MUSIK #3

Von Rumpels döttrar var tjocka och irriterande när de var små, var de inte det? Båda två tappade alltid sina skallror eller nappar och snodde in sig i filtarna, och varför var de så plågade, de små änglarna? Men växte gjorde de! Trots hans frånvaro. Och de kunde sjunga, särskilt Veronika. Kanske skulle de inte bli berömda, men de sjöng tillräckligt bra för att göra en far nöjd. De gick omkring i stora filtstövlar och hemska, oformliga klänningar som deras mor sydde till dem, med broderade rosor och tusenskönor på kragarna, och de knäppte händerna bakom ryggen och sjöng med hög röst texter som de var för unga för att förstå.

Männen dras till mig

likt nattfjärilar till glöd

men om vingarna bränns

känns jag inte vid deras nöd.

Det kan vara ett minne eller också är det en dröm, men von Rumpel ser Veronika, den morgonpigga, ställa sig på knä på golvet i Marie-Laures rum i mörkret före gryningen och föra en docka i vit klänning och en annan i grå kostym längs modellstadens gator. De går till vänster, sedan höger, och kommer fram till katedralens trappa där det står en tredje docka, klädd i svart, med ena armen upplyft. Bröllop eller botgöring kan han inte avgöra. Sedan sjunger Veronika så lågt att han inte hör orden, bara melodin, det låter inte som ljudet av en människoröst utan mer som pianotoner, och dockorna dansar, svajande från den ena foten till den andra.

Musiken upphör, och Veronika försvinner. Han sätter sig upp. Modellen vid sängens fotända förbleknar och det dröjer länge innan den framträder igen. Någonstans ovanför honom börjar en ung mansröst prata på franska om kol.