7 AUGUSTI 1944

Marie-Laure vaknar av att marken skakar när det tunga artilleriet ger eld. Hon går över avsatsen och öppnar klädskåpet, sträcker fram käppspetsen mellan de hängande skjortorna och knackar tre gånger på den falska bakväggen. Ingenting. Sedan går hon ned till femte våningen och knackar på Étiennes dörr. Hans säng är tom och kall.

Han är inte på andra våningen, inte i köket heller. Spiken bredvid dörren, där madame Manec brukade hänga nyckelringen, är tom. Hans skor är borta.

Det tar bara en timme.

Hon lägger band på panikkänslorna. Viktigt att inte förutsätta det värsta. I hallen undersöker hon snubbeltråden: hel. Sedan bryter hon av en kant på gårdagens bröd från madame Ruelle och står i köket och tuggar. Vattnet har – mirakulöst nog – satts på igen, så hon fyller de båda hinkarna och bär upp dem och ställer dem i hörnet i sitt sovrum och funderar en stund och går sedan upp på tredje våningen och fyller badkaret till randen.

Därefter öppnar hon romanen. Kapten Nemo har planterat sin flagga på Sydpolen, men om han inte snart styr sin ubåt norrut kommer de att fastna i isen. Det har just varit vårdagjämning; de har sex månader av oavbrutet mörker framför sig.

Marie-Laure räknar de återstående kapitlen. Nio. Hon är frestad att läsa vidare, men de reser med Nautilus tillsammans, hon och Étienne, och så snart han kommer tillbaka ska de fortsätta. Vilket ögonblick som helst.

Hon kontrollerar att det lilla huset ligger under kudden och motstår frestelsen att ta ut stenen; i stället sätter hon tillbaka huset i modellstaden vid fotänden av sängen. Utanför fönstret startar en lastbil med ett vrål. Måsar flyger förbi, skriande som åsnor, och i fjärran dånar kanonerna igen, och lastbilens skrammel dör bort, och Marie-Laure försöker koncentrera sig på att läsa om ett tidigare kapitel i boken: låter de upphöjda punkterna bilda bokstäver som bildar ord som skapar en värld.

På eftermiddagen rycker det i snubbeltråden, och bjällran som är gömd under bordet på tredje våningen ringer en gång. På vinden ovanför henne hörs en motsvarande, mer dämpad ringning. Marie-Laure lyfter fingrarna från sidan och tänker: äntligen – men när hon tagit sig nedför trappan och lagt handen på dörregeln och ropat ”Vem är det?” så är det inte Étiennes lågmälda röst hon hör, utan parfymhandlaren Claude Levittes oljiga stämma.

”Var snäll och släpp in mig.”

Till och med genom dörren känner hon lukten av honom: pepparmint, mysk, aldehyd. Under det: svett. Rädsla.

Hon skjuter båda reglarna åt sidan och öppnar dörren på glänt.

Han talar genom järngrinden. ”Ni måste följa med mig.”

”Jag väntar på min gammelfarbror.”

”Jag har talat med er gammelfarbror.”

”Har ni talat med honom? Var då?”

Marie-Laure hör hur monsieur Levitte knäcker med knogarna, ett finger i taget. Lungorna arbetar hårt i hans bröst. ”Om ni kunde se, mademoiselle, så skulle ni ha uppmärksammat evakueringsordern. De har stängt stadsportarna.”

Hon svarar inte.

”De internerar alla män mellan sexton och sextio. De har blivit tillsagda att samlas vid slottstornet. När det blir ebb kommer de att föras till Fort National. Gud vare med dem.”

Ute på rue Vauborel låter allting fridfullt. Svalor dyker mellan husen, och två duvor gnabbas i en takränna. En cyklist skramlar förbi. Sedan blir det tyst. Har de verkligen stängt stadsportarna? Har den här mannen verkligen pratat med Étienne?

”Följer ni med dem, monsieur Levitte?”

”Det hade jag inte tänkt. Ni måste däremot snarast bege er till ett skyddsrum.” Monsieur Levitte snörvlar. ”Eller till kryptan under Notre-Dame i Rocabey. Dit har jag skickat min hustru. Det är er farbror som har bett mig om det. Lämna precis allting och följ med mig nu.”

”Varför?”

”Er farbror vet varför. Alla vet varför. Det är inte säkert här. Kom nu.”

”Men ni sa att stadsportarna är stängda.”

”Ja, min unga dam, det gjorde jag, men inga fler frågor nu.” Han suckar. ”Ni är inte i säkerhet, och jag är här för att hjälpa er.”

”Min farbror säger att vår källare är säker. Han säger att om den har klarat sig i fem hundra år så kommer den att klara sig några nätter till.”

Parfymhandlaren harklar sig. Hon föreställer sig att han sträcker på sin tjocka hals och kikar in i huset, ser rocken på hängaren, brödsmulorna på köksbordet. Alla är nyfikna på vad alla andra har. Hennes gammelfarbror kan inte ha bett parfymhandlaren att följa henne till ett skyddsrum – när pratade Étienne senast med Claude Levitte? Hon tänker åter på modellen däruppe, stenen inuti. Hon hör dr Geffards röst: Att något så litet kan vara så vackert. Värt så mycket.

”Husen brinner i Paramé, mademoiselle. De sänker fartyg i hamnen, de bombar katedralen och det finns inget vatten på sjukhuset. Läkarna tvättar händerna i vin. Vin!” Monsieur Levittes röst spricker i kanterna. Hon minns att madame Manec en gång sa att varje gång en stöld anmäldes i staden så gick monsieur Levitte och lade sig med plånboken instoppad mellan skinkorna.

Marie-Laure säger: ”Jag stannar här.”

”Herregud, flicka, måste jag ta till våld?”

Hon minns tysken som gick av och an utanför Hubert Bazins järngrind och tidningskanten som slog mot spjälorna, och hon drar igen dörren en liten bit. Någon annan än Étienne har fått parfymhandlaren att göra det här. ”Jag och min gammelfarbror är säkert inte de enda som sover under sitt eget tak i natt”, säger hon.

Hon gör sitt bästa för att se oberörd ut. Monsieur Levittes lukt är bedövande.

”Mademoiselle.” Han vädjar. ”Var förnuftig. Följ med mig och lämna allt.”

”Ni kan tala med min gammelfarbror när han kommer tillbaka”, säger hon och reglar dörren.

Hon hör att han står därute, överväger fördelar och nackdelar. Sedan vänder han sig om och försvinner bort längs gatan, drar rädslan efter sig likt en kärra. Marie-Laure böjer sig ned bredvid hallbordet, tar snöret och sätter upp snubbeltråden igen. Vad kan han ha sett? En rock, ett halvt bröd? Étienne kommer att bli nöjd. Utanför köksfönstret dyker svalorna efter insekter, och trådarna i en spindelväv fångar ljuset och glittrar till ett ögonblick innan de försvinner.

Och ändå: Tänk om parfymhandlaren talade sanning?

Dagsljuset mattas, blir gyllene. Några syrsor i källaren börjar spela: ett rytmiskt krii-krii, det är en kväll i augusti, och Marie-Laure drar upp sina slitna strumpor och går ut i köket och bryter loss ännu ett stycke från madame Ruelles bröd.