BERLIN

I januari 1945 transporteras Frau Elena och de sista fyra flickorna som bor på barnhemmet – tvillingarna, Hannah och Susanne Gerlitz, Claudia Förster och den femtonåriga Jutta Pfennig – från Essen till Berlin för att arbeta på en fabrik som tillverkar maskindelar.

Tio timmar om dagen sex dagar i veckan plockar de isär jättelika smidespressar och staplar den obrukbara metallen i lådor som lastas ombord på tågvagnar. Skruvar loss, sågar, släpar. De flesta dagar arbetar Frau Elena i närheten i en sliten skidjacka som hon hittat, och hon mumlar för sig själv på franska eller sjunger sånger från barndomen.

De bor ovanpå ett tryckeri som övergivits en månad tidigare. Hundratals lådor med feltryckta ordböcker står staplade i korridorerna, och flickorna bränner dem sida för sida i den runda kaminen.

I går Dankeswort, Dankesworte, Dankgebet, Dankopfer.

I dag Frauenverband, Frauenverein, Frauenwahlrecht.

Måltiderna består av kål och korngryn i fabrikens matsal klockan tolv, och på kvällen är ransoneringsköerna oändliga. Smöret skärs i pyttesmå portioner: tre gånger i veckan får de var sin tärning som inte är större än en halv sockerbit. Vattnet kommer från en kran två kvarter bort. Mödrar med spädbarn saknar babykläder och barnvagnar, och de har ytterst lite komjölk. En del river sönder lakan och använder dem som blöjor; några hittar dagstidningar som de viker i trekanter och fäster mellan benen på barnen.

Åtminstone hälften av flickorna som arbetar på fabriken kan varken läsa eller skriva, så Jutta läser breven de får från pojkvänner och bröder och fäder vid fronten. Ibland skriver hon svar åt dem: Och minns du när vi åt pistagenötter, när vi åt den där citronglassen som var formad som blommor? När du sa …

Hela våren kommer bombplanen varenda natt; deras enda mål tycks vara att bränna ned staden till grunden. De flesta nätter skyndar sig flickorna till andra änden av kvarteret och stiger ned i ett trångt skyddsrum där de hålls vakna av ljudet från murverk som krossas.

Ibland ser de lik på vägen till fabriken, mumier som förvandlats till aska, människor som bränts till oigenkännlighet. Andra gånger har kropparna till synes inga skador, och det är de som fyller Jutta med fasa: människor som ser ut som om de när som helst kan vakna och stiga upp och masa sig till jobbet tillsammans med de andra.

Men de vaknar inte.

En gång ser hon tre barn ligga på rad med ansiktet nedåt och ryggsäckar på ryggen. Hennes första tanke är: Vakna. Gå till skolan. Sedan tänker hon: Det skulle kunna finnas mat i de där ryggsäckarna.

Claudia Förster slutar tala. Hela dagar går utan att hon säger ett ord. Fabriken får slut på material. Det går rykten om att ingen håller i trådarna längre, att all den koppar och zink och allt det rostfria stål som de slitit för att samla ihop lastas på tågvagnar som blir stående på sidospår till ingen nytta.

Posten slutar komma. Sent i mars bommas fabriken igen, och Frau Elena och flickorna skickas i väg för att arbeta åt en civil firma som städar gatorna efter bombanfallen. De lyfter sönderslagna stenblock, häller grus och krossat glas genom stora silar. Jutta hör talas om pojkar, sexton- och sjuttonåriga pojkar med hemlängtan, som vettskrämda och med ångestfyllda ögon dyker upp på sina mödrars trösklar bara för att två dagar senare skrikande släpas ut från sina gömställen på vinden och skjutas på gatan som desertörer. Bilder från hennes barndom – när hennes bror drog henne i en vagn och de letade igenom skräphögarna – kommer tillbaka. De hoppades kunna rädda någon liten blänkande sak ur sörjan.

”Werner”, viskar hon högt.

Hösten innan, i Zollverein, fick hon två brev som meddelade hans död. De uppgav två olika begravningsplatser. La Fresnais, Cherbourg – hon var tvungen att slå upp namnen. Städer i Frankrike. Ibland i drömmen står hon med honom vid ett bord som är översållat av kugghjul och drivremmar och motorer. Jag håller på att tillverka något, säger han. Jag arbetar på det. Men han fortsätter inte.

I april pratar kvinnorna bara om ryssarna och allt de kommer att göra, hämnden de kommer att ta. Barbarer, säger de. Tatarer, ryssjävlar, vildar, svin. Dessa svin har nått fram till Strausberg. Trollen har intagit förstäderna.

Hannah, Susanne, Claudia och Jutta sover huller om buller på golvet. Finns det något gott att säga om denna sista fallfärdiga förskansning? Lite grann. En eftermiddag kommer Jutta hem, täckt av damm, och upptäcker att Claudia Förster har råkat hitta en ask från ett bageri, försluten med guldtejp. Fettfläckar tränger igenom kartongen. Flickorna stirrar samfällt på den som om den kommit till dem från en ofördärvad värld.

