SIFFROR

De allierades bomber utplånar järnvägsstationen. Tyskarna gör hamnanläggningen obrukbar. Flygplan glider in bland molnen och kommer ut ur dem. Étienne hör att sårade tyskar strömmar in i Saint-Servan, att amerikanerna har erövrat Mont Saint-Michel bara fyrtio kilometer bort, att befrielsen kommer om bara några dagar. Han är framme vid bageriet just när madame Ruelle låser upp dörren. Hon drar in honom. ”De vill ha luftvärnsbatteriernas positioner. Koordinater. Kan ni ombesörja det?”

Étienne suckar. ”Jag har Marie-Laure. Varför inte ni, madame?”

”Jag förstår mig inte på kartor, Étienne. Minuter, sekunder, kompensation för missvisning? Ni känner till det där. Allt ni behöver göra är att hitta dem, rita in dem och sända koordinaterna.”

”Då blir jag tvungen att gå omkring med kompass och anteckningsblock. Det finns inget annat sätt att göra det. De kommer att skjuta mig.”

”Det är mycket viktigt att de får exakta angivelser av kanonernas placering. Tänk på hur många liv det kan rädda. Och ni måste göra det i kväll. Det talas om att de i morgon kommer att internera alla män i staden mellan arton och sextio år. Att de kommer att kontrollera allas papper och att alla män i stridsför ålder, alla som skulle kunna delta i motståndsrörelsen, kommer att spärras in på Fort National.”

Bageriet snurrar; han är fångad i spindelnät som lindar sig om hans handleder och lår, frasar som brinnande papper när han rör sig. För varje sekund blir han alltmer intrasslad. Bjällran ovanför bageridörren pinglar och någon kommer in. Madame Ruelles ansikte sluter sig som när en riddares visir faller ned.

Han nickar.

”Bra”, säger hon och sticker in brödet under hans arm.