INGENTING

Marie-Laure försöker minnas allt hon vet om låset och klinkan på grinden, allt hon känt med fingrarna, allt som hennes pappa skulle ha berättat. En järnstång som går genom tre ringar, ett gammalt rostigt instickslås. Skulle ett pistolskott rå på det? Mannen ropar emellanåt och drar med tidningskanten över grindens spjälor. ”Kom hit i juni, inte anhållen förrän i januari. Vad gjorde han hela den tiden? Varför mätte han byggnader?”

Marie-Laure sitter på huk intill grottans vägg med ryggsäcken i knäet. Vattnet når henne till knäna: kallt, fastän det är juli. Ser han henne? Försiktigt öppnar hon ryggsäcken, bryter brödet som ligger i den och famlar med fingrarna efter papperslappen. Där. Hon räknar till tre och stoppar den i munnen.

”Bara berätta för mig”, ropar tysken, ”om din pappa lämnade kvar något hos dig eller pratade om att han hade med sig något från museet där han arbetade. Då ska jag gå min väg. Jag berättar inte för någon om det här stället. Jag svär vid Gud.”

Pappret löses upp till en sörja mellan tänderna. Vid hennes fötter sköter snäckorna sitt: tuggar, letar, sover. Étienne har lärt henne att deras munnar rymmer ungefär trettio tänder per rad och åttio tandrader, vilket blir tvåtusen femhundra tänder per snäcka, skrapande, rivande, raspande. Högt ovanför fästningsvallen jagar måsarna över en öppen himmel. Svär vid Gud? Hur länge varar dessa outhärdliga ögonblick för Gud? En triljondels sekund? Alla levande varelsers liv är en flyktig gnista i ett omätligt mörker. Det är Guds sanning.

”Jag får ta hand om allt grovgörat”, säger tysken. ”En Jean Jouvenet i Saint-Brieuc, sex Monet här i området, ett Fabergéägg på en herrgård i närheten av Rennes. Jag blir så trött. Vet du hur länge jag har letat?”

Varför kunde inte pappa ha stannat? Var inte hon det viktigaste? Hon sväljer pappersgröten. Sedan vaggar hon framåt på hälarna. ”Han lämnade ingenting kvar.” Hon blir förvånad när hon hör hur arg hon är. ”Ingenting! Bara en dum modell av den här staden och ett brutet löfte. Bara madame, som är död. Bara min gammelfarbror, som är rädd för en myra.”

Utanför grinden blir tysken tyst. Kanske funderar han över hennes svar. Något i hennes upprördhet övertygar honom.

”Nu får ni hålla ert ord och gå er väg”, ropar hon.