”CLAIR DE LUNE”

I kväll betar de av den del av gamla staden som ligger tätt intill den södra fästningsvallen. Regnet faller så lätt att det knappt går att skilja från dimma. Werner sitter längst bak i Opeln; Volkheimer halvslumrar på bänken bredvid honom. Bernd är uppe på bröstvärnet med den ena sändtagaren under en regncape. Han har inte slagit på mikrofonen på flera timmar, vilket betyder att han sover. Det enda ljuset kommer från den bärnstensgula glödtråden i Werners signalmätare.

Det är brus över hela bandet, och sedan plötsligt: inget brus.

Madame Labas låter meddela att hennes dotter är gravid. Monsieur Ferey skickar hjärtliga hälsningar till sina kusiner i Saint-Vincent.

En kaskad av brus sveper förbi. Rösten är som hämtad ur en gammal dröm. Ytterligare en handfull ord på bretagnsk dialekt böljar genom Werner: Nästa sändning torsdag 23.00. Femtiosex sjuttiotvå … och så något ohörbart – och minnet kommer farande mot Werner som ett tåg ur mörkret: sändningens kvalitet och röstens klang påminner i alla avseenden om fransmannen han brukade lyssna till, och sedan spelas tre enstaka toner på piano, följt av ett par, och ackorden stiger fridfullt, vart och ett av dem är ett levande ljus som leder allt djupare in i en skog … Igenkänningen är omedelbar. Det är som om han hållit på att drunkna så länge han kan minnas och att någon nu har dragit upp honom så att han fått luft.

Strax bakom Werner sitter Volkheimer fortfarande med slutna ögon. Genom skiljeväggen mellan lastbilsskåpet och förarhytten ser han Neumann Ett och Tvås orörliga axlar. Werner täcker över signalmätaren med handen. Melodin har sin gång, blir starkare, och han väntar på att Bernd ska slå på mikrofonen och säga att han hört det.

Men ingenting händer. Alla sover. Och ändå är det som om det lilla skåpet där han och Volkheimer sitter har blivit elektriskt.

Nu hörs en lång, välbekant löpning över klaviaturen, pianisten spelar olika skalor med varje hand – det låter som tre händer, fyra – och harmonierna bildar ett allt tätare pärlband, och då ser Werner den sexåriga Jutta luta sig mot honom medan Frau Elena knådar en deg i bakgrunden, och själv har han kristallradion i knäet: själens strängar har ännu inte kapats.

Pianot flödar sakta genom de avslutande partierna, och sedan återkommer bruset med full styrka.

Hörde de? Hör de hur hans hjärta bultar mot revbenen just i detta ögonblick? Han ser duggregnet som faller över de höga husen. Han ser Volkheimer vars haka vilar mot den kolossala bringan. Frederick sa att vi inte har några val, inte äger våra liv, men till slut var det Werner som låtsades att det inte fanns några val, Werner som såg Frederick hälla ut vattenhinken vid sina fötter – det tänker jag inte göra – och Werner som bara stod där när konsekvenserna haglade. Werner som såg Volkheimer traska in i hus efter hus, såg samma mardröm utspela sig om och om igen.

Han tar av sig hörlurarna och går förbi Volkheimer och öppnar bakdörren. Volkheimer öppnar ena ögat – stort, gyllene, lejonaktigt. Han säger: ”Nichts?”

Werner tittar upp på stenhusen som ligger vägg i vägg, höga och otillgängliga, med fuktiga fasader, mörka fönster. Inget lampljus någonstans. Inga antenner. Regnet faller mjukt, nästan ljudlöst, men i Werners öron dånar det.

Han vänder sig om. ”Nichts”, säger han. Ingenting.