VAPENVILA

Ett grynigt sommarljus faller genom den öppna luckan och ned i källaren. Kanske är det redan eftermiddag. Inga kanoner hörs. I några ögonblick betraktar Werner henne medan hon sover.

Sedan får de bråttom. Han kan inte hitta skorna hon ber om, men han hittar ett par promenadskor i mansstorlek i garderoben och hjälper henne att sätta dem på sig. Över sin uniform drar han ett par av Étiennes tweedbyxor och en skjorta med för långa ärmar. Om de träffar på några tyskar tänker han bara tala franska och säga att han hjälper henne ut ur staden. Om de träffar på några amerikaner tänker han säga att han har deserterat.

”Det borde finnas en uppsamlingsplats”, säger han, ”ett ställe där de samlar flyktingarna”, men han är inte säker på att han säger det rätt. Han hittar ett vitt örngott i ett omkullvält skåp, viker det och stoppar det i hennes rockficka. ”När det är dags ska du hålla den här så högt du kan.”

”Jag ska försöka. Och käppen?”

”Här.”

I hallen tvekar de. Ingen av dem är säker på vad som väntar på andra sidan dörren. Han minns den kvävande varma balsalen under inträdesproven för fyra år sedan: stegen som var slarvigt fastgjord i väggen, den blodröda flaggan med den vita cirkeln och det svarta korset nedtill. Man går fram; man hoppar.

Utanför ligger det berg av bråte överallt. Skorstenarnas tegel är blottat för ljuset. Sjok av rök korsar himlen. Han vet att granaterna har kommit från öster, att amerikanerna för sex dagar sedan var nästan vid Paramé, så han leder Marie-Laure åt det hållet.

I vilket ögonblick som helst kommer de att bli sedda, antingen av amerikanerna eller av hans egen armé, och tvingas göra något. Arbeta, gå med, bekänna, dö. Någonstans ifrån hörs ljudet av en brand: det låter som torkade rosor som smulas sönder i en näve. Inga andra ljud; inga motorer, inga flygplan, inga avlägsna gevärsknallar eller sårade män som skriker eller hundar som skäller. Han tar hennes hand och hjälper henne över högarna. Inga granater faller och inga gevär smäller och ljuset är dämpat och dränkt i aska.

Jutta, tänker han, till slut lyssnade jag.

De går två kvarter utan att se någon. Kanske är Volkheimer i färd med att äta – det är vad Werner vill föreställa sig, att den jättelike Volkheimer sitter och äter ensam vid ett litet bord med utsikt över havet.

”Det är så tyst.”

Hennes röst är som ett ljust, klart fönster mot himlen. Hennes ansikte en äng av fräknar. Han tänker: Jag vill inte släppa dig.

”Iakttar de oss?”

”Jag vet inte. Jag tror inte det.”

Ett kvarter längre fram ser han människor i rörelse: tre kvinnor som bär på bylten. Marie-Laure rycker honom i ärmen. ”Vad heter den här tvärgatan?”

”Rue des Lauriers.”

”Kom”, säger hon och trevar sig fram med käppen i höger hand. De går till höger och till vänster, förbi ett valnötsträd som är som en jättelik svartbränd tandpetare som körts ned i marken, förbi två kråkor som hackar på något oidentifierbart, tills de kommer till fästningsvallen. Svävande rankor av murgröna hänger från en valvport över en smal gränd. Långt till höger ser Werner en kvinna i blå taft släpa en stor, överfylld resväska över en trottoarkant. En pojke i byxor som är avsedda för ett mindre barn går efter henne med en basker som sitter långt bak på huvudet och något slags glansig jacka.

”Jag ser civila som lämnar staden, mademoiselle. Ska jag ropa på dem?”

”Det tar bara ett ögonblick.” Hon leder honom djupare in i gränden. En frisk havsvind tränger igenom en spricka i muren som han inte kan se: den får luften att vibrera.

Längst in i gränden kommer de fram till en smal grind. Hon stoppar handen i rocken och tar fram en nyckel. ”Är det högvatten?”

Han kan nätt och jämnt se genom grinden in i ett lågt utrymme med ett järngaller i bortre änden. ”Det är vatten därnere. Vi måste skynda oss.”

Hon har redan gått genom grinden och är på väg ned i grottan i sina stora skor, och hon rör sig säkert, drar fingrarna längs väggarna som om de är gamla vänner hon inte trodde att hon skulle få se igen. Tidvattnet pressar in låga krusningar genom pölen, och det sköljer över hennes smalben och blöter ned klänningsfållen. Ur rocken tar hon upp en liten sak av trä och sätter den i vattnet. Hon talar tyst, rösten ekar: ”Är den i havet? Säg om den är i havet. Den måste vara det.”

”Det är den. Vi måste gå, mademoiselle.”

”Är du säker på att den är i vattnet?”

”Ja.”

Hon kommer upp, andfådd. Knuffar tillbaka honom genom grinden och stänger den bakom dem. Han räcker henne käppen. Sedan går de tillbaka genom gränden, och det skvalpar i hennes skor. Ut genom den hängande murgrönan. Tar till vänster. Rakt framför dem är en ström av människor i trasiga kläder på väg genom en gatukorsning: en kvinna, ett barn, två män som bär en tredje på bår, alla tre med cigaretter i munnen.

Mörkret vänder tillbaka till Werners ögon, och han känner sig svimfärdig. Snart kommer benen att vika sig under honom. En katt sitter på gatan och slickar ena tassen, gnider den över öronen och iakttar honom. Han tänker på de gamla nedbrutna gruvarbetarna han brukade se i Zollverein, som satt i stolar eller på lådor, orörliga i flera timmar, i väntan på döden. För män som de var tiden överflödig, en tunna som de långsamt såg tömmas. När den i själva verket, tänker han, är ett brinnande vatten man håller i händerna; man bör ägna all sin kraft åt att skydda den. Kämpa för den. Slita hårt för att inte en enda droppe ska gå till spillo.

”Här är örngottet”, säger han på så bra franska han är kapabel till. ”Låt handen följa väggen här. Känner du den? När du kommer fram till korsningen går du rakt fram. Gatan ser ut att vara praktiskt taget tom. Håll örngottet högt. Rakt framför dig så här. Förstår du?”

Hon vänder sig om och biter sig i underläppen. ”De kommer att skjuta.”

”Inte med den vita flaggan. Inte en flicka. Det finns andra längre fram. Följ den här väggen.” Han lägger hennes hand mot den igen. ”Skynda dig. Kom ihåg örngottet.”

”Och du?”

”Jag går åt andra hållet.”

Hon vänder ansiktet mot hans, och fastän hon inte kan se honom känner han att han inte kan uthärda hennes blick. ”Följer du inte med mig?”

”Det är bäst för dig om ingen ser dig med mig.”

”Men hur ska jag hitta dig igen?”

”Jag vet inte.”

Hon sträcker sig efter hans hand, lägger något i den och klämmer ihop den till en knytnäve. ”Adjö, Werner.”

”Adjö, Marie-Laure.”

Sedan går hon. Vid vart och vartannat steg träffar käppen en sönderslagen sten på gatan, och det tar henne en stund att treva sig förbi den. Steg steg paus. Steg steg på nytt. Käppen prövar sig fram, den blöta klänningsfållen vajar, hon håller det vita örngottet högt. Han vänder inte bort blicken förrän hon kommit igenom korsningen, förbi nästa kvarter, utom synhåll.

Han väntar på att höra röster. Skott.

De kommer att hjälpa henne. De måste.

När han öppnar handen ligger det en liten järnnyckel i den.