Inuti ligger femton kakor, åtskilda av fyrkantiga bitar vaxpapper och fyllda med jordgubbssylt. Ett vårregn faller över staden och sköljer bort askan från ruinerna, och medan råttorna kikar fram ur hål mellan nedfallna tegelstenar sitter de fyra flickorna och Frau Elena i sin genomfuktiga lägenhet och äter tre torra kakor var, och ingen av dem sparar något och de har florsocker på näsan och sylt mellan tänderna och en svindlande känsla strömmar genom dem och bubblar i deras blod.

Att den koaktiga, förskrämda Claudia kunde åstadkomma ett sådant mirakel, och att hon var så godhjärtad att hon delade med sig.

De unga kvinnor som finns kvar klär sig i paltor, hukar sig i källare. Jutta hör talas om att det finns mormödrar som smörjer in flickor med avföring, skär av deras hår med brödkniv, gör vad som helst för att de ska bli mindre attraktiva för ryssarna.

Hon hör talas om mödrar som dränker sina döttrar.

Hon hör talas om att man känner lukten av deras blod på en kilometers håll.

”Nu dröjer det inte så länge”, säger Frau Elena och håller händerna framför kaminen när vattnet inte vill koka.

Ryssarna kommer för att ta dem en molnfri dag i maj. De är bara tre stycken, och de kommer bara denna enda gång. De bryter sig in i tryckeriet under dem på jakt efter sprit men hittar ingen och börjar snart slå hål i väggarna. En skräll och en skälvning, en kula som vinande studsar mot en gammal nedmonterad tryckpress, och i lägenheten en trappa upp sitter Frau Elena i sin randiga skidanorak med en förkortad utgåva av Nya Testamentet i blixtlåsfickan, och hon håller flickornas händer och rör läpparna i ljudlös bön.

Jutta intalar sig att de inte ska komma uppför trappan, och det går åtskilliga minuter utan att de gör det. Men sedan kommer de, och stövlarna dunkar hela vägen upp.

”Håll er lugna”, säger Frau Elena till flickorna. Hannah och Susanne och Claudia och Jutta – ingen av dem är äldre än sexton. Frau Elenas röst är svag och modfälld, men hon verkar inte rädd. Besviken, kanske. ”Håll er lugna så skjuter de inte. Jag ska se till att de tar mig först. Sedan blir de mindre hårdhänta.”

Jutta knäpper händerna bakom huvudet för att hindra dem från att skaka. Claudia tycks vara stum, döv.

”Och blunda”, säger Frau Elena.

Hannah snyftar.

Jutta säger: ”Jag vill se dem.”

”Blunda inte då.”

Stegen upphör när de kommit till trappans krön. Ryssarna öppnar ett skåp, och de hör hur de berusat sparkar till kvastskaftet och slänger ut en låda med ordböcker som dunsar nedför trappan, och sedan rycker någon i dörrhandtaget. En av dem säger något till en annan och karmen splittras och dörren flyger upp.

En av dem är officerare. De båda andra kan inte vara en dag över sjutton. Alla är obeskrivligt smutsiga, men någon gång under de senaste timmarna har de tagit sig friheten att stänka kvinnoparfym på sig. Särskilt de båda pojkarna stinker. De framstår delvis som töntiga skolpojkar, delvis som galningar med en timme kvar att leva. Den ene har bara ett rep som bälte och är så mager att han inte behöver knyta upp det när han tar av sig byxorna. Den andre skrattar: ett besynnerligt, förbryllat skratt, som om han inte riktigt tror på att tyskarna skulle kunna komma till hans land när de lämnat en stad som denna efter sig. Officeraren sitter vid dörren med benen utsträckta framför sig och kikar ut mot gatan. Hannah skriker i en halv sekund men dämpar snabbt ljudet med sin egen hand.

Frau Elena leder in pojkarna i det andra rummet. Hon ger ifrån sig ett enda ljud: en hostning, som om hon satt något i halsen.

Sedan är det Claudias tur. Hon jämrar sig bara.

Jutta tillåter sig inte ett enda ljud. Det hela sker på ett egendomligt välordnat sätt. Officeren är sist ut och provar dem allihop, en i taget, och han uttalar enstaka ord medan han ligger ovanpå Jutta, med öppna ögon men utan att se. Hans hopbitna, plågade ansikte avslöjar inte om det är ömhetsbetygelser eller förolämpningar. Under rakvattnet luktar han som en häst.

När Jutta flera år senare i minnet hör orden han yttrade – Kirill, Pavel, Afanasij, Valentin – bestämmer hon sig för att det var namnen på döda soldater. Men det kan vara fel.

Innan ryssarna går skjuter den yngste två skott upp i taket med sitt vapen och putsen strilar sakta ned över Jutta, och mitt i det rungande ekot hör hon Susanne på golvet bredvid sig och hon gråter inte utan andas bara väldigt tyst medan officeraren spänner sitt bälte framför henne. Sedan vältrar de tre männen ut på gatan, och Frau Elena, som är barfota, drar upp dragkedjan på anoraken och gnuggar vänstra armen med höger hand som om hon försökte värma denna lilla del av sig själv.