KAPTEN NEMOSSISTA ORD

Mitt på dagen den 12 augusti har Marie-Laure läst upp sju av de sista nio kapitlen med mikrofonen framför sig. Kapten Nemo har befriat sin farkost från jättebläckfisken men ställs öga mot öga med en orkan. Några sidor senare rammar han ett fullt bemannat krigsfartyg och tränger igenom dess skrov, skriver Verne, likt en segelmakares nål genom tyg. Kaptenen spelar en dyster, kuslig sorgesång på orgeln medan Nautilus sover i havets ödemarker. Tre sidor återstår. Om Marie-Laure har skänkt någon tröst genom att sända sin uppläsning av romanen, om hennes gammelfarbror, hopkrupen i någon råkall källare tillsammans med hundra andra män, har hört hennes röst – om några amerikaner slagit upp sitt nattläger på en åker medan de rengjorde sina vapen och utforskade de mörka gångarna ombord på Nautilus i hennes sällskap – kan hon inte avgöra.

Men hon är glad att hon är så nära slutet.

Därnere har tysken två gånger utstött vanmäktiga rop och sedan tystnat. Varför inte, tänker hon, helt enkelt kliva ut ur klädskåpet och ge honom det lilla huset och se om han skonar henne?

Först ska hon läsa klart. Sedan kan hon bestämma sig.

Än en gång öppnar hon modellhuset och tippar ut stenen i handflatan. Vad skulle hända om gudinnan hävde förbannelsen? Skulle bränderna slockna, skulle världen bli hel, skulle duvorna komma tillbaka till fönsterbrädorna? Skulle hennes pappa komma tillbaka?

Fyll lungorna. Låt hjärtat slå. Hon har kniven bredvid sig. Håller fingertopparna tryckta mot romanens rader. Den kanadensiske harpuneraren Ned Land har funnit en flyktmöjlighet. ”Havets vågor går höga”, säger han till professor Aronnax, ”och vinden blåser hårt …”

”Jag följer er, Ned.”

”Men om vi blir fångade tänker jag försvara mig, även om jag dör på kuppen.”

”Då dör vi tillsammans, Ned, min vän.”

Marie-Laure slår på sändaren. Hon tänker på valthornssnäckorna i Hubert Bazins hundgård, tiotusentals; hur de klamrar sig fast; hur de drar sig tillbaka in i skalets spiral; hur de gömmer sig i grottan så att måsarna inte kan flyga upp med dem i luften och släppa ned dem på stenarna för att krossa dem.