SISTA MENINGEN

Volkheimer rör sig inte. Vätskan på botten av målarburken är slut, hur giftig den än var. Werner har inte hört något av flickan på någon frekvens på hur länge är det nu? En timme? Mer? Hon läste om Nautilus som drogs ned i en malström, om vågor högre än hus; ubåten stod på högkant, stålspanten knakade, och sedan läste hon vad han antog var den sista meningen i boken: För två tusen år sedan ställdes i Predikaren frågan: ”Vem kan ge ett mått på det fjärran avlägsna och avgrundsdjupa?” Det finns endast två män som har rätt att besvara den med ”jag”: kapten Nemo och jag.

Sedan stängdes sändaren av och det fullständiga mörkret slöt sig kring honom. De senaste dagarna – hur många? – har det känts som om hungern var en hand inuti honom som rotade i brösthålan, sträckte sig upp till skulderbladen och sedan ned till bäckenet. Skrapade mot hans ben. Men i dag – eller är det natt? – slocknar hungern långsamt likt en låga som inte får näring. Tomhet och mättnad går till slut på ett ut.

Werner tittar blinkande upp och ser flickan från Wien i sin cape komma ned genom taket som om hon blott var en skugga. Hon bär på en papperspåse full med vissna grönsaker och sätter sig mitt i ruinhögen. Runt henne svärmar ett moln av bin.

Han ser ingenting, men han ser henne.

Hon räknar på fingrarna. För att ha snubblat i kön, säger hon. För att ha arbetat för långsamt. För att ha grälat om bröd. För att ha varit för länge på lägrets toalett. För att ha gråtit. För att inte ha hållit ordning på sina saker enligt föreskrifterna.

Det är säkert nonsens, men det rymmer ändå något, en sanning som han inte vill tillåta sig själv att inse, och medan hon talar åldras hon, silverhår sveper in hennes huvud, kragen fransar sig; hon blir en gammal kvinna – hans uppfattning om vem det kan vara svävar i utkanten av hans medvetande.

För att ha klagat över huvudvärk.

För att ha sjungit.

För att ha pratat i sängen om natten.

För att ha glömt sitt födelsedatum vid kvällsuppropet.

För att lossat lasten för långsamt.

För att inte ha lämnat in sina nycklar enligt order.

För att inte ha informerat vakten.

För att ha stigit upp för sent.

Frau Schwartzenberger – det är hon. Judinnan i Fredericks hiss.

Hon får slut på fingrar när hon räknar.

För att ha blundat när hon blev tilltalad.

För att ha hamstrat brödsmulor.

För att ha försökt gå in i parken.

För att ha haft inflammerade händer.

För att ha bett om en cigarett.

För att ha saknat fantasi, och i mörkret känns det som om Werner nått botten, som om han hela tiden virvlat allt djupare, likt Nautilus som drogs ned i malströmmen, likt sin pappa som gick ned i gruvan: en enda lång nedstigning från Zollverein via Schulpforta, via fasorna i Ryssland och Ukraina, via mamman och dottern i Wien, alltmedan hans ambition flöt ihop med hans skamkänslor, fram till lågvattenmärket i denna källare på randen av kontinenten där ett spöke rabblar obegripligheter – Frau Schwartzenberger kommer gående emot honom och förvandlas från kvinna till flicka medan hon närmar sig, och hennes hår blir rött igen, huden slätas ut, en sjuårig flicka trycker sitt ansikte mot hans, och mitt i hennes panna ser han ett hål som är mörkare än mörkret som omger honom, och på dess botten finns en kolsvart stad som myllrar av själar, alla dessa ansikten som stirrar upp från gränderna, från fönstren, från de rykande parkerna, och han hör åska.

Blixtar.

Artilleri.

Flickan går upp i rök.

Marken skakar. Organen i hans kropp skälver. Bjälkarna klagar. Sedan långsamt nedsinglande damm och Volkheimers ytliga, utmattade andhämtning en meter bort.