskriget, och tre pojkar med baskrar kikar fram bakom en dörrpost och tittar storögt på Volkheimer. Bakom dem tecknar sex utslagna ringblommor konturerna av den döda flickan och blir sedan blommor igen.

Hotellvärden säger: ”Önskar ni något mer?”

Werner kan inte skaka på huvudet. Just nu är han rädd att hans händer ska falla genom bordet om han lägger dem framför sig.

De kör hela natten och stannar i gryningen framför en vägspärr vid Bretagnes norra rand. Den muromgärdade staden Saint-Malo strålar i fjärran. Molnen bildar suddiga band i milda gråa och blåa toner, och under dem gör havet likadant.

Volkheimer visar deras order för en vakt. Utan att be om lov kliver Werner ut ur lastbilen och smyger sig över en låg mur mot havet och ned på stranden. Han snirklar sig mellan barrikaderna och går fram till tidvattenlinjen. På höger sida ligger en rad invasionshinder med inflätad taggtråd; de påminner om sågbockar och sträcker sig minst en och en halv kilometer längs kustlinjen.

Inga fotspår i sanden. Stenar och tångbitar ligger hopslingrade i vågmönster. Tre av de yttre öarna hyser låga stenfästningar; en grön lykta glimmar längst ut på en pir. Det känns på något sätt passande, att ha nått fram till kontinentens rand, att bara ha det uthamrade havet framför sig. Som om detta vore den slutpunkt som Werner varit på väg mot ända sedan han lämnade Zollverein.

Han doppar ena handen i vattnet och sticker fingrarna i munnen för att känna saltsmaken. Någon ropar hans namn, men Werner vänder sig inte om; han skulle helst av allt vilja stå här hela förmiddagen och se dyningarna vandra i ljuset. Nu skriker de på honom, Bernd och sedan Neumann Ett, och till slut vänder Werner sig om och ser att de vinkar, och han går över sanden förbi taggtrådshindren i riktning mot Opeln.

Ett tiotal människor iakttar honom. Vakter, ett antal invånare i staden. Många håller handen för munnen.

”Gå försiktigt!” ropar Bernd. ”Det är minerat! Läste du inte skyltarna?”

Werner kliver upp bak i lastbilen och lägger armarna i kors.

”Har du blivit helt galen?” undrar Neumann Två.

De få själar de ser i den gamla staden trycker sig mot husväggarna för att släppa fram deras skamfilade Opel. Neumann Ett stannar utanför ett fyravåningshus med ljusblåa fönsterluckor. ”Die Kreiskommandatur”, meddelar han. Volkheimer går in och kommer tillbaka med en överste i fältuniform: Reichswehrs vapenrock, brett bälte och långskaftade svarta stövlar. Tätt i hälarna på honom följer två adjutanter.

”Vi tror att de har ett helt nätverk”, säger den ene adjutanten. ”De kodade talen följs av meddelanden om födslar och dop och förlovningar och dödsfall.”

”Sedan kommer det musik, nästan alltid musik”, säger den andre. ”Vad det betyder vet vi inte.”

Översten låter två fingrar glida längs sin perfekta käklinje. Volkheimer stirrar på honom och sedan på adjutanterna som om han ville försäkra oroliga barn om att någon orättvisa kommer att åtgärdas. ”Vi hittar dem”, säger han. ”Det tar inte lång tid.”