KAMRATER

Krossat porslin ligger utspritt i hallen – det är omöjligt för honom att vara tyst när han går in. I hallen ligger askan i drivor. En korridor mynnar ut i ett kök fullt av bråte. En omkullvält stol. En trappa längre fram. Om hon inte förflyttat sig under de senaste minuterna befinner hon sig högt upp i huset, i närheten av sändaren.

Med geväret i båda händerna och väskan över axeln börjar Werner vandringen uppåt. På varje avsats störtar mörkret över honom så att han ingenting ser. Fläckar av ljus blinkar till vid hans fötter. Böcker har kastats nedför trappan tillsammans med papper, sladdar, flaskor och vad som kan vara bitar av ett gammalt dockskåp. Andra våningen tredje fjärde femte: alla i samma skick. Han har ingen uppfattning om hur mycket ljud han åstadkommer eller om det spelar någon roll.

På sjätte våningen tycks trappan ta slut. Tre halvöppna dörrar omger avsatsen: en till vänster, en rakt fram, en till höger. Han går till höger med höjt gevär; han väntar sig blixtar ur gevärsmynningar, en demon med vidöppet gap. I stället faller ljuset från ett krossat fönster på en svankande säng. En flickklänning hänger i ett skåp. Hundratals små föremål – stenar? – ligger längs golvsocklarna. Två hinkar står i ett hörn, halvfulla med något som förmodligen är vatten.

Kommer han för sent? Han ställer Volkheimers gevär mot sängen och lyfter en av hinkarna och dricker, en gång, två gånger. Utanför fönstret, långt bortom grannkvarteret, bortom fästningsvallarna, dyker ett ljus upp och försvinner igen, en båt som gungar upp och ned på de fjärran dyningarna.

En röst bakom honom säger: ”Ah.”

Werner vänder sig om. Framför honom kommer en tysk officerare i fältuniform stapplande. En fanjunkare, fem streck och tre rutor. Han är blek, har blåmärken, är närmast sjukligt smal, och han hasar sig i riktning mot sängen. Högra sidan av halsen skjuter ut över den strama kragen på ett besynnerligt sätt. ”Jag kan inte rekommendera att blanda morfin med Beaujolais”, säger han. Ett blodkärl vid ena tinningen bultar lätt.

”Jag såg er”, säger Werner. ”Framför bageriet. Med en tidning.”

”Och jag såg er, lille menige soldat.” I hans leende urskiljer Werner ett antagande om att de är likasinnade, kamrater. Sammansvurna. Att de kommit till detta hus på jakt efter samma sak.

Ser han verkligen rätt? Bakom fanjunkaren, på andra sidan korridoren, lågor. En gardin i rummet mitt emot avsatsen har börjat brinna. Lågorna slickar redan taket. Fanjunkaren sticker in ett böjt finger under kragen för att lossa lite på den. Ansiktet är tärt, tänderna grinar maniskt. Han sätter sig på sängen. Stjärnljuset blänker mot pistolpipan.

Vid fotänden av sängen kan Werner nätt och jämnt skönja ett lågt bord där en samling hopträngda miniatyrhus bildar en stad. Är det Saint-Malo? Han flackar med blicken från modellen till lågorna på andra sidan korridoren och till Volkheimers gevär som står lutat mot sängen. Officeren böjer sig framåt och hänger över staden likt en plågad grotesk skulptur.

Slingor av svart rök har börjat ringla in i korridoren. ”Gardinen, herr fanjunkare. Den brinner.”

”Det är vapenvila från klockan tolv, eller så är det sagt”, säger von Rumpel med uttryckslös röst. ”Ingen anledning att jäkta. Gott om tid.” Han låter ena handens fingrar löpa längs en av de små gatorna. ”Vi är på jakt efter samma sak, ni och jag, menige soldat. Men bara en av oss kan få den. Och bara jag vet var den är. Vilket är ett problem för er. Är den här eller där eller här eller där?” Han gnuggar händerna och lägger sig på sängen. Han pekar med pistolen mot taket. ”Är den däruppe?”

I rummet bredvid avsatsen lossnar den brinnande gardinen från stången. Kanske slocknar den, tänker Werner. Kanske slocknar elden av sig själv.

Werner tänker på männen bland solrosorna och hundratals andra: alla ligger de döda i skjul eller lastbilar eller bunkrar och ser ut som om de just hört en bekant melodi. En rynka mellan ögonen, slapp mun. Ett ansiktsuttryck som säger: Redan? Men kommer inte den melodin för tidigt för alla?

Eldskenet fladdrar. Fanjunkaren, som fortfarande ligger på rygg, håller pistolen i båda händerna och gör en mantelrörelse. ”Drick lite till”, säger han och pekar på hinken i Werners händer. ”Jag ser hur törstig du är. Jag har inte pinkat i den, jag lovar.”

Werner ställer ned hinken. Fanjunkaren sätter sig upp och vickar fram och tillbaka på huvudet som om han ville lösa upp knutor i nacken. Sedan riktar han pistolen mot Werners bröst. Utifrån korridoren, i den brinnande gardinens riktning, hörs ett dämpat skrammel, någon som hastigt klättrar nedför en stege och träffar golvet, och fanjunkarens uppmärksamhet riktas mot ljudet, och han sänker pistolpipan.

Werner kastar sig över Volkheimers gevär. Hela livet väntar man, och så händer det till slut, och är man då beredd?