UT

Under bråkdelen av en sekund splittras utrymmet runt Werner i två delar, som om de sista syremolekylerna förbränts. Sedan flyger skärvor av sten och trä förbi, träffar hjälmen med ett ringande ljud och viner in i väggen bakom dem, och Volkheimers skyddsmur rasar, och överallt i mörkret kanar och glider saker omkring, och det tycks inte finnas någon luft att andas. Men explosionen åstadkommer en omfördelning av ruinhögen, och det hörs en smäll som följs av ett flertal kaskader i mörkret. När Werner slutar hosta och avlägsnar bråten från bröstet ser han Volkheimer stirra upp mot ett ojämnt, rödviolett hål.

Himlen. Natthimlen.

Ett spjut av stjärnljus skär igenom dammet och faller längs kanten av en hög och når golvet. För ett ögonblick är det som om Werner kan andas in det. Sedan knuffar Volkheimer undan honom och klättrar upp på resterna av trappan och börjar utvidga hålet med en bit armeringsjärn. Järnet klingar medan han slår, händerna rivs upp och hans sexdagarsskägg lyser vitt av damm, men Werner ser att hans arbete snabbt går framåt: ljusstrimman blir till en violett kil som är bredare än båda Werners händer.

Med ännu ett slag lyckas Volkheimer smula sönder ett tjockt stycke bråte – det mesta faller ned över hjälmen och axlarna – och sedan är det bara att kravla och klättra. Han pressar överkroppen genom hålet, och axlarna skrapar mot kanterna, jackan rivs sönder, höfterna gör en knyck, och så är han ute. Han böjer sig ned efter Werner, persedelpåsen och geväret och drar upp alltsammans.

De står på knä ovanpå vad som en gång var en gränd. Allt lyses upp av stjärnljuset. Ingen måne såvitt Werner kan se. Volkheimer vänder sina blödande handflator uppåt som om han ville fånga luften, låta den sippra genom huden som regnvatten.

Bara två av hotellets väggar står kvar; de möts i ena hörnet, och på insidan hänger sjok av puts. Längre bort skyltar husen med sina interiörer i natten. Fästningsvallen bakom hotellet ligger kvar, men många av dess kanongluggar är skadade. På andra sidan är havets vågskvalp nätt och jämnt hörbart. Allt annat är ruiner och tystnad. Stjärnljuset rinner ned i alla kreneleringar. Hur många ser de som ligger och ruttnar i stenhögarna framför dem? Nio. Kanske fler.

De går i riktning mot vallens läsida, båda vacklande som fyllon. När de kommer fram till muren tittar Volkheimer blinkande ned på Werner. Sedan ut i nattmörkret. Hans ansikte är så vitt av damm att han ser ut som en koloss gjord av mjöl.

Spelar flickan fortfarande skivan, fem kvarter söderut?

Volkheimer säger: ”Ta geväret. Ge dig i väg.”

”Och du?”

”Mat.”

Werner gnuggar sig i ögonen, vänd mot det glittrande stjärnljuset. Han känner ingen hunger, som om han hade befriat sig från ätandets elände. ”Men kommer vi …?”

”I väg med dig”, säger Volkheimer på nytt. Werner ser på honom en sista gång: den trasiga jackan, den massiva käken. De stora, ömsinta händerna. Allt du skulle kunna bli.

Har han vetat? Hela tiden?

Werner rör sig från betäckning till betäckning. Persedelpåsen i vänster hand, geväret i den högra. Fem skott kvar. Inom sig hör han flickan viska: Han är här. Han kommer att döda mig. Västerut genom en ravin av spillror, krypande över tegelsten och ståltråd och bitar av takpannor, många av dem fortfarande varma, och gatorna förefaller öde, men vilka ögon som följer honom bakom de krossade fönstren, tyska eller franska eller amerikanska eller brittiska, har han ingen aning om. Kanske har en prickskytt honom i kikarsiktets hårkors i detta nu.

En ensam sko med tjocka sulor. En kock utsågad i plywood, liggande på rygg med en skylt där det fortfarande står skrivet med krita vilken soppa som erbjuds för dagen. Enorma taggtrådsrullar. Likstank överallt.

Werner kurar ihop sig i skydd av vad som varit en souvenirbutik – några tallrikar står kvar på hyllorna, alla med olika namn målade på kanten, alfabetiskt ordnade – och orienterar sig i staden. Coiffeur Dames tvärs över gatan. En bank utan fönster. En död häst, fortfarande spänd för vagnen. Här och var står det en intakt byggnad utan fönsterglas, och ut strömmar fina slingor av svart rök likt skuggor av murgröna som slitits bort.

Så mycket ljus det är på natten! Det har han aldrig vetat. Dagsljuset kommer att blända honom.

Werner går till höger på vad han tror är rue d’Estrées. Huset på rue Vauborel 4 står kvar. Alla fönstren i fasaden är sönder men väggarna är knappt svedda; två av blomlådorna hänger kvar.

Han är rakt under mig.

De sa att det han behövde var visshet. Ändamål. Klarhet. Den där duvbröstade kommendanten Bastian som gick som en gammal tant; han sa att de skulle ta all tvekan ur honom.

Vi är en skottsalva, vi är kanonkulor. Vi är spjutspetsar.

Vem är den svagaste?